Snöklädda bergstoppar, bäckar, forsar, Vattenfall. Skogar som fått leva i fred och stoltserar i sin hundraåriga prakt. Tall och björk så som våra trädåkrar skulle vara om vi lät dem vara. Ett nordiskt klimat dessa sjungande berg.
Naturen är det som gör oss rika. Att få vara i sådan natur är värt allt, mer värdefullt än något och vår rätt som människor av gudomlig ätt att vistas i. Hur verklig naturen är och hur artificiell våra bleka, bekväma kopior är. Jag visste var jag kom från och var jag hör hemma. Jag låg och tittade upp i molnen och kände min kropp rotas och jordas, något i själen fick ro igen och ett tomrum fylldes med hemma. Örnarna cirklade över mig, träden susade för mig och blommorna sjöng för mig, för sig, för hela livet. Där fanns bara kärlek, försök vara sorgsen när bergen, ja hela fucking jorden sjunger för dig, bara dig, och alla gränser luckras upp…
Jag skrattade som ett barn, sprang och sprang och hela själen jublade hejdlöst över att finnas till.
Maten tog slut och jag vandrade ner igen. Jag återvände efter bara några dagar, efter en sväng till de varma källorna, en sadhu med bölder på alla leder (de tar verkligen inte hand om sina kroppar!) och kanelbullar. När jag återvände vandrade jag tio timmar i sträck, barfota och med full packning; jag kunde inte stanna i byn, bland hus, människor och det där ständiga jävla dunk dunk dunk dunket. Jag kom upp precis efter solnedgången, lät kroppen åter sjunka ner i jorden och flöt med i vindens och lövens eufoorkestrala hyllningsdans.
Den gången fick jag med mig en hund. Den jagade ett gäng apor som hoppade mellan björkarna. Apor bland björk och tall, det var en smått surrealistisk syn som gav en smått magisk touch på den redan väldigt intensiva verkligheten. Lämnade flocken och började vandra med mig upp för forsen. Hon lämnade inte min sida på fyra dagar.
När hon följt med mig upp för berget, halvvägs upp för den sista lilla snöklädda toppen och upp för ravinen och tillbaka igen, och satt med mig medan jag satte upp min hammock insåg jag att hon inte tänkte gå någonstans, så vi delade min kvällsmat och vi gick och lade oss. Hela natten sov hon under hammocken.
Var det aldrig läskigt? Var du aldrig rädd? Jag minns en gång då jag lyste ut med min ficklampa i mörkret, och två par ögon reflekteras. Vilka djurögon reflekteras i mörkret? Är det alla? Eller bara kattdjur? Jag har blivit varnad för allt från björn till jaguarer och leoparder, men de flesta indier verkar rädda för skogen och jag är mer rädd bland hus och människor än ensam i naturen. Dessutom, bli uppäten av en björn är ändå ett rätt värdigt sätt att dö. Och ska jag ändå dö någonstans så är här en väldigt bra plats, och även/för att jag älskar livet och gärna skulle fortsätta den här dansen ett tag till skulle det ändå vara en ok tidpunkt om det var dags. Men allra mest insåg jag att jag inte kunde göra något alls. Jag släckte ficklampan och låg väldigt tyst, men inte rädd. Hunden morrade inte. Kanske sov hon.
Dagen efter vaknade jag upp omgiven av kor.
Jag flyttade min hammock en bit och ger mig ut för att utforska min plats på jorden.