Så jag åkte till Indien. Igen.
Egentligen är det paradoxalt. Det finns så mycket jag inte pallar med det landet. Ständigt oväsen. Sopor överallt. Män som verkligen inte lyssnar. (jaja, dom finns överallt..)
Men så finns det en annan sida också. Berg. Skogar som fått växa ifred. Träd. Rhododendron. Ja, ni vet de där vintergröna buskarna som ibland kan växa sig halvstora. De kan bli till träd. Och man kan klättra i dem, hänga i dem eller göra som aporna – sitta i en trädtopp och äta rhododendronblad i solnedgången.
Den här gången reste jag annorlunda. Jag har aldrig uppskattat den där guesthouse- och restaurangscenen och alla historier om var har du varit och var ska du sen? Att det tog mig så många år att hitta ett nytt sätt att resa…
Den här gången tog jag med mig hammocken. Och gav mig upp i bergen. Stannade tills maten tog slut, gav mig ner till byn för att proviantera och började om. Drack filtervatten från bäckarna, sov i min hammock. Vilade i solnedgångar och soluppgångar och kände hela jorden under mina fötter.
Att få lite lugn och ro i Indien kräver finess. Egentligen är inte så svårt. Räkna med att var du än åker är det tokmycket folk. Som Triund, berget ovanför McLeod Ganj. Tusentals indier vandrar trekken (och en och annan icke-indier) varje dag, när de inte står på parkeringen och pumpar musik och skriker såklart. Och när de går upp skriker de. Och när de kommer upp till bergsryggen skriker de. Och när de går ner skriker de. Och när de inte skriker spelar de skränig musik på sina mobilhögtalare. Allt för att slippa bergens tystnad och risken att känna inåt ett ögonblick.
Ändå lyckades jag hänga runt i bergen en hel del, utan att störas och utan att möta en människa. Hur? Lämna stigen. (Om du är på någon slags spirituell bana är mitt råd detsamma där; lämna stigen, lyssna till ditt hjärta och se inåt vad som är sant i dig.)
Människor är flockdjur. Finns en stig har den sannolikt ett mål, och man följer den. Att ge sig ut på egna vägar är både jobbigt och farligt, verkar konsensus vara.
Lämna stigen hundra meter, och du har inte en människa nära dig. Klättra lite till och se till att få lite berg mellan dig och lämmeltåget och det är alldeles tyst
Fortsätt en liten bit till, och du har din alldeles egna bergstopp, med en utsikt vida mäktigare än den trånga bergsryggen. Gå din egen väg och hela världen ligger för dina fötter.