Resflow (det är sommar!)

Skrivet den Maj 22, 2011 i Resliv | 10 kommentarer

Jag vaknar upp i Fridas lägenhet i Stockholm och inser att det är dags att åka tillbaka till Göteborg. Tågbiljetterna kostar tusen spänn. På riktigt alltså. Jaha, och nu då?

Ääääventyyr!!

På med jeans, skjorta och kavaj från gårdagens eldshow, hoppas de inte är för sotiga och luktar för mycket lampolja. Fram med en bit kartong och en stor spritpenna. Tre bokstäver på skylten, röda linjen till Hallunda (tack hitchwiki), en promenad ner till macken vid E4 och fram med stora liftarleendet.

Sju minuter senare sitter jag i en lastbil på väg söderut, med två toksköna snubbar och hola amigo.

Liftarställe: Hallunda, näst sista hållplats på röda linjen, innan E4 och E20 hunnit delas.
Bilar som hann passera: fyra.
Väntetid: sju minuter. typ.
Liftarflow: Grymt.

Snubbarna skulle visst till Malmö. Jag skulle till Göteborg, trodde jag. Men hey, Ödeshög ligger ju på vägen, och femtian mellan Ödeshög och Motala är hur vackert som helst. Och i Motala bor en så himla himla vacker vän som jag inte träffat på nästan ett år. Happs, plötsligt står jag på vägen igen. Nu skyltfri, men tummen får gå lika bra.

Idag är en liftardag.

Liftarställe: Ödeshög, precis där väg 50 börjar, strax efter 70-skyltarna finns en liten ficka där bilarna kan stanna.
Bilar som hann passera: tre? Fast då ödslade jag säkert en bil på att ta kort också.
Väntetid: tre minuter. typ.
Liftarflow: Helt galet otroligt!

Jag älskar att lifta! Jag kommer på det varje gång jag ställer mig vid vägkanten. Flowet är otroligt. Mötena är magiska. Till och med väntan är hur fin som helst.

Den sköna äventyrssnubben skulle bara till Vadstena, så han släppte vad mig vid en busshållplats.

Liftarställe: Vadstena, busshållplatsen.
Bilar som hann passera: Många. Säkert 20.
Väntetid: 10 hela minuter! Sedan kom bussen till Motala. Försökte flirta till mig att få lifta med bussen, men det kändes precis lika bra att betala biljetten och uppleva lite landsortsbussäventyr.
Liftarflow: Mja. Kanske börjar jag bli lite bortskämd. Minnena om timmar och timmar i ösregn är långt borta. Sol och flow är sången för dagen.

En halvtimme senare möter jag världens vackraste Miri, och jag påminns igen och igen om hur himla vacker världen är.

Sommaren är här kära vänner. Vi kanske ses på vägarna, i skogen, uppe i himlen om vi förlorar fotfästet, i mörkret eller i ljuset, eller mitt i babylon.

Allt det där är liv. Det är vad det handlar om. Varje ögonblick. Den här upplevelsen. Det här andetaget. Att våga följa impulsen, att ta emot universums erbjudanden och att uppleva tacksamheten över att få uppleva, över att vara med om det här skådespelet, den här rörelsen.

Allt är så vackert, så himla vackert, om vi bara tittar.
Allt är så stilla, så himla stilla, om vi bara lyssnar.
Och om vi verkligen lyssnar, kanske flödet drar oss någon helt annanstans än vi trodde.
Äventyret finns överallt.
Vi ses där. ♥

Ingenting finns. …eller?

Skrivet den Maj 13, 2011 i Satsang | 2 kommentarer

En insikt som kanske följer efter att man gjort sin self-enquiry-läxa duktigt och tittat efter vem det egentligen är som upplever allt kan låta typ såhär:

Det finns inget du. Det fins inget jag. Allt som finns är… det här. Allt är tomt, inget existerar mer än i en dröm; inget av det här är verkligt.

Allt det där är sant.
Men det är kanske inte hela bilden.

Något gammalt helgon (Shankara) beskrev det på tre vackra rader. Adyashanti har pratat om det, och säkert många andra också. För det verkar vara en punkt som är så himla lätt att fastna på i satsangträsket. Läs bara bloggen något år bakåt, så är den ett levande exempel på det.

Såhär sa Shankara:

Världen är en illusion
Blott Brahman är verklig.
Världen är Brahman.

Allt är en illusion. Allt som finns är det. Upplevande medvetande. Ja, så är det. Trippa på det en stund, njut av det! Ur den insikten är allt så himla komiskt, så himla surrealistiskt, problemfritt, och alldeles alldeles underbart…

Tillslut kanske du landar. ”Verkligheten” kommer krypandes. Ingenting finns, kanske… men det är här ändå. Även om du fattar att allt bara är en illusion, upplever allt som en dröm, så är du omgiven av en värld som är övertygad om att det är på riktigt.

Att du börjar landa, betyder inte att du ”tappat det”. Snarare börjar cirkeln slutas, insikten integreras.

Världen är Brahman. Det är… allt det här vi upplever. Alla dofter, smaker, bilder, ljud, känselintryck. Alla människor vi möter, alla upplevelser och alla berättelser — Det är världen.

Ingenting finns, på så sätt att det inte har något eget liv, ingen kärna. Allt spelas upp, i, av och för medvetandet-självet-dig.

Ingenting finns, på så sätt att det är flyktigt, ständigt föränderligt och ögonblickligen övergående.

Ingenting finns, på så sätt att våra berättelser, våra ideer och koncept inte är sanna.

Ingenting finns, i absoluta termer, för allting som kan tas fasta på är relativt.

… och ändå upplever vi. Ändå deltar och interagerar vi. Vår existens påverkar, även om vi gömmer oss i en grotta. (Hej Ramana…).

Men det blir bara så himla mycket lättare att leva, när vi inser att det kanske inte är så på riktigt som det verkar. På ett sätt kliver vi ur världen, samtidigt som vi är där. Saker blir inte så himla allvarliga. Kanske märker vi att åsikter och tankar vi tidigare identifierade oss med inte gäller längre. Kanske ersätts alla dessa identifikationer med en känsla av att allt är så otroligt helt okej. För ingenting är åtskiljt något annat.

Allt det här är det. Och allt är så otroligt helt okej.

Vi skriver våra namn på vattnet, som Mooji brukar säga. Ytan kanske rörs upp för ett ögonblick, men inget lämnar några spår.

? mooji, adyashanti, shankara, brahman, uppvaknande, insikter, illusionen, drömvärlden, ramana

Att komma hem…

Skrivet den Maj 6, 2011 i Resliv | 2 kommentarer

Jag är visst i Sverige igen. Mina fötter landar på jorden, jag drar ett djupt andetag av den friska luften… och det är som om jag aldrig lämnat. Att komma hem är så självklart, så enkelt.

Melatoninet stämmer inte riktigt överens med solen och kroppen tror att det är mitt på dagen när jag vaknar upp i ottan. Ostmackor är inte vad kroppen mår bäst av, men jag har längtat, och det är så himla föräldrahem och så himla sverige och jag njuter av varje tugga. Sätter mig och jobbar några timmar, och det slår mig hur lätt det är att ställa om.

Ena dagen Chiang Mai, massagekurser och lyxmatsäventyr med Sabine. Två dygns resa senare, en natts sömn i bekväm säng, rena lakan och svalt tyst rum, och det är som om den där andra världen aldrig hänt. Som en dröm om en dröm. I en dröm. Och det där Indien jag minns något någon gång… Seen and gone.

Vardagen. Den är så himla fin. Och jag inser hur himla fina mina föräldrar är. Hur självklart det är att ställa ned min väska i det lilla gästrummet och inte ha en aning om hur länge jag stannar eller vad som händer härnäst. Det slår mig hur himla fina alla människor är, alla strålande Buddhor som vandrar runt, låt vara barfotahippies eller sönderstressade affärsmän eller min modiga mormor. Alla är så himla fina.

Och skogen! Hela min själ sprudlar tillsammans med vitsippor och blommande träd och små blad som stilla exploderar. Hemma är i det inre, inte i yttervärlden, men det är något med den svenska skogen, något som drar, som lockar, när jag inte är där. Hemma. Sinnet roar sig med att finna fina hängmatteträd där skulle kunna bo en natt eller två när längtan slår in.

Så. Kära vänner, klienter, bloggläsare, änglar, buddhor. Jag är hemma igen. (Inte för att jag någonsin varit någon annanstans än hemma, men, ja, ni förstår..)

Min telefon gav sig av på äventyr i någon annans ficka, så jag har inga telefonnummer alls kvar. Tycker du jag kanske borde ha ditt nummer, skicka ett sms till 0738-484225 och säg vem du är så vet jag. Tycker du det är dags att boka tid för en massage, inte minst för att se vilka underbara nya tekniker och principer jag lärt mig de senaste veckorna, hör av dig så kommer jag och hälsar på. Eller tycker du bara att det vore himla fint att ses, så bara önska, så misstänker jag att det sker förr eller senare, om gud vill. Det går också bra att vinka.

All kärlek till er, älskade, vackra vänner. Minns allt vackert i världen, och minns lärdomen i att allt är precis som det är, och att det inte kan vara på något annat sätt, och att vi således lika gärna kan älska det som är, just för vad det är.

Vi ses bland stjärnor och himlar. Bom.