Från extrem till normaltillstånd / hejdå.

Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har upplevelsen blekts till minne; vad finns kvar och försöker greppa det som aldrig var?

Allt har ett slut och en motsats. Kunskapens nektar behöver okunnighetens mörker för att kasta kontraster bland skuggorna. Mötet med essensen kan liknas vid en oskiljaktig kärleksrelation. Den första tidens extas mynnar ut i en djupare närhet och ett uppslutande. Det som upplevdes extremt blir snart självklart och naturligt.

Från extrem till normaltillstånd. Alla ord når en punkt då de blir överflödiga. Att fortsätta rapa upp dem är inget annat än att röra sig bort.

Någon psykolog knapade ihop en formel om lycka: Lycka = vår biologiska grundförutsättning till lycka + den biokemiska balansen i hjärnan + vad vi gör med våra liv. Som vanligt en psykologs ytliga perspektiv på lycka, den som tar oss genom dagen eller som går att fylla i på en skala från 1-10 och jämföras med gårdagens självupplevda lycka. ”Hur lycklig är du idag?”

Sen har vi en annan lycka, eller vad vi vill kalla det. Den där som gör att vi inte bara lägger oss ner och dör även när vi har lust med det. Vi kan kalla den essensen. (Eller medvetandet eller guuud eller farbror katt eller whatever.)

Något är starkare än den där jagbaserade relationen till lycka. Kärleken till livet. Livets kärlek till sig själv. Inprogrammerat genom fucking miljoner generationer och miljarder års medveten evolution. Samma essens som får oss att vilja ta hand om våra nära och kära, vår inbyggda empatiska förmåga, den självklara delen av ett liv på den här planeten, som är så enkel när essensens självklara ljus får stråla igenom och så svår när vi lever våra liv genom masker och projektioner.

Upplysning, detta uttjatade ord, är ingenting annat än att leva ett liv utan sina masker och projektioner. Att uppleva världen så som den verkligen är och inte genom våra historier, draman och filtrerande glasögon. Att se att vi är mer än våra känslomässiga reaktioner på yttre stimuli. Det behövs inget försakande. Ingen gud. Allt det där härrör till personen. Till vår historia. Är jag dyrkaren, advaitin; den sprituella sökaren; den som sett igenom det spirituella sökandet? Är jag den som kämpar mig igenom livet, som får brottas med de hinder som mina projektioner ställer upp likt en loopmaskin som hakat upp sig? Vem är jag bakom dessa reaktioner? Vem är jag bakom mitt ‘riktiga’ jag?

När tar den här loopen någonsin slut?

Vi behöver inte försaka den här världen. Inte lämna något bakom oss. Allt vi behöver för att se igenom våra masker finns framför oss, just nu. Alla reaktioner är en väg in till essensen. Alla program en bakdörr. Alla försvar ett titthål.

Gnäller du över något upprepade gånger utan att göra något åt kan du misstänka att det handlar om en projektion, alltså din egen skit. Till naturen hör att vi helst inte är medvetna om våra projektioner. De är ju hela vår världsbild. De är förnuftiga, logiska och representerar det som *är*. Upplever vi. Vi allihopa, med våra historier, våra mödosamt gjutna masker, som ska se så naturliga och verklighetstrogna ut att vi lyckas lura oss själva.

Där behövs speglar. För andras projektioner är så uppenbart tydliga och fåniga.

Och med ännu en liten twist, kan du se dina egna projektioner i andras projektioner.

Allt du någonsin sagt till din partner är ord till dig själv, sa någon som fattat grejen.

Vad jag egentligen tänkte säga är, hejdå. Det har varit en spännande resa att dela med er, men jag tror den här bloggen har spelat ut sin roll. Jag har funnit vad jag kom hit för, jag har gett vad jag ska, och resan fortsätter på annat håll. Jag vet vad jag är och framför allt vad jag inte är och det ljuset kastar inga skuggor. Mötena och givandet fortsätter på annat håll. Sidan får leva kvar – den är mitt leverne – men kommer kanske byta form.

Jordelivet är ett liv av service. Kärlek gör allting meningsfullt. Att ge, bara ge ge ge, är det enda som känns vettigt.
Ju mer du ger, desto starkare skiner ljuset igenom.
Ju klarare essensen skiner, desto starkare är impulsen att ge.
Jag spelar ingen roll.
Jag är en tanke bland hundratals miljarder varje sekund. Stjärnstoft som ingått i universum efter universum.

Och ändå tror vi vi är någon slags centerpunkt som hela universum kretsar kring. Trots att vi aldrig ens sett det där vi kallar Jag. Trots att det temporära jaget vi försöker skapa och upprätthålla hela tiden krackelerar.

På något sätt är det så komiskt. Så skrattretande absurt. Ett kosmiskt skämt. En himmelsk humor. Följt av en lång utandning av glädje och stillhet.

Vi ses, vänner.
All kärlek.

Vilken röst ska jag lyssna på?

Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.

Den som viskar, en gång.

Huvuden skriker. Hjärtan är tysta.

Ibland händer det oväntade

Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan det se ut såhär:*Såja, helt nere på jorden ännu?

Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt

Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där bilar utnumrerar träden tusenfallt. Städa och laga mat och tvättider och grannar och inomhus.

Och det enda som går att säga är, okej universum, jag hör dig.
Och jag tittar ut på bilbuller och lyssnar efter något slags ljud som inte innefattar olja och maskiner och jag känner det i hela kroppen. Jag vill inte vara någon annanstans än här.

*

”Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man tillslut se dåligt”, sa någon när jag låg med fötterna uppslängda på den väldesignade skinnsoffan i det ordensliknande huset någonstans i Stockholm. ”Jag förstår precis varför du gett dig in i det här. Det enda man kan göra är att kliva ner igen.”

I sin stillhet och meditation och introspektion är det så lätt att känna sig genomlyst. Grott-tiden har sin poäng, men allt som har med yttre omständigheter att göra har en början och ett slut. Att sitta där och vara upplyst håller inte i längden. Hur lång tid tar det innan resterna av det lilla jaget vaknar till liv igen och börjar forma sig en ny identitet? Kan vi se det? Kan vi stanna i det, fortfarande veta vad vi är; vad som är absolut och vad som är rörelse?

Kan vi stanna i det när vi möter omvärlden?
Kan vi se att alla vi möter är Jag, även när vi inte sitter i vår grotta och inte möter någon?
Kan vi stanna kvar i det vi är, i stillheten, mitt i omvärldens kaos, kalendrar, tv-serier(!) och möten med människor som är mitt i vågen och aldrig ens tänkt på havet?
Kan vi se att de också är havet?
Att de också är vi?
Att ingenting någonsin kan gå förlorat, oavsett hur den här världen av rörelse och möten ter sig?

Att ögonen du möter,
inte är en spegelbild,
utan att det är Dig du ser i din älskades blick.
Och att det är det som binder er tillsammans.

Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)

Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så voilà:

Någon vänlig själ (tack!) skickade mig en kopia av Steven Norquists bok Haunted Universe och tyckte jag skulle lyssna på den. Det gjorde jag. I bilen genom ett ambivalent sverigelandskap som inte kunde bestämma sig om det var höst eller vinter… (Nej, egentligen var det några veckor för sent för det, men har väntat på att få använda den meningen någonstans ♥.)

Haunted Universe, åtminstone med bakgrund av What is enlightenment really, verkar syfta till att ”leda läsaren till upplysning” genom korta suggestiva strofer.

Boken innehåller alla element som förväntas av en neoadvaitisk upplysningsbok. Och den illustrerar tydligt alla fällor jag identifierat under den här lilla resan/psykosen/blisstrippen. Och det är de jag vill lyfta fram nu. Fallgroparna. Försvarsmekanismerna. Där det tar stopp, där rädslan tar över och vi gärna sjunker tillbaka till omedvetenheten. (Om det finns någon upplysning eller inte låter jag vara osagt.).

Det är så lätt att läsa en bok, eller lyssna på någon mer eller mindre upplyst talare, känna igen sig till punkt och pricka och genom någon slags enkel halvlogisk deduktion komma fram till att en är upplyst. Speciellt om det kombineras med någon slags intensiv upplevelse av egoförintelse, uppslukande i världsalltet eller något i den stilen. Och en sådan miss kan stå i vägen för en process som faktiskt är geniun och leder mot uppluckrandet av egots försvarsmurar. För om det handlar om något alls, så är det det: ta itu med din egen rädsla och ditt eget mörker. Kort sagt: ta hand om ditt shit.

Det finns många sätt att gömma sig bakom ickedualistiska klyshor. Låt oss titta på några favoritsätt för neoadvaitan att slippa möta den nedbäddade mörka skiten.

”Det finns ingen där”

Det här är hela kärnan med den här lilla upplysningsgrejen. Se efter, och se att det som händer inte händer Dig, att det inte finns någon person, inget du, igen som styr och handlar, utan allt är universum/medvetandet som manifesteras spontant i någon slags intrikat dans.

Det här upprepas av så många och på så många olika sätt av en anledning: det är sant. Det är inte särskilt svårt att bekräfta det, och det kan, rätt förstått, leda till ett enormt uppvaknade. Alla de här tankarna och känslorna och rädslorna och allt.. impulser som dyker upp och försvinner. De är inte Mina. De är inte Jag. De är bara… just det. Impulser. Impulser som reagerar med impulser utan någon som handlar eller styr. Utan någon ordning; utan offer, utan förövare…

Ser ni vilken försvarsmekanism det kan bli? Inget händer mig. Inget berör mig. Det finns ingen här. Jag kan göra vad jag vill, för det finns ingen här, no one is in charge. Tänk dig ett ego som helt greppat det här, lurar sig igenom all impulskontroll (för det finns ju ingen där) och får löpa amok helt fritt.

Ja, det finns ingen där. Ingen kärna som är du. Inget högre själv. Men vet du vad? För dig, i ditt liv just nu, spelar det ingen roll. Alls. Inse det, se det, slukas av det och gå vidare. Du kommer ändå tvingas ta hand om ditt shit. Du kommer ändå tvingas möta allt du inte vill se. Du kommer kastas handlöst ut i mörkret och vaskas runt där tills du kommer ut på andra sidan. Om du någonsin gör det. Och för att ta dig igenom skiten måste du vara sådär skrämmande jävla ärlig mot dig själv. Och se din egen bullshit. Det gör ont. Antingen det eller kämpa resten av livet med näbbar och klor. Någonstans är det ditt val. Mmm. Just det. Ditt. Du.

Att ingen och inget finns ger ett klart seende när det ses klart. Och skapar jävligt enerverande egon när det anammas intellektuellt. Men det gör också rum för rätt så fin poesi. Kanske inte så användbart, men fint:

”Allt är perfekt”

There is no act in this universe that could ever be wrong. Why? Because there are no acts. The universe is filled with happenings with no author. Actions with no actors. Things that seems to be personal are not. No one exists or has performed anything, ever. Silence is moving in emptiness, action action less, in the void. You do not exist. You have never existed. You will never exist. You are not listening to this.

Samma problem här. Du finns inte. Världen finns inte. Ur ett seende är det sant. Men vet du vad? Även om du kallar det här dröm eller inte, så är du här. Sen kan du välja att agera eller inte. Försvarsmekanismen på det här planet riskerar bli någon slags världsfrånvänd solipsism — samma sak med dig själv som med världen. Se allt som perfekt så behöver du inte ta tag i skiten. Det är väldigt bekvämt att inte involvera dig i något som utmanar dig. Äh, vem skulle finnas att utmanas ändå?

Tills du blir hungrig.
Eller fryser.
Eller får magen uppskuren och blir lämnad att dö i öknen.
Medelklasslyngel!

Det lite tragiska med det här, är att information är så himla tillgängligt numera. Är du det minsta intresserad av upplysning kan du läsa hundra böcker, titta på tusentals timmar med egon mer eller mindre befriade från sig själva som pratar om saker de vet mer eller mindre om… och den största fallgropen är utan tvekan att ta till sig det här intellektuellt, men utan den penetrerande kraften som på riktigt krossar hela din värld i spillror.

Vad händer när ett ego lär sig hur det ”är” att inte finnas? Det börjar skapa en bild om hur det är att vara ”upplyst” imitera sitt beteende därefter. Är det ett buddhistiskt ego så satsar det på en god moral och de heliga föreskrifterna den åttafaldiga vägen. Är det ett ego inte fått sina illusioner tillfredsställda i den lågsamma och ganska lågt aspirerande buddhismen och halkat in på den här lite mörkare grenen av youtubeadvaita handlar det om att släppa allt det älskar (utom sig själv då. och typ allt annat) och långsamt tyna bort i mörkret. Norquist har utan tvekan läst alla de där spirituella böckerna. I synnerhet Jed McKenna.

You will feel in yourself the inability to buy in. The inability to see meaning in anything. You will become very bored with the world. Most, if not all what you enjoy, will be gone. Bit by bit you will start to lose yourself. you may fear this at first, but eventually you will have no control or care as the void sucks you down. You will begin to feel less. Love and hate will equally slip away.

Jaha. Så för att vara upplyst måste jag släppa allt Jag får inte ha några intressen. Och så är det ganska tungt och hårt och mörkt. Men det finns en lockelse med det. För neoadvaitatexterna (här representerat av Norquist) lovar att det är det fetaste och häftigaste du någonsin kan vara med om:

Att tappa intresse för omvärlden kan vara en biprodukt av någon slags skifte.. åtminstone för en tid. Det är ganska naturligt att motivationen att göra något alls minskar eller försvinner medan du smälter insikten om att du inte finns, hela omvärlden är ett skådespel utan skådespelare och ingenting någonsin hänt. Men här kommer åter problematiken med att information är så lättillgängligt. Vad händer om du läser det, kanske på tio olika ställen och kollar fem youtubefilmer med taskig bild och brusigt ljud på någon som sitter och pratar och säger samma sak… och du tar till dig att: Åh, jag är upplyst, så jag får inte ha några aspirationer, inte vilja något, inte sträva efter något..

Grattis. Du har tagit allt du tycker om från ditt liv, till ingen nytta. Nåja. Förhoppningsvis tröttnar du väl snart. Och kommer på att världen är ganska fin. Och att det pretty much kvittar att det bara är ett skådespel. Eller snarare, sant/falskt, finnas/inte finnas, illusion/sanning/whatever blir meningslösa begrepp. Och där i allt står du, precis som innan. Och inget har hänt.

Ah. Och där har vi den största självbekräftande egoomskrivningen. Hur motiverar man att vara ”upplyst” men inte ta ett enda steg för att se det vi kämpar så hårt med att dölja för oss själva? Jo, med den intellektuella insikten att ”allt har förändrats, men inget har förändrats.”, som också går i läsa i alla dessa böcker. Efter en natt i plågor och lidande och insikter (ja, det ska vara tufft och läskigt att bli upplyst!) när du dippade tån i mörkrets oceaner och genast drog upp den igen för att det var kallt; en natt där du kanske frigjorde dig från en och annan begränsande tanke fortsätter du ditt liv och undrar, är jag upplyst nu? Det verkar ju så när jag läser alla de där böckerna och tittar på filmerna och lyssnar på podcasterna. Och så läser du något i den här stilen:

Allt har förändats, men allt är detsamma. Ja, precis så! Då måste jag vara upplyst!

Någon som inte ser hur lätt det är för egot att gömma sig bakom allt det här?

Så. Kort sagt. Några favoritgömställen för egot på den här stigen är ingen finns, ingenting finns att göra, allt är perfekt och vi är redan framme. Säger någon något i den här stilen (typ jag de senaste åren) så borde varningsklockorna ringa öronbedövande. Ironiskt nog är allt det där sant, utifrån det perspektivet, men för dig kvittar det. Och om du är undantaget, att det kanske kvittar för andra men inte just dig, då gäller det dig dubbelt så mycket. Sätt dig i ett hörn och skäms.

Att ingenting finns att göra och att inget finns bakom de där ögonen kan vid en tidpunkt vara den största och vackraste insikten du kan få. Allt är färdigt. Allt är fullkomligt. Allt är perfekt. Inget mer finns att göra.

Vid ett senare tillfälle kan samma insikt vara din största fiende. Väggen du stångar huvudet emot utan att ens märka det själv. När det blivit till ett koncept och egoenergins metod för att undvika att se vad som kommer upp inom dig. Och som intellektuell förståelse är det fullkomligt oanvändbart. Och egots favorithook. Göm dig bakom spegeln av ingenting så slipper du krossas…

Så vad kan vi göra då?

Om du halkat in i ickedualistfällan; se vad som händer om du ser bortom spärren att ”ingenting finns”. Processen handlar om att se igenom alla omedvetna tendenser som styr vårt beteende och våra tankar, och att ta fasta på ingenting finns och ingenting finns att göra är ett jävligt bekvämt sätt att sjunka in i omedvetenhet. Det är lockande att stanna kvar i det — vem är omedveten?. Ifrågasättandet är relevant ett tag, så länge vanan att identifiera dig med kroppen, med handlingarna och vad som sker är stark. Sedan blir det bara ett hinder för dig och står i vägen för ditt växande; enda anledningen till att du fortsätter därefter är rädsla. Rädsla för mörkret som kommer upp ur tomheten, ur Dig, när vanans starkaste murar börjar luckras upp.

Dessutom blir du jävligt jobbig och enerverande i längden. Det finns inget drygare än någon som tror hen är upplyst, men som är helt och fullt i huvudet med intellektuella insikter som inte är ett skit integrerade i kroppen.

Vad jag vill säga är, ta hand om ditt shit. Det är det enda det här handlar om. En urladdning. Det är en fet urladdning att vakna upp till insikten att hela ditt liv hittills har varit en stor jävla lögn.

Hela. Ditt. Liv. Allt du trott. Allt du tänkt. Allt du tagit för givet. Och det börjar med den fundamentala missuppfattningen om Jag (och Du); om var fokus har legat. I det kan det kanske ske någon slags skifte — hur länge det varar låter jag vara osagt — när upplevelsen inte längre utgår från Jag Mig lilla Momo (eller Lilla MyOm man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket eller vad du nu heter), utan att perspektivet blir större och lilla My finns i det, snarare än att utgöra dess gränser.

Det verkar vara det perspektivskiftet Norquist och andra neoadvaitaförespråkare hänvisar till som upplysning. Och lockbetet är att, har du väl sett igenom det en gång, kan du aldrig gå tillbaka. Och kanske finns det något sådant som ett uppvaknande som inte klingar ut och går över. Men jag undrar (retoriskt, duh) hur många som haft en glimt av det där, blivit livrädda och trillat rakt ner i tryggt mönsterbaserat halvsovande vardagsmedvetande igen, men gör allt de kan för att egotrippa vidare på glimten. Jag är ju upplyst. Jag! Jag! Jaaaag ääääär upppllyyyyyssst!

Fuck. Jag är så stekt.

Alltså snälla. Gå inte på de här pojkdrömmarna om upplysning. Upplysning à la neoadvaita är lite som den spirituella världens konspirationsteorier. Vi som vet lite mer än någon annan. Och så är det häftigt och mörkt och de som tror på ljus och kärlek är sovande zombies, lurade in i bemmärgen och kommer aldrig kunna vakna upp till den råa och kalla verkligheten. Aah, låt oss läsa lite mer Norquist:

Yeeaah, jag är så cool och tuff för jag går på stigen ändå, för det är saaanning och jag är modig och räds inte ett skit. Ah, utom mitt eget mörker då, men varför inte bara fokusera på andras så löser det sig nog. Ni är lurade. Dessutom styr NASA vädret och flygplan släpper ut mind-numbing kemikalier för att lättare kunna kontrollera oss. Det är Illuminatis fel att vi inte alla är upplysta. Dessutom är vi alla upplysta, men vi vet det inte redan. Det är nog så av en kombination av chemtrails och flour i dricksvattnet. Eller kort sagt: Come to the dark side. We have cookies.

Seriöst. Släpp skiten bara. Det är inget hårt och ont och mörkt med att se igenom egots vaneseende. Det enda hårda och onda och mörka är allt fastklamrande och motstånd du sysslar med. Och kanske är det så, att börjar man närma sig någon slags fundamental lögn (den där idén om Jag igen) och den är omgiven av tusenmetershöga försvarsmurar. Ja, då kanske det ter sig såhär.

Eller såhär:
Om upplysning är hårt och kallt. Hur mycket ego finns det då kvar att släppa tag om?

Sorry Norquist. Det här är inte upplysning. Sätt dig i ett hörn och skäms du också.

Äh, nu börjar jag tappa det, så vi avrundar här någonstans.

Sammanfattning; slutkläm; svammel

Att gå in i det där there’s no doer-tjafset är som att hijacka din egen resa. Att frivilligt gå in i en vägg. Och det finns bara en enda anledning till att du stannar kvar där. Rädsla.

Det är så lätt att som ”icke-dualist” gömma sig från världen och sjunka in i sig själv. In i ”processen”. När den riktiga processen är i det riktiga livet. I möten med människor. I relationer. Det är där vårt djupaste mörker kommer upp. Det är där vårt tålamod prövas. Vilken härlig försvarsmekanism att få för sig att det inte finns någon där att påverkas. Eller att omvärlden är en illusion och därför inte värd att interagera i. Eller att allt är perfekt.

I slutändan handlar det om vanlig jävla mänsklig psykologi.
Och du står inte över den. Inte så länge rädsla styr ditt beteende. Inte så länge det finns ett enda litet jävla uns mörker att utforska.

Finns det en enda sak vi kan göra är det att på alla sätt frigöra oss från vår rädsla.
Och det är en ständigt pågående process.
Den tar inte slut.
Inte ens när vi genomskådat den.
För vi måste göra det
igen och igen och igen.

Såja. Kan vi lägga ner den ickedualistiska leken nu?

Vi avslutar med en bild på en söt katt. Mjau.

När kommer kraschen?

Hur många av de här upplysningstexterna är skrivna av nyvakna blissare som inte mött kraschen ännu? Jag triggas att botanisera runt bland neoadvaitaförespråkarna och upplysningstänkarna och läser om hur de presenterar upplysning, åh, denna upplysning som… eh, ja nåt. Säkert nåt med bliss. Eller universal consciousness eller sådär.

Kommer över Steven Norquists What is enlightenment, no, I mean really, like what is it? som tydligen ska ha satt på kartan vad upplysning innebär i modern tid. Eller nåt sånt.

Och ja. Den är fint skriven. Skarp. Och ger många ingångar för koncept att anamma. Det vill säga samma gamla dravel om there is no doer och experience is all there is osv. Jag citerar lite:

Javisst. Jag känner igen mig i det här. Så tydligt. Momo är inte här utan allt som finns är upplevelsen, utan någon som upplever bla bla bla… och så fångar något min uppmärksamhet. Snubben har varit vaken ett år när han skrev det där. Och han har förmodligen läst varenda spirituell bok i ämnet. Jag vet inte inte hur det gick för honom sedan, men jag kan ändå inte hjälpa att undra: När kommer kraschen?

När kommer insikten att allt bara är ett luftslott? När vågar han erkänna att egot smugit sig på och tagit över rollen som den som ser? Hur hårt kommer han hålla i sin kära upplysning? Givetvis projicerar jag allt det där. (Eller för att formulera det advaitiskt korrekt: där är upplevelsen av projicering.) Alla tankarna handlar om Momo. Jag ser min egen resa så väl i det här. Men ska det vara så jävla svårt av oss att ta av oss hatten och erkänna att allt det här bara var fånerier, luftslott och koncept vi lärt oss.

Det cirkulerar så mycket sådant. Så mycket bullshit som är så lätt att ta till sig, så lätt att känna igen sig i, relatera till, fånga intellektuellt och sedan sprida villfarelserna vidare i upplysningens namn. Klart vi vill ha en sanning. Och den här I Am That-grejen är så lätt att ta till sig. Det är bara att läsa en annans villfarelse av upplysning, känna igen sig på varje punkt, fatta att, såklart är det ingen sammanhängande kärna som är offer för upplevelsen. Känner ni igen det här svamlet? (Norquist igen):

No shit. Jag tror jag själv skrivit samma sak hundra gånger. Och det var aldrig riktigt mina ord. Det var Moojis, Papajis, Ramanas och i slutändan Gitornas ord. Ingenting är original. Vi är alla bluff och båg. Alla.

Det är inte så himla svårt att se inåt och se att det inte är någon där som upplever. Och vill vi ta steget längre kan vi bli små Jeddare och förkasta blissbullshiten och hävda att upplysningen måste innefatta rädsla och kamp på liv och död. Vi citerar norquist en tredje och förhoppningsvis sista gång innan jag skiter i det här, dricker dagens femte kopp kaffe och går och handlar mat:

Swooch. Där har vi allt. Dissen mot all spiritualitet som är bullshit. Och hur lätt det är att nå upplysning. Bara läs en bok eller bli inpratad till det av nån upplyst. Och så ska det vara läskigt. Skrämmande. Men det får inte vara en upplevelse. Det måste vara ett skifte. Men det ska vara läskigt.

Så varför har vi inte hundra miljoner upplysta som springer runt här i världen? Hur kommer det sig, att av alla människor jag träffat genom hela mitt liv, är det högst en handfull jag sett ser. Är jag bara blind? Är det kanske ett tvåtusentolvskifte och alla blir upplysta and we’re all gonna rise as one. Eller är det kanske så att allt det här bara är bullshit? Att vi egotrippar på vår lilla upplysning och energin vi får av att ha fattat något som andra inte fattar. Eller i alla fall kan vi låtsas. Eller är det kanske till och med så att det finns någon slags upplysning, och det är så jävla enkelt?

Men jag undrar ändå. När kommer krashen? Och hur många vågar ta sig igenom dem? Att ”vakna upp” till alltings substans- och meningslöshet är inte nödvändigtvis så svårt. Men det är inte upplysning. Det är kanske något slags första pyttesteg åt rätt håll, men det är verkligen inte upplysning. Det är inte färdigt. Det kan kännas så ett tag, men för de allra flesta, är jag övertygad om, kommer det ske samma sak som hände här, i den här upplevelsen. Egot vaknar upp igen. Pusslas ihop, om det någonsin ens var i spillror. En ny identitet byggs upp. Och då måste vi vara modiga nog att spotta ut vår stolthet, kräkas ur vår bullshit och erkänna att jag är fortfarande jag, oavsett vad jag upplevt eller läst.

Jag vet inte vad upplysning är, om det nu ens finns något som skulle kunna vara det. Jag är definitivt inte upplyst. Livet lever sig genom mig. Där finns impulser av olika slag. Ett stort jävla mörker att utforska. Det är inte mitt mörker. Inte mina impulser. Inget av det där är jag. Men jag är inte upplyst för det. Inte du heller. Och inte du. Och inte du…

Men fuck it. Seriöst. FUCK IT. Advaitablissa om du vill. Det är rätt fett att inse att allt det här bara händer utan någon Du som styr det, att allt upplevs utan att Du finns där att uppleva, men det förändrar ingenting.

Om någon vet vad upplysning är. Faktiskt på riktigt vet; snälla, berätta det för mig.

Men från hjärtat.
Utan några standardord från den spirituella vokabulären.
Jag är så jävla trött på huvuden som pratar.
Förlåt. Framför allt, förlåt för allt skräp i världen jag bidragit till. Jag visste inte bättre…

Att lyfta en annan.

Du kan bara ta någon dit du själv kommit, eller hur det nu sägs… Kan du terrängen kan du gå bredvid med en fackla. Genom mörka tunnlar. Ner i och genom brunnar. Undvika de värsta snåren och veta vilka vi inte har något annat val än att gå rakt igenom.

Har du själv vandrat genom helvetet kan du guida andra genom det. Formen måste inte vara detsamma – mörket är olika för oss alla, kartorna något varierande – men terrängen har samma karaktär.

Har du en gång genomskådat dig själv, och känner igen egots unkna stank, märker du att det luktar likadant hos alla. Egoenergin, den som kämpar emot, håller fast och rösten som argumenterar och famlar efter kontrollen, den är densamma. Ser du det i dig själv ser du det i andra, kanske till och med tydligare; andras blinda fläckar blir så uppenbara i speglars klara ljus; och i dessa speglar, om du vågar, kan du få se ditt eget mörka du inte vill se.

Att få vara del i någons växande är en gåva. Att se någon se sig själv i spegeln, så som hon verkligen är, om det så bara är ett första steg in i det okända. Att vara med när någon bryter en impuls, ser igenom ett mönster och ser sin egen kraft. Att hålla någon i handen när hon tar sitt första steg, livrädd, och rädslan dunkar lika hårt i ditt bröst. Att få vara med när rädslans hinna penetreras, när den smäller likt en utsträckt ballong och tomrummet i efterklangen är så öronbedövande tyst.

Att få vara med när någon drar sitt första djupa andetag. Att få ta del av bönen, djupt från själen, att släppa taget och förlåta.

Att speglas och att vara spegel.
Verktyg för Gud att se sig själv.
Det är vad vi är här för.
Och allt blir så meningsfullt i en annan människas växande.
Varje handling av kärlek är så fylld av mening.
Att låta skeendet ske, utan att stå ivägen, är det vackraste i hela världen.
Lika vackert som Du.

Och ibland är det faktiskt helt tyst.

Att försöka mota ont med gott är en ständig balansgång, som kräver full uppmärksamhet och en himla massa jobb.

Det är kanske behagligare än att vandra genom helvetet, men rakt genom botten finns en genväg på något sätt.

Men att ge upp är inget val, och du får lita på guds grace, som kanske kommer, kanske inte, och kanske brinner du i helvetet resten av livet i irrfärder och jakt.

Ska du börja klättra är det en lång väg upp. Och när alla genvägar visade sig vara satans verk är det bara att börja vandra.

Kärlek och omtanke, men det måste komma ur hopplöshetens igenkännande, ur ett hjärta tömt på andra alternativ, ur ett sinne som sett mörkret och inte lämnat några skuggor kvar att gömma sig i mörkrets labyrinter. Helig betyder hel, integrerad, där mörkret och tomheten har lika stor plats som ljuset och brunnen du faller, faller, faller genom är utan väggar.

Ett sant hjärta är det som brunnit i skärselden och universum godtar inga imitationer och inga provokationer.

Du kan inte låtsas ge upp.
Du kan inte skapa din egen skärseld med papperseldar och camina burana.
Du kan inte heller provocera fram det riktiga.
Du kan inte göra något.
Du kan inte göra något alls, och om det väcker hopplöshet, tro inte att det räcker. Ingenting räcker till. Du räcker inte till. Du kan inte göra något. Du har ingen makt. Du har inget att komma med. Du är ingenting. Och inte ens den typen av ingenting du vill vara. Du är inget. Du är meningslös och din existens har aldrig uppnåt någonting. Du är inget.
Smaka på det.
Du. Är. Inget.

Det finns ett naturligt sätt att vara och handla, och så finns det en förvriden imitation. Osanningen är smart och finner alltid nya övertygande sätt att hävda sin sanning.

Det gör allt för att distrahera, förleda, och lögnen är smartare än du.
Djävulens största trick är att övertyga oss att hen inte finns.
Jagets trick att ta på sig masken av inget ;
            nästla sig in i ett uppvaknande ;
            göra friheten till en upplevelse och vrida till nya insikter.

Du vet vilken, rösten som viskar i samma ton som hjärtat, men som doftar svagt, nästan homeopatiskt utspätt; men väl där…
            En subtil dunst av arrogans, så svag att den knappt kan uppfattas, och du måste vara ärlig, långt bortom den yttersta smärtgränsen ärlig, och du måste vara klar, ett knivskarpt seende och lyssna, nej inte ens lyssna; vänta och se, nej inte vänta, bara… var där. I rösten. Lyssna därifrån. Hur jävla ont det än gör att stanna kvar.

Något försvarar sig med näbbar och klor. Självbilden.
Jag som ser jaget agera i rollen ingenting och den som ser;
            faller jaget faller hela verkligheten.

Så jag ser hela illusionen och jag ser att jaget ser,
            den som ser den som ser.
It’s turtles all the way, you fool!

Djävulen nästlar sig in i sina argument, i tankarna, i känslan, döljer avsikten med sin idé om avsikt och är skapare till mysteriet det försöker lösa. Går in i sina egna väggar, går vilse i sina egna kartor och undviker de blinda fläckarna på kartan på alla tänkbara sätt; djävulens största rädsla är att inte finnas.

Gör inte. Har inget. Är inget. Är utan mening. Har aldrig uppnåt något.

Aldrig varit något. Är.

It’s turtles all the way, you fool

Så här smakar arrogansen, så här smakar dess beska ord. Förlåt. Förlåt. Jag ville aldrig…

Hur har jag kunnat låtsas att orsak och verkan inte gäller mig? Tills byn är plundrad och hemmet uppbränt. I spillrorna och askan är det inte lika roligt att vara Gud längre. Sömnlös, fruktlös och gudlös. Som en sann asket, utan sinnesfrid i sitt hem. Jag skrattade åt gurun när han desperat haspade ur sig jag är Det och i smyg tänkte jag, jag är Brahman, men inte du.

Ska det vara så svårt att vara ärlig mot sig själv? Tydligen verkar det vara det svåraste. Vi vill alltid intala oss att vi är ärliga, så vi inte behöver rota upp våra tendenser och mörker. För att det gör så jävla ont och för skammen att vi har ljugit för oss själva och för varandra genom hela livet.

Det är så svårt att se oss själva; speglarna omkring oss är smutsiga och förvridna när vi speglar andras ljus genom vår egen version av verkligheten. Vi kan inte se oss själva, vi kan ta en spegel till hjälp och ta bilden vi ser som sann. Men det är den inte.

Vi kan aldrig se vårt eget mörker själva. Men vi måste se det själva. Annars distraherar vi oss från det när vi irrar runt och jagar efter en spegel som inte är vriden och förstörd. Hur många speglar ska vi titta oss i innan vi ger upp? Hur många gånger ska vi vara övertygade om att den här gången, den här gången är det rätt?

››Den här gången är spegel ren. Den här gången ska någon annan lösa mina problem. Nu ska jag äntligen lära känna mig själv. Nu finns inget mörker kvar. Inget mer som lurar därinne. Inga mer omedvetna tendenser som styr mitt beteende. ‹‹

Det är bekvämt att kalla tendenserna omedvetna, lägga en filt över dem och låtsas att de inte är där. Och skammen i att erkänna det mörkaste. Och så mycket energi som läggs på att dölja allting och hålla hela världsbilden samman så att inte allting raserar.

Så snabbt egot är på att finna en ny plats när allt raseras. Så snabbt det går att bygga upp. Och alla byggnadsverk kastar skuggor. Vad vi måste vända oss från ljuset för att det bländar så. Vad vi är rädda för att dö.

Det enda som håller oss från att begå självmord, är att vi är räddare att dö än för att leva. Vi är räddare för det okända än för det kända. Vi är räddare för att inte finnas än för att finnas.

Jag har sett livets och existensens obeskrivliga skönhet och det har bränt ut mina ögon och på ett sätt kvittar det var jag ser nu; sandkorn som inte ens kan börja återspegla livets egentliga skönhet.

Jag ser det vackra i livet och jag tänker på döden. Memente Mori. Minns döden. I varje ögonblick. Nu dör du. Och nu. Och nu….

Men vad jag sett kvittar.
Arrogans = separation = jag.
Frön som sås växer upp och frukten skördas.
Den som skördar frukterna är jag.
Frukterna som skördas är jag.
Frön av kärlek ger sötare frukt.
Den som skördar är ändå jag,
                        så länge det finns frukt att skörda,
                        och frön att sås
                        är jag där.

Trädet är förgiftat och måste huggas av i rötterna;
låta de gamla jag dö ut i lugn och ro.
Jag måste hugga, ironiskt nog, för det finns ingen annan,
och ingen kan inte hugga något så länge jag finns där.

Kärlek och omtanke är också en fälla;
                        om de kommer ur en egocentrerad impuls är frukten förgiftad och
                        dag kan bli till natt på ett ögonblick;
solnedgången är så bländande vacker att du inte märker att det blir natt och
en dag vaknar du upp och inser att det är kallt,
                        riktigt kallt,
och du minns inte ens när du såg solen sist.

Ingenting (#2), Du kommer krossas och du vet det (#3), Korpfotboll och bärs (#4)

Ingenting. Jag fattar inte vad det betyder. Ett totalt självmål försöka beskriva det där… och ett ord att värja sig för, verkar det som. Det låter ju inte så lockande. Ingenting. Kanske kan vi lika gärna prata om ljuset. Det är också lika missvisande; bara ord som inte når fram. Låt oss kalla det dumdidum, eller den dammiga mattan, eller regnvädret på väg in…

Om det finns något, måste det finnas inte något. På samma sätt som att om dag finns måste natt finnas. Finns liv måste död finnas. Allting kan inte komma ur något. För vad kommer då det här något ur? Något kan inte finnas utan inget.

Vad fanns innan Big Bang? Samma som nu. Fjorton miljarder år av ingenting.

*

Det finns ingen väg dit. Idéerna om att utvecklas och ta sig framåt. Idén om att det överhuvudtaget finns någon som utvecklas, idén om en kontinuitet, där dåtid står i kontrast till framtid. Och det här lilla nuet vi försöker vara i är ett ständigt pendlande mellan vad som just hände och tankar kring vad som kommer att hända…

Vi kan försöka vakna upp så mycket vi vill. Men det verkar vara så, att ju mer vi försöker, desto mindre lyckas vi. Varje idé om att vi måste göra något snärjer bara. Djupare, djupare, djupare in i sömnen…

Det går inte att ge upp heller. En idé om att vi måste ge upp och snaran dras åt. Men vi kan ta av oss masken. Se allt för vad det är och skratta. Vi kommer aldrig kunna komma från det här. För det vi söker är alltid här. Det finns ingenting annat. Så vi kan lika gärna ge upp… eller?

Säkraste sättet att lida är att ta sökandet på allvar.
Snabbaste vägen hem är rakt genom lidandet.

 
 
***
 
 

Du kommer krossas och du vet det (#3)

Stilla i hjärtat men det kryper i bröstet;
från vågtoppen rusar klippkanten mot dig.

Du vet att det inte finns något att göra.
Du kommer krossas och du vet det.
Du kommer rinna ut i havet
              krossas mot kanten.
                          kämpa för ditt liv.
Krossas. Kämpa. Krossas. Kämpa.

Som en spegling
                          av det vi aldrig kan veta.

Alla försök att förstå är fruktlösa
alla försök att ge upp likaså.
Först när hjärtat är krossat så många gånger
                                att bara elden är kvar kan något hända.

Masken spricker genom näbbar och klor
i kampen att hålla den hel.

Längtan är inte motivation nog,
Men hjärtat viskar.
Du kan meditera i tusen år,
du kommer ändå inte finna,
om du fortsätter dövas av ditt längtans rop.

 
    Sprucken mask och krossat hjärta.
    Trasade kläder och ansiktet nedtryckt i marken.
    Då kan livet börja.
    Allt innan är en förtrollande lek.
 

Mellan staketen lyfter grannarna på sina nytvättade hattar
och säger hej, god dag, vad trevligt med sol idag.

 
 
***
 
 

Korpfotboll och bärs (#4)

Äh, vet ni vad? Jag kanske ska skita i det här. Börja spela korpfotboll och dricka bärs och kolla på tv, läsa aftonbladet och förfäras över att migrationsverket har fått nån flipp och utvisar allt och alla, när det borde vara så jävla enkelt att bara hänga med varandra och ha det bra. Allt det där är minst lika på riktigt som all spirituell bullshiet. Om inte ännu lite mer…

Jag är inte uppvaknad, vad nu det skulle betyda. Jag är så jag jag kan bli. Jag jag jag. Och ändå helt uppochned. Eller rättvänt. Eller inochut. Eller sådär. Det som förr var en källa till växande och utveckling är mest färgglada åkturer i disneyland. Det där sökandet finns inte längre, jag tror inte att jag kan få ut något av någonting: inte för att jag är färdig, utan för att det kräver så mycket illusioner för att bli relevant.

Jag vet inte vad vaken är.
Jag vet inte vad sovande är heller för den delen.
Jag ser inte att allt är ett; jag förstår inte heller vad det betyder; jag är inte befriad från nåt ego.

Som om det fanns något där. Något mer än impulser som verkar vävas ihop till narrativ och sammanhang eller någon slags kateogriserande sambandscentral. Varför i all världen skulle det vara något att kämpa emot? Ibland försöker jag fatta, men jag ger upp rätt snabbt.

Det finns inget annat. Det är kanske det som är insikten som gör den där tomheten i bröstet så påtaglig.
Det finns inget annat.
Bara det här.
Och jag är allt det här.
Och allt det här är jag.
Och jag är inget av det här.
Och ingenting är jag.

Typ så.