Julaftonskväll. Två kameror. Tindrande stjärnor. Lagom kyligt, men ändå torrt. Före första snön. Så här kan det se ut.

Boka eldshow?…

Läs vidare…

Hur vi möter livet styr hur vi uppfattar det. Verkligheten i sig är bara ett flöde av händelser utan innebörd — vad det betyder och hur vi uppfattar det beror på vilka lager av föreställningar vi lägger på det. På så sätt skapar vi vår egen verklighet, och det är upp till oss om vi upplever den som flow eller som något krångligt med massa hinder.

Det behöver inte vara svårt att orientera sig i den här världen. Oavsett livssituation kan där ändå finnas en känsla av flöde, en stillhet som omger alla historier. Här är några enkla principer för att möta livet på ett enkelt, okrångligt och ärligt sätt. Små saker som gör livet lättare att leva helt enkelt…

1. Tro inte så mycket på dina tankar

Vi tänker så sjukt mycket. Alldeles för mycket känns det ofta som. Tankar kan vara bra. Men dom är uttröttande. Du vet, den där känslan när du ska sova och tankarna snurrar runt runt runt.…

Läs vidare…

Jag har ingen aning om vad den här upplevelsen är för något. Hur och varför och allt det där. Det spelar ingen roll heller. Jag blir så överväldigad över den här lyxen att få uppleva. Så tacksam för den här korta dippen ner i samsara, med alla intryck, berättelser… genom kroppar som aldrig varit våra, genom färger och bilder som aldrig riktigt hinner ta form i brytpunkten mellan det förflutna och framtiden; begrepp som inte bär någon verklighet. Var skulle nuet finnas? Kan du fånga något nu? Närdå? Nu? Det ögonblicket du vidrör är redan förflutet. Det hände aldrig.

Kropparna är ingenting vi har. De är inte våra. Detsamma gäller egot. Jag och mitt ego. Som om det vore något substantiellt, något som finns där, en djävul på axeln som viskar i vårt öra, eller en gnällig fyraåring inne i vårt huvud. Men egot har lika sann substans som kroppen eller nuet.…

Läs vidare…

Mantrameditation är ett effektivt sätt att nå upplysning, genom att helt fokusera på de uråldriga stavelserna och vibrationerna de burit med sig sedan sanskrit var på modet för fem-nånting tusen år sedan och alla var heliga gurus som hängde på bergstoppar.

Grejen är att fokusera uteslutande på ett mantra och upprepa det tills man smälter samman med det och genom det transcenderar illusionen om det falska egot; identifikationen med våra kroppar.

I dagens facebookstinna tidsbundna värld kan det dock vara svårt att hålla sitt mantra i sinnet dygnet runt. Det är så mycket annat som distraherar oss; vi måste gå till jobbet, kolla in fejjan, gå på yogaklassen, twittra, hålla oss uppdaterade med det senaste skvallret, för att inte tala om det nya yogamodet och de senaste kristallerna. Därför har vi, av en slump (by the grace of Shiva), funnit en ny och otroligt effektiv direktväg till nirvana som passar utmärkt till dagens stressade tempo.…

Läs vidare…

Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?

Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:

Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn.…

Läs vidare…

Gör det som känns naturligt.

Svårare än så är det inte.

Det finns en naturlig handling i varje situation. Och det är ändå inte vi som handlar, så det är ingen ansträngning att göra rätt val. Om vi bara låter allt det där surret släppa taget om oss.

I handlingen har vi ett val. Åtminstone kan det verka så. Vi kan alltid välja om vi ska följa vår rädsla, som blockerar det naturliga flödet, eller vara modiga att göra det vi vet är rätt. Vi väljer i ögonblicket, men vad vi än gör är det oundvikligt. Efteråt finns ingen möjlighet att något annat kunde ha hänt, än det som hände. På så sätt är allt som det ska. För det kan omöjligen vara på något annat sätt än precis så som det är. Vår vilja är fri, men resultatet är inte upp till oss.

Vad händer om vi struntar i de där tankarna att vi kanske borde, och vad den och den ska tycka?…

Läs vidare…

Vilka sidor av varat undviker du? Vad för shit blundar du för? Vad hindrar dig från att se klart? Vad är det för gömda vråer du inte letat igenom, som håller dig kvar i identifikation?

Du gör inte det här för någon annan än dig själv. Du lurar ingen annan.

Hur mycket kostar det dig att vara ärlig?

Vad händer om det är okej att inte veta?
Vågar du låta livet spela ut sig självt?
Vågar du uppleva allt som läggs ut för din väg utan att skapa någon som kan kämpa emot?

Vad är du rädd för att förlora? (Vad kan du någonsin förlora?)
Vågar du släppa taget? (Finns något tag att släppa?)
Kan du?
Vill du?

…

Vågar du se, hur jävla ont det än gör?
Vad händer om du gör det du inte vågar?

Kan du veta? Tror du på en historia som säger ”vad var det jag sa?”
Är du verkligen nöjd i ?…

Läs vidare…

Jag träffade på en fotograf, en kväll när vi repade inför eldshowen på Tjolöholms julmarknad, där jag uppträder med elddansgruppen Ignis. En halvtimmes lek i novemberkylan och blixtar från alla håll resulterade i skönt skarpa eldbilder.

Fotografen heter David Holmqvist och har en hemsida här. Eldshowen på julmarknaden äger rum två gånger om dagen fram till på söndag. Välkomna att komma och hänga. ♥…

Läs vidare…

Den skummade havremjölken blandar sig fint med kaffet. Radion spelar det där pianostycket av Beethoven som verkar vara det första alla lär sig på piano. Morgonen är stilla, november grått och kaffet varmt.

Det är november och jag är kvar i sverige. Jag vet inte hur många år sedan det var jag spenderade en november i det här landet. Inte nog med det — jag har flyttat in till Babylon. Vacker gammal lägenhet med trägolv, sliten trappuppgång, köksradio med vacker musik och vackra temuggar drejade av en lika vacker människa.

Är det inte fantastiskt vad universum lägger för ens väg? Det tycks aldrig vara det jag tror ska ske, eller tror att jag vill, men det lika otroligt hela tiden. Otroligt, minst sagt… det spelar ingen riktig roll var jag (kroppen) är, vad gör gör, hur hela det här skådespelet artar sig. Jag har ingen aning vad jag har här att göra, men å andra sidan kan jag lika gärna vara här som någon annanstans i världen.…

Läs vidare…

…

Läs vidare…

I remember when I was a very little girl, our house caught on fire.
I’ll never forget the look on my father’s face as he gathered me up
in his arms and raced through the burning building out to the pavement.
I stood there shivering in my pajamas and watched the whole world go up in flames.
And when it was all over I said to myself, ”Is that all there is to a fire?”
(Peggy Lee)

…

Läs vidare…

Det är inte mer än att vara. Vila i det som är. Se att jag inte har någon kontroll, låta kroppen ta hand om sina saker som den interagerande köttrobot som den är. Hela den här processen är tom. Idéer som river upp andra idéer. Allt det där… det är ändå bara tomt.

Stilla. Ingenting behöver göras. Fattas. Uppnås… för vaddå? Berättelsen har sin gång… men det finns ingen där som berättar. Det finns inget drama. Ingen process. Ingenting. Människorna jag möter, och de jag ser flöda förbi, eller sitta i publiken i trans… det finns inget där.

Jag ser det här nervstycket släppa taget om … allt. Förväntningar. God sed. Den tar sig friheter att var otrevlig, bränna broar, gå emot allt som är korrekt och rätt. Samtidigt som den kan slå över på ett ögonblick, ta emot ett jobbsamtal och vara profesionell och glad utan att behöva fejka… för det är inte jag som gör det; det är ingen ansträngning.…

Läs vidare…

Ibland (som i nu) funderar jag på om hela den här processen bara handlar om att göra upp med föreställningar. Att hela den här missuppfattningen om samsara bara är.. föreställningar.

Tänk dig att leva ett liv helt utan föreställningar. Möta det som dyker upp, precis som det är, utan några förutfattade meningar eller förväntningar. Låter det inte härligt? Är det inte det som gömmer sig bakom klyshan att Leva i nuet?

Och dra det ett steg längre, till den mest djupt rotade föreställningen; att vi är våra kroppar, ett sammanhängande Jag, skilt från allt annat, och att allt som dyker upp i upplevelsen relaterar till oss. Att allt det som stiger upp, om det så tar form som tankar… att det har med oss att göra.

Hur mycket jag än tittar efter, så är det inget där. Det är bara just det, ting som dyker upp ur intet. Tankar. Men det finns inget där att påverkas av det.…

Läs vidare…

Ok, jag erkänner.
Jag fattar inte det opersonliga.
Visst, jag har sett igenom det falska jaget. Blissat ut i evigheten gång på gång när illusionen flackat. Kastats ut i något samadhitillstånd utan varken förvaring eller provokation, stunder när det inte funnits något alls. Jag har upplevt hur alla gränser luckras upp, hur liksom jag sträcker mig som en sfär kring hela upplevelsen, hur allt sker i mig, är mig.

Men ändå är det där. Det jävla jaget. Jag Jag Jag! Fucking crap.
Jag tror inte på egot. Det får säga vad det vill och jag struntar i det, liksom jag struntar i andras egon. Tror jag. Hah! Bara ännu ett elegant drag av egot. Vad kan vara bättre att förleda, än inbillningen att inget mer finns att göra?

Jag relaterar fortfarande till mig. Jag Jag Jag! Jag och Mitt ego. Och ännu mer, Jag och Alla Andras egon. Jävligt upplyst, eller hur?…

Läs vidare…

Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.

(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?

Solen går upp och ner.…

Läs vidare…

Jag pallar inte det här!
Vad var det?
Swooosh! En känsla jag inte känt på evighter sveper in över sinnets sfär.
Jag sitter i min bil på en rastplats utanför Årjäng efter en natts hängmattesquattande i ett litet naturreservat. Regnet öser ner och smattrar mot de igenimmade rutorna som halvt avslöjar en grå värld därutanför. Jag är på väg mot Dragonflyfestivalen några kilometer bort, men sitter handlingsförlamad.

I fem timmar sitter jag där och känner. Ömsom läser i Beate Grimseryds En dåre fri och ömsom känner. Upplever. Vad är det som händer?

En våg av gamla energier sveper in över mig. Tankemönster som flytts, zyprexadimmats, bearbetats, avidentifierats, upplösts. Tankar jag sedan länge frigjort mig från, som inte längre har något med mig att göra… där är de, i fullaste dager, fyller upp hela bilen och den regnsmattrande världen utanför.

Jag sitter förundrad. Förbluffad. Hänförd och nästan lite uppspelt.
Wow, identfikation.

Tro inte på en enda tanke.…

Läs vidare…

Så när vi skalat bort alla former, sett att inget av det vi kan ta på, inget av det vi kan benämna, kan vara vi.
Vad finns då kvar?

En känsla.
En känsla av att, Jag finns.
Jag är här. Jag upplever allt det här.

Jag kan inte tala för någon annan, men för mig för det med sig en enorm tacksamhet.
Jag får vara här. Jag får uppleva det här.
Vackert eller fult. Flödande eller jobbigt. Älskvärt eller hjärtskärande. Oavsett vad sinnet säger, vilka etiketter det sätter, oavsett hur sinnet reagerar:

Jag är här. Jag upplever.

Och allt går över. Livlinan om sinnet skriker för högt.
Det går över.
Vågen rids ut.
Och även mitt i stormen,
finns stillheten,
finns känslan:

Jag är här. Jag upplever det här.

Alla dessa former, färger, rörelser. Detta skådespel.
Wow.
Tack.…

Läs vidare…

Egentligen är det väldigt simpelt:
Om något kan ses, kan det inte vara du.

Vad du än kan peka på i den här världen, kan det inte vara vad du är.
För om något kan ses, finns det något som kan se det.
Inget fenomen kan alltså vara du. Inte tankar, inte kroppen, inte något fysiskt, inte något mentalt.
Ingenting som går att sätta ord på.
Flytta uppmärksamheten bakåt. Tidigare.

Något ser allt.
Kan du se det som upplever?
Vem är det då,
som ser det som upplever?

Och om den kan bli sedd, vad är det då som ser den?
Gå bakåt. Gå bakåt. Hitta platsen varifrån allt tar form. Därifrån seendet sker. Där inga koncept finns kvar.

Vem är du?
Formerna,
eller det formlösa,
som upplever formerna?…

Läs vidare…

”Vi bär ju alla med oss vår historia, våra problem och issues att lösa…”

Jag sitter i ett satsangtält, dit benen råkade ta mig när jag trodde jag var på väg någon helt annanstans, tittar storögt på kvinnan som står framför mig.

Och tänker: ”Va?”

Vad sjuttsingen pratar hon om? Tror de andra verkligen på det här?

Jag ser mig om, lite i smyg. Publiken lyssnar uppmärksamt. En del nickar igenkännande. Som om det är en självklarhet. Som att det är så det är.

Kvinnan pratar vidare. Något om att acceptera döden och försoning. Jag smyger ut så omärkligt jag kan och sätter mig på den stora gräsmattan med en kopp te och tittar ut över det skimrande människohavet.

Jag förstår mig inte riktigt på den här världen längre. Eller människorna. Ibland kan jag spela med, men för det mesta är jag bara förvirrad. Låt oss se om jag förstått det här rätt…

Vi är alla personer med en historia.…

Läs vidare…

LIVET ÄR SÅ GALET JÄVLA INTENSIVT, SÅ GALET JÄVLA VACKERT OCH ALLDELES, ALLDELES UNDERBART!!!!

Tack Ängsbacka för en helt galen No mind-festival. Tack Caiseal Mór för autistiskt transinvaggande extasdans och evighetsögonblick i bliss. Tack Nukunu för att du är så himla fin och sprider lite vett i disneyland. Tack Pangu för en magisk Ängsbackavecka där vi förvandlade alla barn till små dreadstroll. Tack Universum för alla galna överraskningar och för att alla önskningar uppfylls, gång på gång. Tack Lycke (jai Mata Kali!) för timmar och timmar av skratt, och för att vi får sitta på din trappa i Mölles morgonsol och dricka kryddkaffe och lyssna på Ella Fitzgerald.

Livet, flödet och galenskaperna fortsätter. Skåneroadtrip, skogsäventyr, nakenbad, kramhögar och varje blomblad, varje löv, en kärleksförklaring från universum, till universum.

Nu drar vi och invaderar Ladonien (in the name of Shiva!). Sen får vi se vad världen har för galenskaper i beredskap för oss.…

Läs vidare…