Vision Quest – En passage för självtransformation. Min första resa i Balis djungel och med Hennessy hammock

Vision Quest – En passage för självtransformation. Min första resa i Balis djungel och med Hennessy hammock

Gästinlägg av Sanne

Perhaps around the corner an entrance may await us,
never seen, even if we pass it, maybe tomorrow,
we will reach the secret paths,
those that leads us to the Sun and Moon. 

– Annika Zilliacus

Det finns något uråldrigt och universellt i att gå ut i naturen i tystnad, isolering och totalitet för att söka såväl inom sig själv som i naturens visdom efter vägledning, kraft och läkning. Jag tror att när själen är redo för förändring, vill påminnas om sin samhörighet igen med naturen och den större skaparkraften – ja då finner vi en passage eller den kommer till oss, i den form som kan möjliggöra den transformation som är nödvändig.

sannebali1

Jag har vaknat till en ny morgon på Bali, den Indonesiska ön som möjligtvis skimrar lite extra av att kallas Gudarnas ö. Närmare bestämt befinner jag mig på en sjö som ligger i en dalgång till vulkanberget Batur och som är här Bali får sitt vatten ifrån. En del anser sjön vara så helig att bada är förbjudet, andra menar att vattnet är rent nog att drickas. När jag ser plastflaskor och annat skräp som ligger på ytan (syns ej på bilden dock) tvivlar jag på båda. Men förtrollande vacker är naturen här minst sagt.
Två träkanoter, sammanbundna med rep men ändå som två individer, rors fram med en jämn och mjuk kraft över den stilla sjön. Jag sitter fram i den ena och en kvinna sitter i den andra. Min packning som ligger intill mina fötter rymmer inte mer än sovsäck, liggunderlag, yllesjal, lite kläder, ficklampa, min dagbok, en 10 liters vattendunk och en nyinköpt Hennessy hammock. Mer behövs inte för denna resa.

sannebali2

Strax väntar mig tre nätter och fyra dagar på egen hand ute i naturens famn. Stenen i min hand som jag valt eller valde mig, symboliserar den plats jag kommer sitta vid för att möta mig själv och landa mer i allt det jag är. Utan att ha sett platsen ännu upplever jag området som en centralaxel av universum där himlen och jorden har en helig kontakt. Detta förstärks när jag också lyssnat till alla myter och hjälteberättelser om bergen här, som chauffören livligt berättade medan han körde oss upp hit.

”Nu kommer ni för alltid också vara inskrivna
i bergens historia bland de som gått ut och mediterat i flera dagar.”
sa chauffören till oss.

Jag har valt att genomgå en ceremoni som heter vision quest som ursprungligen är en traditionell ritual främst associerad till nordamerikanska indiankulturer. Den kallas även för en ’rite of passage’ på engelska och stödjer den som vill blicka in i sig själv, släppa taget om rädslor och låta en gammal identitet eller fas i ens liv dö, för en ny vision att födas. Det är en ensam vistelse i naturen och jag kommer fasta på vatten. Ceremonin leds av en shaman som i vårt fall har anpassat den mer till vår kultur i väst även om den integreras med den balinesiska kulturen nu eftersom jag valt att genomföra den här. Det är viktigt att ha en klar intention för sin vision quest, vad det är man vill be om eller släppa taget om. Innan jag reste till Bali förberedde jag mig dels genom att be om vägledning i mina drömmar dels gjorde jag en ’medicine walk’, en ceremoni där man promenerar i naturen och kontemplerar från soluppgång till solnedgång och fastar på vatten.
Såhär beskriver två röster den;

“During the medicine walk, the spirits and powers of nature reveal themselves to you. Together, they and you weave an allegorical or symbolic story which answers a question; indicates your inherent gifts or future life direction; or shows the rituals or ceremonies to perform to become whole”. (Steven Foster and Meredith Little)

sannebali3För mig var det främst i mina nattdrömmar som min intention kom i dagen. Min medicin walk kom att hjälpa mig att fysiskt uppleva rädslor och känslor kopplat till att vara utan mat och ensam i naturen. Jag är inte en van friluftsmänniska och än mindre har jag sovit ute i den svenska skogen, så det var mig ytterst tveksamt hur jag ens skulle överleva att sova ute i Balis djungel en enda natt.
Många kvällar vid sängdags kom dödsångesten marscherade fram över fältet som giftiga ormar, som jag hade läst fanns på Bali; sällsynta men existerande. En kväll fick jag nog av att nära alla tankar som skapat dessa rädslor. Det behövde ju inte ens vara så att en orm och jag ens skulle korsa vägar. Så medan jag låg i sängen lät jag alla ormar kapslas in i små bubblor. Så lekte jag som ett barn gör med sopbubblor och prickade hål på varenda en med ett finger så att de upplöstes. Det har gett mig frid i sinnets tankar sen den kvällen. Här i vårt basläger i bergen har jag tillsammans med gruppen ytterligare förberetts, främst har vi samtalat och gjort trumresa. Traditionellt görs en svetthyddeceremoni före man går ut men vi har inte haft förutsättningarna för detta här.

För djungelvistelsen rekommenderades vi innan avfärd att ta med en hammock och myggnät för nätterna. Varken jag eller någon jag kände hade erfarenhet av hammockar men efter att ha läst på forum kom valet att stå mellan modellen Hennessy och DD-hammock. Den sistnämnda lockade mindre då jag behövde köpa flera extra rep och andra tillbehör för att bli komplett utrustad. Jag hade svårt att hitta någon med erfarenhet som kunde svara på mina frågor om Hennessy hammocken, tills jag fann Momo och momojord.se, en nätbutik med massor av friluftstillbehör och äntligen talade jag med någon som både sålde Hennessy hammockar och visste allt om dem. Han gav mig tips om upphängning och allmän användning i tropikerna.

sannebali2bDagen därpå beställde jag utan tvekan den större modellen ’Hennessy Hammock Explorer Deluxe’ eftersom i den kunde jag också få plats med min packning så att den varken blev blöt eller rörd av nyfikna apor.
Hammocken har ett inbyggt myggnät, perfekt mot alla djungelns stickande kryp och ett regnskydd (tarp) som är avtagbart. Helt enkelt en tältvariant som hängs upp mellan två träd eller vad man finner. Coolt snygg också, liknar en flygande fågel! Bali here I come!

Inspirerad av Momos friluftsbutik som är fylld med recensioner från hjärtat valde jag även att köpa Snugpack kudden som utlovas vara skönaste kudden för hängmattan/hammocken. Innan jag reste hit tränade jag att sätta upp hammocken hemma i skogen några gånger. Voilà! Såhär såg det ut då. Den är enkel att sätta upp och packa ner och bekvämare att ligga i än vad jag föreställt mig. Inget banan-häng utan denna modell kan man ligga ganska rakt utsträckt i.

Ändå tar det lite tid att bli ett med sin hammock. Att behålla tarpen sträckt efter att jag lagt mig i hammocken fann jag utmanande eftersom det sjunker ner lite, vilket tenderar att skapa kondens. Här fick jag prova mig fram genom att justera höjden på repen runt trädet för att hitta rätt grad (ibland också trädavstånd). Hopfälld är allting mindre än en huvudkudde och ligger inpackad i en vattentät påse, som är utmärkt att hänga utanför hammocken och förvara exempel skor eller annat i.

sannebali4När jag steg ner i ena kanoten trädde jag samtidigt in över tröskeln där jag lämnade min vardagliga värld bakom mig för den okända, förklarade shamanen och som markerade denna övergång genom att sjunga för mig. Jag lutar mig över kanten och ser allt jag hittills vet om mig själv speglas på ytan av sjön, men mest nyfiken är jag på vad som är bortom denna reflektion. Att säga ja till vision questen var för mig att ta ett steg närmare ett djupare kall. Min själ jublade medan jag på ett personligt plan kände rädsla. För varje årtag nu bubblar en glädje inom mig som sprider en djup avslappning. Jag njuter och känner mig härligt fri och släpper tanken på stunden som gått eller ögonblicket som väntar.

Jag inser att vision questen hjälper mig att gå bortom det jaget i mig som lever inrutad i tid, begränsningar och rädsla och istället stödjer mig i att stanna i denna kraft som alltid ser och upplever solstrålarna glittra över sjön. En välbekant källa där ingenting känns främmande, skrämmande eller smärtsamt.

Solen lyser nu över berget och jag är redo att möta nätternas mörker, fasta på enbart vatten och gå dödens ovisshet till mötes. Nedpackad ligger en rosa flagga som jag fått och som jag kan hissa som signal om jag vill meddela något. Jag skymtar framför mig en tempelplats med ett vackert rött tak som reser sig över grönskan.
”Detta är din plats Sanne”. Jag går i land. De två balinesiska män som rott kanoten lägger ut blommor och rökelse på platsen som de offrar till de hinduiska gudarna, ett sätt att visa sin tacksamhet och be om beskydd mot onda andar. Jag lämnar min ring jag alltid bär till shamanen som hon behåller dessa dagar och efter en varm kram ror de iväg. Jag skiljs från gruppen.

sannebali5

Denna vy möter mig vid entrén till min plats. Det är en familje-tempelplats som ägs av en skogshuggare och hans fru och som gett mig möjlighet att vara här i ensamhet utan att störa mig. Ett majestätisk gammalt banjanträd och flera altare som inte syns i bilden står precis till vänster om mig. Det känns heligt att vara här.

Mellan två pelare i en av tempelbyggnaderna hänger jag upp min hammock då det inte finns några träd inne på platsen. Inte fel att få lite tak som skydd men spänner även ut tarpen över hammocken mot regn och vind från nordöst.

sannebali6

Första kvällen får jag en kort chock när jag upptäcker att jag lagt mina glasögon i baslägret och kontaktlinserna jag rest ut med behöver slängas före jag somnar. I några minuter känner jag mig hjälplös men inser att det är bara att kapitulera med en gång. Jag ser symboliken i det och får en aha påminnelse igen att det jag åkt hit för att söka inte finns ’utanför mig’. Det finns alltid två sidor av ett mynt, tänker jag och ser möjligheten nu att både stärka mina andra sinnen och mitt inre seende. Apropå dem där ormarna… de kan ringla hejvilt runt mig nu, jag kommer inte ’se dem’. Men jag ber en liten bön om att inte trampa på någon och vara alert. Vinden vaggar mig och jag somnar lugn efter mörkrets inträde, skyddad i min hammock-kokong.
sannebali7bJag är tacksam att jag har tagit med ett liggunderlag som isolerar för kylan nattetid i hammocken. Det är huttrande kallt och fuktigt här uppe i bergen jämfört med Balis övriga tropiska hetta på 30 grader. Jag gissar här nog bara är 14 grader på natten. Sovsäck är jag också glad att jag inte prioriterade bort och yllesjalen täcker jag axlarna med och ja, kudden är precis så skön som den utlovades. Mörkret faller redan efter halv sju och så ljusnar det igen runt sex. Det är regnperiod här också nu så varje dag öser det ner non stop i några timmar. Det där älskade smattrande ljudet mot tarpen är lätt att somna till medan jag ännu inte vant mig vid alla fågelläten som ljuder dygnet runt.

Efter drygt 1,5 dag är vanan och minnet av att ’behöva glasögon och vilja sätta på dem’ brutet, det blir som de inte existerat. Världen har fått ett nytt utseende. Tiden upphör allt mer liksom mina tankar. Allt som jag lämnat hemma; livet jag levt fram till nu känns långt borta och stundtals som om det knappt funnits för mig. I naturen upplever jag transcendens, som att bli ’ingen’, eller bara en betraktare. För varje dag blir solen, månen, vinden, molnen, ja alla naturens element mer och mer betydande för mig och till speglar. Jag känner ingen rädsla. Jag sjunger, ber, ibland slumrar till av trötthet. Hungern som jag trodde skulle bli det svåraste har jag inte känt av eller ägnat många tankar åt. Men jag märker att jag blir mattare i kroppen vid ansträngning ju fler dagar som går. Skogshuggarens ena hund gör mig sällskap en gång om dagen då den kommer och skäller en stund – tittar att jag lever.
Sista natten gör jag en symbolisk dödsceremoni, en så kallad ’death lodge’ som ingår i vision questen. Det är här jag tar adjö av det jag vill släppa taget om och förlåter, tackar och välkomnar de män, kvinnor, element, djur eller vad/vem än som vill komma för att ta adjö av mig. Efter denna ceremoni packar jag ihop min hammock, sitter i månskenet och hör myggorna surra runt mig medan jag inväntar morgonens första solstrålar som markerar en pånyttfödelse. Man ska hålla sig vaken denna natt och jag upplever den som en evighets väntan. Förskräckt rycker jag till av ett skällande ljud intill mig. Det är hunden som kommit och jag inser att jag somnat en stund. Den har aldrig sprungit hit mitt i natten tidigare men jag tackar den för att den nu gjort det. Jag sitter stilla och lyssnar till vinden som spelar klart nattens partitur i bananträdens blad. Eldflugan som dansat i sitt vackra ljus i mörkret, gör mig påmind om ljuset inom mig själv, inom var och en av oss – den kraft som är ren kärlek. När vi vågar stå i allt det vi är med hjärtat öppet tillåter vi också friheten och skönheten att växa i våra liv. Jag ser solens eldklot resa sig över bergskammen och jag vet att jag har vaknat till en ny morgon. Ceremonin avslutas med plantering av ett lotusfrö som jag sätter ner i jorden som symbol för det nya som fötts samt för det som jag önskar bjuda in i mitt liv.

Det sägs ta sju år för en vision quest att fullt ut integreras och utvecklas i en människas liv. Därmed kan många upplevelser och ens förståelse av dem, sjunka in först långt efter det att själva ceremonin i naturen är över. Mitt råd är att ge sig själv lite ro efteråt för att smälta och bara vara, då processen kan liknas vid en orm som nyss ömsat skinn – tunt, naket och sårbart är det nya.

sannebali8

Tack till Momo som frågade om jag ville skriva denna skildring av min resa och hammockupplevelse. Det har hjälpt mig att bearbeta min resa mer. Vem vet, kanske även inspirera en och annan att ge sin själ frihet i naturens famn. Säkert är att det blir fler äventyr för mig och min Hennessy hammock!

Tack också till Annika Zilliacus som organiserade och ledde vision questen och för all vägledning och stöd du gett mig genom denna passage.

/Sanne Jakobsson

sannebali9

Faran med att vara korkad i naturen

Faran med att vara korkad i naturen

Gästinlägg av Daniel

När jag säger att jag ska ut och vandra får jag ofta höra dessa frågor:

Sover du i skogen? Själv? Är du inte rädd för yxmördare?

Nej, yxmördare skrämmer mig inte. Risken att stöta på en galning i skogen är nog mycket låg.
Det som skrämmer mig är istället hur naiv jag kan vara. Då och då händer det att jag fattar dåliga beslut som en mer erfaren friluftsmänniska aldrig skulle göra.

Ett exempel på dumdristighet inträffade på min allra senaste tur, och då låg jag faktiskt tryggt i min hammock och mumsade på chips. Och det hände i en skog som ligger så nära Göteborg att det inte ens går att betrakta som vildmark.

Mer om den historien lite senare.

Först vill jag berätta om en annan vandring. Det var min första vandring någonsin, och även den hade kunnat sluta riktigt illa.

Indien, en iskall morgon i oktober 2010.

Det buddhistiska klostret Koumik ser ut som ett fort. Det ligger på Himalayas sydvästra sluttning, i en bergsöken som heter Spiti Valley. På klostret bor femton munkar, och just denna morgon även jag.

Jag vaknade av knackningar på dörren. Solen hade ännu inte stigit upp, och trots dubbla filtar hade jag frusit hela natten. Bakom dörren hördes en vänlig röst, som önskade mig god morgon.

Mannen som pratade med mig var en av munkarna, och jag hoppade ur sängen och följde honom till morgonbönen i templet. Sedan följde en gemensam frukost i klostrets kök, där vi åt bröd som vi doppade i té med smör.

Efter frukosten var jag redo att vandra igen, och samma munk följde med mig ut på tempelgården för att ta farväl.
Det var den andra dagen på en knappt veckolång vandring, och min plan var att övernatta i diverse byar, kloster och gårdar som fanns på en karta som en brittisk backpacker klottrat ihop till mig på baksidan av en pappersservett. Det låter som ett dåligt skämt, men det var den enda navigeringsutrustningen jag hade med mig. Britten var i alla fall helt lyrisk över upplevelsen, och jag blev så hänförd att jag bestämde mig för att åka dit själv.

Senare skulle det visa sig att kartan inte var särskilt bra. Till exempel hade britten spegelvänt flera platser, och markerat ut byar på helt fel sidor av dalgångarna. Han räknade nog med att jag ändå skulle skaffa en ordentlig karta innan jag skulle bege mig ut att gå. Nåväl.

Mitt nästa mål var att ta mig till en by som heter Demul, som ligger en dagsvandring från klostret. På grund av de planerade övernattningarna hade jag varken med mig tält eller sovsäck, och min packning bestod av lite kläder, choklad, kex, en vattenflaska och en kamera.

Munken på tempelgården log.
– Demul ligger ditåt, sade han utanför klostret, och pekade bort mot horisonten.
– Du går bara upp och ned för tre kullar. Du kan inte missa det.
Efter att munken försäkrat mig om att det finns drickbart vatten i bäckar överallt längs vägen började jag gå.
Det var början på en märklig dag av upplevelser, för Spiti Valley är så långt ifrån den stereotypa bilden av ett överbefolkat Indien som man kan komma.

Spiti är Indiens mest glesbefolkade område. Det är inte konstigt, för här faller väldigt lite nederbörd, och naturresurserna är ringa. De som bor här livnär sig på att serva backpackers som vandrar. Eller så är man en munk som är kommenderad att sköta om något av traktens uråldriga kloster. Det finns också bosättare som lever på att hålla boskap, men det är ett tufft liv, och djuren får vandra långt för att hitta ätbart bete.

regn

Denna morgon fick jag vara med om att de regnade, och dropparna föll som smält silver mellan bergstopparna och dalarna i landskapet, som här och där korsas av flera hundra meter djupa raviner.
Området ligger på över 4000 meters höjd, och vandringen var min första höghöjdsupplevelse. På grund av höjden blir varje liten sträcka en utmaning att gå, och man måste stanna för att hämta andan med jämna mellanrum. Särskilt om man går uppför, och det var precis vad jag gjorde när jag efter någon timmes vandring steg över en mindre kulle.
När jag passerade krönet såg jag något nedanför kullen som fick mig att stanna. På knappt hundra meters avstånd stod en hjord med jakar.

Just då visste jag ingenting om djuret, men jaken kan beskrivas som en pansarvagn med ull. Senare har jag läst att jaken är jordens största klövdjur med bisonoxen som närmaste släkting.
Jag räknade till tretton individer i hjorden, och de flesta hade sina mular nerborrade i marken på jakt efter ätbara rötter. Men inte den gråa jaken. I mitten av de svartpälsade jakarna stod en stor jak som var ensam om att ha grå päls, och den stirrade.

Intrycket blev oundvikligen att den gråa jaken var hjordens ”gammeljak”. Kanske tjuren, eller alfahonan? Jag hade ingen aning, utan kunde bara konstatera att den stod blickstilla med ögonen fixerade mot mig. Resten av hjorden verkade inte ha sett eller brytt sig om att jag fanns där.

Jag vet inte hur länge vi tittade på varandra, men jag minns att jag undrade vad den gråa, gloende jaken tänkte. Jag undrade om jag inkräktat på hjordens område, och om gammeljaken såg mig som ett hot. Jag undrade också om dessa djur tillhörde någon, eller om de var helt vilda.

yak

Jag vet fortfarande inte svaret på de frågorna, men jag insåg snabbt att jag skulle bli pannkaka om familjen jak skulle få för sig att rusa mot mig.

Kanske var gammeljaken harmlös och bara nyfiken på människan som stod där uppe på kullen. Men jag bestämde mig för att försiktigt smyga upp kameran, ta en bild, och sedan retirera för att ta en extra stor omväg runt jakarna, på väg till den kulle som munken skulle visa mig vägen.

Och det var kanske här som jag, och saker i allmänhet, började gå åt fel håll.

Men vandringen borde inte ha varit ett problem.

Ser man till fågelvägen är avståndet en baggis, kanske bara tio kilometer från klostret Koumik till byn Demul. Men då måste man räkna med hur svårt det är att gå på hög höjd med begränsad syrehalt, och att landskapet var en oändlig sträcka av böljande kullar och dalar som är svåra att navigera. I alla fall för en amatör.

När jag kommit upp till kullen jag siktat på tog jag span på en ny kulle i horisonten och fortsatte gå, trots att jag inte var riktigt säker på att jag befann mig på ”rätt” kulle på väg till målet.

Resten av dagen flöt på i ett märkligt töcken. Jag letade efter tecken att vara på rätt väg. Och det trodde jag att jag var varje gång jag följde en djurstig som flöt in i en annan. Tillsammans bildade de större stigar, och storleken på vissa av stigarna tydde på att de någon gång använts av människor, kanske med fordon. Men gång på gång visade det sig att stigarna slutade tvärt vid en ravin. Någon gång i tiden hade det antagligen funnits broar över ravinerna, men broarna var i så fall borta sedan länge.

Framåt eftermiddagen började oron komma krypande. Jag började förstå att jag var på fel kurs när jag gått upp och ner för fem kullar utan att se skymten av någon by. Plötsligt förstod jag att jag var i en situation som översteg mina egna begränsningar, och ingen visste var jag var.

Jag hittade aldrig någon bäck med friskvatten, som munken hade pratat om, och det enda vattnet jag såg fanns i raviner och dalgångar långt, långt under den höjd som jag befann mig på. Att ta mig ned till vattnet och sedan upp igen hade tagit en orimligt lång tid.

I takt med att tiden gick kände jag mig allt mer ynklig. Jag var en liten prick i det oändliga landskapet, som bara kunde hålla en hjälplig kurs genom att titta var solen befann sig. Samtidigt närmade sig kvällen. Det tog inte heller särskilt lång tid innan jag ätit upp den lilla proviant som jag hade med mig.

Allt var bara så öde och månliknande, tills jag plötsligt lade märka till en rökstrimma som steg mot himlen någon kilometer bort. Jag följde röken som en fyr, och när jag kom över ännu ett krön såg jag att rökpelaren steg från en liten stenhydda. Hyddan låg på en kulle på andra sidan av en våtmark, och jag har aldrig varit så glad över att se mänsklig aktivitet.

Våtmarken innan hyddan var den första vattensamlingen jag sett inom räckhåll, men jag vågade inte dricka. Vattnet stod helt stilla och var säkert ändå inte drickbart.

I stället för att stanna kryssade jag över våtmarken på de grästuvor som såg hållbara ut, och tog mig upp mot hyddan, som omgärdades av en liten mur av sten. Min hopptur över tuvorna betraktades intensivt av hyddans ägare – en mycket liten och gammal man som stod lika stilla som den gråa jaken jag sett tidigare samma dag. Jag ville så gärna ta ett kort på mannen och hans lilla hus, men det kändes fel att inkräkta i hans liv med en kamera. Det här var utan tvekan den mest isolerade person jag mött på, och jag visste inget om honom.

Till slut stod vi öga mot öga, där bara muren skiljde oss. På nära håll såg jag att hans hud var solbränd av det tunna ozonlagret, och han bar en helt fantastisk dräkt, och till det en mössa som täckte öronen.
Det enda jag fick ur mig var namnet på byn jag skulle till, Demul.

Han svarade på ett språk jag aldrig hört, samtidigt som han gestikulerade ivrigt och frustrerat. ”Demul! Demul!”, sa han, och pekade mot precis den riktning som jag hade kommit från. Tydligen hade jag vid något tillfälle passerat byn utan att upptäcka den, men det var omöjligt att veta var.

Jag tackade och började traska tillbaka igen. Tankarna snurrade i huvudet samtidigt som jag hoppade över våtmarken igen.

Även om jag skulle lyckas hitta riktningen tillbaka till klostret så hade jag inte klarat hela vandringen innan solen gått ned igen. Och Demul skulle jag inte hitta om jag följde stigen tillbaka som mannen i hyddan pekat åt, eftersom jag redan måste ha passerat byn någon gång utan att se en skymt av den.

Utan att titta tillbaka mot mannen gjorde jag något som kändes som en stor chanstagning. På allt tröttare ben bestämde jag mig för plan C: Att ta mig upp för områdets allra högsta tillgängliga topp, som var långt mycket högre än de kullar som jag spejat från tidigare. Kom jag upp där skulle jag utan tvekan haft mycket bättre sikt.
På grund av ansträngningen hade jag hittills gått runt denna topp i en stor halvcirkel, men kanske var det min sista chans att se en utväg därifrån innan dagen tog slut.

Det var i alla fall en konstruktiv plan, men nu kickade höjdsjukan in på allvar. Det kändes som jag åldrades för varje steg, och efter två steg var jag tvungen att stanna och hämta andan, igen, och igen. Det tog alltför lång tid, men till slut stod jag på toppen.

Belöningen var full sikt åt alla väderstreck, vilket gjorde att jag såg sidan av en byggnad med två våningar, halvt dold bakom terrängen som låg två stora dalar bort. Husets dubbla våningar tydde på en by, och jag nästan flög dit med förnyad kraft innan solen gick ned.

Det var första och sista gången jag tog med mig för lite vatten och navigerade med en servett som enda hjälp.
Den kvällen åt jag middag hos en familj i Demul som hyrde ut ett rum åt mig, och på natten tog jag stegen upp till taket för att titta på stjärnorna. De har aldrig sett så fina ut som de gjorde då.

 

Göteborg, juni 2016, en sval kväll efter en varm dag.

Min senaste Göteborgs-resa följde ett mycket enkelt koncept. Jag träffade gamla vänner på dagarna, och när solen var på väg ned använde jag Google Maps för att hitta ett grönområde i närheten där man kan hänga upp en hammock i fred. Den här gången befann jag mig hos en vän som bor i Mölndal, och tog mig därför upp till Safjället.

Safjället är inte mycket större än en tummetott, och har löpspår som används flitigt av motionärer. Jag var därför tvungen att gå in på en liten sidostig för att hitta en undanskymd plats.

När jag varit ute och campat tidigare har jag brukat sova under enklare vindskydd som jag slängt ihop av grenar, eller haft med mig en presenning att fästa mellan träd. Det här är första säsongen som jag använder en hammock, och jag är redan ganska säker på att jag inte kommer vilja sova på marken fler gånger när jag campar. Jag slipper gärna sova på den kalla och fästing-rika marken om jag inte måste.

Hur som helst. Inne i skogen hittade jag en perfekt plats. Två ordentligt stora träd stod står på perfekt ”hammock-avstånd”, till varandra. Den ena på marknivå, och det andra på en liten avsats en meter upp. Klockan var runt 22 när jag kom dit, så jag hängde upp hammocken mellan de båda träden och kröp in innan det blev alltför mörkt.

Till min förvåning fanns det laddning kvar på mobilen, och jag firade det med att öppna en påse dillchips och slösurfa någon halvtimme… tills jag plötsligt föll ned till marken med ett stort brak.

För egen del så var det ett väldigt mjukt fall, men jag förstod inte vad det brakande ljudet kom ifrån. Den enda tänkbara förklaringen till vad som hade hänt var att ett fäste lossnat eller glidit isär på grund av dålig knytning från min sida, men det förklarar inte ljudet.

Jag letade upp öppningen och kravlade mig ut på knä, och såg då att det ena fästet var precis som jag lämnat det. Sedan vände jag huvudet till höger för att kolla på det andra stödträdet som stod på en avsats.

Till min stora fasa hängde hela jäkla trädet och dinglade, tillfälligt stoppad av det andra trädets understa gren. Braket kom alltså från att det ena stödträdet brutits av, och dragits ned med hammockens tyngd rätt mot mig.

faran-trad

Jag hoppade åt sidan och tog bort allting som legat under trädet, och gav sedan trädet en knuff så att det skulle trilla ner ordentligt och inte utgöra en risk för någon annan som går förbi. Trädet föll ned med en stor duns, och det hade inte slutat bra om jag fortfarande legat kvar. Trädet gick inte att rubba när det väl fallit ned, och jag vågar knappt tänka på vad som hänt om jag fått det över mig. Jag tror att kraften hade kunnat jämföras med att slå en hammare med ett ägg, där trädet är hammaren och jag är ägget.

En direkt huvudträff hade utan tvekan varit dödande. Antagligen även om den fallit på bröstet, eftersom det säkerligen gjort mos av bröstkorgen och stoppat andningen. Men hade jag inte strukit med direkt hade jag nog kunnat ligga där i skogen, fastklämd, tills någon hittat mig.

Om sensmoralen av den första vandringen är att inte följa servetter och glömma vatten, så är hammockhistorian viktig eftersom det är så lätt att missa de ganska uppenbara signaler som hade kunnat tala om att jag absolut inte borde ha fäst min hammock där.

För trädet som brakade ihop var dött, och det borde jag ha sett. Hade jag tagit några steg tillbaka hade jag sett att trädet var brutet på mitten. Det hade också stora tickor som växer på döda träd, och det var trots sin tyngd helt genommurket.

Det som lurade mig var att trädet såg friskt ut, och var så stort. Någon vecka tidigare hade jag fäst hammocken i en ungbjörk som var väldigt tunn i jämförelse, och den hade klarat att hålla uppe hammocken. Det här trädet som jag fäste i nu var så stort att jag knappt kunde omfamna det, så jag tänkte automatiskt att den hade tillräckligt mycket styrka för hammocken. Det var helt fel.

I fortsättningen kommer jag alltså kolla efter signalerna som jag nämnt, och dessutom ge trädet en bestämd tackling för att se att det är säkert. För campa kommer jag inte sluta göra.

Allt väl!
/Daniel

faran-trad2

Parvati Mountain Bliss

Parvati Mountain Bliss

Jag fann min plats på jorden. Typiskt bara att den ligger i Indien. Jag som var så färdig med att resa, och i synnerhet med Indien med all dess pseudospirituella förvirring och alla haschrökande rejvisraeler som invaderar bergen.

Hursomhelst. Snöklädda bergstoppar, bäckar, forsar, Vattenfall. Skogar som fått leva i fred och stoltserar i sin hundraåriga prakt. Tall och björk så som våra trädåkrar skulle vara om vi lät dem vara. Ett nordiskt klimat dessa sjungande berg. Hammocken blev min räddning från dunkdunkmusiken och jag flydde upp för berget utan annat mål än högre upp.

 
20160501_091518

Jag fann min plats på jorden och såg så klart att storslagen, vacker natur är det som gör oss rika. Att få vara i sådan natur är värt allt, mer värdefullt än något och vår rätt som människor av gudomlig ätt att vistas i. Hur verklig naturen är och hur artificiell våra bleka, bekväma kopior är. Jag visste var jag kom från och var jag hör hemma. Jag låg och tittade upp i molnen och kände min kropp rotas och jordas, något i själen fick ro igen och ett tomrum fylldes med hemma. Örnarna cirklade över mig, träden susade för mig och blommorna sjöng för mig, för sig, för hela livet. Där fanns bara kärlek, försök vara sorgsen när bergen, ja hela fucking jorden sjunger för dig, bara dig, och alla gränser luckras upp…

Jag skrattade som ett barn, sprang och sprang och hela själen jublade hejdlöst över att finnas till.

 
20160426_172757
 

Maten tog slut och jag vandrade ner igen. Jag återvände efter bara några dagar, efter en sväng till de varma källorna, en sadhu med bölder på alla leder (de tar verkligen inte hand om sina kroppar!) och kanelbullar. När jag återvände vandrade jag tio timmar i sträck, barfota och med full packning; jag kunde inte stanna i byn, bland hus, människor och det där ständiga jävla dunk dunk dunk dunket. Jag kom upp precis efter solnedgången, lät kroppen åter sjunka ner i jorden och flöt med i vindens och lövens eufoorkestrala hyllningsdans.

 
20160501_120545
 

Den gången fick jag med mig en hund. Den jagade ett gäng apor som hoppade mellan björkarna. Apor bland björk och tall, det var en smått surrealistisk syn som gav en smått magisk touch på den redan väldigt intensiva verkligheten. Lämnade flocken och började vandra med mig upp för forsen. Hon lämnade inte min sida på fyra dagar.

 
20160430_185933

När hon följt med mig upp för berget, halvvägs upp för den sista lilla snöklädda toppen och upp för ravinen och tillbaka igen, och satt med mig medan jag satte upp min hammock insåg jag att hon inte tänkte gå någonstans, så vi delade min kvällsmat och vi gick och lade oss. Hela natten sov hon under hammocken.

 
20160501_102915


Var det aldrig läskigt? Var du aldrig rädd?
Jag minns en gång då jag lyste ut med min ficklampa i mörkret, och två par ögon reflekteras. Vilka djurögon reflekteras i mörkret? Är det alla? Eller bara kattdjur? Jag har blivit varnad för allt från björn till jaguarer och leoparder, men de flesta indier verkar rädda för skogen och jag är mer rädd bland hus och människor än ensam i naturen. Dessutom, bli uppäten av en björn är ändå ett rätt värdigt sätt att dö. Och ska jag ändå dö någonstans så är här en väldigt bra plats, och även/för att jag älskar livet och gärna skulle fortsätta den här dansen ett tag till skulle det ändå vara en ok tidpunkt om det var dags. Men allra mest insåg jag att jag inte kunde göra något alls. Jag släckte ficklampan och låg väldigt tyst, men inte rädd. Hunden morrade inte. Kanske sov hon.

Dagen efter vaknade jag upp omgiven av kor.

Jag flyttade min hammock en bit och ger mig ut för att utforska min plats på jorden.
 
 

Dharamsala Rhododendron Bliss (I Indien med min Hennessy Hammock)

Dharamsala Rhododendron Bliss (I Indien med min Hennessy Hammock)

Så jag åkte till Indien. Igen.

Egentligen är det paradoxalt. Det finns så mycket jag inte pallar med det landet. Ständigt oväsen. Sopor överallt. Män som verkligen inte lyssnar (jaja, dom finns överallt..)

Men så finns det en annan sida också. Berg. Skogar som fått växa ifred. Träd. Rhododendron. Ja, ni vet de där vintergröna buskarna som ibland kan växa sig halvstora. De kan bli till träd. Och man kan klättra i dem, hänga i dem eller göra som aporna – sitta i en trädtopp och äta rhododendronblad i solnedgången.

a2__rhobox

Den här gången reste jag annorlunda. Jag har aldrig uppskattat den där guesthouse- och restaurangscenen och alla historier om var har du varit och var ska du sen? Att det tog mig så många år att hitta ett nytt sätt att resa…

Den här gången tog jag med mig hammocken. Och gav mig upp i bergen. Stannade tills maten tog slut, gav mig ner till byn för att proviantera och började om. Drack filtervatten från bäckarna, sov i min hammock. Vilade i solnedgångar och soluppgångar och kände hela jorden under mina fötter.

 

b3_20160401_075321

 

Att få lite lugn och ro i Indien kräver finess. Egentligen är inte så svårt. Räkna med att var du än åker är det tokmycket folk. Som Triund, berget ovanför McLeod Ganj. Tusentals indier vandrar trekken (och en och annan icke-indier) varje dag, när de inte står på parkeringen och pumpar musik och skriker såklart. Och när de går upp skriker de. Och när de kommer upp till bergsryggen skriker de. Och när de går ner skriker de. Och när de inte skriker spelar de skränig musik på sina mobilhögtalare. Allt för att slippa bergens tystnad och risken att känna inåt ett ögonblick.

Ändå lyckades jag hänga runt i bergen en hel del, utan att störas och utan att möta en människa. Hur? Lämna stigen. (Om du är på någon slags spirituell bana är mitt råd detsamma där; lämna stigen, lyssna till ditt hjärta och se inåt vad som är sant i dig.)

Människor är flockdjur. Finns en stig har den sannolikt ett mål, och man följer den. Att ge sig ut på egna vägar är både jobbigt och farligt, verkar konsensus vara.

 

b4_20160401_074546

b6_20160401_074820

b9b_20160401_123038

b9c_20160401_144527

 

Lämna stigen hundra meter, och du har inte en människa nära dig. Klättra lite till och se till att få lite berg mellan dig och lämmeltåget och det är alldeles tyst
Fortsätt en liten bit till, och du har din alldeles egna bergstopp, med en utsikt vida mäktigare än den trånga bergsryggen. Gå din egen väg och hela världen ligger för dina fötter.

 

Mooji och det han pekar på

Mooji och det han pekar på

När jag ändå är inne på Mooji kan jag passa på att skriva ett sista inlägg om snubben innan jag tackar för mig och går vidare. (Vet du inte vem han är? Kolla youtube så ser du. Vilken film som helst går bra – han säger precis samma sak i alla ändå..)

Jag vet att jag har en tendens att låta dissig (även om jag egentligen är rätt snäll), så låt mig börja med att jag har Mooji att tacka för mycket. En enkel youtubevideo och lite lidande att transcendera var det som fick mig att vakna till litegrann och se utanför lill-jagets begränsade värld. Det var sex år sedan, sex år jag ägnat åt att försöka integrera det nya seendet/fatta vad fan som hände/försöka få ihop paradoxen att den här världen ter sig så verklig trots att den i grunden inte är sann. Ja, något sådant. Ni som följde min resa för några år sedan, innan jag helt enkelt lade ner och blev tyst, minns nog brinnandet, förvirringen, (och ibland) klarheten.

När jag återigen ger mig ner till hans satsanger, tillsammans med uppåt två tusen andra (varav de flesta verkar se honom som deras guru/räddare), så slår det mig: Jag har aldrig hört Mooji prata om vad som händer efter det han pekar på. All fokus är på att få uppleva detta skifte, från mini-jaget med alla problem och dumheter till det oändliga ditot som inte ens har oproblem.

Nu spekulerar jag bara vilt, men följ med: Detta extrema fokus på en direkt upplevelse av självet gör att det finns en bred missuppfattning att det är målet. Att detta skifte, detta seende är upplysning. Att allt är färdigt. Sen är det bara att marinera lite så är du upplyst och kan börja ha satsanger själv, och själv vara apan på tronen som kastar bananer till alla monkey minds på golvet.

Grejen är bara den här: En direkt upplevelse av självet är inte upplysning. Verkligen inte. Kanske är det just bara en upplevelse, en sk. peak experice – kraftfull men övergående, och så sitter du där och undrar vad som hände med din utlovade upplysning, alternativt försöker bygga en identitet på denna enda upplevelse. För du är ju upplyst. Du har ju sett. Eller?

I bästa fall är det första steget till ett nytt seende. Märk väl, första steget, din resa har knappt börjat.

Men här verkar min bild skilja sig från Moojis och andra satsangpapegojor. En upplevelse må vara schjysst, den må vara omvälvande och den må pränta sig in så starkt att något faktiskt förändras. Men det betyder inte att du automatiskt är kvar i det nya seendet. Vi har starka vanor och framför allt starka känslomässiga band som drar oss tillbaka. Att gå tillbaka till det gamla seendet, där du är du och jag är jag och tydliga gränser finns, är både lockande (det är enklare, och mer vant) och har som en slags stark magnetisk dragningskraft. Vanans makt är stor och du har varit en person ända sedan du blev självmedveten vid ettårsåldern.. och så ska du plötsligt inte vara någon – i en värld där alla är övertygade om att de är just personer.

Inget fel på allt det här. Det är en rätt rolig resa att få ihop paradoxen inget finns/men det gör ändå ont när jag slår i tån. Vi hanterar alla denna förvirring på olika sätt, för att försöka få lite ordning på världen. Risken finns att egot blir uppblåst (jag är ju upplyst!), och ju svagare minnet blir om upplevelsen desto starkare blir greppet om idén. En del börjar predika (vanligt i början, been there, sorry for that) – dels för att försöka få ordning på vad sjuttsingen det är som händer, dels (fast det erkänner vi inte) för att känna oss lite bättre än alla andra. Vi har ju fattat. Vi är ju vakna. Alla andra är sovande zombies i en drömvärld som vägrar släppa sin egoidentifiering men JAG är ju vaken. Eller?

Från många håll har jag hört och läst att det tar åtminstone 10 år att helt integrera en stark upplevelse av icke-jag. Det förutsatt att den tas på allvar, att man är i en gynnsam miljö och gärna har lite hjälp och vägledning. Men få pratar om det här stadiet efteråt. Kanske finns det ingenting att säga. Kanske vet ingen. Kanske har inte stor-papegojan pratat om det så lill-papegojan vet inte vad den ska säga.

Min upplevelse med Mooji och hans följare är den här: Om det faktiskt hade fungerat, om en peak experience och att marinera lite i den (tills minnet blir för svagt och ”i got it, I lost it” träder in) för att bli varaktigt ”upplyst”/”no-self” skulle vi kanske sett några fler som faktiskt varit det. Han har hållt på i kanske tio år nu, har hundratusentals följare och formligen pumpar ut youtubevideos, satsanger och retreats. Och allt jag ser är en desperat jakt på en upplevelse, ett löfte om något stort och oändligt många människor som är utblissade och besvikna på samma gång. Skulle en peak experience räckt hade vi kanske inte sett det här desperata sökandet år efter år.

Mooji må vara en one trick pony, men det han pekar på är sant, och dessutom/således det enda som är verkligt (rent logiskt – återkommer till det någon gång). Det han gör är himla fint (att han orkar!) Jag tror det stora problemet är ihopblandningen mellan upplysning och första steget mot ett sant varande.

Men som sales pitch är ju inte ett pyttesteg i rätt riktning särskilt lockande. Upplysning däremot, oändlig kärlek och (framför allt) befrielse från alla personliga problem. DET säljer.

Och det är just vad folk är där för. Har orkat mig ner till några satsanger här i Rishikesh (men kilometerlång kö och några timmars väntan är inte så kul, tycker jag), och nästan alla frågor kretsar kring typ samma sak: Jag är uppfuckad och vill bli upplyst så jag slipper mig själv. De flesta verkar dessutom vilja att Mooji ska göra det åt dem – undo me, let me burn etc etc.

Att ingen kan göra resan åt dig är väl rätt uppenbart (tydligen inte), men intressantare än den tidigare aspekten. Visst, du kan kliva rakt ur ego-identifiering till seende från medvetenhet/vaken uppmärksamhet eller vad du nu vill kalla det. Men illusionen/vanan/identifikationen kommer göra allt för att dra dig tillbaka. Och det har ett starkt vapen: känslor, eller snarare känslobaserade identifikationer. Känslor som är bortom logik, och dessutom går de ofta under radarn eftersom vi har varit så vänliga mot oss själva att vi skuffat in de jobbiga känslorna under sängen, där vi inte ser och inte är medvetna om dem. Och det är precis det som kommer dra många tillbaka från denna peak experience till identifikation med sitt låtsasjag igen. Obearbetade känslor du håller fast vid. Eller vad som helst du har obelysta känslomässiga band till.

Kort sagt, du måste göra upp med ditt shit, annars kommer du ingen vart (jo, det finns någonstans att gå, det finns något att göra – göra upp med allt som är osant i dig själv!). I teorin går det att kasta ett nät över allt – alla känslor har samma ursprung och ingen äger någon inneboende verklighet – men i dem ligger så mycket identifikation att det i praktiken är väldigt svårt för många. Krydda med lite det finns ingenting att göra / det finns ingen här och annan neoadvaitisk sockerlösning, och du har en desperat sökare som står och stampar eller springer i cirklar, trots en stark upplevelse en gång i tiden; något som skulle kunnat växa till en fin insikt…

Det jag föreslår är det här: Gör upp med ditt shit. Vare sig du haft en stark upplevelse av varat/icke-jag eller inte. Vare sig du är på någon slags spirituell resa eller inte. Det jag här kallat upplysning är egentligen bara insikt i hur verkligheten är beskaffad  (medvetenhet är allt som finns – enkelt) – men det är inte särskilt relevant. Vill du må bra och vara en fungerande människa i den här världen? Gör upp med ditt bullshit, våga se alla smärtsamma saker du gömt inom dig, ladda ur egot så att du kan börja se klart. Gör allt du kan för att bli en vuxen, ansvarstagande människa. Sluta projicera på andra, sluta försöka fly; stirra dina demoner i ögonen tills de faller samman. Ett seende i varat kan ge dig styrka att snabba på processen – du vet att inget av det är sant – men du kommer inte undan dig själv. Alla spänningar du samlat på dig måste du också lösa upp. Om du vill må bra. Om du vill vara fri. Om du vill vara en vuxen människa.

I mina ögon är det vad det här livet handlar om. Inte upplysning, utan att växa upp. Göra upp med alla omedvetna programmeringar, rädslor och bullshit som håller oss fast i ett reaktivt sömngångarstadie och faktiskt kliva in i insikten att det är Du som skapar den här världen. Vi är alldeles för få människor här i världen som faktiskt kan stirra rakt ner i vårt eget mörker utan att få svindel. Som vågar följa vår magkänsla även när programmeringen säger annat. Som vågar kliva ur karmatåget och inse att ingen yttre kraft styr. Vi är alldeles för få som förstår att vi äger vår verklighet, vi är inte offer för den.

Så jag vet inte hur du tänker, men jag stuntar i upplysning, icke-jag, whatever. Det är inte relevant för mig. Jag har fortfarande en god portion egen bullshit att göra upp med, men jag är på god väg; och jag har både intentionen, viljan och metoder som fungerar. Och jag ser fram emot ett helt liv med mer upptäckande och världar och upplevelser jag aldrig ens skulle drömma om. Kanske är det därför vi är här i den form vi är – för att möta det okända, oss själva, varandra.

Det händer nu, inte när vi är upplysta, inte när vi löst ditten eller datten-problemet, utan nu. Och det där nuet blir precis vad vi gör det till, dvs varifrån vi väljer att se. Ser du världen ur lill-jagets begränsade perspektiv, eller kan du fatta mod nog att börja uppleva världen utifrån något större, sannare? Testa. Du kanske blir överraskad….

*

Så tack Mooji, för den här tiden. Jag lägger dig på högen av döda buddhor och fortsätter vidare. Utan gurus, utan läror och utan spirituella fånerier. Det var kul ett tag, men inget som håller i längden. Och det verkar som jag fortsätter skala av tills bara – Ja vad? – finns kvar…

I Indien med min Hennessy Hammock

I Indien med min Hennessy Hammock

Hej!

Som ni kanske listat ut är jag i Indien för en stund. Inte helt planerat, men nödvändigt på många sätt. Och – har jag en stark känsla av – sista resan i den här formen för mig. Saker förändras. Gammalt faller bort. Nytt ges plats. Och jag är inte den människa jag var när jag drog planlöst runt i världen längre…

Trots att jag nästan hellre skulle vara hemma (ny vändning!) har jag det himla fint här. Hänger uppe i en dalgång, en timmes uppförsbacke från kaoset därnere. Äter frukt, kontemplerar och landar efter några veckors ofrivilligt tempelliv. Har som vanligt en helt galet och så mycket har hänt att jag inte ens vet var jag ska börja om jag skulle berätta. Kort sagt gör jag upp med all spiritualitet, och finner ett nytt sätt att navigera helt utan några idéer om någonting. Ur det perspektivet är jag mest här för att avsluta, knyta samman och kanske döda en eller annan buddha.

Intressantare är dock det här: Går det att leva i en Hennessy Hammock i Himalaya? Vi får se! Alla Indier tycker jag är helt tokig när jag berättar min idé (Det finns björn! säger dom) och här är inte rätt ställe att börja (för slyig skog, för befolkat), så den delen av resan börjar om någon vecka eller så, när jag ger mig ut i vildmarkerna(?) längre norrut.

Hittills har jag för övrigt haft galen nytta av allt jag snodde med mig från lagret innan jag åkte — liggunderlag och sovsäcksliner har räddat mig från smutsigt tempelrumsgolv, vattenfilter ska vi inte tala om hur glad jag är att jag har med och ögonmasken har jag lärt mig älska.. Hammocken ser jag sjukt mycket fram emot att använda mer än sporadiskt, men den blir ett kapitel för sig!

Snart väntar bergen. Men först ska jag ta farväl av Mooji i några dagar till. (Farväl? Jag berättar mer sen vad jag menar – om jag lyckas få ner det i ord.) Och sitta här vid min fors och fortsätta min fruktfasta och känna mig lätt, lätt, lätt. Vi ses!

image

image

image

Ps. Jag bröt fruktfastan (efter en vecka) innan jag hann posta det här. En måltid lagad mat, och kroppen plötsligt så tung, så tung. Snabbt det kan vända va? Tror jag går tillbaka till frukt en stund till…

Tid att ge plats åt nytt (fragment)

Tid att ge plats åt nytt (fragment)

Hej alla fina.

(Speciellt ni som hört av er och undrat vad som hänt med bloggandet, när jag kommer börja skriva igen osv. Det här är för er.)

Så mycket har hänt sedan den stora insiktsresan började för fem år sedan. Så mycket naivitet som spritts, så mycket sprudldande glädje och så mycket brinnande ilska.

Hursomhelst,
Jag behöver lämna det förhållningssättet som varit bakom mig. För att finna ett nytt sätt att förstå, förmedla och förklara. Jag ska göra mitt allra bästa för att fortsätta studera sinnet och tankens roll i att skapa vår värld och upplevelse, och hur det yttrar sig i praktiken. Men den här gången tänker jag försöka göra det utan blå figurer i himlen, ord som upplysning, uppvaknande, ego, maya, samsara.

Så bloggen kommer återuppstå. Med nytt namn och ny energi.
Ibland måste saker dö för att lämna plats åt något nytt.

Tills dess, var så goda. Fragment, brottstycken, ofärdiga och dissade inlägg; formuleringar och annat, som uppkommit och plockats ihop under några år. Kanske kommer ett och annat inlägg som hittats i en kvarglömd låda, men nu är det bara för att avsluta, lägga bakom.

Så ser vi vad som kommer nytt.

Lev i kärlek (om du vill), och minns att du alltid kan välja.

Hur du väljer att uppfatta och skapa den här världen är helt upp till dig.

Jag kommer aldrig sluta påminna dig om det.

– Momo

***

Så.. du har vaknat upp. Du har letat efter detta jag men inte funnit det, såg att det som ser är före tanken, före jagidén, till och med före seendet. Det är stort, jag vet. Omkullkastar precis allting.

Ena stunden övertygad om sin egen existens som människa, historia bland historier, i nästa stund fri från allt och det ter sig så absurt att någon överhuvudtaget skulle funnits där att tro något i första taget.

Hela skämtet uppenbaras och existensen brister ut i skratt över sig själv och alla frågor som någonsin funnits rinner av, faller bort, blir meningslösa. Alla invändningar faller ögonblickligen på sin egen orimlighet, för de bygger på falska premisser. Omvärlden ter sig drömlik när illusion efter illusion spricker, som pärlband eller som bubbelplasten som tidigare skyddade ditt hjärta, men som nu slita slits bort, och blodet och det sköra skinnet möts i en omfamning som aldrig tar slut. En sanning. Fullkomligt outtryckbar. Du är det.

Du är ett. Hel. Odelbar och obeskrivbar. Fullkomlig och aldrig varit något annat. Tidlös, formlös, ständigt ny, ständigt nu. Du är seendet som omsluter allt, du är före varje rörelse. Innan något som helst som kan uppstå finns du: Jag är.

Minns då det här:

Upplysning är ingenting.
Passion är allt.

***

Dröm stort.
Förankra visionen i verkligheten.
Vad kan jag göra idag?
Vad kan jag göra imorgon?
Vad kan jag göra nästa vecka?

Dela inte dina drömmar med de som inte tror på dig.

Uthållighet och knivskarpt fokus tar dig i mål.

*

Varför ens mål?
Innan du löst den gåtan kommer du gå i cirklar.

*

Det vi kallar stort kanske inte är så enormt ändå – lyft ett sandkorn mot himlen och reflektera över de hundra miljarder galaxer du skymmer.

*

Insikt kan sammanfattas ungefär såhär: när något händer mig är det inte hela världen.

***

Vet du hur stor du är, mitt i allt det här lilla? Vet du hur storslaget livet är och hur mycket vi missar när vi stänger in oss i våra borgar?

Vet du hur mycket vi kan åstadkomma, genom att våga vara öppna och sårbara?

Vi har valt den här världen. Minns vi det vackra mitt i all förstörelse, så framträder koreografin; stegen blir tydliga. Mönster framträder och något i hjärtat slappnar av. Det kommer att ordna sig. Naturen är tidlös och vi kommer aldrig kunna slå ihjäl varandra tillräckligt mycket för att upphöra som liv.

För liv är grundläggande och kan inte dö.

*

Vi är här, i den här världen. Identifikation eller inte. Du och jag och någon slags psykotisk minnesförlust övertäckt av identitet och relationer.

Vi har kroppar, händer, minnen, verktyg, vi har åsikter som definierar våra liv, vi har identiteter vi håller fast i så hårt att knogarna vitnar när tornet börjar ruckas på.

Vi är här och vi har valt det. Ändå är vi så djupt rädda för hålet inom oss, den skrämmande fragranten av det ingenting som hotar vår historiebaserade existens.

Men alla murar faller

Vem är du när du inte kan vara dig själv längre?

Vem är du när hela din värld rasar?

Vem var du innan du fick ditt namn?

*

Vilken frihet kan det ge dig, att inte längre behöva vara en del av din historia?

*

Vi kommer inte undan det här livet. Spiritualitet är ingen quick remedy. Du kan aldrig någonsin fly – livet hinner ikapp dig. Inte ens som workshopsledare eller satsanglärare kommer du undan livet.

Så, frågan är kanske, hur kan jag leva ett tillfredsställande liv här?
Det är en öppen fråga, utan något definitivt svar.
Men, en riktning kanske:

Vad du än gör: gör det fullt ut, och ärligt.
Du kan vara en ärlig bilhandlare eller telefonförsäljare
Du kan leva mitt i stockholmsstressen, som ett hemligt litet ljus

Skapa mer lycka i världen än vad du orsakar lidande,
samtidigt som, paradoxalt nog, gräv inte ner dig i det där med lycka och lidande.

Var sann mot dig själv. Din egen sanning. Den du aldrig fullt kan dela med någon annan.
Låt sedan livet leva sig som det vill.

Kanske är det inte så mycket upp till dig?

*

Låt stormen komma, låt kaoset komma. Jag älskar skönheten; min tilltro till att livet alltid vinner är obeveklig. I slutändan landar allt i stillhet så låt förändringen ha sitt roliga nu. Håll i dig hårt och skrik rakt ut om du behöver. Låt oss se på vilken sida av linan vi faller, eller om vi lyckas balansera hela vägen från toalocket till baren i hopp om att åtminstone för en stund glömma vilka vi är så vi kan vara den vi vill.

När du inte är hållbar längre, när du fuckat upp det tillräckligt, målat in dig i tillräckliga många hörn är det dags att se din egen maktlöshet och låta något större ta över. Kläck personen så anden kan få tränga fram. När du är som mest sårbar är du som starkast. Svart och vitt är inte två sidor, det är en.

Den med stark självinsikt behöver inte längre vara något.
Den som känner sig själv är ingenting alls.
Den som tror sig vara inget har inte ens lämnat ruta ett.

*

Det krävs ett starkt ego för att vara öppet och transparent, på samma sätt som en muskel måste vara stark för att kunna slappna av – en svag muskel är ständigt i kamptillstånd för att skydda sig.

Att vara mindless och utblissad har en viss dragningskraft hos spirituella junkies, men vill du se vad skillnaden mellan verkligt och sant är, behövs lite jävlaranamma och lite vanlig full-power råstyrka. Frontallobens självmedvetenhet kan befria oss från oss själva, men det kräver skärpa; det funkar inte i dimman.

Vägen är inte att kliva ur – det är att kliva upp genom dimslöjorna och möta solens blick.

Se ut och se klart:
Du är jag.
Vi har valt det här.
Här är vi, nu, evigt nu, sjudande med varandra, i oss själva.

Vad vi är har vi alltid varit.

*

På ett spirituellt plan kan mognad ses utifrån hur många föreställningar du håller fast vid. Föreställningar om vem du är och hur världen är beskaffad – allt från sagor och drömmar om ett utopia, till chakrabalansering, ett ständigt sökande efter Något, tomt prat om oneness och identifikation med något som inte är sanningen – till ett förgivettaget utrop av Det finns inget jag! – eller vilken advaitisk dogm du nu väljer att köpa.

Mognad är att kliva ur vanan att hålla dessa föreställningar som sanning. De kan vara underhållande eller användbara, men att betrakta något inlärt som sanning är inget annat än självbedrägeri. Kan du inte verifiera ett påstående – bortom allt tvivel – är det kanske dags att ifrågasätta dess sanningshalt.

Allt vi tar för verkligt kan dissikeras av en skarp blick och en vilja att ifrågasätta oifrågasatta antaganden.

En fråga att bära med dig är: Vad är det enda du kan verifiera, det enda du verkligen kan veta?

*

Jag flög. Funderade:
Hur många nervkopplingar behövs för att något ska bli medvetet om sig självt?
Och hur många behövs för att vi ska bli medvetna om oss själva som vår sanna form?

***

Vi är alla nybörjare på att leva.

Kalvnäset

Kalvnäset

Kalvnäset är en av mina favoritplatser på jorden. Trehundraåriga ekar, magisk sjöutsikt, massor av får och inte en människa så långt örat når.

Första gången vi åkte dit var i september, efter några veckors hysteriskt arbete. Den gången var inte hängmattan med. Men väl tjocka ullfiltar, fårfällar och en stor termos te.

Det finns så många vackra naturställen runtomkring oss. Men ofta är de lite undangömda och många kräver bil eller en rejäl promenad för att ta sig till. Desto bättre, för oss som kan ta vardagar fria till att ta semester när det behövs. Vad jag längtar till lövsprickningen, så jag kan ge mig iväg och hälsa på gamträdet igen.

Har du något favoritställe? Är det kanske dags att åka tillbaka och landa lite mot jorden?

Om skogen var självlysande…

… så skulle det kanske inte se ut helt såhär. Men efter sex veckor i skogen skapade två konstnärer det här, med hjälp av en projektor och lite kreativitet.

Får mig att tänka på mareld och eldflugor. Och hur magisk skogen är – speciellt ljusa sommarnätter eller i det första gryningsljuset.

Undrar ni hur det går till? Titta bakom kulisserna här.

Så här gör du en ”rökfri” lägereld

Så här gör du en ”rökfri” lägereld

Sitta runt en eld är sjukt mysigt. Och det kan också vara ganska jävligt. Oavsett hur vinden blåser verkar det som allt röken alltid söker sig till dig. Kan det verkligen vara så? Eller är det samma fenomen som gör att det alltid känns som att du cyklar i motvind – någon slags murphys lag?

Det går att bygga en eldstad som löser det där problemet. Kort sagt handlar det om två faktorer: För det första behöver din eld gott om syre, och det får den genom att bygga din eldstad rätt. Sedan finns ett litet tips om hur du ska lägga stenarna runt eldstaden för att syretillförseln ska bli optimal, och luften/röken gå där du vill (alltså inte rakt mot dig). Några minters film kanske är överflödigt – bilden ovan räcker egentligen. Knepet är att ha en stor sten i ena änden, och skapa en korridor för luften att flöda genom. Enkelt, praktiskt, men inte särskilt välanvänt.

Anledningen till att röken söker sig till dig, är att luften mellan elden och dig värms upp, och det skapar ett luftflöde för röken att följa. Genom att placera en stor sten i ena änden avleder du röken genom att göra luften varmare där.. eller något åt det hållet.

Klart värt några minuters youtubande, om det sparar dig många timmar från kisa från rök i ansiktet. Happy camping!