Har ni hört Cecila Bruces härliga visa, Ta en tablett? Lyssna på den. Den är söt. Härligt ironisk. Men med ett budskap — givetivs. Vi lever ofta i föreställningar om hur något skall vara. Om något avviker från ordningen återställer man det med enklaste medel. Ta en tablett och vips är huvudvärken borta.

Men — ni har hört det tusen gånger förut, och jag tänker säga det igen. Tyvärr tar piller bara bort symptomen. De botar inte orsaken.

Huvudvärk uppstår av en anledning. Det kan vara att man varit ute för mycket i solen, eller att man druckit för lite. Eller så kan det bero på spänningar i axlar och nacke, eller någon annanstans i kroppen. Det kan vara stress. Kanske beror det på någon känsla man vill dölja för sig själv och omvärlden. En känsla som kämpar för att komma ut.

Piller löser inget av ovanstående. De tar bort kroppens signaler om att någonting är fel. Signaler vi borde vara lyhörda och tacksamma för.

Magsårsmedicin är, omgiven av olika antidepressiva preparat, bland de mest sålda medicinerna i Sverige. I stället för att lyssna på våra behov, förgiftar vi kroppen med kemikalier så vi kan fortsätta stressa. Eller så tar vi antidepressiver för att slippa reflektera över vår plats på jorden eller lära oss leva med oss själva.

Vi lever i en värld av snabba, temporära lösningar. Det är uppenbart att de inte håller i längden.

När vi förnekat och dolt våra behov länge nog kan inte kroppen stå emot längre. Vi krashar. Vi har till och med uppfunnit ett ord för det — utbrändhet. Skulle vi lära oss lyssna på våra kroppar och se till våra känslomässiga behov skulle denna “sjukdom” inte finnas. Utbrändhet är ett modernt fenomen, omtalat i högst några tiotal år. Jag vet inte om vi var bättre på att lyssna på oss själva innan dess. Men vi stressade i alla fall inte lika mycket. Och vi tog inte mediciner i samma omfattning.

Har jag ont någonstans funderar jag på varför, och försöker lära av symptomen. Är kroppen spänd? Behöver jag slappna av mer? Har jag feber låter jag det vara upplevelsen, just då. Feber är kroppens sätt att bekämpa inkräktare genom att höja kroppstemperaturen. Att kämpa emot kroppens eget immunsystem låter inte särskilt sunt.

Inom vår kultur ser vi sjukdomar som virus eller bakterier som kommer utifrån och angriper vårt inre. Så är det förvisso. Men jag tror inte det är hela sanningen. Vad är det som gör att en angripare kan ta sig igenom immunförsvaret eller inte? Vi har ständigt i runda slängar en sisådär hundra tusen miljarder bakterier i kroppen. (Det är ganska många, även om de flesta finns i tjocktarmen.) Vad är det som gör att en människa blir sjuk och en annan, som gjort samma saker och levt i samma miljö, inte blir sjuk?

Givetvis finns flera svar. Aspekten jag vill lyfta fram är balans. En balanserad kropp har ett starkt immunförsvar. Om vi inte döljer känslor eller plågas av destruktiva tankar och offerroller, står vi emot sjukdomar bättre. Då kan kroppen vila och använda resurserna till att stå emot inkräktande organismer.

När vi stressar mycket utsöndras kortisol, som hjälper kroppen att stå emot inflammationer. När kroppen tillslut efter en tids stress kan slappna av blir vi ofta sjuka, när kortisolutsöndringen minskar. Under mina år på högskolan blev jag ofta sjuk i samma ögonblick som jag lämnade in en tenta.

Stress kan hjälpa oss att skjuta upp sjukdomar — men samtidigt är det stressen som är orsak till dem. Ju längre tid kroppen är försatt i ett stresstillstånd, desto hårdare blir krashlandningen efteråt. En människa som sällan är stressad, som lyssnar på sin kropp blir inte heller sjuk på samma sätt. Tar man tag i saker när de uppstår och inte skjuter på framtiden blir de lättare att hantera. Uppgifter tenderar växa om man skjuter dem på framtiden, vare sig det är en arbetsuppgift, något som måste göras eller känslomässiga behov som behöver ses till.

Vi blir sjuka ibland. Det hör till livet. Vi har kroppar, komplexa biologiska system som kan hamna i obalans. Men när du blir sjuk — acceptera sjukdomen som en naturlig del av livet. Låt den gå över av sig själv. Handlar det om kroniska eller livshotande sjukdomar, gör vad du kan för att bli frisk. Mediciner och läkarvård är givetvis nödvändigt ibland. Men förlita dig inte bara på dem. Ta sjukdomen som ett tecken att det är dags att se över ditt liv, om det finns någonting som behöver förändras.

Harmoni, balans och acceptans. De kan göra större underverk än du tror.

? sjukdom, medikalisering, medicin, antidepressiver, magsår, kortisol, stress, balans

Jag tycker om gatukonst som tar en stund att upptäcka. Jag undrar hur många som vandrar från Parc de la Cuitadella i Barcelona varje dag, men ändå aldrig sett den här. Bara för att något är tjugo-eller-så kvadratmeter stort betyder inte att man nödvändigtvis ser det. Gatukonst är inte reklam. Det handlar inte nödvändigtvis om att synas. Snarare skapa skönhet av något som vanligtvis är ganska sterilt. Lite spänning i vardagen. Äventyr i babylon.

Låt blicken vandra nästa gång du vandrar i staden. Skönheten finns där du minst anar.

? gatukonst, barcelona, street art, kreativitet

Förr eller senare kanske det är dags att bli medveten om och bryta beroenden du samlat på dig under livet. Det kan vara droger som kaffe, alkohol, cigaretter, läkemedel, narkotikaklassade substanser eller socker och snabba kolhydrater. Men det kan också vara TV, osunt användande av Internet, skvaller eller känslostämningar.

En del beroenden faller man bara in på när det finns tillgängligt. Det är lätt att fastna i timtal framför TVn med fjärrkontrollen i handen, men det är inte så många som får akuta abstinensbesvär av några dagar utan TV (eller?). Andra beroenden som är mer kemiskt bundna, som rökning till exempel, finns alltid i bakgrunden. Nikotinbegäret kan vara väldigt subtilt, så man inte lägger märke till det, men det finns där. Och man kan aldrig vara helt tillfreds utan drogen, som kroppen behöver ständig påfyllning av.

Livet behöver inte kretsa kring beroendet så radikalt som hos heroinisten för att det ska ha en negativ inverkan på oss. Lever man ett oreflekterande och omedvetet liv gör det inte så mycket. Man agerar ofta automatiskt efter handlingsmönster och droger blir bara en del av ritualen. Är man nöjd med morgonkaffe, cigaretter, döva sockersuget med godis mellan måltiderna och att spendera nästan varje kväll i TV-soffan så okej. I de fallen är beroenden en del av den dagliga rutinen. Dessa människor tenderar hålla sig starkt till sina ritualer och blir osäkra när de bryts. Beroendena och handlingsmönstren blir en slags trygghet i den här världen, något som hålls kvar när allting runt en är föränderligt. Beroenden håller oss kvar i upprepande tankemönster. Upprepande tankemönster skapar beroenden.

För andra står beroenden i vägen för utveckling. Om man börjar vidga sitt medvetande och närvaro, genom exempelvis meditation, så blir det förr eller senare ett naturligt steg att ta sig ur det som dimmar ens medvetande, det som står ivägen för klarsyn. Beroenden är luriga och man kan i åratal lura sig själv att det är något annat som måste ske för att kunna utvecklas vidare. Men har man väl sett mönstret och brutit beroendet ter det sig ofta väldigt tydligt i efterhand.

Beroenden är också ett av de effektivaste sätt vi har för att döva och dölja känslor. Vilka rökare tänder inte en cigarett när de blir upprörda eller stressade? Vad är hetsätning, oavsett omfattning, om inte ett sätt att undvika möta sina egna känslor? Eller alkoholdrickande eller kodein eller överdrivet TV-tittande… Så länge vi är fast i beroendet undanhåller vi också dessa känslor för oss själva. Det först när vi bryter våra automatiserade försvarsmekanismer och istället bara iakttar oss själva som dessa känslor kan komma upp till ytan. För att därefter försvinna när de väl erkänns.

En känsla som känns och erkänns är väldigt kortlivad. Ofta känns den bara intensivt i några sekunder, innan den klingar av eller ger plats åt en annan känsla. Känslor som undanhålls och trycks ner kan ligga och bubbla ett helt liv. Med kroppsliga och själsliga spänningar som följd. Beroenden blir på så sätt en negativ spiral.

Det handlar egentligen bara om lyssna på sin kropp. Att se och acceptera vad som händer inom en. Kroppsliga symptom är direkt kopplade till känslor, och spänningar uppstår först när man inte lyssnar på och accepterar vad som händer inom en.

Givetvis kan huvudvärk bero på att man varit ute för länge i solen eller druckit för lite. Alla kroppsliga symptom är inte nödvändigtvis undertryckta känslor. Emellertid tror jag det finns en kvalitativ skillnad i olika typer av symptom. Blir man uppmärksam nog lär man sig till slut att känna skillnad på en spänning som härrör ur känslor och en som är mera rent fysisk. Ibland är det båda delarna.

För att kunna lyssna på sig själv och veta vad som händer inom en måste man skala bort alla lager av störningar. Beroenden är som ett brus, ett lager som ligger runt den tysta kärnan som är ens varande. Har man väl börjat skala bort ett lager, och upptäckt hur mycket som finns där under dimslöjan går man gärna vidare på den vägen. När man upptäcker hur mycket klarare sinnet blir utan något beroende som dövar upphör man gärna med andra beroenden. Förändringen går i en positiv spiral. Ju fler beroenden man upphör med, desto lättare är det. För ju närmare sin kärna man är, ju mer man kan vara lyhörd för sina behov, desto mindre behov har man av att tysta behoven.

Det svåraste är att vakna upp och ta första steget. Resten brukar gå av sig själv. Och det är en resa in mot dig själv, kantad av glädje och en hel mängd upptäckter kring vem du är. Är det dags för dig också?

? beroende, meditation, vanor, utveckling, medvetande, vipassana, vakna

Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. “Jag upplever världens undergång varje natt“, tänker hon, “men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.“. Det är sådan styrka attt bara leva.

Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.

Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.

Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk “ja JÄVLAR vilken resa“. Så enkelt är det.

Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara “tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”

Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.

Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. “Where are you going?“, frågar nån på stan. “I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”

Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.

Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, “vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.

Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.

För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.

Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.

Gör allt du inte vågar. För att du måste.

Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo

Nu har jag också röstat.
Det tog inte ens tjugo sekunder.
Jag råkade glida förbi nordstan med brädan. Råkade ha röstkortet med mig. Ingen kö. Inget trix. Lathet går inte riktigt att skylla på.

Jag är skeptisk till att rösta. Jag tycker att fria val ger en påtvingad illusion om deltagande, att man faktiskt kan påverka. De är grundstommen till den kollektiva lögnen om “demokrati”. You want the puppet on the left or the puppet on the right?

Sedan barndomen har vi mötts med absurd propaganda om vikten av att rösta. “Om man inte röstar har man inte rätt att gnälla sedan” är både det vanligaste och det tommaste argumentet jag är uppväxt med. Skrämmande många verkar ta med sig barndomspropagandan upp i vuxen ålder. Som om det inte fanns andra sätt att förändra världen. Som om engagemang innebär att lägga en röst var fjärde år och en till till EU-valet. Som om det skulle förbättra världen. Får som lägger tillit till sin fåraherde för att få mat för dagen. Som inte ser att de vandrar på vidder av gräs.

Just idag känner jag dock att en röst faktiskt kan göra något. Inte mycket, men skapa en liten men stark motpol i bryssel. Vad tänker jag på? Piratpartiet givetvis. En ung, kreativ impuls som ännu inte hunnit bil cyniska, maktbenägna och institutionaliserade. Som fortfarande brinner. Som finner nya sätt att organisera sig och organisera människor. Partiet som fått en uppsjö av unga, tidigare politiskt omedvetna individer att öppna ögonen.

Piratpartiet är det enda vettiga rösten i Europaparlamentet. Ni har väl inte glömt vad gammelpolitikerna gjort? Ni har väl inte redan glömt hur FRA, IPRED och datalagringsdirektivet hetsades igenom utan antydan till att följa opinionen? Frågor som berör folket skall visst inte röstas om.

EU-valet är samma skådespel som riksdagsvalet. Men ibland blossar kreativa motkrafter upp. Sådana som faktiskt kan skapa förändring i den välordnade bakom-stängda-dörrar-hierarkin. Politik är ett rätt kasst sätt att skapa förändring i vårt liv. Den bygger på lögner, fulspel och maktutövande.

Jag tror att ett vackert samhälle börjar från individen. Medvetenhet och kärlek; en naturlig vilja att vilja andra väl. Att människor börjar förstå hur allting hänger ihop. Att vi börjar le lite mer. Andas lite djupare. Sluta fylla våra sinnen med skräp, sluta försöka fly nuet. Därur kan något vackert komma; det är redan här; vi måste bara se det.

Jag ger min röst till Piratpartiet. Inte minst för nöjet att se dem skicka en eller helst ett gäng pirater, fullt munderade med ögonlapp och träben, till Bryssel. Och för att kunna säga, In your face, gammelpolitik! Yaaaaaaarrrrrrrr!!

(Och ärligt talat, vem vill inte rösta på ett parti med så här härlig propaganda? )

? piratpartiet, eu-valet, bodströmsamhället, demokrati, politik, val

Jag är kräsen med mina massagelärare. En halvokej kurs gör mig bara frustrerad. Jag söker mästare. De som bemästrat sin konst och integrerat den i hela sitt vara. De som går bortom tekniker och gör vad som behövs. Som kan läsa en kropp med en enkel beröring… Sådana lärare respekterar jag, och att få spendera tid med och lära av dem är en gåva.

Alla har sitt eget förhållningssätt till sitt utövande. Här följer några grundläggande principer inom thaimassage jag samlat på mig. En del är vedertagna och självklara. Andra så subtila att de borde vara självklara, men sådant man lätt missar. Fritt tolkat fungerar även många av principerna i livet som stort. Närvaro, flow och kärlek liksom.

• Perfect fit. Varje del av kroppen kan beröras med perfekt passform. Ju större kontaktyta desto djupare kan man gå utan att orsaka smärta. Inled beröringen försiktigt. Öka trycket så långsamt att kroppen hinner följa med utan att göra motstånd.

• Flat thumb. En avslappnad tumme går djupare än en spänd. Samma med armbågar, knän, fötter och vad du vill. Kombinerat med perfect fit kan tummen vara helt avslappnad medan andra handens häl står för tyngden och kraften.

• Avslappning. En avslappnad massör överför avslappning. Spänning orsakar spänning. Hur ska du kunna frigöra någons energi om du inte själv flödar?

• Kroppstyngd. Inte muskelkraft. Gravitationen är starkare än dina muskler. Låt den jobba. Det är nödvändigt för att vara avslappnad, och för att inte ta slut på sin energi i förtid.

• Andning, rytm, flow. Massage är en dans. Meditation i rörlse. Bryts flowet upphör förtrollningen. Taktändringar ingår. Ständig rörelse är tröttsamt, samma takt blir tråkigt. Massage är lite som en show, ett musikstycke eller en bok. Förändring behövs för dynamiken.

• Närvaro, resonans, empati. Det första kontaktögonblicket bestämmer hur kroppen svarar. Om den försvarar sig eller bjuder in. Första intrycket sätter ton för hela behandlingen, redan innan den påbörjats. Låt närvaron vara med hela tiden. Känn vad klienten känner. Bearbeta en blockering tills du känner att den släpper på dig.

• Flöde, momentum, riktning. Kroppens behov och sekvensen som byggs upp. Hur går en rörelse över till en annan i ett naturligt flöde? Det är lite som kontaktimprovisationsdans; ögonblicket bestämmer var du tar vägen.

• Ädel tystnad. Thaimassage är meditativt. Prat står i vägen för djup avslappning. Håll samtalandet till ett nödvändigt minimum.

• Metta. Metta är ett pali-ord som till engelska översätts till loving-kindness. Kärleksfullhet och godhet. Detta är den viktigaste och grundläggande principen inom thaimassage. Massage är att aktivt ge kärlek.

Närvaro, flow och teknik (i den rangorndningen om man så vill) är vad som lägger grunden till en bra massage. En bra thaimassage ska vara en sammanhängande uppelvelse från början till slut, inte en serie fristående tekniker. Sekvensen anpassas till klienten; behoven kan även förändras genom massagens gång, eller vara olika för olika sidor av kroppen. Massörens intution får guida. Närvarande, helande beröring, snarare än upprepande av en inövad rutin, är vad som skiljer en riktigt bra massage från en medioker dito.

Intressant?

Att resa handlar om att upptäcka. Uppleva. Det är lättare att komma in i ett stadie av ren närvaro, utan massa måsten. Så släng din guidebok som försöker locka dig till tusen olika ställen, släng stressen att “måste hinna med allting”. Jag erkänner, även jag har tittat i någon Lonelyplanet ibland för att hitta inspiration om var jag ska ta vägen. Ofta har det varit mer stressande än givande. Jag har fastnat i framtiden, varit orolig för att hitta bra boende och vad jag ska göra där, och inte där. Minns ni Killinggänget? “Där är där där man inte här, här är där där man är.”

Jag har spenderat åtminstone ett år i Thailand. Det är ett soft land. Enkelt att leva i. Trevliga människor, bra infrastruktur, helt otroliga motorcykelvänliga vägar, många lärdomar. Här är mitt Thailand. Men följ det inte. Ta det blott som inspiration. Finn ditt eget. Även ett så turistinvaderat land som Thailand går att hänga i som en vanlig människa, och inte som en vandrande bankomat.

Gör.

Åk till norr. Det finns ingen kärlek i söder. Attityden är ungefär “vi har stranden, så folk kommer hit ändå.” Och det gör de. I hundratusentals, eller miljontals om året. Men visst, vill du lyssna på barnskrik och gnällande svenskar, så åk dit, för all del. Dessutom är södern sisådär dubbelt så dyrt som norr. Om du absolut måste till stranden, åk till klätterparadiset Ao Ton Sai i Krabi.

Hyr motorcykel. I Pai kostar det 1500 baht (3-400kr)/månad. Tänkte du stanna länge kan du köpa en schjysst 125cc för 10-15000 baht i Chiang Mai. Som du sedan kan sälja för nästan lika mycket. Du slipper planera resor, trängas ihop med turister i bussar eller minivans med påtvingade matstopp. Du kan finna paradis ingen annan hittar till för att det inte finns på de etablerade rutterna. Du kan stanna när du vill, hur länge du vill. Du kan vakna upp på morgonen och bara “idag drar jag” och tio minuter senare vara på väg. Och hela norr är gudomligt vackert att köra omkring i.

Res lätt nog för att bekvämt kunna ha med dig all packning på cykeln. Med spännremmar och kreativitet kan man få med sig mer än man tror.

Ta upp liftare. Vid hilltribemarknaderna finns ibland (eller ganska ofta) någon gammal kvinna som vill hem till byn några kilometer bort. Hon kommer älska dig. Och kanske bjuda in dig att äta eller bo hos dem någon natt. Du kan hamna på ställen du inte trodde fanns. Du kan träffa människor du aldrig annars skulle träffat.

Le. På riktigt. Thailand är en leendets kultur. Det gör ditt liv lättare. Du sprider bättre vibbar. Att bli upprörd hjälper ingenstans, även om du blir lurad på något sätt. Le när du prutar, om du prutar. Min-mamma-ligger-på-sjukhus-och-jag-måste-mata-mina-fyra-barn-stilen gäller inte i det här landet.

Antipruta. Den där plånboken för 10 baht (lite mer än två kronor) har kvinnan som säljer den suttit och broderat och sytt. Erbjude henne 20-30-40 baht. Se reaktionen. Du har råd. Och du ger en familj mat. Och du gör någons dag. Fast lär dig vad saker ska kosta. Betala inga fantasipriser till giriga försäljare, t ex på Chiang Mais turistnattmarknad. Skippa den förresten, allt finns på söndagsmarknaden, och försäljarna är mycket trevligare och ärligare.

Skippa resebyråerna. De är djävulens påfund. Du har inte kontroll över någonting, slussas runt i halvsanningar eller rena lögner. Antingen tjänar de pengar på din lathet genom stora mellanskillnader, eller så crampar de ihop dig på en sunkig buss med “good movies everyday” i tolv timmar. Köp tågbiljetter på tågstationen. Bussbiljetter på busstationen. Åk på spontanäventyr istället för paketresor. Gå ut i djungeln och vandra istället för att åka på trekkingresor. Eller åk till någon hilltribeby och be någon visa dig runt i deras omgivning för en peng.

Skippa kameran. Ok, fota är schjysst. Men inte hela tiden. Spendera lite tid till att bara uppleva också. Spendera inte din tid i rädsla för att inte minnas det efteråt. Och det är inte alltid så roligt att få en kamera upptryckt i ansiktet. Jag säger som Snusmumriken: “Förstår de inte att jag förstör mina minnen om jag berättar om dem? Då minns jag bara mina egna berättelser sen.”

Åk tåg. Bussar är hemska. Ta dem bara om du måste. Tåg åker ofta genom vackra miljöer dit vägarna inte når. Du kan sträcka på benen, eller t o m få en säng om du åker nattåg. Det är lite dyrare om du väljer andraklass- eller sovtåg, men det är så galet värt det.

Åk tredjeklass. Okej, arton timmar tredjeklass är inte roligt. Träsmaken tar över. Men är det bara några timmar, sisådär åtta eller så, är det definitivt värt det. Bänkarna är placerade så att du tvingas kommunicera med dina medresenärer, även om ni inte talar ens ett uns samma språk. (Leenden och kroppsspråk hjälper långt.) Fönstrena är neddragna, så du får direktkontakt med omgivningarna. Försäljare går på på varje station, med vatten, drycker, frukt, mat, rotis, you name it. Åker du i en vagn full av turister (t ex Bangkok – Chiang Mai) kommer du få stå ut med att tågvagnen snarare liknar en bar, och tågkompaniet har monopol på försäljning av mat och dryck. Till sjuka överpriser.

Lär dig språket. Jag erkänner. Jag har spenderat ett år i Thailand och pratar inte mer än lösryckta fraser. Ännu mindre kan jag läsa. Mer lär dig det mest fundamentala. Hej, tack, vad heter du, vad kommer du ifrån; lär dig räkna. De kommer göra underverk när du är den enda utlänningen på tredjeklasståget.

Respektera kulturen. No shit? Men när strandmiffos springer runt i Chiang Mai med bar överkropp är något jävligt fel. Thailändare är för artiga för att säga något. Ta på dig din t-shirt. Kliv inte över människor eller mat. Peka inte mot buddha med fötterna. Du kommer dränkas i svett i vilket fall som helst.

Ät på gatan. Det är billigare, schjysstare, snabbare, softare. För oss vegetarianer kan det vara lite lurigt ibland, men Som Tam (papayasallad), grillad tofu, nudelsoppa eller ris med grönsaker brukar gå att trolla fram.

I norr. (Platser)

Ok. Du är i norr. Och nu då? Tja. Äventyra. Låt ett ställe ta dig till ett annat. Skippa den där framtidsångesten om var du ska ta vägen. Det ordnar sig. Prata med folk. (Har jag sagt det förr?) Här är några utgångspunkter. Dra ut på landet, börja på Second Home eller Tacomepai och se var det leder. Finn din egen väg. Ditt eget Thailand. Här är en del av mitt.

Chiang Mai. Ja, staden finns med i guideböckerna . Tempel är väl trevliga, men bara några dagar. (Testa hänga runt lite på tempelområdet och faktiskt prata med munkarna. De kommer bli tokglada. Annars är det lite levande zoo över det — gå in, ta ett foto, titta runt lite, gå ut, gå till nästa tempel.) Mest hänger jag är för alla kurser. I synnerhet massagekurserna är helt otroliga. Skippa ITM, TMC, TTC och alla andra trebokstavskombinationsskolor. De är de mest kända, men jag har inte upplevt eller hört något gott om dem. Någonsin. Skräp är ett annat ord.

Vill du lära dig thaimassage ska du åka till Lahu-byn med The sunshine Network. Du bor i en hilltribeby tillsammans med tuppar och grisar och karaoke och hundar och toksofta Lahus och lär dig den bästa och mest kärleksfulla thaimassagen som går att frambringa. Vill du gå mer avancerade kurser, eller av någon anledning stanna i staden, gå kurser på Sunshine massage school. Båda skolorna är i samma nätverk som den legendariska Ashokananda startade. Är du riktigt inne på massage, så ta dig några veckor eller månader och studera för den lika legendariska Pichet. Men du får hitta honom själv . Glöm inte ta med dig blommor till altaret.

Sen är det dags att dra. Chiang Mai är en bullrig, avgasig och överbefolkad stad. Åk ut till naturen istället.

Second Home. Mitt paradis i Thailand, sju eller så mil från Chiang Mai. Skippa hela guesthouse-och-restaurant-scenen. Häng med munken Chinnaworn. Bygg lite lerhus eller jobba lite i permakulturträdgården, eller gör vad du vill. Behöver ni mat är det bara gå ut på fälten och plocka, eller ut i naturen och hitta ätbara växter. Stanna ett år eller en vecka. Vanligtivs brukar det vara någonstans mellan 5-15 personer där, varav en handfull bor där mer eller mindre permanent. Känner du för att stanna kan du bygga ett eget hus. Allt är på donationsbasis. Här finns kärleken.

Det finns också liknande ställen i närheten, som jag dock inte varit på. Kolla in Pun Pun t ex.

Pai. Hippiebyn i norr. Ett av Thailands största resmål. Men det är det av en anledning. Även här kan du komma undan guesthouse-och-restaurant-scenen. Bo hos Sandot på Tacomepai en halvmil utanför byn. Volontära med honom, bo gratis i något av de sjukt vackra och kärleksfulla hyddorna med varmdusch under stjärnorna och ät med familjen. Eller betala en spottstyver och bara bo där utan att jobba.

Åk dit på lågsäsong (mars-oktober) så får du mer lugn och ro.

Skogstemplet i Mae Hong Song. Är du det minsta inne på vipassana, buddhism eller meditation måste du åka hit. Ett galet vackert tempelområde i de vackraste omgivningarna jag sett. Åk på retreat några dagar här. Offra mat till munkar, meditera många timmar om dagen, recitera mantran och ät galet kärleksfull och god mat. Vandra runt i omgivningarna eller gå till någon av alla meditationsgrottor.

Dyk upp oanmäld. Hitta någon av munkarna och be att få stanna och meditera så får du ett eget rum. Stanna så länge du vill. Stoppa en peng i donationsboxen när du åker därifrån. Ta med dig vita kläder. Templet ligger mellan Pai och Mae Hong Song, 45km före sistnämnda stad. Du kan antingen åka buss från Pai eller glida dit på motorcykeln. Det sägs vara 1089 eller så kurvor mellan de två städerna. Det är många. Och något som definitivt ska upplevas på cykel.

Det största misstaget man kan göra är att försöka hinna med så mycket som möjligt. Två dagar där, tre dagar där, vidare ned, se det där och det där och det där du läst om. Skippa det. Har du tid, stanna en månad eller mer på ett ställe. Ta motorcykeln och åk. Se var du hamnar. Mat finns att få tag på överallt. (Fyll frontkorgen med frukt.) Boende löser sig alltid. Finns inga guesthouses i närheten är det alltid någon som förbarmar sig över dig. Tio mil från det väldefinierade turiststråket pratar ingen engelska och en farang blir plötsligt tokintressant. Lär dig ett trolleritrick eller så, och du vinner barnens hjärtan.

Upplev, var, andas och le. Det är vad det handlar om. Den som varit på flest turistdestinationer när den dör vinner inte. Inte heller den som varit mest off the beaten track. Förvänta dig inte att komma någonstans som den första västerlänningen och skriva historia. Om det nu råkar finnas något sådant ställe kvar i världen — låt det vara. Vi må var den nya tidens kolonialister. Men vi kan åtminstone försöka exploatera med lite stil och förnuft.

Varför är vi så rädda för att möta oss själva?

Är vi rädda att ingenting finns där, att vi upplöses, att alla våra koncept och fasader faller?

Tänk tanken: “Jag är ingen.”

Egot skriker. “Jag är visst någon! Jag är viktig och betydelsefull eller åtminstone kommer jag bli det i en avlägsen framtid och hela världen kretsar kring mig mig mig!” skriker det. Det gör allt för att få dig ifrån dumheterna att leta efter någonting som inte finns.

För är det inte så? När vi skådar någots innersta kärna finner vi… ingenting. Tankar bara uppstår och försvinner. Reser sig ur inoch faller dit ner igen. Universum uppstod, och kommer en dag försvinna igen.. ur intet (eller alltet). Du föds och dör; du får en kropp, den växer, den förkastas och bränns.

Även känslor uppstår och försvinner.

Nästa gång du känner en intensiv känsla… iaktta den istället för att reagera. Du kommer upptäcka att känslan bara varar ett ögonblick. Jack Kornfield menar att varje känsla bara kan vara i drygt fyra sekunder innan den byts ut mot en annan känsla. Det kan vara en snarlik känsla, men det är så att säga på “nästa nivå”. En annan känsla, en annan impuls. Jag upplever tidsspannet som lite längre än så, men han har en poäng. Känslor försvinner fort. Även ilska, sorg, vrede. Bara man helt låter de komma, och inte kämpar emot dem.

Låt känslorna komma, men välj att inte följa impulsen att handla. De varar bara några sekunder, på sin höjd några minuter. Så länge borde det inte vara så svårt att stå emot en impuls.

Vi sänder ut så mycket signaler vi är omedvetna om. Det finns alltid en diskrepans mellan hur man uppfattar sig själv och andra uppfattar en. Dessa signaler berättar mycket om någon. Ofta mycket mer än vad orden säger.

Ögonen är starkast, för mig. Ögonen är verkligen själens spegel, eller fönster kanske All sorg, smärta, apati eller hejdlös glädje över att finnas till lyser därinne, bara man tittar noga nog.

Har du tittat någon i ögonen länge, länge? Minst flera minuter utan att vända bort blicken?
Prova. Du drunknar. Ni drunknar.

Hela världen upplöses. Du möter dig själv, din vän, på ett plan bortom ord och koncept. Bara själar som vågar möta varandra. Det är läskigt. Det kan vara en stark upplevelse. Att hålla kvar ögonkontakten med någon är en genväg till att möta sig själv. Spegla sig in den andres ögon. Vara helt nakna inför varandra.

Se hur länge ni vågar eller orkar. Se varandra djupt i ögonen. Det är en helig upplevelse.

När jag vaccinerade mig inför min första resa till Sydostasien för några år sedan fick jag en lång rad förhållningsregler av läkaren. Jag tror faktiskt det var flera A4-papper fulla.

Ät inte skalad frukt eller råa grönsaker, för de kan ha sköljts i vatten. Drick inte drycker med is i av samma anledning. Stoppa inte in händerna i håligheter(!). Var inte ute för länge i solen. Skydda dig med täckande kläder och använd myggmedel innehållande DEET. Använd impregnerat myggnät när du sover. Ät inte på rummet, för det kan locka till sig smådjur. Gå inte barfota. Sitt inte under kokospalmer.Ta inte emot mat eller dryck från främlingar, hur trevliga de än verkar vara. Och vad du än gör, hyr absolut inte moped eller motorcykel.

Skulle man följa alla förhållningsregler skulle man få sitta på sitt dyra luftkonditionerade hotellrum på någon biobombad turistort och spendera tjugo minuter om dagen på stranden, insmord i SPF 120-sunblock. Och äta den lokala maten är det ingen fråga om. Hotellrestauranten är det enda som kanske är säkert.

Jag vet inte hur du ser det, me jag tycker det verkar ganska trist. Jag undrar om läkaren som skrivit de där papprena någonsin varit på resa?

Jag bröt nog mot alla förhållningsregler den resan. Varenda en. Jag köpte färdigskalad frukt. Jag drack vatten från vattendrag i djungeln. Jag åt kakor i sängen. Jag gick barfota. Sov utan myggnät. Jag spenderade flera månader på motorcykel bland norra Thailands berg. Jag valde att utmana ödet istället för att förgifta min kropp med malariaprofylax. Bjöd någon in mig att äta med dem tog jag tacksamt emot erbjudandet. Jag liftade på bilflak på motorvägen. Jag bodde på en strand, spenderade hela dagarna i den gassande solen. Sövdes gott till vågornas stilla brus. Ja, jag stoppade till och med in händerna i håligheter. (Klättrar man har man inte så mycket val om man vill upp.)

Jag blev magsjuk några gånger. Jag sprang in i ormar, eller var ögonblick från kokosnötsregn. Jag voltade med motorcykeln och hamnade på sjukhus. Jag blev solbränd, skadade mig, blev myggbiten.

Men det är okej.

Allt går över. De flesta sjukdomar varar bara några dagar. Sår läker. Magar återhämtar sig. Några veckor efter min sjukhusupplevelse var jag återställd igen. Nacken gör sig fortarande påmind om olyckan ibland, men det är okej. Jag skulle aldrig för något i världen byta ut mina månader på hjul mot en lite mindre stel nacke och ett ärr på hakan mindre.

Om man genomlider livet utan att våga ta risker blir det ett väldigt lågmält och trist liv. Det är när man går bortom de upptrampade stigarna man kan upptäcka nya saker. Få nya perspektiv.

Ta inte livet så allvarligt. Vad är det för mening med att försöka överleva så länge som möjligt, om man inte lever under tiden? Du dör inte av skavsår, myggbett; denguefeber eller malaria. Du dör inte ens av att bli rånad på allt man äger. Eller av att ta sociala risker. Att göra bort sig, bli avvisad, bli utskrattad. Det är okej.

Varje upplevelse gör dig en upplevelse rikare. Och det är rikedom långt bortom vad pengar och trygghet kan erbjuda dig. För varje rädsla du möter växer du. För varje nederlag blir du starkare. Och för varje gång du struntar i en vaccinationsläkares reseråd, lovar jag dig att ditt liv blir roligare.