Innan rörelsen

Skrivet den Aug 10, 2011 i Satsang | 8 kommentarer

Så när vi skalat bort alla former, sett att inget av det vi kan ta på, inget av det vi kan benämna, kan vara vi.
Vad finns då kvar?

En känsla.
En känsla av att, Jag finns.
Jag är här. Jag upplever allt det här.

Jag kan inte tala för någon annan, men för mig för det med sig en enorm tacksamhet.
Jag får vara här. Jag får uppleva det här.
Vackert eller fult. Flödande eller jobbigt. Älskvärt eller hjärtskärande. Oavsett vad sinnet säger, vilka etiketter det sätter, oavsett hur sinnet reagerar:

Jag är här. Jag upplever.

Och allt går över. Livlinan om sinnet skriker för högt.
Det går över.
Vågen rids ut.
Och även mitt i stormen,
finns stillheten,
finns känslan:

Jag är här. Jag upplever det här.

Alla dessa former, färger, rörelser. Detta skådespel.
Wow.
Tack.

Tillbaka till början

Skrivet den Jul 27, 2011 i Satsang | 2 kommentarer

Egentligen är det väldigt simpelt:
Om något kan ses, kan det inte vara du.

Vad du än kan peka på i den här världen, kan det inte vara vad du är.
För om något kan ses, finns det något som kan se det.
Inget fenomen kan alltså vara du. Inte tankar, inte kroppen, inte något fysiskt, inte något mentalt.
Ingenting som går att sätta ord på.
Flytta uppmärksamheten bakåt. Tidigare.

Något ser allt.
Kan du se det som upplever?
Vem är det då,
som ser det som upplever?

Och om den kan bli sedd, vad är det då som ser den?
Gå bakåt. Gå bakåt. Hitta platsen varifrån allt tar form. Därifrån seendet sker. Där inga koncept finns kvar.

Vem är du?
Formerna,
eller det formlösa,
som upplever formerna?

Självutveckling

Skrivet den Jul 21, 2011 i Satsang | 11 kommentarer

”Vi bär ju alla med oss vår historia, våra problem och issues att lösa…”

Jag sitter i ett satsangtält, dit benen råkade ta mig när jag trodde jag var på väg någon helt annanstans, tittar storögt på kvinnan som står framför mig.

Och tänker: ”Va?”

Vad sjuttsingen pratar hon om? Tror de andra verkligen på det här?

Jag ser mig om, lite i smyg. Publiken lyssnar uppmärksamt. En del nickar igenkännande. Som om det är en självklarhet. Som att det är så det är.

Kvinnan pratar vidare. Något om att acceptera döden och försoning. Jag smyger ut så omärkligt jag kan och sätter mig på den stora gräsmattan med en kopp te och tittar ut över det skimrande människohavet.

Jag förstår mig inte riktigt på den här världen längre. Eller människorna. Ibland kan jag spela med, men för det mesta är jag bara förvirrad. Låt oss se om jag förstått det här rätt…

Vi är alla personer med en historia. Vi har varit med om mycket skit i det förflutna som påverkar hur vi är nu. Vi behöver komma över våra blockeringar och lösa våra problem för att bli hela människor. Det är en hård och lång väg att gå, men tillslut kanske vi kan nå fram till målet att bli hela. Om inte annat tar oss varje delsteg lite närmare målet. Målet att… ja, vaddå? Bli hel? Bli fri? Bli fri från vaddå? Blockeringarna och problemen? Bli hel som i…? Hur ska jag fylla upp den där sista luckan? ”Leva upp till vår fulla potential”? ”Leva livet fullt ut”?…

Så vi använder tekniker för att lösa problemen. Vi går i terapier, går kurser, workshops, mediterar, gör yoga. Läser självhjälpsböcker, blir terapeuter själva eller hänger med gurus. Och vi kanske lyckas städa lite i egot, ställa lite saker tillrätta, men det kommer bara mer, mer mer mer. Djupare lager i det undermedvetna, kallar vi det, och kastar oss gladerligen in i våra nya issues och blockeringar, i hopp om att en gång bli hela människor.

Eller… Va?

Vi kan gräva i all oändlighet. Eller så kan vi helt enkelt sluta. Inse att det vi fokuserar på växer sig starkare, och att ju fler problem vi löser, desto fler skapas. Att försöka befria oss från sinnets grepp, på sinnets villkor, fungerar aldrig. Sinnet älskar den här leken. Skapa problem och försöka lösa dem. Håller transen igång.

Hur mycket mer självutveckling måste vi syssla med innan vi inser att vägen inte leder någonstans?

Se efter. Se efter vad du identifierar dig med. Du kan jobba med den här personen, det här jaget hela livet, utan att bli färdig. Men det räcker med ett enda ögonblick, för att allt ska falla. Ett enda ögonblick att bryta dig ur transen, för att sluta se allt genom egots ögon och istället låta egot bli sett, som en del i rörelsen, i all rörelse…

Ta reda på vem det är som ser allt. Hitta den som upplever det här.

Du är redan fri. Du är hel. Du är perfekt. Men det spelar ingen roll hur många gånger du läser det, hur många workshopshållare som säger det. Du måste se efter själv.

Kan du hitta den som upplever allt det här?

Sen kan du gå på workshops. Eller dricka te. Eller dansa. Eller vad som helst.

När du inte längre är fast i transen
om att något måste göras
för att du ska bli fri.

Tepåsar med etiketterna Detox och Love. Mycket sojamjölk och honung. Det är hela grejen. Ord på en blogg, ja, det är där också. Och i morgondagens att göra-lista, radioskvalpet i sommarstugan, alkoholisten på parkbänken. Grannarna som bråkar, den övervuxna gräsmattan eller bilkön. Ja, det är där också. Det är bara så uppenbart, att vi lätt missar det. För vi har fått lära oss, att det ska vara svårt…