Från extrem till normaltillstånd / hejdå.

Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har upplevelsen blekts till minne; vad finns kvar och försöker greppa det som aldrig var?

Allt har ett slut och en motsats. Kunskapens nektar behöver okunnighetens mörker för att kasta kontraster bland skuggorna. Mötet med essensen kan liknas vid en oskiljaktig kärleksrelation. Den första tidens extas mynnar ut i en djupare närhet och ett uppslutande. Det som upplevdes extremt blir snart självklart och naturligt.

Från extrem till normaltillstånd. Alla ord når en punkt då de blir överflödiga. Att fortsätta rapa upp dem är inget annat än att röra sig bort.

NÃ¥gon psykolog knapade ihop en formel om lycka: Lycka = vÃ¥r biologiska grundförutsättning till lycka + den biokemiska balansen i hjärnan + vad vi gör med vÃ¥ra liv. Som vanligt en psykologs ytliga perspektiv pÃ¥ lycka, den som tar oss genom dagen eller som gÃ¥r att fylla i pÃ¥ en skala frÃ¥n 1-10 och jämföras med gÃ¥rdagens självupplevda lycka. ”Hur lycklig är du idag?”

Sen har vi en annan lycka, eller vad vi vill kalla det. Den där som gör att vi inte bara lägger oss ner och dör även när vi har lust med det. Vi kan kalla den essensen. (Eller medvetandet eller guuud eller farbror katt eller whatever.)

Något är starkare än den där jagbaserade relationen till lycka. Kärleken till livet. Livets kärlek till sig själv. Inprogrammerat genom fucking miljoner generationer och miljarder års medveten evolution. Samma essens som får oss att vilja ta hand om våra nära och kära, vår inbyggda empatiska förmåga, den självklara delen av ett liv på den här planeten, som är så enkel när essensens självklara ljus får stråla igenom och så svår när vi lever våra liv genom masker och projektioner.

Upplysning, detta uttjatade ord, är ingenting annat än att leva ett liv utan sina masker och projektioner. Att uppleva världen sÃ¥ som den verkligen är och inte genom vÃ¥ra historier, draman och filtrerande glasögon. Att se att vi är mer än vÃ¥ra känslomässiga reaktioner pÃ¥ yttre stimuli. Det behövs inget försakande. Ingen gud. Allt det där härrör till personen. Till vÃ¥r historia. Är jag dyrkaren, advaitin; den sprituella sökaren; den som sett igenom det spirituella sökandet? Är jag den som kämpar mig igenom livet, som fÃ¥r brottas med de hinder som mina projektioner ställer upp likt en loopmaskin som hakat upp sig? Vem är jag bakom dessa reaktioner? Vem är jag bakom mitt ‘riktiga’ jag?

När tar den här loopen någonsin slut?

Vi behöver inte försaka den här världen. Inte lämna något bakom oss. Allt vi behöver för att se igenom våra masker finns framför oss, just nu. Alla reaktioner är en väg in till essensen. Alla program en bakdörr. Alla försvar ett titthål.

Gnäller du över något upprepade gånger utan att göra något åt kan du misstänka att det handlar om en projektion, alltså din egen skit. Till naturen hör att vi helst inte är medvetna om våra projektioner. De är ju hela vår världsbild. De är förnuftiga, logiska och representerar det som *är*. Upplever vi. Vi allihopa, med våra historier, våra mödosamt gjutna masker, som ska se så naturliga och verklighetstrogna ut att vi lyckas lura oss själva.

Där behövs speglar. För andras projektioner är så uppenbart tydliga och fåniga.

Och med ännu en liten twist, kan du se dina egna projektioner i andras projektioner.

Allt du någonsin sagt till din partner är ord till dig själv, sa någon som fattat grejen.

Vad jag egentligen tänkte säga är, hejdå. Det har varit en spännande resa att dela med er, men jag tror den här bloggen har spelat ut sin roll. Jag har funnit vad jag kom hit för, jag har gett vad jag ska, och resan fortsätter på annat håll. Jag vet vad jag är och framför allt vad jag inte är och det ljuset kastar inga skuggor. Mötena och givandet fortsätter på annat håll. Sidan får leva kvar – den är mitt leverne – men kommer kanske byta form.

Jordelivet är ett liv av service. Kärlek gör allting meningsfullt. Att ge, bara ge ge ge, är det enda som känns vettigt.
Ju mer du ger, desto starkare skiner ljuset igenom.
Ju klarare essensen skiner, desto starkare är impulsen att ge.
Jag spelar ingen roll.
Jag är en tanke bland hundratals miljarder varje sekund. Stjärnstoft som ingått i universum efter universum.

Och ändå tror vi vi är någon slags centerpunkt som hela universum kretsar kring. Trots att vi aldrig ens sett det där vi kallar Jag. Trots att det temporära jaget vi försöker skapa och upprätthålla hela tiden krackelerar.

På något sätt är det så komiskt. Så skrattretande absurt. Ett kosmiskt skämt. En himmelsk humor. Följt av en lång utandning av glädje och stillhet.

Vi ses, vänner.
All kärlek.

Vilken röst ska jag lyssna på?

Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.

Den som viskar, en gång.

Huvuden skriker. Hjärtan är tysta.

Ibland händer det oväntade

Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan det se ut såhär:*Såja, helt nere på jorden ännu?

Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt

Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där bilar utnumrerar träden tusenfallt. Städa och laga mat och tvättider och grannar och inomhus.

Och det enda som går att säga är, okej universum, jag hör dig.
Och jag tittar ut på bilbuller och lyssnar efter något slags ljud som inte innefattar olja och maskiner och jag känner det i hela kroppen. Jag vill inte vara någon annanstans än här.

*

”Sitter man pÃ¥ bergstoppen länge nog börjar man tillslut se dÃ¥ligt”, sa nÃ¥gon när jag lÃ¥g med fötterna uppslängda pÃ¥ den väldesignade skinnsoffan i det ordensliknande huset nÃ¥gonstans i Stockholm. ”Jag förstÃ¥r precis varför du gett dig in i det här. Det enda man kan göra är att kliva ner igen.”

I sin stillhet och meditation och introspektion är det så lätt att känna sig genomlyst. Grott-tiden har sin poäng, men allt som har med yttre omständigheter att göra har en början och ett slut. Att sitta där och vara upplyst håller inte i längden. Hur lång tid tar det innan resterna av det lilla jaget vaknar till liv igen och börjar forma sig en ny identitet? Kan vi se det? Kan vi stanna i det, fortfarande veta vad vi är; vad som är absolut och vad som är rörelse?

Kan vi stanna i det när vi möter omvärlden?
Kan vi se att alla vi möter är Jag, även när vi inte sitter i vår grotta och inte möter någon?
Kan vi stanna kvar i det vi är, i stillheten, mitt i omvärldens kaos, kalendrar, tv-serier(!) och möten med människor som är mitt i vågen och aldrig ens tänkt på havet?
Kan vi se att de också är havet?
Att de också är vi?
Att ingenting någonsin kan gå förlorat, oavsett hur den här världen av rörelse och möten ter sig?

Att ögonen du möter,
inte är en spegelbild,
utan att det är Dig du ser i din älskades blick.
Och att det är det som binder er tillsammans.

Fragment på flykt

Slutet av Juli. Det går så fort att bli skogsmulle. Elen tog slut och mina stackars solceller hade inte så mycket att jobba med i de oktoberljumna julidagarna, så jag begav mig in till närmsta by med ett öppet bibliotek. Står ut i några timmar medan fakturor och mail trillar iväg. Sen får jag nog. Längtan blir sådär stark igen. Bort från allt. Till stillheten. Vindsuset. Tystnaden. Sjön.

Hamnade i den där stugan i dalarna som jag tycker så mycket om. Den utan el och vatten och ingen bebyggelse på evigheter bort (men med vindkraftverk som tittar upp över grantopparna som ny granne). Årets stora eldgig är över, den som började med kaffe och sockerkaka i mitt kök och slutade i eufori över Dalhalla.

Och sedan utandningen.
Stillheten.
Rum för det som komma vill att komma tillbaka.
Andra dagen i isolering kommer reaktionen. Som att tankarna vaknar igen. Vad gör jag här? Ska jag inte träffa någon? Åka någonstans?

Funderar några ögonblick, och nej, jag vill inte åka någonstans, inte träffa någon. Jag vill vara här. I tystnaden och den kalla blåsten och bara jag och det jag för enkelhetens skull kallar egot.

För enkelhetens skull. För när vi tittar närmare på det där egot vi tar som så självklart… var är det? Vad är det? Kan du ta på det? Fånga det, avgränsa det? Såklart inte. Det är ett ord. En tyst överenskommelse som gör det lättare att kommunicera med varandra. En tanke.

 
*
 

Mitten av augusti. Det slår mig när jag kör längs de vindlande österlenska småvägarna, med den varma kvällssolen i blicken och Solar Fields Random Friday progressiva pumpande i högtalarna att.. det här livet jag får glida runt i, är så befriat från vardag.

I morse lekte jag kurragömma med en ekorre, kring en trädstam, i ett långt uttdraget ögonblick. Sedan hängde jag en stund med en groda; satt i säkert en halvtimme och tittade på en örn som svävade runt över det öppna fältet.

I går var jag bland massa tokar och troll i världens finaste kollektiv på andra sidan landet och nu sitter jag vid en rastplats på väg till Malmö för att det verkar som en fin idé att hänga med Mandi en stund.

Jag har inget hem. Inga rutiner som kan bindas till väggar och tak. Min kalender säger var jag ska vara ibland, och med den som grundton är dagarna och veckorna ett virvlande, vilande, möten och ensamvarande i kontrast. Jag vet aldrig med ett möte med någon blir i förväg och jag kan inte ha några förväntningar heller; allt får vara precis som det är och spela ut sig precis som det vill. Ena stunden förälskelsetrans, andra stilla systerhäng; eller chalo, vi ses när vi ses inshallah. Det är som det ska vara. Det får vara som det är.

 
*
 

Det är höst! utropar alla unisont. Jag tror dem inte. Går i ide bäst jag kan som bostadsfri, lånar en stuga här, hänger mellan några träd där; fortsätter det intensiva eldturnerandet och landar bäst jag kan däremellan.

Tänker ibland på en metafor Ida berättade för mig en gång. Nån gammal alkemistisk grej, sån där från mörkret-till-ljuset-transformation. Börjar i mörker, okunnighet. Sedan ljuset, allt är så klart, belyst, tydligt. Euforin av nyvakenhet, att ha funnit Det, det här missionerandet.

Och sen kommer twisten. Ner i brunnen. Vi landar från det där ljuset. Samadhi och Samsara är samma. Så vi går in i mörkret igen. Sätter oss i brunnen, slickar våra sår. Men det är okej. Mörket är belyst. Ljuskällan är däruppe någonstans, men det behövs inte ens en påminnelse. Stillheten, tystnaden i brunnen och den ständiga insikten om att det är det här som är livet, oavsett hur det yttrar sig just nu. Allt är som det är, för att det omöjligen kan vara på något annat sätt.

 
*
 

Kullaberg. Början av september. Ännu ett av mina paradis. Så mycket av mitt liv handlar om små stugor. Stugor och eldshower och alla vackra människor överallt. Jag är så omgiven av skönhet; skönhet är omgiven av mig; jag är allt det här, och om det bara är ord eller om det faktiskt ligger något bakom det, jag vet inte, och på något sätt kvittar det. På något mystiskt sätt, trots allt eller tack vare allt, är det bara så jävla fantastiskt att leva. Tack världen. Bom.

Älskade du

Älskade du,

Jag tänker säga det tusen gånger,

så att det alltid är med dig.

 

Du kan göra vad du vill.

Du kan bli vad du vill.

Du kan skapa vilka storverk du vill.

Men du behöver inte göra något alls,

om det är vad du vill.

 

Du är hel, precis som du är.

Du behöver inte göra något.

Du behöver inte bli något.

 

Lova mig, om du vill,

att alltid lyssna på ditt hjärta,

och bara göra det du verkligen vill.

 

 

*

 

 

Kan du höra tystnaden –

kan du se tomheten –

kan du känna rymden –

kan du smaka sötman,

doften som löser upp kroppen inifrån.

 

Löser upp tystnaden.

 

Tystnaden som inte löser något,

men som visar vindar för vad de är:

 

Vindar.

Nattsvammel

Natten smög sig på; midsommarpsykosen börjar falna ut en i en bortregnad sommar och nätterna börjar nästan bli mörka igen. Högtalarna sjunger någon slags stilla raga och älskade Ly har somnat på soffan bredvid mig. Lilla köksdelen av stugan är kaotisk efter råmangopajens lyriska framväxt, kroppen kliar fortfarande av tingets knottätna snabbvisit och benen är skönt tunga efter att ha klättrat på klippor vid havet hela dagen.

Det är fint att leva. Så enkelt. Varken mer eller mindre. Dagarna flyter på sådär som de gör, smyger sig över i nätter, till morgonar och plötsligt har en vecka eller månad gått. Jobb har jobbat sig när det behövts, semester tar ut sin rätt, backar har åkts, skogar har besökts och regnet faller faller faller; lite som ett nät är en samling hål ihopvävda av lite tråd verkar sommaren bestå av regn sammanvävda av små uppehåll ibland. Helt tokig sommar att bo i skogen, men på något sätt flyter det på; solen finns alltid någonstans, och finns ingen annan impuls kan jag lika gärna följa den.

Under åren har så många hem dykt upp som gåvor på min väg, att trilla in i när mygg och lägereldar i ensamhet lockar mindre än vackra vänner; stugor, lägenheter, hus, jurtor med fantastiska magiska människor däri, systrar och bröder med sitt flöde, och som alla har något gemensamt. Det där ljuset, det där skenet som gör att jag dras till dem; livet som lyser bakom ögonen, och som manifesteras ut genom att passioner och drömmar skapas och får form.

Det är något med ögon. Ögonpar jag möter. Det där bakom. Hos vissa är det så tydligt, hur närvaron lyser igenom så klart, oavsett hur de själva uppfattar det, och jag kan inte hålla mig från att röra om lite, smeka bort föreställningen om att något står ivägen för något och följa med på resan en bit för glädjen i att se vad som händer. Växande är nog något av det vackraste som finns, om det så är en blomma eller en människa, och det behöver inte finnas något mål, inte ens en väg; ett frö blir till blomma blir till jord av ingen annan anledning än just det; frö blir till blomma blir till jord. Ibland är en spegel allt som behövs: Titta, se så jävla vacker du är. Se hur evig, fullkomlig, perfekt du är i all ändlighet och fulhet. Se att båda sidorna är du, och tro aldrig, aldrig, aldrig att ljuset är blockerat eller avstängt. Eller tro vad du vill. Evigheten är ändå här, precis här, och du kan inte göra något åt det. Mmm, nattsvammel och högtravande ord när jag inte har något vettigt att säga men ändå vill dela något. Den här kärleken jag känner, som klyver cynismen mitt i itu och lämnar de båda skalhalvorna tomma; det var aldrig något däri, mer än en form, en dans, en rörelse.

Det skulle kunna finnas så mycket att skriva om. Processer och resor och vad som händer; djupdykningar i föreställningar, rädslor, mönster som kommer upp till ytan… men allt det där är gammalt redan i samma stund det väcks och får pysa ut. Och det är inget värt att dela. Som förra veckans lunch; vad spelar det för roll? Det är det här som är. Det Här, som blir lika tomt och innehållslöst att skriva. Men något går att dela. Vackra ordkombinationer. Flöden som skapar associationer och bjuder in till att följa med. En liten glimt av ett liv i sfären där formen är hård och solid. Och av vad jag uppfattar som meningsfullt just nu. Kullabergs dramatiska klippor; att fastna på ett utsprång och inte se något vettigare att göra än att spela på grässtrån. Åskan över havet; regnet över land och den ensamma kajakaren som paddlar förbi. Fåniga lekar i samspel och roller, insikten om samspel och om jag trodde på tidigare liv i en individuell andesjäl har jag en syster med mig som följt mig långt långt långt tillbaka. Åka bräda förbi skylten som varnar för 13% lutning men svänga av innan den riktiga backen börjar, för just nu är där hemma. Åka 130 mil på någon dag bara för att jag uppfattar det som att jag inte har något val; universum knuffade mig och jag kan hitta på vilken historia jag vill, men det enda jag kan säga är att jag vet inte varför, men det är som det ska vara. Leenden från främlingar; skeptiska blickar från främlingar; grannar som vill beskära träd och gång på gång möjligheten att se att det som verkar som vi och dom inte alls är som det verkar; att inget är som det verkar.

Inget är som det verkar. Allt vi tror är falskt. Lite sÃ¥där per definition. Det är ju tro. Föreställningar. Idéer. Precis just det där som bygger upp hela den här världen. Solida tankestrukturer, idén om jag och du och allt det där… jag tror vi vart igenom det där nÃ¥gra gÃ¥nger genom Ã¥ren. Att det behövs minst tvÃ¥ för att kunna uppfatta rörelse; att vi somnar utan att ha varit vakna och att vi vaknar utan att nÃ¥gonsin ha sovit. Att oändliga möjligheter och ett liv helt bortom kontroll är den enda möjligheten när vi tröttnat pÃ¥ förutsägbarhet, vältra oss i lyx och fÃ¥ alla vÃ¥ra begär tillfredsställda. Och sÃ¥ tror vi att vi inte valt det här, känner oss som offer för omständigheter, att universum är orättvist eller whatever; när det mest av allt bara är en dröm, en resa som kommer ta slut; in i ingentinget, och därifrÃ¥n finns det bara en väg — tillbaka ut i det här kaotiska.

Hur skulle det vara att somna utan att någonsin vakna upp igen? Hur skulle det kännas? Kan du ens föreställa dig känslan? Hur skulle det vara att upphöra finnas som du?

Och så vrider vi ett snäpp till.

Hur skulle det vara att vakna, utan att någonsin ha sovit?

Relationer utan krångel och egotjafs (fast bara svammelversionen)

Hej vackra vänner.

Vad säger ni om att ta steget ner från evigheten till något av det mest konkreta och alldagliga, ja, kanske det som utgör mänskligheten; Relationer. (För vilka är vi utan andra att spegla oss i? Hur skulle din identitet se ut om det aldrig mött en annan människa; vem skulle du vara; vem skulle du jämföra dig med; vem skulle fostra och foga?)

Texten är spretig, velig, kanske osammanhängande och utan något annat syfte än att den vill skriva sig, och det är alldeles för fint väder för att redigera eller ens tänka igenom. Så jag låter det vara så.

Många samtal har på sista tiden glidit in på ämnet. Förhållanden föds och tar slut. Kärleken sårar och euforiserar; stoltserar som ett rum att projicera framtider och självbilder på. Och på något sätt verkar vi ha en gemensam tendens att blint famla efter lycka i någon annan människas ögon eller famn. (Som om det skulle hjälpa oss; hela oss; ge oss något vi inte redan har.)

Jag vill dela med mig om hur relationer — kärleksrelationer skulle väl en del kalla det — fungerar för mig. Vad jag upplevt fungera eller inte för att ge utrymme för dset där magiska flowet att fortsätta spria, utan att kvävas, krypas eller somna in efter nÃ¥gra mÃ¥nader eller Ã¥r.

-

Hur mycket tomhet eller evighet vi än är så gör djupa relationer oss så sårbart mänskliga. De kan göra så jävla ont, och de kan vara så jävla helande.*

* Även om vi i det stora perspektivet är fullkomligheten själva, och det är dags att släppa den där idiotiska idén att vi måste hela, läka eller uppnå något, så är läkeprocesser otroligt vackra resor; och det i sig räcker som självändamål.

Men jag tror vi börjar i andra änden någonstans. Här kanske: Jag har inga dåliga relationer. Inga jag tycker är fel eller behöver fixas. Alla relationer är inte öppna, spirande och flödande; somliga är stela eller höljda i egots trötta mönster… och vet ni vad? Kan ni gissa? Jag tror ni kan… nämligen: Det är helt okej!
(Jag vet inte om någon ogillar mig (a k a Momopersonen), men jag tänker att det måste ju finnas någon, och vet ni vad? Det är också helt okej. Jag har ingen anledning att vara älskad av alla. Alla är fria att tycka, tänka och känna precis som de vill. Det känns bra.)

Relationer förändras, och det vi uppfattar som kontinuerligt är inte en serie möten med samma människa som utvecklar sig pÃ¥ ett visst sätt — utan det är ett nytt möte, varje gÃ¥ng, varje möte, in i misnta stund coh ögonblick. Nyheten ger palts för förändringar och väningar i vilket oväntad stund osm heslt; men de tär ocksÃ¥ det förutsättninglösa mötet som ger rum för en lÃ¥ngvarig, vacker relatioenr att fortsätta spira och gro allt medan dess delar dansar i livspusslet; rum för var och en att vara precis sÃ¥ som tillvaron vill spelas ut just dÃ¥. Frihet att fÃ¥ växa, att fÃ¥ förändras; att fÃ¥ vara vem en vill; friheten att fÃ¥ gÃ¥ in i mörkret och se efter vad som rör sig där, utan att behöva representera eller leverera. Friheten att fÃ¥ vara vad du just nu rÃ¥kar vara. SÃ¥ enkelt.

Rum för sociala normers upplösning. Kanske bara stundvis och kanske bara i dansen, men dårar som vaknar och triggar varandra… wow, vilken explosion! (Hej Kali.)

*

Trots den historielösa aspekten ser jag mönste och tendenser i alal de vackraste relationer jag får ta del av; de som lever efter många år och de nya stjärnor jag möter på vägen. Jag upplever livet som överflödande av kärlek från alla håll. Från tillvarotomheten; från hjärtat; från vänner och systrar. Bara en tanke på någon av alla vackra människor får mig att svämma över av tacksamhet. En del av dem vet jag inte om jag någonsin kommer se igen (det gäller iofs alla); och vi kommunicerar knappt, men bara vetskapen att de vandrar där, som små ljuspunkter i tillvaron, påminner mig om hur jävla vacker världen är.

Andra träffar jag oftare, och få ta del i denna universums lärolek.

*

Egentligen är det inte så svårt. Jag fattar inte riktigt krångliga relationer. Hur de pallar fortsätta krångla. Nästan alltid handlar det om krav, förväntningar, projiceringar och viljan att någon annan ska ta ansvar, i en lagom blandad kompott med rätt proportioner. Jag har också hängt i massa keffa relationer genom åren, och de har också ett syfte (kan man väl säga), och är galet lärorika, men tillslut blir det mest tröttsamt. Numera är jag nog ganska hård om jag ska involvera mig i någon relation; jag pallar helt enkelt inte egotjafs. Så. Här är några gemensamma nämnare för fina, välfungerande relationer som bara bygger på kärlek och flow. Ja. Dom finns. Och dom är grymt softa.

Äh, vet ni vad? Jag lämnar texten såhär svamlig. Och så gömmer jag den lite diskret bort från framsidan. Så skriver jag en ny om just principerna. People loove punktlistor. Fast nu ska jag ut och åka bräda, så den får skriva sig när den vill skriva sig. Bom systrar och bröder!

Tvoändliga aspekter / kärleksdårar

Det finns alltid två sidor av allting. Det är ju hela grejen med dualiteten. Två spektran med oändliga möjligheter däremellan. Kontrasten mellan tid/inte tid och rum/inte rum. Vi står med en fot i varje värld;
          i rörelsen har vi tvÃ¥ fötter; i stillheten ingen alls.

I en värld är alla sidor lika sanna;
i samma värld finns åsikter och ställningstaganden;
en värld är fri från tyckande och perspektiv;
en värld där allt är samma.

          Allt är sant;
          Allt är en lögn,
          sanningen flyr undan i rörelsen.

Vi når aldrig fram,
          sÃ¥ vi skapar vÃ¥ra egna sanningar.
Hur kan något vi skapar vara inte sant?
Hur kan något alls i den här världen vara overkligt eller falskt?
Solitt som sten, tankarna är så tunga att de krockar när vi faller.

Båda världarna. Båda.
BÃ¥de den som gör ont när vi slÃ¥r oss och den där vi faller faller faller—
Elden tänds i mötet mellan det eviga och det alldagliga. Allt är ett, allt är tillåtet. Vårt enda ansvar är att vila i det som inte förirrat sig till begär och förlust. Ansvar stavas k ä r l e k.

          Tankar är solida,
          är det tyst blir vi lätta,
          genomskinliga,
          speglar.

Slutar vi lyssna kan vi börja höra tystnaden.
Slutar vi springa kan vi känna marken under oss.
Slutar vi minnas kan vi glömma oss själva.
Slutar vi önska kanske allt slår in.

*

Kanske blir det lättare att dela med oss om vi minns att de också är vi?

Inga gränser bär någon auktoritet; rädsla är en kroppslig och sinnlig reaktion; vi kan släppa; vi kan se;
          gränserna suddas ut,
          mellan jag och du
          frÃ¥n jag mig mitt
          till allt jag nÃ¥gonsin ägt var hela tiden ditt.

Jag trodde det var min vilja,
men det var din.
Jag trodde så mycket,
du var stilla och såg.
Jag ville så mycket,
nu minns jag inte ens vad.
Jag önskade så mycket,
att jag är alldeles önskad.

En fot i Maya, en i Samadhi.
En i kärleken och en i ångesten.
En i strävan och en i stillheten.
Ett rum för önskan, och ett för glömska.

*

Jag är beorende av Du.
Min vilja är beroende av din vilja.
Här kan inte finnas, om inte där samtidigt finns.
Rörelse sker bara när vi mäter,
som att det tar form när vi ser;
har vi sett det förut?

Tankar är tunga,
solida som sten
Det är så uppenbart på något sätt, att vi skapar allt med tanken;
det konkreta precis framför oss, är beroende av det abstrakta ogreppbara,
precis som Vi är beroende av Dom; här av där; jag av du; rum av rymd.

Det är i tomheten formerna får rum
i stillheten tankarna får blomma;
i själen kroppen får plats.

Om vi visste vårt nästa steg skulle vi inte ta det.
Var världen förutsägbar skulle vi inte finnas till.

Inga naturlagar finns. Allt vi ser är mönster som upprepas.
Och idén om att det sker på samma sätt imorgon.
Och idén om imorgon.
Och idén om något slags sammanhang.
Och idén om det som letar är Jag.

Bryt en lag och du bryter dem alla.
Med idén att vi är begränsade blir livet trångt.

Flyg, människa. Explodera ut i något du aldrig kunnat tänka dig.
Låt formerna svepa med dig i en åktur vi kallar livet; ditt livs fetaste åktur.
Livet är för kort, för intensvit och för ashäftigt för att låta sig begränsas av regler eller konventioner. Var en dåre! Du kommer ändå inte ut levande, så vad spelar det för roll?

Kärleksdåre, grundad i hjärtat och med fötterna i trädtopparna, utan respekt för upp eller ner; då eller sen; bra eller dåligt.

Kasta en vattenballong på grannen och se vad som händer.
Testa ät kött och se hur det smakar. Eller maskrosor eller belladonna.
Klättra högre upp i ett träd än du vågar.
Gör nÃ¥got onödigt, bara för att skaka av dig den där skiten av sammanhang och kontinuitet. Ta lite semester frÃ¥n dig själv, frÃ¥n vett och förnuft, frÃ¥n självbilden du kämpar sÃ¥ med att upprätthÃ¥lla inför dig själv. Se vad som finns bakom. Se vad som dyker upp när du krakelerar. Vad som lyser därinne när skalet spräcks. Se hur ont det gör att gÃ¥ sönder; hur befriande det är att ändÃ¥ förbli hel. Se hur mÃ¥nga steg du kan ta tillbaka; vem ser den som ser och vem ser den som ser den som ser och vem ser den som ser den som ser den som ser och vem— äh, fuck frÃ¥gorna och dansa istället. Människa, ska du göra nÃ¥gonting alls för dig själv och för världen; dansa.

Dansa så som dåren i dig vill. Jag vet att den är där, fjättrad bakom den putsade ytan, bakom gräsklippning om söndagar och en ren och blank bil, välputsade barn och plastöverdrag på soffan.

Elda ner fasaden och se vad dåren vill göra.
Livet är inte komplett förrän alla sidor fått stå i rampljuset.
Och att leva lite halvhjärtat är en diss mot livet. Mediokritet är vårt största misstag. Explosivitet vår största gåva,
om det finns något i oss som vill se verklighetsmuren falla.

Två sidor. Oändliga möjligheter.
Förnuftet ser två.
Dåren ser inte ens ett, men skrattar ändå.

Ljuden. Formerna.

Det är något med ljuden. Det är inte tyst i naturen, men det är avsaknaden av det där bullret som gör skillnaden. Det där susandet som omger oss i staden hela tiden, och som vi kanske kan påminnas om när vinden blåser hårt bland trädtopparna. Om vi råkar vara ute i skogen och råkar ha glömt hur det låter.

Det är också något med formerna. Böljande, svepande. Något med hur månen leker kurragömma bland molnresterna, flyter runt i stillheten medan regnet säkert ännu öser ner i Stockholm, trettio mil bort. Staden med alla dessa fyrkanter. Stabilt och effektivt och jag vet inte vad. Och trädens sätt att växa, hur kullarna växer fram och bildar horisont med trädlinjen. Lite som att Platons idévärld och formvärld speglar det som är framför oss nu, i människans desperata och fumliga (och ibland otroliga) försök att efterlikna allt det här magiska som bara finns, liv som växt fram som en droppe i ett hav av unika och fulländade kreationer. Och det vi gör, hur framstående och häftigt den än är, är det beroende av moder jord för material, och ändå är det ingenting mot det här som växer och sprudlar överallt, det jag kallar liv, och som väcker sådan vördnad i mig. När jag minns hur fullkomligt allt är. Formerna. Färgerna. Ljuden. Tystnade bakom och framför och runt och i.

Som att själen får plats när suset försvinner.
Som i att hjärtat också har en röst.
Som att den viskar. Tyst.
Som i att lyssna riktigt noga.

Dunk. Dunk. Dunk.

*

Jag hade ingen aning om var jag skulle när jag satte mig bakom ratten. Ville jag tillbaka till dalaskogarna? Hänga runt i Stockholm? Hjälpa bygga festival? Åka till Göteborg och kanske gläntan? Ner till skåne? Turkiet?

Busvädret höll i sig, det var definitivt inget mysigt boiskogen-väder, men bara tanken på ytterligare en natt inomhus fick mig att rysa. Jag kände ingen stark imupls åt något håll och det kändes likvärdigt var som. Ett efter ett föll alternativen bort när jag inte svängde av där eller där och tog den eller den vägen, och någonstans längs med E20 märkte jag att jag nog var på väg mot Göteborg. Det finns ju skogar där också.

Men så hände något. Molnen luckrades upp, en solnedgång sprack upp och bilen svängde av stora vägen, upp förbi lilla byn, kyrkan, vidare till… vad hette det? Minnenas äng? Jag vet inte. Men det böljar och susar; det är stilla och tyst. Himlen är juniljus och inga stjärnor har tittat fram ännu. Månen är nästan full och fingrarna är stela från kylan som bemöts med en termos te och en filt. Hängmattan ligger och väntar på att sättas upp, och i orden föddes längtan och impulsen väcks att krypa in i kokongen och skåda trädtopparna; se om några stjärnor vill titta fram.

God natt vackra vänner. Tack.