Mooji och det han pekar på

Mooji och det han pekar på

När jag ändå är inne på Mooji kan jag passa på att skriva ett sista inlägg om snubben innan jag tackar för mig och går vidare. (Vet du inte vem han är? Kolla youtube så ser du. Vilken film som helst går bra – han säger precis samma sak i alla ändå..)

Jag vet att jag har en tendens att låta dissig (även om jag egentligen är rätt snäll), så låt mig börja med att jag har Mooji att tacka för mycket. En enkel youtubevideo och lite lidande att transcendera var det som fick mig att vakna till litegrann och se utanför lill-jagets begränsade värld. Det var sex år sedan, sex år jag ägnat åt att försöka integrera det nya seendet/fatta vad fan som hände/försöka få ihop paradoxen att den här världen ter sig så verklig trots att den i grunden inte är sann. Ja, något sådant. Ni som följde min resa för några år sedan, innan jag helt enkelt lade ner och blev tyst, minns nog brinnandet, förvirringen, (och ibland) klarheten.

När jag återigen ger mig ner till hans satsanger, tillsammans med uppåt två tusen andra (varav de flesta verkar se honom som deras guru/räddare), så slår det mig: Jag har aldrig hört Mooji prata om vad som händer efter det han pekar på. All fokus är på att få uppleva detta skifte, från mini-jaget med alla problem och dumheter till det oändliga ditot som inte ens har oproblem.

Nu spekulerar jag bara vilt, men följ med: Detta extrema fokus på en direkt upplevelse av självet gör att det finns en bred missuppfattning att det är målet. Att detta skifte, detta seende är upplysning. Att allt är färdigt. Sen är det bara att marinera lite så är du upplyst och kan börja ha satsanger själv, och själv vara apan på tronen som kastar bananer till alla monkey minds på golvet.

Grejen är bara den här: En direkt upplevelse av självet är inte upplysning. Verkligen inte. Kanske är det just bara en upplevelse, en sk. peak experice – kraftfull men övergående, och så sitter du där och undrar vad som hände med din utlovade upplysning, alternativt försöker bygga en identitet på denna enda upplevelse. För du är ju upplyst. Du har ju sett. Eller?

I bästa fall är det första steget till ett nytt seende. Märk väl, första steget, din resa har knappt börjat.

Men här verkar min bild skilja sig från Moojis och andra satsangpapegojor. En upplevelse må vara schjysst, den må vara omvälvande och den må pränta sig in så starkt att något faktiskt förändras. Men det betyder inte att du automatiskt är kvar i det nya seendet. Vi har starka vanor och framför allt starka känslomässiga band som drar oss tillbaka. Att gå tillbaka till det gamla seendet, där du är du och jag är jag och tydliga gränser finns, är både lockande (det är enklare, och mer vant) och har som en slags stark magnetisk dragningskraft. Vanans makt är stor och du har varit en person ända sedan du blev självmedveten vid ettårsåldern.. och så ska du plötsligt inte vara någon – i en värld där alla är övertygade om att de är just personer.

Inget fel på allt det här. Det är en rätt rolig resa att få ihop paradoxen inget finns/men det gör ändå ont när jag slår i tån. Vi hanterar alla denna förvirring på olika sätt, för att försöka få lite ordning på världen. Risken finns att egot blir uppblåst (jag är ju upplyst!), och ju svagare minnet blir om upplevelsen desto starkare blir greppet om idén. En del börjar predika (vanligt i början, been there, sorry for that) – dels för att försöka få ordning på vad sjuttsingen det är som händer, dels (fast det erkänner vi inte) för att känna oss lite bättre än alla andra. Vi har ju fattat. Vi är ju vakna. Alla andra är sovande zombies i en drömvärld som vägrar släppa sin egoidentifiering men JAG är ju vaken. Eller?

Från många håll har jag hört och läst att det tar åtminstone 10 år att helt integrera en stark upplevelse av icke-jag. Det förutsatt att den tas på allvar, att man är i en gynnsam miljö och gärna har lite hjälp och vägledning. Men få pratar om det här stadiet efteråt. Kanske finns det ingenting att säga. Kanske vet ingen. Kanske har inte stor-papegojan pratat om det så lill-papegojan vet inte vad den ska säga.

Min upplevelse med Mooji och hans följare är den här: Om det faktiskt hade fungerat, om en peak experience och att marinera lite i den (tills minnet blir för svagt och ”i got it, I lost it” träder in) för att bli varaktigt ”upplyst”/”no-self” skulle vi kanske sett några fler som faktiskt varit det. Han har hållt på i kanske tio år nu, har hundratusentals följare och formligen pumpar ut youtubevideos, satsanger och retreats. Och allt jag ser är en desperat jakt på en upplevelse, ett löfte om något stort och oändligt många människor som är utblissade och besvikna på samma gång. Skulle en peak experience räckt hade vi kanske inte sett det här desperata sökandet år efter år.

Mooji må vara en one trick pony, men det han pekar på är sant, och dessutom/således det enda som är verkligt (rent logiskt – återkommer till det någon gång). Det han gör är himla fint (att han orkar!) Jag tror det stora problemet är ihopblandningen mellan upplysning och första steget mot ett sant varande.

Men som sales pitch är ju inte ett pyttesteg i rätt riktning särskilt lockande. Upplysning däremot, oändlig kärlek och (framför allt) befrielse från alla personliga problem. DET säljer.

Och det är just vad folk är där för. Har orkat mig ner till några satsanger här i Rishikesh (men kilometerlång kö och några timmars väntan är inte så kul, tycker jag), och nästan alla frågor kretsar kring typ samma sak: Jag är uppfuckad och vill bli upplyst så jag slipper mig själv. De flesta verkar dessutom vilja att Mooji ska göra det åt dem – undo me, let me burn etc etc.

Att ingen kan göra resan åt dig är väl rätt uppenbart (tydligen inte), men intressantare än den tidigare aspekten. Visst, du kan kliva rakt ur ego-identifiering till seende från medvetenhet/vaken uppmärksamhet eller vad du nu vill kalla det. Men illusionen/vanan/identifikationen kommer göra allt för att dra dig tillbaka. Och det har ett starkt vapen: känslor, eller snarare känslobaserade identifikationer. Känslor som är bortom logik, och dessutom går de ofta under radarn eftersom vi har varit så vänliga mot oss själva att vi skuffat in de jobbiga känslorna under sängen, där vi inte ser och inte är medvetna om dem. Och det är precis det som kommer dra många tillbaka från denna peak experience till identifikation med sitt låtsasjag igen. Obearbetade känslor du håller fast vid. Eller vad som helst du har obelysta känslomässiga band till.

Kort sagt, du måste göra upp med ditt shit, annars kommer du ingen vart (jo, det finns någonstans att gå, det finns något att göra – göra upp med allt som är osant i dig själv!). I teorin går det att kasta ett nät över allt – alla känslor har samma ursprung och ingen äger någon inneboende verklighet – men i dem ligger så mycket identifikation att det i praktiken är väldigt svårt för många. Krydda med lite det finns ingenting att göra / det finns ingen här och annan neoadvaitisk sockerlösning, och du har en desperat sökare som står och stampar eller springer i cirklar, trots en stark upplevelse en gång i tiden; något som skulle kunnat växa till en fin insikt…

Det jag föreslår är det här: Gör upp med ditt shit. Vare sig du haft en stark upplevelse av varat/icke-jag eller inte. Vare sig du är på någon slags spirituell resa eller inte. Det jag här kallat upplysning är egentligen bara insikt i hur verkligheten är beskaffad  (medvetenhet är allt som finns – enkelt) – men det är inte särskilt relevant. Vill du må bra och vara en fungerande människa i den här världen? Gör upp med ditt bullshit, våga se alla smärtsamma saker du gömt inom dig, ladda ur egot så att du kan börja se klart. Gör allt du kan för att bli en vuxen, ansvarstagande människa. Sluta projicera på andra, sluta försöka fly; stirra dina demoner i ögonen tills de faller samman. Ett seende i varat kan ge dig styrka att snabba på processen – du vet att inget av det är sant – men du kommer inte undan dig själv. Alla spänningar du samlat på dig måste du också lösa upp. Om du vill må bra. Om du vill vara fri. Om du vill vara en vuxen människa.

I mina ögon är det vad det här livet handlar om. Inte upplysning, utan att växa upp. Göra upp med alla omedvetna programmeringar, rädslor och bullshit som håller oss fast i ett reaktivt sömngångarstadie och faktiskt kliva in i insikten att det är Du som skapar den här världen. Vi är alldeles för få människor här i världen som faktiskt kan stirra rakt ner i vårt eget mörker utan att få svindel. Som vågar följa vår magkänsla även när programmeringen säger annat. Som vågar kliva ur karmatåget och inse att ingen yttre kraft styr. Vi är alldeles för få som förstår att vi äger vår verklighet, vi är inte offer för den.

Så jag vet inte hur du tänker, men jag stuntar i upplysning, icke-jag, whatever. Det är inte relevant för mig. Jag har fortfarande en god portion egen bullshit att göra upp med, men jag är på god väg; och jag har både intentionen, viljan och metoder som fungerar. Och jag ser fram emot ett helt liv med mer upptäckande och världar och upplevelser jag aldrig ens skulle drömma om. Kanske är det därför vi är här i den form vi är – för att möta det okända, oss själva, varandra.

Det händer nu, inte när vi är upplysta, inte när vi löst ditten eller datten-problemet, utan nu. Och det där nuet blir precis vad vi gör det till, dvs varifrån vi väljer att se. Ser du världen ur lill-jagets begränsade perspektiv, eller kan du fatta mod nog att börja uppleva världen utifrån något större, sannare? Testa. Du kanske blir överraskad….

*

Så tack Mooji, för den här tiden. Jag lägger dig på högen av döda buddhor och fortsätter vidare. Utan gurus, utan läror och utan spirituella fånerier. Det var kul ett tag, men inget som håller i längden. Och det verkar som jag fortsätter skala av tills bara – Ja vad? – finns kvar…

Tid att ge plats åt nytt (fragment)

Tid att ge plats åt nytt (fragment)

Hej alla fina.

(Speciellt ni som hört av er och undrat vad som hänt med bloggandet, när jag kommer börja skriva igen osv. Det här är för er.)

Så mycket har hänt sedan den stora insiktsresan började för fem år sedan. Så mycket naivitet som spritts, så mycket sprudldande glädje och så mycket brinnande ilska.

Hursomhelst,
Jag behöver lämna det förhållningssättet som varit bakom mig. För att finna ett nytt sätt att förstå, förmedla och förklara. Jag ska göra mitt allra bästa för att fortsätta studera sinnet och tankens roll i att skapa vår värld och upplevelse, och hur det yttrar sig i praktiken. Men den här gången tänker jag försöka göra det utan blå figurer i himlen, ord som upplysning, uppvaknande, ego, maya, samsara.

Så bloggen kommer återuppstå. Med nytt namn och ny energi.
Ibland måste saker dö för att lämna plats åt något nytt.

Tills dess, var så goda. Fragment, brottstycken, ofärdiga och dissade inlägg; formuleringar och annat, som uppkommit och plockats ihop under några år. Kanske kommer ett och annat inlägg som hittats i en kvarglömd låda, men nu är det bara för att avsluta, lägga bakom.

Så ser vi vad som kommer nytt.

Lev i kärlek (om du vill), och minns att du alltid kan välja.

Hur du väljer att uppfatta och skapa den här världen är helt upp till dig.

Jag kommer aldrig sluta påminna dig om det.

– Momo

***

Så.. du har vaknat upp. Du har letat efter detta jag men inte funnit det, såg att det som ser är före tanken, före jagidén, till och med före seendet. Det är stort, jag vet. Omkullkastar precis allting.

Ena stunden övertygad om sin egen existens som människa, historia bland historier, i nästa stund fri från allt och det ter sig så absurt att någon överhuvudtaget skulle funnits där att tro något i första taget.

Hela skämtet uppenbaras och existensen brister ut i skratt över sig själv och alla frågor som någonsin funnits rinner av, faller bort, blir meningslösa. Alla invändningar faller ögonblickligen på sin egen orimlighet, för de bygger på falska premisser. Omvärlden ter sig drömlik när illusion efter illusion spricker, som pärlband eller som bubbelplasten som tidigare skyddade ditt hjärta, men som nu slita slits bort, och blodet och det sköra skinnet möts i en omfamning som aldrig tar slut. En sanning. Fullkomligt outtryckbar. Du är det.

Du är ett. Hel. Odelbar och obeskrivbar. Fullkomlig och aldrig varit något annat. Tidlös, formlös, ständigt ny, ständigt nu. Du är seendet som omsluter allt, du är före varje rörelse. Innan något som helst som kan uppstå finns du: Jag är.

Minns då det här:

Upplysning är ingenting.
Passion är allt.

***

Dröm stort.
Förankra visionen i verkligheten.
Vad kan jag göra idag?
Vad kan jag göra imorgon?
Vad kan jag göra nästa vecka?

Dela inte dina drömmar med de som inte tror på dig.

Uthållighet och knivskarpt fokus tar dig i mål.

*

Varför ens mål?
Innan du löst den gåtan kommer du gå i cirklar.

*

Det vi kallar stort kanske inte är så enormt ändå – lyft ett sandkorn mot himlen och reflektera över de hundra miljarder galaxer du skymmer.

*

Insikt kan sammanfattas ungefär såhär: när något händer mig är det inte hela världen.

***

Vet du hur stor du är, mitt i allt det här lilla? Vet du hur storslaget livet är och hur mycket vi missar när vi stänger in oss i våra borgar?

Vet du hur mycket vi kan åstadkomma, genom att våga vara öppna och sårbara?

Vi har valt den här världen. Minns vi det vackra mitt i all förstörelse, så framträder koreografin; stegen blir tydliga. Mönster framträder och något i hjärtat slappnar av. Det kommer att ordna sig. Naturen är tidlös och vi kommer aldrig kunna slå ihjäl varandra tillräckligt mycket för att upphöra som liv.

För liv är grundläggande och kan inte dö.

*

Vi är här, i den här världen. Identifikation eller inte. Du och jag och någon slags psykotisk minnesförlust övertäckt av identitet och relationer.

Vi har kroppar, händer, minnen, verktyg, vi har åsikter som definierar våra liv, vi har identiteter vi håller fast i så hårt att knogarna vitnar när tornet börjar ruckas på.

Vi är här och vi har valt det. Ändå är vi så djupt rädda för hålet inom oss, den skrämmande fragranten av det ingenting som hotar vår historiebaserade existens.

Men alla murar faller

Vem är du när du inte kan vara dig själv längre?

Vem är du när hela din värld rasar?

Vem var du innan du fick ditt namn?

*

Vilken frihet kan det ge dig, att inte längre behöva vara en del av din historia?

*

Vi kommer inte undan det här livet. Spiritualitet är ingen quick remedy. Du kan aldrig någonsin fly – livet hinner ikapp dig. Inte ens som workshopsledare eller satsanglärare kommer du undan livet.

Så, frågan är kanske, hur kan jag leva ett tillfredsställande liv här?
Det är en öppen fråga, utan något definitivt svar.
Men, en riktning kanske:

Vad du än gör: gör det fullt ut, och ärligt.
Du kan vara en ärlig bilhandlare eller telefonförsäljare
Du kan leva mitt i stockholmsstressen, som ett hemligt litet ljus

Skapa mer lycka i världen än vad du orsakar lidande,
samtidigt som, paradoxalt nog, gräv inte ner dig i det där med lycka och lidande.

Var sann mot dig själv. Din egen sanning. Den du aldrig fullt kan dela med någon annan.
Låt sedan livet leva sig som det vill.

Kanske är det inte så mycket upp till dig?

*

Låt stormen komma, låt kaoset komma. Jag älskar skönheten; min tilltro till att livet alltid vinner är obeveklig. I slutändan landar allt i stillhet så låt förändringen ha sitt roliga nu. Håll i dig hårt och skrik rakt ut om du behöver. Låt oss se på vilken sida av linan vi faller, eller om vi lyckas balansera hela vägen från toalocket till baren i hopp om att åtminstone för en stund glömma vilka vi är så vi kan vara den vi vill.

När du inte är hållbar längre, när du fuckat upp det tillräckligt, målat in dig i tillräckliga många hörn är det dags att se din egen maktlöshet och låta något större ta över. Kläck personen så anden kan få tränga fram. När du är som mest sårbar är du som starkast. Svart och vitt är inte två sidor, det är en.

Den med stark självinsikt behöver inte längre vara något.
Den som känner sig själv är ingenting alls.
Den som tror sig vara inget har inte ens lämnat ruta ett.

*

Det krävs ett starkt ego för att vara öppet och transparent, på samma sätt som en muskel måste vara stark för att kunna slappna av – en svag muskel är ständigt i kamptillstånd för att skydda sig.

Att vara mindless och utblissad har en viss dragningskraft hos spirituella junkies, men vill du se vad skillnaden mellan verkligt och sant är, behövs lite jävlaranamma och lite vanlig full-power råstyrka. Frontallobens självmedvetenhet kan befria oss från oss själva, men det kräver skärpa; det funkar inte i dimman.

Vägen är inte att kliva ur – det är att kliva upp genom dimslöjorna och möta solens blick.

Se ut och se klart:
Du är jag.
Vi har valt det här.
Här är vi, nu, evigt nu, sjudande med varandra, i oss själva.

Vad vi är har vi alltid varit.

*

På ett spirituellt plan kan mognad ses utifrån hur många föreställningar du håller fast vid. Föreställningar om vem du är och hur världen är beskaffad – allt från sagor och drömmar om ett utopia, till chakrabalansering, ett ständigt sökande efter Något, tomt prat om oneness och identifikation med något som inte är sanningen – till ett förgivettaget utrop av Det finns inget jag! – eller vilken advaitisk dogm du nu väljer att köpa.

Mognad är att kliva ur vanan att hålla dessa föreställningar som sanning. De kan vara underhållande eller användbara, men att betrakta något inlärt som sanning är inget annat än självbedrägeri. Kan du inte verifiera ett påstående – bortom allt tvivel – är det kanske dags att ifrågasätta dess sanningshalt.

Allt vi tar för verkligt kan dissikeras av en skarp blick och en vilja att ifrågasätta oifrågasatta antaganden.

En fråga att bära med dig är: Vad är det enda du kan verifiera, det enda du verkligen kan veta?

*

Jag flög. Funderade:
Hur många nervkopplingar behövs för att något ska bli medvetet om sig självt?
Och hur många behövs för att vi ska bli medvetna om oss själva som vår sanna form?

***

Vi är alla nybörjare på att leva.

Finns något måste det innefatta allt

Finns något måste det innefatta allt

I svallvågorna av helgens demonstrationer går samtalet in på ondska i världen.

– Det är en sak jag inte riktigt förstått med dig. Ena stunden är allt perfekt, allt är ett och precis som det ska… och andra stunden är det typ raka motsatsen.

Essingeleden susar fram under oss, uppsprucken himmel varvas med öronbedövande ösregn och vi är på väg till ännu en eldshow som senare ska visa sig vara en dubbelbokning. Ett av livets lekfulla nycker, men bilen är en bra plats för samtal.

– Det är nog inte antingen eller. Snarare både och. Samtidigt.
– Nu är jag nog ännu mer förvirrad.
– Ja, jag håller med. Det är lite konstigt. Men egentligen är det nog rätt enkelt.
– Jag kommer nog aldrig förstå det där med allt är ett och sånt du pratar om ibland.
– Vi är framme om 45 minuter. Ska vi ge det ett försök?
– Visst.

– Kan vi komma överens om att någonting finns?
– Jag vill ju att något finns. Men jag kan ju inte veta.
– Upplever du just nu? Strunta i allt annat, vi håller det enkelt. Kan vi komma överens om att någonting finns, att vi upplever det här, vad det nu är, just nu?
– Det kan jag inte säga emot. Något finns. Jag upplever.
– Kan vi vara helt säkra på det? Upplevelse finns?
– Ja.
– Så det är alltså sant?
– Ja.
– Så vi har deducerat att sanning finns, att något är sant?
– Ja.
– Kan det finnas något utanför det som är sanningen? Kan det finnas något som är osant, som inte ingår i det?
– Om något är falskt är det ju sant att det är falskt… så det måste också ingå i sanningen. Och tvärtom, att det är falskt att något är sant stämmer ju inte, för något är sant.
– Så hittills har vi kommit fram till att något är sant. Och inget kan finnas som inte är sant.
– Ja.
– Så sanningen måste alltså innefatta allt. Den är allomfattande.
– Jag förstår inte riktigt hur, men ja.
– Ska vi börja om?
– Nej, fortsätt.
– Egentligen är det inte så mycket mer. Det finns något som är sant. Som är allomfattande och ingenting kan finnas utanför det. Det finns ingenting som inte ingår i sanningen. Och allt som händer måste alltså hända i detta gränslösa, allomfattande.
– Ja, det verkar så.
– Där har vi det du kallar Gud.

Det är något med trafikkulturen i Stockholm som inte finns någon annanstans i det här landet. Att hastighetsbegränsningar på sin höjd ses som rekommendationer är jag förvisso van vid, men den här kulturen att köra om på insidan har jag inte upplevt någon annanstans. Inte sällan finner jag mig omkörd på båda sidor samtidigt, om jag inte är den som lyssnar på lite för bra musik och svischar förbi alla i vänsterfilen. Men idag är det tyst i stereon och farthållaren tuffar på i sakta mak.

– Men om allt är ett, varför finns det då hat och sådär? Varför gör folk dumma saker mot varandra?
– Kanske för att vi glömmer bort vad vi är. För att vi är så himla identifierade med våra små jag, våra små berättelser om oss själva. Vi är så fast i idéer och åsikter och krigar mot andra idéer och åsikter.
– Det är en sak till jag inte fattar. När du säger att ingen finns och sådär. Du säger att ingen finns, men jag är ju jag.
– Du behöver inte fatta. Det blir bara krångligt. Häng med Gud och kör på.
– Men jag vill förstå.
– Okej. Egentligen är det också rätt lätt. Du är inte idén om dig själv. Dina tankar, dina känslor, vem ser dom? Kan du hitta den kärnan som utgör jag?
– Jag tänker. Jag känner.
– Tankar tänks. Är det du som tänker? Känslor känns. Är det du som tänker? Kan du hitta någon som gör allt det där? Kan du hitta den som tänker?
– Jag kan bara se tankarna.
– Vem är det som ser tankarna?
– Jag.
– Kan du hitta den Jag du pratar om? Var finns den? Hur ser den ut? Och kanske framför allt, vem är det då som ser det där jag?
– Nu är det för mycket. Jag kan inte få in mer i mitt stackars huvud.
– Strunta i huvudet. Du kan inte tänka dig till ett svar. Det är en fråga att bära med sig i hjärtat. Att meditera över. Inte tänka kring, utan bara bära med dig. Människor mediterar hela liv över den här frågan utan att få något svar.
– Så jag är inte dålig för att jag inte genomskådat jaget?
– Nej verkligen inte! Strunta i alla idéer om vad du borde och inte. Bär med dig frågan om du vill. Stanna med den. Häng med den. Kanske kommer den växa fram som en insikt i hjärtat. Kanske inte. Det spelar ingen roll riktigt.
– … Det känns stort, och kallt, och tomt.
– Det kan det göra. Bara stanna med frågan, om du vill.
– Jag vill nog inte nu.
– Gör inte det då. Egentligen finns det ingen vettig anledning att göra det. Gör det som får dig att må bra. Det är ingen brådska med något. Vi tar en annan infallsvinkel så får vi se hur det känns.
– Okej..
Det är samma evighet som ser ut ur mina ögon, som ser ut ur dina. Gud drömmer fram sig själv genom allt som lever.
– Gud drömmer fram sig själv. Det gillar jag.
– Då lämnar vi det där.

Vi lämnade det inte där, utan hann med idén om fri vilja (”Du kanske kan välja hur du reagerar i situationer, men du kan inte välja om du ska bli påkörd av den där bilen. Om vi har fri vilja eller inte spelar inte så stor roll, men agera som om du hade det.”), fruktlösheten i upplysning (”Det handlar om att slita sönder alla föreställningar, tills ingenting finns kvar. Vem sjuttsingen skulle vilja det?”) och närvaron av ondska och hat i världen (”Allt måste rymmas inom evigheten. Ingenting kan lämnas utanför. Vi behöver mörker för att uppleva ljus, lidande och hat för att uppleva kärlek. Det är liksom det som är hela poängen med dualiteten.”) innan resan var slut. Ibland är bilen den bästa platsen för samtal. Scenerier som flimrar förbi. Halvnärvaron som behövs för att få färden att flyta. Lagom stimulerande. Lagom tråkigt. Lagom bullrigt.

Det här med att vara människa är ett mysterium jag inte förstår. Att vara någon som Gud drömmer fram och att glömma bort mig själv tills jag blir jag. Men å något sätt spelar det ingen roll. Jag är här, jag är och när jag inte längre hänger upp min identitet på att vara ingen kan jag vara vad som helst. Med sanningen rotad i hjärtat är jag inte rädd för att dö. Och det, på något sätt, ger mig kraft att leva trots allt galenskap i världen…

När du får oväntat besök

När du får oväntat besök

Plötsligt händer det. Eller så har det hänt länge, men plötsligt märker du det och du kan inte längre slå bort det smärtsamma faktumet: En gång var du vaken och nu är du det inte längre.

Sömnen smyger sig på och drömmen tar över berättandet. Jagidentiteten kliver in i positionen som Den Som Ser och voilà, där är speglar och rökridåer igen, fast svårare att se eftersom du är säker på att du redan sett igenom dem.

Uppvaknande är inte hela vägen. Kanske är det ett första steg, kanske är det bara en liten tjuvtitt. Det är inte färdigt för att du sett igenom tankestormen. Det finns en process, även om den håller sig borta ett tag medan du vilar i självklarheten. Det finns en process, som händer dig, oavsett hur länge du håller fast vid idén om inte-jag. För ögonblicket efter insikten blir den just det – en idé.

Är det något vi borde lärt oss med tiden är det att allt går över. Panta Rei. Anicca. Förbannade obarmhärtiga förgänglighet. Molnen kanske skingras när solen tittar fram men ekosystemet är fortfarande i full gång och nya moln kommer i din väg.

*

Det finns en metafor som jag tycker så mycket om, som följer med mig i hjärtat och som jag tjatat om flera gånger. Den om brunnen. En transformation i tre stadier. Ett växande och en förståelse som integreras. Treenigheten som fortsätter oavsett var seendet har sin utgångspunkt.

Först är det mörkt, präglat av okunnighet. Det kompakta mörkret innan ens sökandets gnista har tänts. Fullkomlig identifikation med berättelserna och rörelserna utan vetskap om det absoluta som andas fram allt det här.

Därefter finner vi något och kliver in i ljuset. Kanske genom en direkt upplevelse av inte-jag, en inblick i evigheten som förändrar allt. Vi badar i stillheten och självklarheten och alla behagliga sinnesförnimmelser som strömmar över kroppen. Allt flowar, inget är några problem. Av medkänsla och kärlek vill vi att alla andra ska få uppleva hur det är i självklarheten, så vi börjar kanske predika, men snubblar ofta på orden som är så futtiga och otillräckliga i sammanhanget. Kanske lär vi oss tillslut bli tysta, kanske trivs vi inte i att vara i sinnet och språket utan sjunker allt mer in i det som omfamnat oss till upplösning…

Ingen stannar i ljuset, verkar det som. Förr eller senare är det dags att kliva in i människokroppen igen, ta på sig den gamla slitna egokappan (som inte längre är annat än ett tomt skal) och lära allting på nytt. Det är en smärtsam process när alla gamla tendenser och mönster (sangskaras/vasanas), slits upp till ytan och måste ses på nytt. Processen, den som inte ska behöva finnas för att varat är allt som existerar, är i full gång. Egot är plötsligt där, fullt synligt och i full power och lidande/otillfredsställelse gör drömmen väldigt verklig och då spelar det ingen roll att den inte är sann och varken har form, färg eller namn..

Det här stadiet kallas i metaforen att vi går ner i brunnen. Ljuset är där, långt uppe ovan brunnens öppning, strax bortom räckvidd men ändå alltid med oss. I metaforen sitter vi där tills vi börjar skina av oss själva, inifrån. Då är ljuset inte längre vitt, utan rött…

*

Där nere på botten, bland alla tankar, viljor och inrotade mönster får jag allt mer en personlig relation till det absoluta, Gud-utan-namn. Fiktionen blandas med det enda jag säkert vet är sant. När stenarna är för hala för att klättras på är det sekundärt att de består av tomhet, intryck och koncept.

*

Kliva ur, växa upp, gå vidare. Och när icke-dualisterna frågar vem och från var kan jag bara le igenkännande och svara jag vet inte. Men på något mystiskt sätt verkar det gå att leva med en fot i varje värld. Och om något är oklart är det bara att titta på en solnedgång, en stjärnhimmel eller löv som dansar med vinden. Allt är redan besvarat, om vi bara lyssnar..

*

Vaken är inget som händer en gång och så är det det. Vakenläget är inte som en strömbrytare utan något vi kan välja hela tiden när vi balanserar här i världen mellan klarhet och dröm. Det räcker alltså inte med att ”vakna upp”, och så är det färdigt, hur mycket ospjälkade profeter än lovar det. Vi måste göra vår del.

Fast visst, egentligen är det väl lätt. Först är det bara att vakna upp ur maya och inse att hela livet är en berättelse vi hypnotiserat oss själva med. Sedan är det bara att välja vakenhet. I varje ögonblick. I resten av ditt liv.

Inte svårare än så.

*

Det räcker inte med att följa hjärtat en gång – du måste göra det alltid. För din egen skull. I respekt för livet. Givetvis måste du inte, men varför välja något annat än kärlek? Din enda uppgift är att vara vaken och medveten nog att välja. Den enda du någonsin kan skada är dig själv och hatet kan ändå aldrig segra. Stå tillsammans, känn varandras händer och låt hudens kontakt påminna om att den som står bredvid dig är samma stoft som du.

Alltså inte samma sorts stoft.
Utan samma stoft.
De ögon du möter eller undviker är du själv.

Välkommen hem

Välkommen hem

Välkommen hem.
Till dig eller till mig eller vem det nu är.
Vi kan vila, just där du är. Med din smartphone i handen eller på ett smutsigt internetcafé i Indien. Här är vårt hem, vi delar det här utrymmet. Vi och jag&jag och dom. Vi är solen som lyser och samma måne som speglar. Vi strålar, vi skuggar och vi står i vägen för oss själva, insnurrade i framtrodd verklighet. Vill du lära dig manifestera? Bara acceptera en enda tanke som sann.

Vi skapar hela vår värld.
Varenda. Liten. Millimeter.
Allt därute är av stoft, verklighet utan substans.

Och i detta kan vi möta varandra, på riktigt.
Jag ser mig själv i dina ögon, och djupt därinne i mig ser jag dig.

*

Där ute. Alla andra. Världen. Om bara.

Vad skulle hända om vi drog uppmärksamheten inåt för ett ögonblick?
In till rymden där tankarna ännu inte tagit form.
Långt före några historier.

*

Hur mycket av dig själv lämnar du med varje andetag?
Var tar luften vägen när du andats ut?

Vad finns under din hud? Hur mycket uppmärksamhet ägnar du inåt, och i vilken rymd? Försöker du navigera bland tankar och tolkningar, eller har du funnit din plats av vila? Ser du på din identitet med ro, eller är är det en kamp?

Motstånd kräver två, stillhet bara en.
Vi lever i två världar men bara en står i sin egen kraft.

*

Jag vet inte vem du är men jag möter dig genom att du läser det här.
Vi möts när vi inte längre vet och det ändå blev välsignat fritt från mening.
Jag och du och dom och vi .
Även när vi faller isär står vi där enade.*

Från extrem till normaltillstånd / hejdå.

Från extrem till normaltillstånd / hejdå.

Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har upplevelsen blekts till minne; vad finns kvar och försöker greppa det som aldrig var?

Allt har ett slut och en motsats. Kunskapens nektar behöver okunnighetens mörker för att kasta kontraster bland skuggorna. Mötet med essensen kan liknas vid en oskiljaktig kärleksrelation. Den första tidens extas mynnar ut i en djupare närhet och ett uppslutande. Det som upplevdes extremt blir snart självklart och naturligt.

Från extrem till normaltillstånd. Alla ord når en punkt då de blir överflödiga. Att fortsätta rapa upp dem är inget annat än att röra sig bort.

*

tumblr_mh37xmY71t1qbmgeto2_1280

 

Någon psykolog knapade ihop en formel om lycka: Lycka = vår biologiska grundförutsättning till lycka + den biokemiska balansen i hjärnan + vad vi gör med våra liv. Som vanligt en psykologs ytliga perspektiv på lycka, den som tar oss genom dagen eller som går att fylla i på en skala från 1-10 och jämföras med gårdagens självupplevda lycka. ”Hur lycklig är du idag?”

Sen har vi en annan lycka, eller vad vi vill kalla det. Den där som gör att vi inte bara lägger oss ner och dör även när vi har lust med det. Vi kan kalla den essensen. (Eller medvetandet eller guuud eller farbror katt eller whatever.)

Något är starkare än den där jagbaserade relationen till lycka. Kärleken till livet. Livets kärlek till sig själv. Inprogrammerat genom fucking miljoner generationer och miljarder års medveten evolution. Samma essens som får oss att vilja ta hand om våra nära och kära, vår inbyggda empatiska förmåga, den självklara delen av ett liv på den här planeten, som är så enkel när essensens självklara ljus får stråla igenom och så svår när vi lever våra liv genom masker och projektioner.

*

CHZ3moi

 

Upplysning, detta uttjatade ord, är ingenting annat än att leva ett liv utan sina masker och projektioner. Att uppleva världen så som den verkligen är och inte genom våra historier, draman och filtrerande glasögon. Att se att vi är mer än våra känslomässiga reaktioner på yttre stimuli. Det behövs inget försakande. Ingen gud. Allt det där härrör till personen. Till vår historia. Är jag dyrkaren, advaitin; den sprituella sökaren; den som sett igenom det spirituella sökandet? Är jag den som kämpar mig igenom livet, som får brottas med de hinder som mina projektioner ställer upp likt en loopmaskin som hakat upp sig? Vem är jag bakom dessa reaktioner? Vem är jag bakom mitt ‘riktiga’ jag?

När tar den här loopen någonsin slut?

Vi behöver inte försaka den här världen. Inte lämna något bakom oss. Allt vi behöver för att se igenom våra masker finns framför oss, just nu. Alla reaktioner är en väg in till essensen. Alla program en bakdörr. Alla försvar ett titthål.

Gnäller du över något upprepade gånger utan att göra något åt kan du misstänka att det handlar om en projektion, alltså din egen skit. Till naturen hör att vi helst inte är medvetna om våra projektioner. De är ju hela vår världsbild. De är förnuftiga, logiska och representerar det som *är*. Upplever vi. Vi allihopa, med våra historier, våra mödosamt gjutna masker, som ska se så naturliga och verklighetstrogna ut att vi lyckas lura oss själva.

Där behövs speglar. För andras projektioner är så uppenbart tydliga och fåniga.

Och med ännu en liten twist, kan du se dina egna projektioner i andras projektioner.

Allt du någonsin sagt till din partner är ord till dig själv, sa någon som fattat grejen.

*

17496_10151520247198185_1969989590_n

 

Vad jag egentligen tänkte säga är, hejdå. Det har varit en spännande resa att dela med er, men jag tror den här bloggen har spelat ut sin roll. Jag har funnit vad jag kom hit för, jag har gett vad jag ska, och resan fortsätter på annat håll. Jag vet vad jag är och framför allt vad jag inte är och det ljuset kastar inga skuggor. Mötena och givandet fortsätter på annat håll. Sidan får leva kvar – den är mitt leverne – men kommer kanske byta form.

Jordelivet är ett liv av service. Kärlek gör allting meningsfullt. Att ge, bara ge ge ge, är det enda som känns vettigt.
Ju mer du ger, desto starkare skiner ljuset igenom.
Ju klarare essensen skiner, desto starkare är impulsen att ge.
Jag spelar ingen roll.
Jag är en tanke bland hundratals miljarder varje sekund. Stjärnstoft som ingått i universum efter universum.

Och ändå tror vi vi är någon slags centerpunkt som hela universum kretsar kring. Trots att vi aldrig ens sett det där vi kallar Jag. Trots att det temporära jaget vi försöker skapa och upprätthålla hela tiden krackelerar.

På något sätt är det så komiskt. Så skrattretande absurt. Ett kosmiskt skämt. En himmelsk humor. Följt av en lång utandning av glädje och stillhet.

Vi ses, vänner.
All kärlek.

Den som sitter på bergstoppen länge nog börjar se dåligt

Den som sitter på bergstoppen länge nog börjar se dåligt

Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där bilar utnumrerar träden tusenfallt. Städa och laga mat och tvättider och grannar och inomhus.

Och det enda som går att säga är, okej universum, jag hör dig.
Och jag tittar ut på bilbuller och lyssnar efter något slags ljud som inte innefattar olja och maskiner och jag känner det i hela kroppen. Jag vill inte vara någon annanstans än här.

*

”Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man tillslut se dåligt”, sa någon när jag låg med fötterna uppslängda på den väldesignade skinnsoffan i det ordensliknande huset någonstans i Stockholm. ”Jag förstår precis varför du gett dig in i det här. Det enda man kan göra är att kliva ner igen.”

I sin stillhet och meditation och introspektion är det så lätt att känna sig genomlyst. Grott-tiden har sin poäng, men allt som har med yttre omständigheter att göra har en början och ett slut. Att sitta där och vara upplyst håller inte i längden. Hur lång tid tar det innan resterna av det lilla jaget vaknar till liv igen och börjar forma sig en ny identitet? Kan vi se det? Kan vi stanna i det, fortfarande veta vad vi är; vad som är absolut och vad som är rörelse?

Kan vi stanna i det när vi möter omvärlden?
Kan vi se att alla vi möter är Jag, även när vi inte sitter i vår grotta och inte möter någon?
Kan vi stanna kvar i det vi är, i stillheten, mitt i omvärldens kaos, kalendrar, tv-serier(!) och möten med människor som är mitt i vågen och aldrig ens tänkt på havet?
Kan vi se att de också är havet?
Att de också är vi?
Att ingenting någonsin kan gå förlorat, oavsett hur den här världen av rörelse och möten ter sig?

Att ögonen du möter,
inte är en spegelbild,
utan att det är Dig du ser i din älskades blick.
Och att det är det som binder er tillsammans.

*Mmmm. Nu har jag inte ens något uppvaknande att leva upp till. Låt se vad den här världen bjuder. Och vad som vill ges till den genom mig. Mer än sveriges vackraste eldshow, tillsammans med den fantastiska Lut Karinsdotter.
Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)

Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)

 

It is at this point many will do all in their power to remain, to reenter the dream. To keep from fading. *Steven Norquist - Haunted Universe

Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så voilà:

Någon vänlig själ (tack!) skickade mig en kopia av Steven Norquists bok Haunted Universe och tyckte jag skulle lyssna på den. Det gjorde jag. I bilen genom ett ambivalent sverigelandskap som inte kunde bestämma sig om det var höst eller vinter… (Nej, egentligen var det några veckor för sent för det, men har väntat på att få använda den meningen någonstans ♥.)

Haunted Universe, åtminstone med bakgrund av What is enlightenment really, verkar syfta till att ”leda läsaren till upplysning” genom korta suggestiva strofer.

You know this is true. You feel it. You may deny it. Or distract yourself from the feeling of it. But if you sit quietly and really listen you will hear what the sages have heard. The hum of the machine working endlessly, blindly and perfectly. This is the ultimate truth, the revelation that none return from. *Steven Norquist - Haunted Universe. Alla citat är hämtade från den boken. Såja.

Boken innehåller alla element som förväntas av en neoadvaitisk upplysningsbok. Och den illustrerar tydligt alla fällor jag identifierat under den här lilla resan/psykosen/blisstrippen. Och det är de jag vill lyfta fram nu. Fallgroparna. Försvarsmekanismerna. Där det tar stopp, där rädslan tar över och vi gärna sjunker tillbaka till omedvetenheten. (Om det finns någon upplysning eller inte låter jag vara osagt.).

Det är så lätt att läsa en bok, eller lyssna på någon mer eller mindre upplyst talare, känna igen sig till punkt och pricka och genom någon slags enkel halvlogisk deduktion komma fram till att en är upplyst. Speciellt om det kombineras med någon slags intensiv upplevelse av egoförintelse, uppslukande i världsalltet eller något i den stilen. Och en sådan miss kan stå i vägen för en process som faktiskt är geniun och leder mot uppluckrandet av egots försvarsmurar. För om det handlar om något alls, så är det det: ta itu med din egen rädsla och ditt eget mörker. Kort sagt: ta hand om ditt shit.

Det finns många sätt att gömma sig bakom ickedualistiska klyshor. Låt oss titta på några favoritsätt för neoadvaitan att slippa möta den nedbäddade mörka skiten.

 

”Det finns ingen där”

 

With the death of the individual, it is learned that no individual has died. There never was a dreamer. Nothing has been lost. And it is suddenly clear now what haunts this universe. The universe is haunted by silence. By emptiness. There is only activity without author. Manifestation without mind. A dream, without a dreamer.
Manifestation is not an illusion. The only illusion is the belief that there could be something of someone, that being exists. No. There is no being. There is no self. There are no beings in existence in this universe. But not only that. There is no higher self. No ultimate being. A look behind the curtain proves there is no one there. There never has been. There is only universe/consciousness, manifesting spontaneously and perfectly.

Det här är hela kärnan med den här lilla upplysningsgrejen. Se efter, och se att det som händer inte händer Dig, att det inte finns någon person, inget du, igen som styr och handlar, utan allt är universum/medvetandet som manifesteras spontant i någon slags intrikat dans.

Det här upprepas av så många och på så många olika sätt av en anledning: det är sant. Det är inte särskilt svårt att bekräfta det, och det kan, rätt förstått, leda till ett enormt uppvaknade. Alla de här tankarna och känslorna och rädslorna och allt.. impulser som dyker upp och försvinner. De är inte Mina. De är inte Jag. De är bara… just det. Impulser. Impulser som reagerar med impulser utan någon som handlar eller styr. Utan någon ordning; utan offer, utan förövare…

Ser ni vilken försvarsmekanism det kan bli? Inget händer mig. Inget berör mig. Det finns ingen här. Jag kan göra vad jag vill, för det finns ingen här, no one is in charge. Tänk dig ett ego som helt greppat det här, lurar sig igenom all impulskontroll (för det finns ju ingen där) och får löpa amok helt fritt.

Ja, det finns ingen där. Ingen kärna som är du. Inget högre själv. Men vet du vad? För dig, i ditt liv just nu, spelar det ingen roll. Alls. Inse det, se det, slukas av det och gå vidare. Du kommer ändå tvingas ta hand om ditt shit. Du kommer ändå tvingas möta allt du inte vill se. Du kommer kastas handlöst ut i mörkret och vaskas runt där tills du kommer ut på andra sidan. Om du någonsin gör det. Och för att ta dig igenom skiten måste du vara sådär skrämmande jävla ärlig mot dig själv. Och se din egen bullshit. Det gör ont. Antingen det eller kämpa resten av livet med näbbar och klor. Någonstans är det ditt val. Mmm. Just det. Ditt. Du.

Att ingen och inget finns ger ett klart seende när det ses klart. Och skapar jävligt enerverande egon när det anammas intellektuellt. Men det gör också rum för rätt så fin poesi. Kanske inte så användbart, men fint:

You reach down for your childs hand, and there is no one there. You turn to your lover and see only a pillow that has not been slept upon. You look in the mirror and see only the wall behind you. You are gone, finally, and irrevocably. You see the universe now at last as it is, and you smile.

 

”Allt är perfekt”

 

There is no good. There is no evil. There are no acts. The universe is perfect. When you awaken you will see this. You will feel/know it. No questions of morality will remain. You will directly feel/know that all emerges mindless, thoughtless and spontaneously, without even the slightest randomness.

 

There is no act in this universe that could ever be wrong. Why? Because there are no acts. The universe is filled with happenings with no author. Actions with no actors. Things that seems to be personal are not. No one exists or has performed anything, ever. Silence is moving in emptiness, action action less, in the void. You do not exist. You have never existed. You will never exist. You are not listening to this.

Samma problem här. Du finns inte. Världen finns inte. Ur ett seende är det sant. Men vet du vad? Även om du kallar det här dröm eller inte, så är du här. Sen kan du välja att agera eller inte. Försvarsmekanismen på det här planet riskerar bli någon slags världsfrånvänd solipsism — samma sak med dig själv som med världen. Se allt som perfekt så behöver du inte ta tag i skiten. Det är väldigt bekvämt att inte involvera dig i något som utmanar dig. Äh, vem skulle finnas att utmanas ändå?

Tills du blir hungrig.
Eller fryser.
Eller får magen uppskuren och blir lämnad att dö i öknen.
Medelklasslyngel!

Det lite tragiska med det här, är att information är så himla tillgängligt numera. Är du det minsta intresserad av upplysning kan du läsa hundra böcker, titta på tusentals timmar med egon mer eller mindre befriade från sig själva som pratar om saker de vet mer eller mindre om… och den största fallgropen är utan tvekan att ta till sig det här intellektuellt, men utan den penetrerande kraften som på riktigt krossar hela din värld i spillror.

Vad händer när ett ego lär sig hur det ”är” att inte finnas? Det börjar skapa en bild om hur det är att vara ”upplyst” imitera sitt beteende därefter. Är det ett buddhistiskt ego så satsar det på en god moral och de heliga föreskrifterna den åttafaldiga vägen. Är det ett ego inte fått sina illusioner tillfredsställda i den lågsamma och ganska lågt aspirerande buddhismen och halkat in på den här lite mörkare grenen av youtubeadvaita handlar det om att släppa allt det älskar (utom sig själv då. och typ allt annat) och långsamt tyna bort i mörkret. Norquist har utan tvekan läst alla de där spirituella böckerna. I synnerhet Jed McKenna.

 

You will feel in yourself the inability to buy in. The inability to see meaning in anything. You will become very bored with the world. Most, if not all what you enjoy, will be gone. Bit by bit you will start to lose yourself. you may fear this at first, but eventually you will have no control or care as the void sucks you down. You will begin to feel less. Love and hate will equally slip away.

 

They feel the cost of full awakening. Of full enlightenment. And it is a horrible thing. … It is not the bliss that was promised. Or the joy they hoped for. … Instead, everything they knew and loved are going. All their hopes, all their aspirations, everything that made them uniquely them, are vanishing. They are dying. No. It is more than dying. They are being annihilated. And this annihilation is final. They have directly perceived the true nature of reality. And its destructive power is irrevocable.

 

Jaha. Så för att vara upplyst måste jag släppa allt Jag får inte ha några intressen. Och så är det ganska tungt och hårt och mörkt. Men det finns en lockelse med det. För neoadvaitatexterna (här representerat av Norquist) lovar att det är det fetaste och häftigaste du någonsin kan vara med om:

Having the ultimate truth is the most important thing that could ever be. Once obtained you will never trade what you will learn and then experience on a daily basis for any treasure or pleasure in this life, or the next. All life, compared to the ultimate truth, is filth. Dust that can be swept into the void. And make no mistake. Life, your life, will be swept into the void to obtain the ultimate truth.

 

Att tappa intresse för omvärlden kan vara en biprodukt av någon slags skifte.. åtminstone för en tid. Det är ganska naturligt att motivationen att göra något alls minskar eller försvinner medan du smälter insikten om att du inte finns, hela omvärlden är ett skådespel utan skådespelare och ingenting någonsin hänt. Men här kommer åter problematiken med att information är så lättillgängligt. Vad händer om du läser det, kanske på tio olika ställen och kollar fem youtubefilmer med taskig bild och brusigt ljud på någon som sitter och pratar och säger samma sak… och du tar till dig att: Åh, jag är upplyst, så jag får inte ha några aspirationer, inte vilja något, inte sträva efter något..

Grattis. Du har tagit allt du tycker om från ditt liv, till ingen nytta. Nåja. Förhoppningsvis tröttnar du väl snart. Och kommer på att världen är ganska fin. Och att det pretty much kvittar att det bara är ett skådespel. Eller snarare, sant/falskt, finnas/inte finnas, illusion/sanning/whatever blir meningslösa begrepp. Och där i allt står du, precis som innan. Och inget har hänt.

Ah. Och där har vi den största självbekräftande egoomskrivningen. Hur motiverar man att vara ”upplyst” men inte ta ett enda steg för att se det vi kämpar så hårt med att dölja för oss själva? Jo, med den intellektuella insikten att ”allt har förändrats, men inget har förändrats.”, som också går i läsa i alla dessa böcker. Efter en natt i plågor och lidande och insikter (ja, det ska vara tufft och läskigt att bli upplyst!) när du dippade tån i mörkrets oceaner och genast drog upp den igen för att det var kallt; en natt där du kanske frigjorde dig från en och annan begränsande tanke fortsätter du ditt liv och undrar, är jag upplyst nu? Det verkar ju så när jag läser alla de där böckerna och tittar på filmerna och lyssnar på podcasterna. Och så läser du något i den här stilen:

To the one who discovers the ultimate truth, who becomes enlightened, such a one will realize, that he has changed tremendously, that everything they have ever loved or valued is gone forever. Yet, they simoutaneusly know that in this happening, everything is exactly the same. Not one iota of existence has moved one speck from its previous course.

 

Allt har förändats, men allt är detsamma. Ja, precis så! Då måste jag vara upplyst!

Någon som inte ser hur lätt det är för egot att gömma sig bakom allt det här?

Så. Kort sagt. Några favoritgömställen för egot på den här stigen är ingen finns, ingenting finns att göra, allt är perfekt och vi är redan framme. Säger någon något i den här stilen (typ jag de senaste åren) så borde varningsklockorna ringa öronbedövande. Ironiskt nog är allt det där sant, utifrån det perspektivet, men för dig kvittar det. Och om du är undantaget, att det kanske kvittar för andra men inte just dig, då gäller det dig dubbelt så mycket. Sätt dig i ett hörn och skäms.

Att ingenting finns att göra och att inget finns bakom de där ögonen kan vid en tidpunkt vara den största och vackraste insikten du kan få. Allt är färdigt. Allt är fullkomligt. Allt är perfekt. Inget mer finns att göra.

Vid ett senare tillfälle kan samma insikt vara din största fiende. Väggen du stångar huvudet emot utan att ens märka det själv. När det blivit till ett koncept och egoenergins metod för att undvika att se vad som kommer upp inom dig. Och som intellektuell förståelse är det fullkomligt oanvändbart. Och egots favorithook. Göm dig bakom spegeln av ingenting så slipper du krossas…

 

Så vad kan vi göra då?

Om du halkat in i ickedualistfällan; se vad som händer om du ser bortom spärren att ”ingenting finns”. Processen handlar om att se igenom alla omedvetna tendenser som styr vårt beteende och våra tankar, och att ta fasta på ingenting finns och ingenting finns att göra är ett jävligt bekvämt sätt att sjunka in i omedvetenhet. Det är lockande att stanna kvar i det — vem är omedveten?. Ifrågasättandet är relevant ett tag, så länge vanan att identifiera dig med kroppen, med handlingarna och vad som sker är stark. Sedan blir det bara ett hinder för dig och står i vägen för ditt växande; enda anledningen till att du fortsätter därefter är rädsla. Rädsla för mörkret som kommer upp ur tomheten, ur Dig, när vanans starkaste murar börjar luckras upp.

Dessutom blir du jävligt jobbig och enerverande i längden. Det finns inget drygare än någon som tror hen är upplyst, men som är helt och fullt i huvudet med intellektuella insikter som inte är ett skit integrerade i kroppen.

Vad jag vill säga är, ta hand om ditt shit. Det är det enda det här handlar om. En urladdning. Det är en fet urladdning att vakna upp till insikten att hela ditt liv hittills har varit en stor jävla lögn.

Just ride it like jesus Hela. Ditt. Liv. Allt du trott. Allt du tänkt. Allt du tagit för givet. Och det börjar med den fundamentala missuppfattningen om Jag (och Du); om var fokus har legat. I det kan det kanske ske någon slags skifte — hur länge det varar låter jag vara osagt — när upplevelsen inte längre utgår från Jag Mig lilla Momo (eller Lilla MyOm man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket eller vad du nu heter), utan att perspektivet blir större och lilla My finns i det, snarare än att utgöra dess gränser.

Det verkar vara det perspektivskiftet Norquist och andra neoadvaitaförespråkare hänvisar till som upplysning. Och lockbetet är att, har du väl sett igenom det en gång, kan du aldrig gå tillbaka. Och kanske finns det något sådant som ett uppvaknande som inte klingar ut och går över. Men jag undrar (retoriskt, duh) hur många som haft en glimt av det där, blivit livrädda och trillat rakt ner i tryggt mönsterbaserat halvsovande vardagsmedvetande igen, men gör allt de kan för att egotrippa vidare på glimten. Jag är ju upplyst. Jag! Jag! Jaaaag ääääär upppllyyyyyssst!

Fuck. Jag är så stekt.

Alltså snälla. Gå inte på de här pojkdrömmarna om upplysning. Upplysning à la neoadvaita är lite som den spirituella världens konspirationsteorier. Vi som vet lite mer än någon annan. Och så är det häftigt och mörkt och de som tror på ljus och kärlek är sovande zombies, lurade in i bemmärgen och kommer aldrig kunna vakna upp till den råa och kalla verkligheten. Aah, låt oss läsa lite mer Norquist:

Do you want to die, be burned to ash, have your life ripped from you? Do you want the clear and irrevocable understanding in the heart of your being that everything, every single thing, up to this very moment of your life, has been complete lies and bullshit. Do you want that? To cry and mourn all that is. To finally stand alone and unconnected to any human purpose or endeavor forever. Does this sound even close to what you are looking for? Because if you are foolish enough to proceed forward then the only reward for your struggle will be total annihilation. You will be lost forever. you will never return. There is no happiness in the end of this tunnel. The light is not waiting for you. It is only the crushing silence of the abyss.

 

Yeeaah, jag är så cool och tuff för jag går på stigen ändå, för det är saaanning och jag är modig och räds inte ett skit. Ah, utom mitt eget mörker då, men varför inte bara fokusera på andras så löser det sig nog. Ni är lurade. Dessutom styr NASA vädret och flygplan släpper ut mind-numbing kemikalier för att lättare kunna kontrollera oss. Det är Illuminatis fel att vi inte alla är upplysta. Dessutom är vi alla upplysta, men vi vet det inte redan. Det är nog så av en kombination av chemtrails och flour i dricksvattnet. Eller kort sagt: Come to the dark side. We have cookies.

Seriöst. Släpp skiten bara. Det är inget hårt och ont och mörkt med att se igenom egots vaneseende. Det enda hårda och onda och mörka är allt fastklamrande och motstånd du sysslar med. Och kanske är det så, att börjar man närma sig någon slags fundamental lögn (den där idén om Jag igen) och den är omgiven av tusenmetershöga försvarsmurar. Ja, då kanske det ter sig såhär.

Eller såhär:
Om upplysning är hårt och kallt. Hur mycket ego finns det då kvar att släppa tag om?

Sorry Norquist. Det här är inte upplysning. Sätt dig i ett hörn och skäms du också.

Äh, nu börjar jag tappa det, så vi avrundar här någonstans.

 

Sammanfattning; slutkläm; svammel

Att gå in i det där there’s no doer-tjafset är som att hijacka din egen resa. Att frivilligt gå in i en vägg. Och det finns bara en enda anledning till att du stannar kvar där. Rädsla.

Det är så lätt att som ”icke-dualist” gömma sig från världen och sjunka in i sig själv. In i ”processen”. När den riktiga processen är i det riktiga livet. I möten med människor. I relationer. Det är där vårt djupaste mörker kommer upp. Det är där vårt tålamod prövas. Vilken härlig försvarsmekanism att få för sig att det inte finns någon där att påverkas. Eller att omvärlden är en illusion och därför inte värd att interagera i. Eller att allt är perfekt.

I slutändan handlar det om vanlig jävla mänsklig psykologi.
Och du står inte över den. Inte så länge rädsla styr ditt beteende. Inte så länge det finns ett enda litet jävla uns mörker att utforska.

Finns det en enda sak vi kan göra är det att på alla sätt frigöra oss från vår rädsla.
Och det är en ständigt pågående process.
Den tar inte slut.
Inte ens när vi genomskådat den.
För vi måste göra det
igen och igen och igen.

Såja. Kan vi lägga ner den ickedualistiska leken nu?

 

 

 

 

 

Vi avslutar med en bild på en söt katt. Mjau.

 

När kommer kraschen?

När kommer kraschen?

Hur många av de här upplysningstexterna är skrivna av nyvakna blissare som inte mött kraschen ännu? Jag triggas att botanisera runt bland neoadvaitaförespråkarna och upplysningstänkarna och läser om hur de presenterar upplysning, åh, denna upplysning som… eh, ja nåt. Säkert nåt med bliss. Eller universal consciousness eller sådär.

Kommer över Steven Norquists What is enlightenment, no, I mean really, like what is it? som tydligen ska ha satt på kartan vad upplysning innebär i modern tid. Eller nåt sånt.

Och ja. Den är fint skriven. Skarp. Och ger många ingångar för koncept att anamma. Det vill säga samma gamla dravel om there is no doer och experience is all there is osv. Jag citerar lite:

”But before I get ahead of myself let me lay out one basic fact, I am awake. I woke up about a year ago. I know what I am, what I have always been and what it is impossible to stop being. Some call this enlightenment or ultimate truth, unity consciousness, infinite mind and so on. But all those names don’t tell the non-­‐‑awake what it is. Even I calling it “the change” is not really accurate because nothing really changed, yet paradoxically, huge change took place. In simple terms I was once Steve living his life but now I am the experience of Steve living his life.”

Javisst. Jag känner igen mig i det här. Så tydligt. Momo är inte här utan allt som finns är upplevelsen, utan någon som upplever bla bla bla… och så fångar något min uppmärksamhet. Snubben har varit vaken ett år när han skrev det där. Och han har förmodligen läst varenda spirituell bok i ämnet. Jag vet inte inte hur det gick för honom sedan, men jag kan ändå inte hjälpa att undra: När kommer kraschen?

När kommer insikten att allt bara är ett luftslott? När vågar han erkänna att egot smugit sig på och tagit över rollen som den som ser? Hur hårt kommer han hålla i sin kära upplysning? Givetvis projicerar jag allt det där. (Eller för att formulera det advaitiskt korrekt: där är upplevelsen av projicering.) Alla tankarna handlar om Momo. Jag ser min egen resa så väl i det här. Men ska det vara så jävla svårt av oss att ta av oss hatten och erkänna att allt det här bara var fånerier, luftslott och koncept vi lärt oss.

Det cirkulerar så mycket sådant. Så mycket bullshit som är så lätt att ta till sig, så lätt att känna igen sig i, relatera till, fånga intellektuellt och sedan sprida villfarelserna vidare i upplysningens namn. Klart vi vill ha en sanning. Och den här I Am That-grejen är så lätt att ta till sig. Det är bara att läsa en annans villfarelse av upplysning, känna igen sig på varje punkt, fatta att, såklart är det ingen sammanhängande kärna som är offer för upplevelsen. Känner ni igen det här svamlet? (Norquist igen):

”Now let’s summarize so far, the universe is perfect, no one exists, yet the experience “universe” persists. How can this be? Consciousness. Consciousness is aware. If it were not, then there would be no universe. The very nature of existence implies consciousness. One can not exist without the other.”

No shit. Jag tror jag själv skrivit samma sak hundra gånger. Och det var aldrig riktigt mina ord. Det var Moojis, Papajis, Ramanas och i slutändan Gitornas ord. Ingenting är original. Vi är alla bluff och båg. Alla.

Det är inte så himla svårt att se inåt och se att det inte är någon där som upplever. Och vill vi ta steget längre kan vi bli små Jeddare och förkasta blissbullshiten och hävda att upplysningen måste innefatta rädsla och kamp på liv och död. Vi citerar norquist en tredje och förhoppningsvis sista gång innan jag skiter i det här, dricker dagens femte kopp kaffe och går och handlar mat:

”99.999% of the spiritual books and teachers out there are completely wrong. They are wrong for one simple reason, they are not enlightened, they don’t know what’s going on. So in order to keep the illusion of personality, of the idea that there is something or someone, they invent stories, or theories, or ideas, wear special clothes, perform certain rituals and so on. They teach this stuff. But the truth is so simple, it is laughable.

Study of books will not get you there, you need a shock. The easiest way I know is for an enlightened person to talk you into this perspective shift. The best books I have read were the ones that talked you into enlightenment. Feeling experiments such as the house scenario above are good to help evoke the feeling of enlightenment. Feel what it is like to not be there.

The real breakthrough will come when you “feel” the truth. It’s creepy, not blissful or ecstatic. It should scare you, the body should react defensively, or there could be uncontrolled laughter at how stupid you have been for so long. It’s like one of those 3D dot pictures, you stare and stare at those dots until bingo the picture emerges! After that, you can always see it, you can’t unlearn it. The same with enlightenment.”


Swooch. Där har vi allt. Dissen mot all spiritualitet som är bullshit. Och hur lätt det är att nå upplysning. Bara läs en bok eller bli inpratad till det av nån upplyst. Och så ska det vara läskigt. Skrämmande. Men det får inte vara en upplevelse. Det måste vara ett skifte. Men det ska vara läskigt.

Så varför har vi inte hundra miljoner upplysta som springer runt här i världen? Hur kommer det sig, att av alla människor jag träffat genom hela mitt liv, är det högst en handfull jag sett ser. Är jag bara blind? Är det kanske ett tvåtusentolvskifte och alla blir upplysta and we’re all gonna rise as one. Eller är det kanske så att allt det här bara är bullshit? Att vi egotrippar på vår lilla upplysning och energin vi får av att ha fattat något som andra inte fattar. Eller i alla fall kan vi låtsas. Eller är det kanske till och med så att det finns någon slags upplysning, och det är så jävla enkelt?

Men jag undrar ändå. När kommer krashen? Och hur många vågar ta sig igenom dem? Att ”vakna upp” till alltings substans- och meningslöshet är inte nödvändigtvis så svårt. Men det är inte upplysning. Det är kanske något slags första pyttesteg åt rätt håll, men det är verkligen inte upplysning. Det är inte färdigt. Det kan kännas så ett tag, men för de allra flesta, är jag övertygad om, kommer det ske samma sak som hände här, i den här upplevelsen. Egot vaknar upp igen. Pusslas ihop, om det någonsin ens var i spillror. En ny identitet byggs upp. Och då måste vi vara modiga nog att spotta ut vår stolthet, kräkas ur vår bullshit och erkänna att jag är fortfarande jag, oavsett vad jag upplevt eller läst.

Jag vet inte vad upplysning är, om det nu ens finns något som skulle kunna vara det. Jag är definitivt inte upplyst. Livet lever sig genom mig. Där finns impulser av olika slag. Ett stort jävla mörker att utforska. Det är inte mitt mörker. Inte mina impulser. Inget av det där är jag. Men jag är inte upplyst för det. Inte du heller. Och inte du. Och inte du…

Men fuck it. Seriöst. FUCK IT. Advaitablissa om du vill. Det är rätt fett att inse att allt det här bara händer utan någon Du som styr det, att allt upplevs utan att Du finns där att uppleva, men det förändrar ingenting.

Om någon vet vad upplysning är. Faktiskt på riktigt vet; snälla, berätta det för mig.

Men från hjärtat.
Utan några standardord från den spirituella vokabulären.
Jag är så jävla trött på huvuden som pratar.
Förlåt. Framför allt, förlåt för allt skräp i världen jag bidragit till. Jag visste inte bättre…

Att lyfta en annan.

Att lyfta en annan.

Du kan bara ta någon dit du själv kommit, eller hur det nu sägs… Kan du terrängen kan du gå bredvid med en fackla. Genom mörka tunnlar. Ner i och genom brunnar. Undvika de värsta snåren och veta vilka vi inte har något annat val än att gå rakt igenom.

Har du själv vandrat genom helvetet kan du guida andra genom det. Formen måste inte vara detsamma – mörket är olika för oss alla, kartorna något varierande – men terrängen har samma karaktär.

Har du en gång genomskådat dig själv, och känner igen egots unkna stank, märker du att det luktar likadant hos alla. Egoenergin, den som kämpar emot, håller fast och rösten som argumenterar och famlar efter kontrollen, den är densamma. Ser du det i dig själv ser du det i andra, kanske till och med tydligare; andras blinda fläckar blir så uppenbara i speglars klara ljus; och i dessa speglar, om du vågar, kan du få se ditt eget mörka du inte vill se.

Att få vara del i någons växande är en gåva. Att se någon se sig själv i spegeln, så som hon verkligen är, om det så bara är ett första steg in i det okända. Att vara med när någon bryter en impuls, ser igenom ett mönster och ser sin egen kraft. Att hålla någon i handen när hon tar sitt första steg, livrädd, och rädslan dunkar lika hårt i ditt bröst. Att få vara med när rädslans hinna penetreras, när den smäller likt en utsträckt ballong och tomrummet i efterklangen är så öronbedövande tyst.

Att få vara med när någon drar sitt första djupa andetag. Att få ta del av bönen, djupt från själen, att släppa taget och förlåta.

Att speglas och att vara spegel.
Verktyg för Gud att se sig själv.
Det är vad vi är här för.
Och allt blir så meningsfullt i en annan människas växande.
Varje handling av kärlek är så fylld av mening.
Att låta skeendet ske, utan att stå ivägen, är det vackraste i hela världen.
Lika vackert som Du.

Och ibland är det faktiskt helt tyst.

Och ibland är det faktiskt helt tyst.

Att försöka mota ont med gott är en ständig balansgång, som kräver full uppmärksamhet och en himla massa jobb.

Det är kanske behagligare än att vandra genom helvetet, men rakt genom botten finns en genväg på något sätt.

Men att ge upp är inget val, och du får lita på guds grace, som kanske kommer, kanske inte, och kanske brinner du i helvetet resten av livet i irrfärder och jakt.

Ska du börja klättra är det en lång väg upp. Och när alla genvägar visade sig vara satans verk är det bara att börja vandra.

Kärlek och omtanke, men det måste komma ur hopplöshetens igenkännande, ur ett hjärta tömt på andra alternativ, ur ett sinne som sett mörkret och inte lämnat några skuggor kvar att gömma sig i mörkrets labyrinter. Helig betyder hel, integrerad, där mörkret och tomheten har lika stor plats som ljuset och brunnen du faller, faller, faller genom är utan väggar.

Ett sant hjärta är det som brunnit i skärselden och universum godtar inga imitationer och inga provokationer.

Du kan inte låtsas ge upp.
Du kan inte skapa din egen skärseld med papperseldar och camina burana.
Du kan inte heller provocera fram det riktiga.
Du kan inte göra något.
Du kan inte göra något alls, och om det väcker hopplöshet, tro inte att det räcker. Ingenting räcker till. Du räcker inte till. Du kan inte göra något. Du har ingen makt. Du har inget att komma med. Du är ingenting. Och inte ens den typen av ingenting du vill vara. Du är inget. Du är meningslös och din existens har aldrig uppnåt någonting. Du är inget.
Smaka på det.
Du. Är. Inget.

Det finns ett naturligt sätt att vara och handla, och så finns det en förvriden imitation. Osanningen är smart och finner alltid nya övertygande sätt att hävda sin sanning.

Det gör allt för att distrahera, förleda, och lögnen är smartare än du.
Djävulens största trick är att övertyga oss att hen inte finns.
Jagets trick att ta på sig masken av inget ;
nästla sig in i ett uppvaknande ;
göra friheten till en upplevelse och vrida till nya insikter.

Du vet vilken, rösten som viskar i samma ton som hjärtat, men som doftar svagt, nästan homeopatiskt utspätt; men väl där…
En subtil dunst av arrogans, så svag att den knappt kan uppfattas, och du måste vara ärlig, långt bortom den yttersta smärtgränsen ärlig, och du måste vara klar, ett knivskarpt seende och lyssna, nej inte ens lyssna; vänta och se, nej inte vänta, bara… var där. I rösten. Lyssna därifrån. Hur jävla ont det än gör att stanna kvar.

Något försvarar sig med näbbar och klor. Självbilden.
Jag som ser jaget agera i rollen ingenting och den som ser;
faller jaget faller hela verkligheten.

Så jag ser hela illusionen och jag ser att jaget ser,
den som ser den som ser.
It’s turtles all the way, you fool!

Djävulen nästlar sig in i sina argument, i tankarna, i känslan, döljer avsikten med sin idé om avsikt och är skapare till mysteriet det försöker lösa. Går in i sina egna väggar, går vilse i sina egna kartor och undviker de blinda fläckarna på kartan på alla tänkbara sätt; djävulens största rädsla är att inte finnas.

Gör inte. Har inget. Är inget. Är utan mening. Har aldrig uppnåt något.

Aldrig varit något. Är.

It’s turtles all the way, you fool

It’s turtles all the way, you fool

When treated casually, everything holy turns to poison. Just as sacramental wine misused leads to drunken stupor, all truth that is treated casually leads to belief systems that foster spiritual ego. ~ Eli Jaxon-Bear


Så här smakar arrogansen, så här smakar dess beska ord. Förlåt. Förlåt. Jag ville aldrig…

Är det så att så man sår får man skörda, och om man inte sår något får man äta ogräset som växer där blommor kunde frodas? Och hur mycket hjälper det att upprepa att ogräsrötter är lika gott som nektar när man tvingar i sig den sura skiten?

Du, var tog de vackra fröna du kastade ut vägen? Du lät allt förfalla, trädgården växa igen, dimman växa sig tätare, latheten bli ledord under frihetens trumpetvirvel och fana.

Hur har jag kunnat låtsas att orsak och verkan inte gäller mig? Tills byn är plundrad och hemmet uppbränt. I spillrorna och askan är det inte lika roligt att vara Gud längre. Sömnlös, fruktlös och gudlös. Som en sann asket, utan sinnesfrid i sitt hem. Jag skrattade åt gurun när han desperat haspade ur sig jag är Det och i smyg tänkte jag, jag är Brahman, men inte du.

Ska det vara så svårt att vara ärlig mot sig själv? Tydligen verkar det vara det svåraste. Vi vill alltid intala oss att vi är ärliga, så vi inte behöver rota upp våra tendenser och mörker. För att det gör så jävla ont och för skammen att vi har ljugit för oss själva och för varandra genom hela livet.

Det är så svårt att se oss själva; speglarna omkring oss är smutsiga och förvridna när vi speglar andras ljus genom vår egen version av verkligheten. Vi kan inte se oss själva, vi kan ta en spegel till hjälp och ta bilden vi ser som sann. Men det är den inte.

Vi kan aldrig se vårt eget mörker själva. Men vi måste se det själva. Annars distraherar vi oss från det när vi irrar runt och jagar efter en spegel som inte är vriden och förstörd. Hur många speglar ska vi titta oss i innan vi ger upp? Hur många gånger ska vi vara övertygade om att den här gången, den här gången är det rätt?

››Den här gången är spegel ren. Den här gången ska någon annan lösa mina problem. Nu ska jag äntligen lära känna mig själv. Nu finns inget mörker kvar. Inget mer som lurar därinne. Inga mer omedvetna tendenser som styr mitt beteende. ‹‹

Det är bekvämt att kalla tendenserna omedvetna, lägga en filt över dem och låtsas att de inte är där. Och skammen i att erkänna det mörkaste. Och så mycket energi som läggs på att dölja allting och hålla hela världsbilden samman så att inte allting raserar.

Så snabbt egot är på att finna en ny plats när allt raseras. Så snabbt det går att bygga upp. Och alla byggnadsverk kastar skuggor. Vad vi måste vända oss från ljuset för att det bländar så. Vad vi är rädda för att dö.

Det enda som håller oss från att begå självmord, är att vi är räddare att dö än för att leva. Vi är räddare för det okända än för det kända. Vi är räddare för att inte finnas än för att finnas.

Jag har sett livets och existensens obeskrivliga skönhet och det har bränt ut mina ögon och på ett sätt kvittar det var jag ser nu; sandkorn som inte ens kan börja återspegla livets egentliga skönhet.

Jag ser det vackra i livet och jag tänker på döden. Memente Mori. Minns döden. I varje ögonblick. Nu dör du. Och nu. Och nu….

Men vad jag sett kvittar.
Arrogans = separation = jag.
Frön som sås växer upp och frukten skördas.
Den som skördar frukterna är jag.
Frukterna som skördas är jag.
Frön av kärlek ger sötare frukt.
Den som skördar är ändå jag,
så länge det finns frukt att skörda,
och frön att sås
är jag där.

Trädet är förgiftat och måste huggas av i rötterna;
låta de gamla jag dö ut i lugn och ro.
Jag måste hugga, ironiskt nog, för det finns ingen annan,
och ingen kan inte hugga något så länge jag finns där.

Kärlek och omtanke är också en fälla;
om de kommer ur en egocentrerad impuls är frukten förgiftad och
dag kan bli till natt på ett ögonblick;
solnedgången är så bländande vacker att du inte märker att det blir natt och
en dag vaknar du upp och inser att det är kallt,
riktigt kallt,
och du minns inte ens när du såg solen sist.

Ingenting (#2), Du kommer krossas och du vet det (#3), Korpfotboll och bärs (#4)

Ingenting (#2), Du kommer krossas och du vet det (#3), Korpfotboll och bärs (#4)

 

Ingenting. Jag fattar inte vad det betyder. Ett totalt självmål försöka beskriva det där… och ett ord att värja sig för, verkar det som. Det låter ju inte så lockande. Ingenting. Kanske kan vi lika gärna prata om ljuset. Det är också lika missvisande; bara ord som inte når fram. Låt oss kalla det dumdidum, eller den dammiga mattan, eller regnvädret på väg in…

Om det finns något, måste det finnas inte något. På samma sätt som att om dag finns måste natt finnas. Finns liv måste död finnas. Allting kan inte komma ur något. För vad kommer då det här något ur? Något kan inte finnas utan inget.

Vad fanns innan Big Bang? Samma som nu. Fjorton miljarder år av ingenting.

*

Det finns ingen väg dit. Idéerna om att utvecklas och ta sig framåt. Idén om att det överhuvudtaget finns någon som utvecklas, idén om en kontinuitet, där dåtid står i kontrast till framtid. Och det här lilla nuet vi försöker vara i är ett ständigt pendlande mellan vad som just hände och tankar kring vad som kommer att hända…

Vi kan försöka vakna upp så mycket vi vill. Men det verkar vara så, att ju mer vi försöker, desto mindre lyckas vi. Varje idé om att vi måste göra något snärjer bara. Djupare, djupare, djupare in i sömnen…

Det går inte att ge upp heller. En idé om att vi måste ge upp och snaran dras åt. Men vi kan ta av oss masken. Se allt för vad det är och skratta. Vi kommer aldrig kunna komma från det här. För det vi söker är alltid här. Det finns ingenting annat. Så vi kan lika gärna ge upp… eller?

Säkraste sättet att lida är att ta sökandet på allvar.
Snabbaste vägen hem är rakt genom lidandet.

***

Du kommer krossas och du vet det (#3)

Stilla i hjärtat men det kryper i bröstet;
från vågtoppen rusar klippkanten mot dig.

Du vet att det inte finns något att göra.
Du kommer krossas och du vet det.
Du kommer rinna ut i havet
krossas mot kanten.
kämpa för ditt liv.
Krossas. Kämpa. Krossas. Kämpa.

Som en spegling
av det vi aldrig kan veta.

Alla försök att förstå är fruktlösa
alla försök att ge upp likaså.
Först när hjärtat är krossat så många gånger
att bara elden är kvar kan något hända.

Masken spricker genom näbbar och klor
i kampen att hålla den hel.

Längtan är inte motivation nog,
Men hjärtat viskar.
Du kan meditera i tusen år,
du kommer ändå inte finna,
om du fortsätter dövas av ditt längtans rop.

Sprucken mask och krossat hjärta.
Trasade kläder och ansiktet nedtryckt i marken.
Då kan livet börja.
Allt innan är en förtrollande lek.

Mellan staketen lyfter grannarna på sina nytvättade hattar
och säger hej, god dag, vad trevligt med sol idag.

***

Korpfotboll och bärs (#4)

Äh, vet ni vad? Jag kanske ska skita i det här. Börja spela korpfotboll och dricka bärs och kolla på tv, läsa aftonbladet och förfäras över att migrationsverket har fått nån flipp och utvisar allt och alla, när det borde vara så jävla enkelt att bara hänga med varandra och ha det bra. Allt det där är minst lika på riktigt som all spirituell bullshiet. Om inte ännu lite mer…

Jag är inte uppvaknad, vad nu det skulle betyda. Jag är så jag jag kan bli. Jag jag jag. Och ändå helt uppochned. Eller rättvänt. Eller inochut. Eller sådär. Det som förr var en källa till växande och utveckling är mest färgglada åkturer i disneyland. Det där sökandet finns inte längre, jag tror inte att jag kan få ut något av någonting: inte för att jag är färdig, utan för att det kräver så mycket illusioner för att bli relevant.

Jag vet inte vad vaken är.
Jag vet inte vad sovande är heller för den delen.
Jag ser inte att allt är ett; jag förstår inte heller vad det betyder; jag är inte befriad från nåt ego.

Som om det fanns något där. Något mer än impulser som verkar vävas ihop till narrativ och sammanhang eller någon slags kateogriserande sambandscentral. Varför i all världen skulle det vara något att kämpa emot? Ibland försöker jag fatta, men jag ger upp rätt snabbt.

Det finns inget annat. Det är kanske det som är insikten som gör den där tomheten i bröstet så påtaglig.
Det finns inget annat.
Bara det här.
Och jag är allt det här.
Och allt det här är jag.
Och jag är inget av det här.
Och ingenting är jag.

Typ så.

Utveckling, leken och allt i inget. (#1)

Utveckling, leken och allt i inget. (#1)

Det här med utveckling igen. Jag möter den där föreställningen om personlig utveckling hela tiden, och tänker: måste vi verkligen till varje pris bryta våra mönster och betingade beteenden? Måste vi verkligen bli helt hela och rena och med skinande, välputsade egon? Varför då? Jag menar, om vi inte lider av dem?

Kanske räcker det med att inte ta oss själva så himla seriöst. Inte ta våra mönster och beteenden, som vi känner igen så väl, på så himla stort allvar.

Det finns ingen poäng med att bryta sig ur det här samsara, att helt ugå upp i varat eller vad man nu vill kalla det. För en tid kan det vara schjysst, visst, och för en del kanske det passar resten av det här jordelivet att sitta någonstans och bara smälta…

Men när det som händer inte är så himla allvarligt kan vi lika gärna dansa med i leken — för det är inget annat än på lek. Och oj vad tabu det är i den här kulturen, att se någonting som lekfullt. Vi är så himla allvarliga och hårt arbete och allvar och hela den är judeo-kristna traditionen med en allvarlig Gud och en son som aldrig avbildats skrattande. För det är allvarligt att leva. Vi ska ta oss själva på allvar, och så ska vi arbeta och sen ska vi dö.

När det är så tydligt att det ändå bara är på lek.

På lek som i att allt det här är nyfikenheten av skapelsen, om vad som kan hända. Vad som händer om liv släpps helt fritt.

Lek som i att det är den mest fundamentala och enklaste leken. Leka låtsas. Barn är så himla bra på det. Alla de här låtsaslekarna. Sen nån gång när vi blir vuxna får vi för oss att det är på riktigt, men det är fortfarande bara samma låtsaslek. Vi hittar på saker. Saker vi måste göra. Och regler. Och roller. Och hierarkier.

På samma sätt som hela skapelsen — ordlöst — obundet — ogreppbart — … i tomheten leker något. Enhet leker många. Och det är en lek med ont och gott, ljus och mörker. Och det är lätt hänt att fångas av känslan att det mörka som händer i vår värld, det är allvar, att kanske allt det andra är lek, men när något hemskt händer så är det allvarligt.

Ur det perspektivet är det så allvarligt. Vi lever i en helt uppfuckad värld. Och vi gör vårt bästa för att fucka upp den ytterligare. Och döda varandra och alla andra, ja, shit vad vi kämpar för att hinna i tid till vår död; kullerbyttan om ständig tillväxt och den existensiella ångesten om att livet kan ta slut vilken dag som helst.

Men det är också det lidandet som skapar det vackra. Allting som finns, allt vi upplever, allt vi känner, är bara i relation till varandra, i kontrast till varandra. Vi vet vad varmt är för att vi vet vad kallt är. Vi vet vad som är vått för att vi vet vad som är torrt. Vi vet vad som är ljust för att vi vet vad som är mörkt. En människa född blind kan inte förstå vad mörker är. En människa som aldrig lidit kan inte förstå vad stillhet är.

Och det är det som är så himla häftigt med att få leka människa, att vi genom att uppleva allt det här lidandet också kan förstå och känna allt det här så otroligt vackra… liv alltså! vilken grej! Det är så stort; ett löv, en blomma, solen, stjärnorna…

Först när vi fuckar upp naturen börjar vi förstå hur värdefull den är.
När livet blir hotat förstår vi hur värdefullt livet är.
När vi möter djup rädsla så värderar vi livet så högt. Högst av allt. Vi skulle inte byta vårt medvetande mot något i världen.

Att finnas till är det mest fundamentala som allt annat bygger på. Medvetandet är det första och det enda, och allt det här, allt liv, allt mörker, allt ljus, all dans, all rörelse, all stillhet, allting föds ur det Enda.

Tid, och rymd, och koncept, och ideer; allting, allting, allting.
Utan medvetandet finns ingenting.
Och det är — ingenting.

Allting kommer ur det, men det är ingenting.

[tags]personlig utveckling, självutveckling, medvetande[/tags]

Älskade du

Älskade du

Älskade du,
Jag tänker säga det tusen gånger,
så att det alltid är med dig.

Du kan göra vad du vill.
Du kan bli vad du vill.
Du kan skapa vilka storverk du vill.
Men du behöver inte göra något alls,
om det är vad du vill.

Du är hel, precis som du är.
Du behöver inte göra något.
Du behöver inte bli något.

Lova mig, om du vill,
att alltid lyssna på ditt hjärta,
och bara göra det du verkligen vill.

*

Kan du höra tystnaden –
kan du se tomheten –
kan du känna rymden –
kan du smaka sötman,
doften som löser upp kroppen inifrån.

Löser upp tystnaden.

Tystnaden som inte löser något,
men som visar vindar för vad de är:

Vindar.

Tvoändliga aspekter / kärleksdårar

Tvoändliga aspekter / kärleksdårar

Det finns alltid två sidor av allting. Det är ju hela grejen med dualiteten. Två spektran med oändliga möjligheter däremellan. Kontrasten mellan tid/inte tid och rum/inte rum. Vi står med en fot i varje värld;
i rörelsen har vi två fötter; i stillheten ingen alls.

I en värld är alla sidor lika sanna;
i samma värld finns åsikter och ställningstaganden;
en värld är fri från tyckande och perspektiv;
en värld där allt är samma.

Allt är sant;
Allt är en lögn,
sanningen flyr undan i rörelsen.

Vi når aldrig fram,
så vi skapar våra egna sanningar.
Hur kan något vi skapar vara inte sant?
Hur kan något alls i den här världen vara overkligt eller falskt?
Solitt som sten, tankarna är så tunga att de krockar när vi faller.

Båda världarna. Båda.
Både den som gör ont när vi slår oss och den där vi faller faller faller—
Elden tänds i mötet mellan det eviga och det alldagliga. Allt är ett, allt är tillåtet. Vårt enda ansvar är att vila i det som inte förirrat sig till begär och förlust. Ansvar stavas k ä r l e k.

Tankar är solida,
är det tyst blir vi lätta,
genomskinliga,
speglar.

Slutar vi lyssna kan vi börja höra tystnaden.
Slutar vi springa kan vi känna marken under oss.
Slutar vi minnas kan vi glömma oss själva.
Slutar vi önska kanske allt slår in.

*

Kanske blir det lättare att dela med oss om vi minns att de också är vi?

Inga gränser bär någon auktoritet; rädsla är en kroppslig och sinnlig reaktion; vi kan släppa; vi kan se;
gränserna suddas ut,
mellan jag och du
från jag mig mitt
till allt jag någonsin ägt var hela tiden ditt.

Jag trodde det var min vilja,
men det var din.
Jag trodde så mycket,
du var stilla och såg.
Jag ville så mycket,
nu minns jag inte ens vad.
Jag önskade så mycket,
att jag är alldeles önskad.

En fot i Maya, en i Samadhi.
En i kärleken och en i ångesten.
En i strävan och en i stillheten.
Ett rum för önskan, och ett för glömska.

*

Jag är beorende av Du.
Min vilja är beroende av din vilja.
Här kan inte finnas, om inte där samtidigt finns.
Rörelse sker bara när vi mäter,
som att det tar form när vi ser;
har vi sett det förut?

Tankar är tunga,
solida som sten
Det är så uppenbart på något sätt, att vi skapar allt med tanken;
det konkreta precis framför oss, är beroende av det abstrakta ogreppbara,
precis som Vi är beroende av Dom; här av där; jag av du; rum av rymd.

Det är i tomheten formerna får rum
i stillheten tankarna får blomma;
i själen kroppen får plats.

Om vi visste vårt nästa steg skulle vi inte ta det.
Var världen förutsägbar skulle vi inte finnas till.

Inga naturlagar finns. Allt vi ser är mönster som upprepas.
Och idén om att det sker på samma sätt imorgon.
Och idén om imorgon.
Och idén om något slags sammanhang.
Och idén om det som letar är Jag.

Bryt en lag och du bryter dem alla.
Med idén att vi är begränsade blir livet trångt.

Flyg, människa. Explodera ut i något du aldrig kunnat tänka dig.
Låt formerna svepa med dig i en åktur vi kallar livet; ditt livs fetaste åktur.
Livet är för kort, för intensvit och för ashäftigt för att låta sig begränsas av regler eller konventioner. Var en dåre! Du kommer ändå inte ut levande, så vad spelar det för roll?

Kärleksdåre, grundad i hjärtat och med fötterna i trädtopparna, utan respekt för upp eller ner; då eller sen; bra eller dåligt.

Kasta en vattenballong på grannen och se vad som händer.
Testa ät kött och se hur det smakar. Eller maskrosor eller belladonna.
Klättra högre upp i ett träd än du vågar.
Gör något onödigt, bara för att skaka av dig den där skiten av sammanhang och kontinuitet. Ta lite semester från dig själv, från vett och förnuft, från självbilden du kämpar så med att upprätthålla inför dig själv. Se vad som finns bakom. Se vad som dyker upp när du krakelerar. Vad som lyser därinne när skalet spräcks. Se hur ont det gör att gå sönder; hur befriande det är att ändå förbli hel. Se hur många steg du kan ta tillbaka; vem ser den som ser och vem ser den som ser den som ser och vem ser den som ser den som ser den som ser och vem— äh, fuck frågorna och dansa istället. Människa, ska du göra någonting alls för dig själv och för världen; dansa.

Dansa så som dåren i dig vill. Jag vet att den är där, fjättrad bakom den putsade ytan, bakom gräsklippning om söndagar och en ren och blank bil, välputsade barn och plastöverdrag på soffan.

Elda ner fasaden och se vad dåren vill göra.
Livet är inte komplett förrän alla sidor fått stå i rampljuset.
Och att leva lite halvhjärtat är en diss mot livet. Mediokritet är vårt största misstag. Explosivitet vår största gåva,
om det finns något i oss som vill se verklighetsmuren falla.

Två sidor. Oändliga möjligheter.
Förnuftet ser två.
Dåren ser inte ens ett, men skrattar ändå.

Var gick det fel?

Var gick det fel?

Var gick det fel?
Var i helvete gick det fel?

När byttes träden mot det här? När blev framgång och effektivitet värt våra rena vatten, våra klara himlar? Vi tog dem till våra, förvred och våldtog dem ända tills den sista droppen av den fria viljan föll ner för brunnsgallret och tappade bort sig i alla dessa kloakers vidsträckta labyrinter.

Det blev aldrig fel.
Det är inte fel.
Det är bara jävligt uppfuckat.

Är vi lyckligare nu med själar än vi var när vi var djur?
Var självmedvetenheten värd sitt pris?
Vad fick vi med oss med den första frågan?

Liv strävar efter att bli medvetet om sig självt.
Som en slags inbyggd, naturlig strävan.
Så beskrivs det ibland.
Att det liksom är hela leken med livet.

Vi ställde frågorna.
Vi började utforska, konstruera.
Ett litet litet steg i taget,
som ett hårstrå som flyttar sig en aning som en vindpust från stilla himmel;
en sten i taget,
vi byggde vår värld,
vi tog färger från det magiska,
och målade våra hus.

Rum i rum blev våra hem,
de magiska rummen blev väggar och tak

Vi märkte kanske inte sandkornen.
Byggnadsverken var bländande vackra;
stoft som håller uppe stoft,
som färger på en canvas
av det magiska, oberört av färger.

*

Någonstans där kanske det var något som vaknade till.
Vad gör jag här? Vad sjuttsingen sysslar jag med?
Kanske vid en eld, kanske bakom en ratt,
eller inne i huvudet som just ska till att krossas av bildäcket.
Kanske är det i det ögonblicket,
tystnaden slukar dem alla

Och kanske skulle den första tanken, när tanken kom tillbaka, vara:
Det blev aldrig fel.

Tar ett liv slut här
föds ett nytt här.

Och ett nytt och ett nytt
sandkorn för sandkorn
hela vägen tillbaka
sluter cirkeln vid grinden som aldrig stängdes.

Fanns några ord kvar skulle de kanske säga
”Det där var väl inget.”

*
Mellanstick
- Vad var väl inget?
- Ähm.. Jag vet inte.
- …
- Vem är du förresten?
- Vadå vem är du? Jag är du såklart.
- Så jag pratar med mig själv?
- Ja, vem annars?
- Men.. vem är jag då?
- Jag är jag såklart. Vad menar du?
- Om jag är du och du är jag. Men det verkar som vi är två här. Jag och du.
- Ååh. Du förstår ju inte.
- Jag tror det är du som inte förstår.
- Vad förstår jag inte nu då?
- Att jag ser dig. Och jag vet att du inte är jag. Du är bara ett påhitt.
- Men..
- Tyvärr, taskigt läge, du får ta det. Inte så mycket att göra. Grattis. Hänger du runt ett tag eller?
- Uhm…
- Jaja, håll käften då. Desto skönare.
- …
- …
- Jag är ju forfarande här.
- Jag med.
- Jaha, och nu då?
- Samma som vanligt?
- Tja, varför inte...

*

Inte rösten som frågar och inte rösten som svarar; inte ens rösten hjärtat viskar. Som gåvor, fält av vallmo som blommar just för dig, orkideers utmärglade rötter som söker jord att nära, suktar gåvorna från tillvaron i en ordlös längtan.
Som viskar så tyst att inga ord formas,
vars längtan är så stark
att sandkornen rullar längs timglasets sida
rum för viskningar att eka i
rösten ett stämband att darra i
fingrar något att röra vid
ögon någon att speglas i.

Upplysning är egots lilla drama (och en himla massa svammel)

Mmmm. Den där andra pusselbiten. Gick ungefär i de här banorna:

Goenka tjatar så himla mycket om upplysning. Hela tiden. Hur vi lider i liv efter liv och måste kämpa och jobba hårt för att nå upplysning och allt det där.

Och det är ju så lätt att snöa in på det. För det verkar ju så himla bra. Att bli befriad från all skit. Inte bara det. Uppnå den slutliga, ultimata, absoluta befrielsen. Fullkomlig befrielse från allt lidande. Vilken grej.

Tills en tittar lite närmare på det. Och tänker efter ett ögonblick. Och inser att — bara sinnet kan lida. Det är liksom vad sinnen gör, de här små knippena av reaktioner.

Det vi är kan inte lida. Och kan inte heller befrias.

Det vi är, är helt bortom det där med lidande, identifikation, reaktioner, fångenskap, befrielse.

Upplysning är alltså bara egots lilla drama. Det handlar bara om egots befrielse från sig själv.

Att vi är vad vi är kvittar lite i sammanhanget. Att glimta det absoluta har egentligen ingenting med upplysning att göra. Det är bara att ha glidit in bakom scenen och sett igenom skådespelet. Det är allt.

Så enkelt. Så självklart. Men jag kan nog inte i ord beskriva hur befriande den insikten var. Hur mycket tyngt, föreställningar, och idéer kring upplysning som släppte. Ingen mer förvirring kring vad upplysning var. Ingen mer identitet som smyger sig på. Jag kunde landa i Momo igen. Hela det här identitetsknippet. För att det är schjysst. För att det är så himla roligt att komma på och lista ut saker. Som att krossa världsspegeln i miljarder bitar så vi kan gå runt och pussla lite.

Den naturliga följdfrågan dök upp — är då upplysning något jag strävar efter? Och svaret kom lika inglidandes på små moln… om det innebär att jag måste sitta och meditera hela livet, fullt fokuserad på sinnesförnimmelser som Goenka propagerar för… äh, palla. Seriöst. Meditera är rätt fint, men så jävla roligt är det inte. Finns finare saker. Ni vet, trädtoppar, vindsus, lövsprickning, regnstormar, dubstepfester, soluppgångar och vindkraftverk på nära håll. Eller vad du nu tycker är fint. Jag känner inte riktigt att det här är min grej. Vill universum styra upp nåt för universum göra det. Om hela dansen är en naturlig och spontan process som kanske eller kanske inte leder fram till någon slutlig uppgörelse, ok, visst, det känns som en fin överenskommelse. Mer motiverad än så är jag nog inte. Inte nu. Det är så himla fint att bara glida med i livet — Momo eller inte — och dansa med i det här förgängliga skådespelets dans. Vad jag är eller inte, om det finns något att uppnå eller inte, om jag möter varje situation med sinnesjämvikt eller inte — vad spelar det för roll? Solen skiner bländande starkt, knopparna på träden börjar trängas innanför skalen och bara väntar på att få spricka ut. Massa vackra människor börjar vakna ur sina vinteriden, några tappra fjärilar prövar sina vingar i den tidiga vårsolen — och ingenting kan någonsin vara något annat än fulländat. Nu. I precis det här.

*

Egots upplysning, om det nu ens går att prata i sådana termer, kommer genom att göra upp med alla reaktionsmönster som ligger därinne och lurar. Genom att rota upp alla vasanas (latenta tendenser) och samskaras (mer aktiva sådana). Vägen verkar vara att sitta ner och hålla käften, på ett eller annat sätt. Alltså att sluta ge kraft åt reaktionerna, och således sluta skapa nya samskaras. När vi slutar skapa nya samskaras kommer de gamla upp till ytan; vi tvingas möta alla gammal skit i en urladdningsprocess. Det är vad vipassana går ut på. Det är vad Mooji pratar om med sitt ständiga Don’t put so much attention to that. En intensiv upplevelse av det absoluta verkar sätta igång en sådan process… sedan är det bara att följa med i vågorna, stormarna och elden som följer.

Kanske, hann jag tänka också, kanske är det så att det faktiskt finns något att göra. Att det faktiskt finns en poäng att jobba, om det nu finns något intresse att städa bort den där identifikationen. Det skulle förklara alla de människor som är med om ett intensivt uppvaknande, men efter några år känner sig frustrerade för att det fortfarande är samma gamla mönster, samma ego, som styr. Det kanske inte räcker att ha blissat ut i evigheten. Det kanske inte har något alls med upplysning att göra. Om vi fortsätter leva ut samma gamla mönster, samma lögner, samma tendenser… då blir den där upplevelsen bara ett minne, som bleknar, blir till en historia, något för egot att greppa tag i, och ännu en röd plastboll i bullshitbollhavet vi alla simmar runt i.

Kanske är det så. Kanske finns något att göra.

Eller kanske så tas det om hand för oss.

Älskade Krishnabai dök upp från ingenstans, några timmar innan hon skulle återvända till Moojiland… det där leendet som aldrig verkar gå över, de kisande ögonen omgivna av skrattrynkor, tomma med plats för så mycket liv. Ansiktsuttrycket påminner så himla mycket om Moojis. Samma strålande stillhet.

Stillheten lägger sig som ett mjukt täcke över extasen och orden börjar ta vid. Jag nämner något om tankarna som dök upp. Hur himla fint det känns att jag är okej med att vara någon.

Hennes leende möter mig. Orden börjar dansa ut.

“Om vi gör sanningen till första prioritet, tror jag det tas hand om sig själv. Livet ställer oss för de möten vi behöver, allt sker av i sig själv, om vi hela tiden har den här längtan efter sanningen med oss. Om vi gör det till det viktigaste. Att smälta ihop. Sri Nisargadatta Maharaj sa att det tar tolv år efter ett uppvaknande, innan vi börjar landa i ljuset. Jag möte någon som varit fullt klarvaken i flera år, innan någon stark identifikation kom över honom…. det tar tid. Men om vi bara bär med oss sanningen…”

Jag är så tacksam för alla vackra människor som finns i mitt liv. Alla som öppnar sina dörrar, sina hjärtan och delar upplevelser och närvaro. Jag blir helt rörd när jag tänker på er, varenda en, och det är så vackert att jag nästan vill gråta. Alla dessa möten. Alla dessa möten är anledning nog att ha trasslats in i illusionen; att få uppleva kärleken till det eviga genom någon annans ögon.

Tack, alla ni älskade, ni spegelbilder, ni strålande solar, stjärnor, universa.

Tack.

Vipassana: Reflektioner och pusselbitar

Vipassana: Reflektioner och pusselbitar

Ute i verkligheten igen, efter tio dagar innanför de tunna, blå repen som symbolisk avgränsar det isolerade uppordnade sinnesfängelset med världen utanför, som tynar bort, från realitet till minne till avlägsen dröm.

Ute i babylon. Att komma hem. Att ens ha ett hem att komma till… var nog mer chockartat än de tio dagarna i sig. Chockerande stilla i en miljö full av rörelse, människor som springer, och allt jag förmår är att sitta med min stengodstekopp mellan händerna och stirra rakt fram. Va? Är jag ute igen? Men… vad nu? Finns något annat att göra än… ingenting.

Tidigare rinner av som minnen av en dröm, människor frågar mig hur det var, men efter en dag i staden var Vipassana så länge sedan att det knappt är nåbart. Så är det alltid att komma till en ny miljö; det som varit försvinner, som om det aldrig hänt; kvar ett tag är andetagen och pulsen tills även det ger vika för nytt. Men ska hinna få ner lite reflektioner innan minnesbilderna kan få flimra bort bäst de vill, för att ge plats åt /det här/.

… men vad finns att säga? Även om inte bergochdalbanan var lika brant som första gången för några år sedan, även om havet är lugnare, är det alltid en resa, en långdragen tripp som bara kan greppas som i en dröm. Vågor av ilska, strömningar av stillhet, timmar och timmar med ryggen mot ett träd, solen i ansiktet, fågelsång och de första knopparna vågar titta upp. Många soluppgångar över östgötaslätten och vindkraftverken och tjugofem koppar äpplechai. Goenka som tjatar om hur bra dhamma är, hur alla borde ha dhamma, om hur mycket vi lider… är ett starkt minne. All(a sangkaras av) ilska dom dök upp mot den där gubben som sitter och svamlar. Jag tror jag är lite allergisk mot bullshit, och jag vet inte om det är något jag vill bli av med.

Varje kväll är det föredrag. Videoföreläsning för oss som slipper sitta och lyssna på den svenska översättningen. Många delar är bra. Skarp filosofi hur sinnet fungerar, hur delar av medvetandet reagerar på olika sinnesintryck och tankar och känslor; hur uppfattningskedjan går från subtilare till grövre; från uppfattande till igenkännande till värderande till reagerande (sangkara), och hur vi så ofta identifierar oss med den reagerande delen av sinnet, då våra grova medvetanden missar de så subtila tidigare stadien. Det är fint. Men som insnöad i buddhism ägnas kvällsföredragen också så himla mycket åt att berätta för oss hur mycket vi lider, vilket lidande vi skapar för oss själva, att vi måste ta oss ur lidandet, hur mycket lidande det är att leva, att dhamma är enda vägen ut ur lidande, hur ingen annan teknik kan ta oss ur lidandet, och hur mycket vi lider när vi reagerar och… ja, nämnde jag lidande?

Det var en kväll. Kanske sjunde dagen eller så. Goenka hade pratat om att vi måste bryta kedjan av återfödelse och död, annars skulle vi fortsätta lida i all evighet. Hur värdefull den här tiden är. Att vi måste jobba stenhårt för att komma ut ur vårt lidande. Att nu har vi möjligheten, nu när vi är i våra mänskliga kroppar och allt det där svamlet.

Föreläsningen är över (äntligen!).

Stjärnhimlen är kall och klar. Jag avviker från gruppen som är på väg till huset och går in i den lilla skogen. Tittar upp mot stjärnhimlen, som samspelar i synfältet med siluetter av lövlösa trädkronor. Jupiter och Venus står i rak linje i väster, som de starkast lysande stjärnorna på himlen. Jag fryser härligt där jag står insvept i min tunna sjal, och jag tänker — varför skulle jag någonsin vilja bryta denna cykel? Varför skulle jag vilja avsluta den här fantatiska katastrofen / miraklet vi kallar liv?

Och vad finns att bryta? Det som föds och dör är inte jag. Som Momo har jag bara detta liv, och inte ens det här är mitt, lika lite som det liv som tar vid efter detta är mitt. Tidigare liv är lika verkliga som förra veckan — kanske är praktisk, men kan du hitta det någonstans? Kan du ta på det?

Liv är bara medvetande som på något sätt trasslat sig in i en identifikation. Det är sannerligen ett mirakel. Och en katastrof, och de båda sidorna behövs för att göra upplevelsen så magiskt fulländad som den är. Liv är så fantastiskt. Så otroligt. Alldeles för värdefullt för att slösa bort på lidande, eller på att försöka ta sig ur det. Det är här. Det är det här, med precis allt det bjuder.

Någon process började här. Den hade säkert varit i farten länge, men här började den ta form i ord. En pusselbit till föll på plats. Något om befrielse. Jag låter det vila där och berättar om några dagar. Ta hand om er och allt ni håller kärt. Bom!

Inte ens till låns.

Jag har ingen aning om vad den här upplevelsen är för något. Hur och varför och allt det där. Det spelar ingen roll heller. Jag blir så överväldigad över den här lyxen att få uppleva. Så tacksam för den här korta dippen ner i samsara, med alla intryck, berättelser… genom kroppar som aldrig varit våra, genom färger och bilder som aldrig riktigt hinner ta form i brytpunkten mellan det förflutna och framtiden; begrepp som inte bär någon verklighet. Var skulle nuet finnas? Kan du fånga något nu? Närdå? Nu? Det ögonblicket du vidrör är redan förflutet. Det hände aldrig.

Kropparna är ingenting vi har. De är inte våra. Detsamma gäller egot. Jag och mitt ego. Som om det vore något substantiellt, något som finns där, en djävul på axeln som viskar i vårt öra, eller en gnällig fyraåring inne i vårt huvud. Men egot har lika sann substans som kroppen eller nuet. Det är ingenting som bara finns där, som vi drabbats av och måste frigöra oss från, eller vad vi nu kan få för oss. Vi måste skapa det hela tiden, upprätthålla det genom våra handlingar, och genom att tro på illusionen vi skapar. Ego (separation) är alltså ett verb, snarare än ett substantiv.

Känslan av separation är något vi måste skapa hela tiden. För vad händer när vi slutar skapa, slutar upprätthålla, slutar tro. Vad händer om vi bara släpper taget om en idé. Vad finns kvar?

Det naturliga stadiet kräver ingenting för att upprätthållas. Inga idéer som måste tros på, ingenting som måste göras eller utföras. Det är helt enkelt vad som är kvar när alla lager av görande faller bort. Och det enda som faktiskt är verkligt. Det behövs ingen fantasi för att skapa det. Det behövs inte upprätthållas. Det är opåverkbart av förflutet eller framtid, och finns inte ens i något nu som vi försöker klämma in däremellan. Det är inget svårt, komplicerat eller mystiskt. Det är ingenting som kan uppnås eller finnas eller väckas. Det är bara… tja, se efter själv. Vad händer om du slutar mata separationen med uppmärksamhet?

Det jag är är inte den här kroppen, eller den här idén om en Momo. Kroppen är inte min, identiteten inte min, tankarna inte mina — hur skulle något kunna vara mitt?

Jag har ingenting. Inte ens till låns. Ändå, på något mirakulöst sätt, får jag följa med i dansen. Genom kroppen får jag uppleva sådan tacksamhet, över att få vara här, och uppleva. Jag kan inte sätta fingret på det just nu, i denna stilla men energiska natt när kroppen ville göra något annat än att sova, men tiden här är så flyktig, så kort, att jag inte kan vara annat än så enormt tacksam inför mysteriet. Vad jag vet kan det ta slut imorgon. Kroppen kan somna in i den underbara djupsömnen, och aldrig vakna upp ur den igen. Hela jagkänslan som på något sätt är bunden till upplevelsen försvinner och resan ner i samsara kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Vi kan dö när som helst. Döden följer oss i varje steg, och när vi minst anar det knackar han oss på axeln med sitt beniga finger och inga schackspel i världen kan rädda oss. Om vi förstår, verkligen förstår, att varje dag är en bra dag att dö, hur kan vi då slösa bort det här livet på trivialiteter? Vill du sitta och titta på TV i väntan på döden, distrahera dig och låtsas om att Han inte hinner ikapp dig?

Din klocka tickar.
Varje andetag är ett andetag närmare döden.
Tick. Tack. Tick. Tack. Tick. Tack. Tack. Tack.

Tycker du livet är grått och trist?
Hur skulle det vara om du visste att du skulle dö imorgon?
Vad skulle du göra?

Varför gör du det inte nu?

Du har ett liv på dig. Det här. Sen är det slut. Vill du se tillbaka på ditt liv i dödsögonblicket, hur du hängde i dödens väntrum och läste skvallertidiningar, sneglade ångestfyllt på klockan men vände genast blad för att läsa om den senaste bullshiten i världen. Döden stämde möte med dig redan vid födseln. Varje minut är en minut till låns. Den är inte din, men på något sätt har du undsluppit döden och fått uppleva den. Och nu sitter du i väntrummet, med andan i halsen och en ångestklump i magen, som en paralyserande tandläkarskräck.

Döden och livet går hand i hand. Det är samma sak; ger och tar, föds och dör. Försök undvika döden, och du försöker undvika livet. Bli vän med livet, och du blir vän med döden. Blir du medveten om hur dödlig du är, blir du också medveten om hur levande du är.

Det är så fånigt på något sätt, men vi tycks inte uppskatta något förrän vi inser hur förgängligt det är. När det är mitt framför våra ögon tar vi det för givet. Som om vi lever i illusionen att det varar för evigt.

Inser du att du ska dö, så kommer tacksamheten och smälter rädslans fasader. Låt hela förgängligheten rinna mellan fingrarna, genom kroppen du inte ens har till låns.

Ingenting är ditt, inte ens ditt namn.
I dödens blick finns nyckeln till att våga.
Du kan göra precis vad som helst.
Det finns inga ursäkter längre.
Följ impulser och drömmar. Våga dansa med livet!
Ingenting är ändå ditt.
Så vad har du att förlora?

Det bästa mantrat

Det bästa mantrat

Mantrameditation är ett effektivt sätt att nå upplysning, genom att helt fokusera på de uråldriga stavelserna och vibrationerna de burit med sig sedan sanskrit var på modet för fem-nånting tusen år sedan och alla var heliga gurus som hängde på bergstoppar.

Grejen är att fokusera uteslutande på ett mantra och upprepa det tills man smälter samman med det och genom det transcenderar illusionen om det falska egot; identifikationen med våra kroppar.

I dagens facebookstinna tidsbundna värld kan det dock vara svårt att hålla sitt mantra i sinnet dygnet runt. Det är så mycket annat som distraherar oss; vi måste gå till jobbet, kolla in fejjan, gå på yogaklassen, twittra, hålla oss uppdaterade med det senaste skvallret, för att inte tala om det nya yogamodet och de senaste kristallerna. Därför har vi, av en slump (by the grace of Shiva), funnit en ny och otroligt effektiv direktväg till nirvana som passar utmärkt till dagens stressade tempo.

Ju mer vi upprepar vårt mantra, desto bättre. Att säga det tusen gånger om dagen är bättre än att säga det tio. Att säga det högt är effektivare än att recitera det tyst. Skriker vi det i megafon blir effekten säkert förstärkt med decibelstyrkan, men jag har inte provat.

Men varför gå den långa vägen? Varför hålla på och kämpa och slösa massa värdefull tid på att upprepa ett mantra? Turbotweaka din väg till upplysningen med Turbo Tweak™-metoden. Den är helt naturlig, godkänd av Indiska gurus och alla kan lära sig den på mindre än en minut. Och dessutom ger jag den till er, helt gratis. Nu ska jag berätta hur den går till:

Sätt dig ner. Se till att ryggen är rak, så kundalinin kan flöda fritt. Det här är inte kundalinimeditation, men i ögonblicket av upplysning kan alla energier du hållit tillbaka och stängt in explodera ut så att du kan leva ut till din sanna potential. Se också till att andas djupt med magen och att diafragman är avslappnad. Sedan sjunker du in i ditt mantra; det kan vara vilket som helst som kommit till dig, men jag har funnit det effektivare om det börjar med Om (eller Aum), eftersom det i sig innefattar hela universums skapelse i en enda stavelse. Som exempel tar vi om nama shivay.

När du har sjunkit in till ditt transcendentala medvetandetillstånd och är kontakt med ditt högre jag är det dags att börja processen. Säg orden nedan, högt och med känsla inför dig själv. Du måste verkligen tro på varje ord och ha hjärtat öppet och ödmjukt inför processen, utan förutfattade meningar som blockerar upplevelsen. Kom ihåg att grundprincipen är – ju mer vi är med ett mantra, desto effektivare. Så här lyder de magiska orden, som tar dig direkt ut ur den här illusionen. The direct path to enlightenment – TurboTweaked™. Så här lyder de magiska orden:

Om namah shivay tio tusen gånger mer än någon någonsin kan säga, stjärnstopp.

Det var det. Så enkelt. Det verkar simpelt, men är enormt kraftfullt och kommer garanterat leda till ögonblicklig upplysning. Använder du dubbla radband förstärker du effekten. Lycka till!

Spiritualitet


Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?

Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:

The Transformation of Our DNA Is Leading Us to Universal Truths

We have been stuck in a Universal Time Matrix that has been disconnected from higher dimensional frequencies for thousands of years. Our DNA is finally catching up and breaking through restraints which have halted our progress. Somehow, we’ve agreed to do all of this to ourselves. However, humans will soon know and understand why 97% of our DNA has a higher purpose and why its transformation is leading us into an awakening that we never could have imagined.

True Self Realization and Soul Awakening requires expansion of our existing beliefs (beyond the restrictions of your programmed belief system – Opening up to the Absolute Universal Truth)….

Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn. (Notera ”requires expansion of our existing beliefs” …)

Det är inget fel med spiritualitet. Men syftet är inte, och har aldrig varit, att ”vakna upp”. Tvärt om. Det handlar om att sova gott. Om att döva sin existensiella ångest, hopplösheten och paniken över att finnas till som människa.

Den där hopplösheten, som ligger där djupt begravd någonstans, över att världen är på väg åt helvete, och hur mycket vi än kämpar ligger det inte i våra händer. Hopplösheten över att det finns så mycket grymhet och lidande på alla nivåer av det mänskliga varat. Vi krigar, dödar och våldtar varandra på grund av ideer och åsikter. 450 miljarder djur slaktas varje år för att bli mat. Inte ens på lokal nivå kan vi hålla sams; hur många relationer bygger inte på rädslor och bristande kommunikation?

Samma existensiella panik kan ligga och lura i känslan av att något är jävligt fel, att allt bara är illusoriska luftslott, gemensamma lögner vi alla lyckas tro på, genom att bygga våra egna rigida versioner av dem. Kanske vänder vi paniken mot känslorna, den ångesten över att bara finnas till som människa (må vara uppdiktat eller inte); det är tungt att vara någon, med historia och problem och taskig barndom och allt det där. Vad är att sträva mot att släppa identifikationen med det där jaget, om inte en desperat reaktion mot den där ångesten? Den där djupa, jävla rädslan, som håller fast oss i vilken skit som helst, för djupt, innerst innerst inne, så är vi så rädda för att inte finnas. Vad gör vi när vi inte längre kan knuffa bort den?

Nu målar jag upp en mörk bild här, men jag vill tydliggöra en poäng. Det här mörkret är ingenting vi nödvändigtvis är i kontakt med. Vi gör ju såklart allting vi kan för att skjuta undan det. För att slippa möta vår egen existensiella rädsla.

Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet? Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om att vi är på väg in i något finare, vi kan hitta på historier om varför vi finns på den här jorden — hitta på svar till alla frågor som uppstår i tomheten, och vi kan nöja oss med det. För att det tar oss bort från ångesten. Remedies against panic. *

Denna egoinducerade spiritualitet är således inget annat än förtäckt rädsla. I vilken position egot än sätter sig, hur fint det än verkar, hur mycket prat det än är om växande, transcenderande; hur fina regnsbågshistorier vi än bygger upp, så blinkar det rött och låter tut tut tut tut tut tut tut (mm, precis så monotont låter larmet. Det blir rätt tjatigt i längden.). Det luktar ego. Det luktar rädsla. Rädslan för att inte finnas till, som håller oss så sysselsatta.

Det är okej. Rädsla styr så sjukt mycket av våra beteenden, och vi är inte ens medvetna om det. För rädsla och okunskap går hand i hand — vi vågar inte ens se. Vågar inte röra vid det, höra det, lukta på det eller kasta oss ut i det. Och vi famlar desperat efter sätt att hantera rädslan, på ett så tidigt plan att vi inte sjävla är medvetna om det.

Det är inget fel, något av det här. Vi har alla våra sätt att möta tomrummet, om det så är fly det, kasta oss in i det, ignorera det, uppgå i det… Men nu tror jag jag förstår varför bullshitdetektorn ljuder så högt av all slentrianspiritualitet jag tycks springa på överallt.

Förklädd rädsla, i formen av något vackert.
Som vi så desperat försöker tro till existens.
Bara vi tror på något hårt nog, så blir det sant, aight?

Vi har ingen anledning att lura någon annan än oss själva. Och det verkar som vi trivs himla bra med att sova, om vi bara hittar en historia vi passar in i. Happs. Nu har Momoidentiteten fått säga sitt. Sov gott, fina vänner. Vi ses i drömmen…

Naturligt handlande

Naturligt handlande

Gör det som känns naturligt.

Svårare än så är det inte.

Det finns en naturlig handling i varje situation. Och det är ändå inte vi som handlar, så det är ingen ansträngning att göra rätt val. Om vi bara låter allt det där surret släppa taget om oss.

I handlingen har vi ett val. Åtminstone kan det verka så. Vi kan alltid välja om vi ska följa vår rädsla, som blockerar det naturliga flödet, eller vara modiga att göra det vi vet är rätt. Vi väljer i ögonblicket, men vad vi än gör är det oundvikligt. Efteråt finns ingen möjlighet att något annat kunde ha hänt, än det som hände. På så sätt är allt som det ska. För det kan omöjligen vara på något annat sätt än precis så som det är. Vår vilja är fri, men resultatet är inte upp till oss.

Vad händer om vi struntar i de där tankarna att vi kanske borde, och vad den och den ska tycka? Om vi följer vårt eget flöde, hela tiden, och ser igenom självcentrerade begär när de dyker upp? Vad händer om vi slutar haka upp oss på idéer om hur livet ska levas eller saker ska göras?
Vi låter andras idéer som är påpackade på oss släppa taget? Släpper taget om ”jag”. Bara programmeringar i den omedvetna betingade rörelsen.

*

Det kan hända att våra naturliga mönster skiljer sig mycket från hur vi är vana vid att agera. Det kan hända att vi kanske hela livet agerat utefter andras förväntningar, andras tankar, utifrån hänsyn till någon annan.

Hur skulle det vara, om det inte fanns någon annan?

Det är ingen hemma hos dig heller.

Den där rösten…

Vem hör den?

Vem ser reaktionerna?

Kan det finnas något annat ‘vem’?

*

Jag upplever världen som strömningar.
Strömningar i naturens cykler.
I politik, i människors inre.
Paradigm avlöses av paradigm.

Upplevelsen förändras hela tiden,
tar olika riktningar, vänder.
Hösten förskjuts.
Det blir några grader varmare.
Tills nästa istid tar över.

Människans historia är så otroligt kort på den här jorden. Liv har spirat i miljoner år på den här planeten. En planet i ett enormt universum, som i sig bara är en aspekt, en del av en historia. En historia som behöver oss för att berättas och bli solid.

Bara historia…

Vi är inte skilda den här planeten. Vi är inte skilda den här naturen. Allt det här är Jag, alla tider, alla åldrar.

Människans korta korta korta tid här på jorden… vi kan dö ut i morgon, eller om hundra år, eller om några miljarder när universum imploderar eller exploderar igen. Den stora vågen, där tiden föds, första ögonblicke… också bara en puls…. strömningar… vågor…

Att ta ett steg tillbaka, och få lite perspektiv, i vilken situation som helst, gör att vi ser den klarare.
Och att ta det sista steget tillbaka… ser vilket fragment av en vågkrusning jordelivet är.

Och hur enormt havet är.

Det är havet vi är.
Inte tumultet i vågkrusningen.

Vi kan inte drunkna,
för vi är havet,
och det kan inte drunkna i sig själv.

Vad kostar din ärlighet?

("Do you want to live your life more fully? Would you like to experience bliss, joy, flow and create the life you want? Do you want to live more present in the now? .. eller, nejjustja.. fuck that shit.)

Vilka sidor av varat undviker du? Vad för shit blundar du för? Vad hindrar dig från att se klart? Vad är det för gömda vråer du inte letat igenom, som håller dig kvar i identifikation?

Du gör inte det här för någon annan än dig själv. Du lurar ingen annan.

Hur mycket kostar det dig att vara ärlig?

Vad händer om det är okej att inte veta?
Vågar du låta livet spela ut sig självt?
Vågar du uppleva allt som läggs ut för din väg utan att skapa någon som kan kämpa emot?

Vad är du rädd för att förlora? (Vad kan du någonsin förlora?)
Vågar du släppa taget? (Finns något tag att släppa?)
Kan du?
Vill du?
När?Kan du?
Vill du?
När?
Kan du?
Vill du?
När?
Kan du?
Vill du?
Vem?

Vågar du se, hur jävla ont det än gör?
Vad händer om du gör det du inte vågar?

Kan du veta? Tror du på en historia som säger ”vad var det jag sa?”
Är du verkligen nöjd i drömstadiet, styrt av rädslor(Vad är annars omedvetenhet, om inte rädslan för att se? Vad är drömstadiet, om inte betingade impulser som reagerar mot varandra? Är det en slump att makten i drömstadiets samhällen verkar bygga på rädsla och kontroll? Vi ser flera och blir rädda för att själva i deras skepnad, reagerar med kontrollbehov. Vi över våra egna liv; staten över folket; patriarken över familjen. Impulser, reagerar med impulser. Idéer så rigida att de tas för givet och blir verklighet; färgar och filtrerar verkligheten till skuggspel, tomt på substans.)?

Hur skulle det vara att leva utan att vara den som reagerar?
Om acceptansen lägger sig som en rymd runt benägenheten att reagera?

Hur skulle det vara om tankarna stör lika lite som ljud i omgivningen?
Om de fortsätter vandra, utan någon ägare?

Hur skulle det vara, om motstånd också är helt okej?
Hur skulle det vara, om du fick vara precis som du är?
Om det som dömer är också bara en impuls i drömmen.
Ord utan någonstans att landa.

Tänk om det är så?
Tänk om ingenting av det där är du?

Vad är du då?
Vem skulle du vara, utan namn?
Vad finns kvar när du är borta?

Vidare…

Vidare…

Det är inte mer än att vara. Vila i det som är. Se att jag inte har någon kontroll, låta kroppen ta hand om sina saker som den interagerande köttrobot som den är. Hela den här processen är tom. Idéer som river upp andra idéer. Allt det där… det är ändå bara tomt.

Stilla. Ingenting behöver göras. Fattas. Uppnås… för vaddå? Berättelsen har sin gång… men det finns ingen där som berättar. Det finns inget drama. Ingen process. Ingenting. Människorna jag möter, och de jag ser flöda förbi, eller sitta i publiken i trans… det finns inget där.

Jag ser det här nervstycket släppa taget om … allt. Förväntningar. God sed. Den tar sig friheter att var otrevlig, bränna broar, gå emot allt som är korrekt och rätt. Samtidigt som den kan slå över på ett ögonblick, ta emot ett jobbsamtal och vara profesionell och glad utan att behöva fejka… för det är inte jag som gör det; det är ingen ansträngning. Eller så slår det över i hysteriska skratt som går över i extas. Jag ser allt det där hända. Jag känner hur något urladdas… det går djupare. Förtvivlan och kärlek är bara en hårmån bort; de uppstår ur samma intet. Jag dras med av känslorna, njuter av att vara destruktiv, njuter av att genomskåda idiotin i hela det här brinnandet, och jag vet att inget av det där är jag. Att det är historien som laddas ur och bleknar…

Och jag känner sådan tacksamhet. Tacksamhet till processen. Tacksamheten till varat. Tacksamhet till universum som förser den här kroppen med vad den behöver. Mat och tak över huvudet och så mycket mer därtill. Jag känner sådan vördnad och tacksamhet över det jag inte har någon kontroll över… för vem finns att ha kontroll? Och över vad?

Allt det här är som en schjysst film. Nu spelas filmen Ladda ur egot (2011 ed.) upp. Och jag dras med av den, för jag njuter av den. Djupdykning i idéerna är en sjukt spännande story att följa. Jag väntar med spänning för att se var nästa eld blossar upp…

Det började som ”Vad vet jag egentligen?”

Det började som ”Vad vet jag egentligen?”

Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.

(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?

Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.

Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…

Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.

Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.

När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?

Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?

Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?

När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.

Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.

Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.

Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.

Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.

I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.

Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.

Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.

[tags]kärlek, ärlighet, mod[/tags]

Innan rörelsen

Så när vi skalat bort alla former, sett att inget av det vi kan ta på, inget av det vi kan benämna, kan vara vi.
Vad finns då kvar?

En känsla.
En känsla av att, Jag finns.
Jag är här. Jag upplever allt det här.

Jag kan inte tala för någon annan, men för mig för det med sig en enorm tacksamhet.
Jag får vara här. Jag får uppleva det här.
Vackert eller fult. Flödande eller jobbigt. Älskvärt eller hjärtskärande. Oavsett vad sinnet säger, vilka etiketter det sätter, oavsett hur sinnet reagerar:

Jag är här. Jag upplever.

Och allt går över. Livlinan om sinnet skriker för högt.
Det går över.
Vågen rids ut.
Och även mitt i stormen,
finns stillheten,
finns känslan:

Jag är här. Jag upplever det här.

Alla dessa former, färger, rörelser. Detta skådespel.
Wow.
Tack.

Tillbaka till början

Tillbaka till början

Egentligen är det väldigt simpelt:
Om något kan ses, kan det inte vara du.

Vad du än kan peka på i den här världen, kan det inte vara vad du är.
För om något kan ses, finns det något som kan se det.
Inget fenomen kan alltså vara du. Inte tankar, inte kroppen, inte något fysiskt, inte något mentalt.
Ingenting som går att sätta ord på.
Flytta uppmärksamheten bakåt. Tidigare.

Något ser allt.
Kan du se det som upplever?
Vem är det då,
som ser det som upplever?

Och om den kan bli sedd, vad är det då som ser den?
Gå bakåt. Gå bakåt. Hitta platsen varifrån allt tar form. Därifrån seendet sker. Där inga koncept finns kvar.

Vem är du?
Formerna,
eller det formlösa,
som upplever formerna?

Självutveckling

”Vi bär ju alla med oss vår historia, våra problem och issues att lösa…”

Jag sitter i ett satsangtält, dit benen råkade ta mig när jag trodde jag var på väg någon helt annanstans, tittar storögt på kvinnan som står framför mig.

Och tänker: ”Va?”

Vad sjuttsingen pratar hon om? Tror de andra verkligen på det här?

Jag ser mig om, lite i smyg. Publiken lyssnar uppmärksamt. En del nickar igenkännande. Som om det är en självklarhet. Som att det är så det är.

Kvinnan pratar vidare. Något om att acceptera döden och försoning. Jag smyger ut så omärkligt jag kan och sätter mig på den stora gräsmattan med en kopp te och tittar ut över det skimrande människohavet.

Jag förstår mig inte riktigt på den här världen längre. Eller människorna. Ibland kan jag spela med, men för det mesta är jag bara förvirrad. Låt oss se om jag förstått det här rätt…

Vi är alla personer med en historia. Vi har varit med om mycket skit i det förflutna som påverkar hur vi är nu. Vi behöver komma över våra blockeringar och lösa våra problem för att bli hela människor. Det är en hård och lång väg att gå, men tillslut kanske vi kan nå fram till målet att bli hela. Om inte annat tar oss varje delsteg lite närmare målet. Målet att… ja, vaddå? Bli hel? Bli fri? Bli fri från vaddå? Blockeringarna och problemen? Bli hel som i…? Hur ska jag fylla upp den där sista luckan? ”Leva upp till vår fulla potential”? ”Leva livet fullt ut”?…

Så vi använder tekniker för att lösa problemen. Vi går i terapier, går kurser, workshops, mediterar, gör yoga. Läser självhjälpsböcker, blir terapeuter själva eller hänger med gurus. Och vi kanske lyckas städa lite i egot, ställa lite saker tillrätta, men det kommer bara mer, mer mer mer. Djupare lager i det undermedvetna, kallar vi det, och kastar oss gladerligen in i våra nya issues och blockeringar, i hopp om att en gång bli hela människor.

Eller… Va?

Vi kan gräva i all oändlighet. Eller så kan vi helt enkelt sluta. Inse att det vi fokuserar på växer sig starkare, och att ju fler problem vi löser, desto fler skapas. Att försöka befria oss från sinnets grepp, på sinnets villkor, fungerar aldrig. Sinnet älskar den här leken. Skapa problem och försöka lösa dem. Håller transen igång.

Hur mycket mer självutveckling måste vi syssla med innan vi inser att vägen inte leder någonstans?

Se efter. Se efter vad du identifierar dig med. Du kan jobba med den här personen, det här jaget hela livet, utan att bli färdig. Men det räcker med ett enda ögonblick, för att allt ska falla. Ett enda ögonblick att bryta dig ur transen, för att sluta se allt genom egots ögon och istället låta egot bli sett, som en del i rörelsen, i all rörelse…

Ta reda på vem det är som ser allt. Hitta den som upplever det här.

Du är redan fri. Du är hel. Du är perfekt. Men det spelar ingen roll hur många gånger du läser det, hur många workshopshållare som säger det. Du måste se efter själv.

Kan du hitta den som upplever allt det här?

Sen kan du gå på workshops. Eller dricka te. Eller dansa. Eller vad som helst.

När du inte längre är fast i transen
om att något måste göras
för att du ska bli fri.

Tepåsar med etiketterna Detox och Love. Mycket sojamjölk och honung. Det är hela grejen. Ord på en blogg, ja, det är där också. Och i morgondagens att göra-lista, radioskvalpet i sommarstugan, alkoholisten på parkbänken. Grannarna som bråkar, den övervuxna gräsmattan eller bilkön. Ja, det är där också. Det är bara så uppenbart, att vi lätt missar det. För vi har fått lära oss, att det ska vara svårt…

Älskade du

Det du gör är rätt,  där du är är bra, din strävan är precis som den ska vara.

Älskade du,
För mig är du buddha.
Du är en strålande gud.
Stråla!
Och låt världen ta del av din skönhet.

 

 

Stråla! Skin!
Det är ditt naturliga tillstånd.
Hejdlös glädje att vara
buddha bland buddhor,
stjärna bland stjärnor.
Hejdlös glädje
över att bara finnas till.

 

 

Gör vad ditt hjärta säger;
gör vad du vill och måste.
Jag finns med dig i varje hjärtslag,
varje andetag,
varje darrande fingerstrykning
över livets skrovliga yta.

 

 

Bortom gränser och förnuft,
älskar jag dig,
såsom kärleken älskar sig själv.

Jag kan inte ge dig något du inte redan har;
jag vill inte ha något tillbaka.
Vad skulle du kunna ge mig?

 

 

Vi är fria. Evigt fria och dansande.
Inga behov, inga begär;
utan hunger, för vi vet.

Att vi inte är något annat än allt det här.
Att vi inte är skilda från träden, fåglarna, vinden.

Att det inte finns någon skillnad
mellan du och jag.

 

 

Jag älskar dig,
så som löven älskar solen,
och träden älskar jorden de gror ur.

Utan en tanke är jag uppfylld av dig,
växer ur dig,
fri att älska och att älskas.

 

 

Hur kan kärlek tyglas?
Hur kan någon bygga en låda,
visa tomheten däri, och säga:
det här är kärlek?

Den som begränsar kärleken
har inte förstått något alls
Den som hungrar vet inte vad kärlek är.

 

 

Se dig omkring.
Kärleken är där.
Se inom dig.
Kärleken är där.
Överallt.

Samma kärlek.
Samma eviga kärlek.

Ingenting finns. …eller?

En insikt som kanske följer efter att man gjort sin self-enquiry-läxa duktigt och tittat efter vem det egentligen är som upplever allt kan låta typ såhär:

Det finns inget du. Det fins inget jag. Allt som finns är… det här. Allt är tomt, inget existerar mer än i en dröm; inget av det här är verkligt.

Allt det där är sant.
Men det är kanske inte hela bilden.

Något gammalt helgon (Shankara) beskrev det på tre vackra rader. Adyashanti har pratat om det, och säkert många andra också. För det verkar vara en punkt som är så himla lätt att fastna på i satsangträsket. Läs bara bloggen något år bakåt, så är den ett levande exempel på det.

Såhär sa Shankara:

Världen är en illusion
Blott Brahman är verklig.
Världen är Brahman.

Allt är en illusion. Allt som finns är det. Upplevande medvetande. Ja, så är det. Trippa på det en stund, njut av det! Ur den insikten är allt så himla komiskt, så himla surrealistiskt, problemfritt, och alldeles alldeles underbart…

Tillslut kanske du landar. ”Verkligheten” kommer krypandes. Ingenting finns, kanske… men det är här ändå. Även om du fattar att allt bara är en illusion, upplever allt som en dröm, så är du omgiven av en värld som är övertygad om att det är på riktigt.

Att du börjar landa, betyder inte att du ”tappat det”. Snarare börjar cirkeln slutas, insikten integreras.

Världen är Brahman. Det är… allt det här vi upplever. Alla dofter, smaker, bilder, ljud, känselintryck. Alla människor vi möter, alla upplevelser och alla berättelser — Det är världen.

Ingenting finns, på så sätt att det inte har något eget liv, ingen kärna. Allt spelas upp, i, av och för medvetandet-självet-dig.

Ingenting finns, på så sätt att det är flyktigt, ständigt föränderligt och ögonblickligen övergående.

Ingenting finns, på så sätt att våra berättelser, våra ideer och koncept inte är sanna.

Ingenting finns, i absoluta termer, för allting som kan tas fasta på är relativt.

… och ändå upplever vi. Ändå deltar och interagerar vi. Vår existens påverkar, även om vi gömmer oss i en grotta. (Hej Ramana…).

Men det blir bara så himla mycket lättare att leva, när vi inser att det kanske inte är så på riktigt som det verkar. På ett sätt kliver vi ur världen, samtidigt som vi är där. Saker blir inte så himla allvarliga. Kanske märker vi att åsikter och tankar vi tidigare identifierade oss med inte gäller längre. Kanske ersätts alla dessa identifikationer med en känsla av att allt är så otroligt helt okej. För ingenting är åtskiljt något annat.

Allt det här är det. Och allt är så otroligt helt okej.

Vi skriver våra namn på vattnet, som Mooji brukar säga. Ytan kanske rörs upp för ett ögonblick, men inget lämnar några spår.

[tags]mooji, adyashanti, shankara, brahman, uppvaknande, insikter, illusionen, drömvärlden, ramana[/tags]

Du är perfekt (ljud)

Från Gokarnas stenar och stränder. Varat verkar vara på viloläge, men lite svammel och trams dyker visst upp ändå. Varsågoda, vackra vackra vänner. Se till att ha på ljudet. ♥

Du är perfekt (klicka här för att lyssna)

Bara om det finns identifikation med vågskvalpningarna så kan det verka som att du för ett ögonblick glömmer bort vem du är… men det har du inte.
Du har aldrig någonsin tappat det. Du kan aldrig någonsin tappa det. Det. Det där… som är så… extravagant, stort, jag vet inte… alltså… det är så himla himla himla enkelt.

Inte ens vågornas ljud. Bortom det. Före det.

Något upplever.
Något hör vågorna.

Alltså kan du inte vara vågorna. Du är före vågorna.
Så kan du göra med allting. Du kan inte vara det du tänker, för någon upplever tankarna. Något är före tankarna……

….och sen då?

….och sen då?

Nu är det snart ett år sedan en upplevelse omkullkastade min betingade världsbild. Allt förändrades på ett ögonblick. Det skulle kunna kallas för ett uppvaknande, men det är inte helt sant. Ingenting vaknade upp, för det hade aldrig sovit. På sin höjd kan jag kalla det ett skifte i uppmärksamhet, varifrån seendet sker. Det jaget som trodde sig vara skiljt från allt annat upplöstes, så som mörker skingras av ett ljus; okunskap skingras av förståelse; lögn skingras av sanning.

Allt vändes upp och ner den natten. Inget var längre som det en gång varit.

Jag förstod plötsligt ingenting längre, samtidigt som jag förstod allt. Jag tittade på människorna, alla de som springer runt… och kunde verkligen inte förstå. Vaddå, de tror de är någon? De tar det där ”jag” för givet, tror att allt som händer händer dem.. lidande, lycka, sorger, extas… jag var bara så förundrad.

Jag kunde plötsligt inte relatera till människor längre. Tusentals teatermasker på en scen, i trans, uppslukade av sina roller. En förvirrad stackare som slitit av sig masken, vaknar upp ur drömmen.. och ser alla andra springa runt.
Så mycket förändrades. Så mycket hände. Samtidigt som ingenting alls hände. Så många stormar, samtidigt som det var – är — så stilla hela tiden.

Vågor av identifikation dök upp då och då… under det första halvåret eller så, var de starka. Stormar av intensiva eldar för att bränna upp min egen värld. Egot som kämpar för sin överlevnad. Vågor att surfa på och rida ut.

Vågorna lugnade sig till krusningar på havet. Stillheten blev mer och mer stadfäst. Tvivel och undringar byttes mot stadfasthet. Jag vet. Jag vet att jag vet. Sinnet kommer alltid tvivla – ja, sinnet finns fortfarande där – men det har ingen giltlighet. Tvivlet har ingenstans att landa. Tvivlet, om det någon gång dyker upp en rest av det, når inte fram… precis som resten av omvärlden. Hela sommaren lyssnade jag på satsanger. Adyashanti och Mooji. I timmar och timmar. Jed McKenna väckte nya stormar och fick mig för ett ögonblick att glömma bort kärleken. Mooji påminde mig igen och sakterligen blev även hjärtat etablerat i det nya sättet att uppleva. Det gränslösa, tidlösa självet upplever ur mina ögon, samma ögon som det illusoriska egot en gång tittade ut genom.

Jag skrev. Skrev skrev skrev. Ett tag verkade det som jag skrev en bok. Advaita och icke-dualism och alla de där begreppen kom in i mitt liv. Tydligen var det här inget unikt och slumpmässigt, utan något utarbetat, mångtusenårigt. Tusen och åter tusen människor har genom tiderna fattat samma sak som jag. Jag ser människor omkring mig och ser att de ser. Vet att de vet. Vi ler åt varandra, eller ignorerar varandra. Det är inte så viktigt.

En halv miljon tecken skrev jag på några månader. Det är typ två romaner. Det behövdes väl, eftersom det hände. Nu sitter jag med en stor hög prydligt utrskivna papper och tittar på dem.. jaha? Vad ska världen med det till? Vad finns det mer att säga? Samma på bloggen, vad finns det att säga? Det som är relevant går att skriva på några sidor. Eller som Mooji uttrycker det, om inte sanningen går att skriva ned på baksidan av ett frimärke är den inte ren nog.

Ingenting annat intresserar mig. En gång i tiden handlade Momo Jord om lycka, hur man lever ett schjysst liv, hur man copar med vardagen eller flowar i livet. Hur man manifesterar grejer. Sådant som alla kunde relatera till. Sedan i våras har det uteslutande handlat om… tja, icke-dualism. Det enda som funnits i mitt sinne. Jag Är, och det är allt som är. Jag brydde mig inte längre om att vara pedagogisk, att vara förstådd. Det spelade ingen roll. Det var det ens som intresserade mig. Jag slutade fatta grejen med att hantera saker på sinnets nivå. Jag kunde inte längre relatera till sinnen. Även om jag förstod helt vad som hände lät jag saker vara. Det var så absurt för mig, är det fortfarande… att människor envisas så mycket med att tro att de är någon, att de har ett sinne, att lidande och historia är deras. På något sätt känns det så himla ineffektivt att lösa saker på sinnets nivå… problemen kommer återkomma. Lidande kommer alltid vara där, så länge sinnet är huvudfokus. Sinnet och inte Självet, det allomfattande, tidlösa självet som vi alla är. Det enda som är bestående, sant. Och det som strålar sådan… frid.

Det har aldrig varit ”jag” som styrt något av det här. Det har bara hänt. Jag har bara observerat. Jag har observerat stormar, stillhet, frihet, extas. Jag har observerat människor lida, utan att göra något trots att jag kunde. Jag slutade dalta med egon, förutom när det var uppenbart att det faktiskt var det som behövdes. Bara en enda sak spelade roll för mig. Att vakna upp.

På något sätt är det så himla ironiskt att vara terapeut med den utgångspunkten. Men mina klientmöten – de jag valde att ha kvar – var så kärleksfulla, så vackra. Jag njöt av mitt jobb, jag gör det fortfarande.

Och nu då? Jag hänger i ett stort, tomt hus i Tiruvannamalaj. Största delen av dagarna spenderar jag med att ligga och titta upp i taket. Och jag är helt nöjd med det. Jag skulle kunna göra hur mycket som helst, satsanger och spelningar och konserter och schjyssta restauranger och skogen och sjön och de vackraste människorna jag vet bor bara några hundra meter från mig. Men jag ligger och tittar upp i taket. Ensam. Eller ibland ligger Fredrik brevid mig. I samma stilla varande, glädjen och blissen som inte ens behöver uttryckas med ett leende.

Ingenting alls behöver göras. Ingenting är bättre än något annat. Omvärldens glädje eller spännande saker berör mig inte. Jag har det bra. Var jag än är, vad jag än gör, är det samma frid. Känslan av att Jag är. Sadhulivet var helvetiskt jobbigt, såg jag från någonstans, men även när sinnet reagerade och började skrika, var där frid. Jag berördes inte. Huset här har varit kaos, tio personer, en dampunge, en supande amerikan och inte ett ögonblicks ensamhet på flera veckor. Där var bara frid. Och när det går över, är det som det aldrig någonsin hänt.

Ingenting sätter några spår. Allt bara är.

Vad som kommer hända nu vet jag inte. Kanske kommer en våg av görande komma. Vid någon tidpunkt kommer jag säkert packa min väska och dra vidare. Kanske kommer en bok skrivas, men just nu förstår jag verkligen inte varför. Allt som behöver sägas är sagt. Ett frimärke är inte särskilt stort. Jag har inget särskilt stort intresse av att skriva, trots att där finns en stor kärlek till orden. Taket är lika vackert som skogen eller toppen av Arunachala.

Det finns inget att uppnå. Inget att göra. Görs något så händer det genom mig, jag har ingenting med det att göra. Däremellan vilar jag. Vilar i blissen och glädjen av att finnas till. Förundras över det här miraklet, att det finns kroppar, att det finns sinnen. Att det finns miljarder världar på en jord.

Jag vilar. Äter vindruvor. Tittar upp i taket.

Det är ett himla fint tak.

Gurukulten

Gurukulten

Ok Jenny, den här är till dig. Cynism är sååå förra veckan, men låt gå för det.

*

”Mooji är så medkännande. Han sitter där, och lyssnar på alla våra problem. Vi får lätta våra hjärtan. Han är så icke-dualistisk.”

Jag tjuvlyssnar på de blektjocka britterna i övre medelåldern som sitter vid bordet bredvid och pratar om viktiga saker. Jag smuttar på min papayalassi och läser en bok om indiska gudasagor. Detgår visst utmärkt att vara närvarande i det där nuet alla pratar om, utan att behöva snöa in på ett sinne i taget. Jag tycker om att sitta och lyssna på konversationer, lite på samma sätt som det finns njutning i att åka spökhuset. Mayas verk är fan det läskigaste.

”Self-enquiry är väldigt viktigt.. men du måste vet vad du gör, annars kan det vara farligt.” De andra runt bordet nickar medkännande och kvinnan som badar i svett fortsätter. ”Man borde bara gör det med någon som är kompetent.”

Sällskapet runt bordet har något gemensamt med de flesta satsangbesökare. Ålder, kön, bakgrund, allt sånt där skiljer (”vit medelklass” verkar dock bestå.), men många har en sak gemensamt. De har ett hål de vill fylla. De är olyckliga och vill bli lyckliga.

Och för skrämmande många är konceptualiserad icke-dualism lösningen. ”Han är så icke-dualistiskt.” Jag älskar det! Jag vill hi-fivea Maya, men hon är upptagen med att dra i trådarna så dockshowen kan fortsätta. Det kvittar hur mycket Mooji sitter och frågar vem som upplever. De här människorna vill ha sin årliga satsangfix, så de sedan kan sitta artiga kring middagsbordet och berätta om när de träffade en livs levande Guru.

”Jomen, du vet, det finns en ny grej nu. Icke-dualism heter den. Direct path to enlightenment. Joråsåatt…”
”Nejmen oj vad fint! Är du upplyst nu då?”
”Nja… Men det finns ingenting att göra, säger han. Han säger att vi alla är Det, typ medvetande alltså, energi du vet, och att alla redan är upplysta!”
”Men guuud så trevligt då! Får det lov att vara lite mer kaffe?”
Så sitter de där och är upplysta och dricker kaffe coh ser världen passera förbi… eller?

Satsanggurus drar till sig egon som flugor. Sökarna, som vill ha någon som behöver sin fix och spegla sig i guruns bliss.
Jag vet att för de som fattat kvittar de lika, men jag tycker ändå lite synd om dem på nåt sätt, allihopa. Man skulle ju kunna tänka att någon slags insikt skulle komma om man hänger några år med en den store gurun. Ändå står de och stampar, kommer ine förbi stadiet av self-enquiry, kommer inte förbi frågan, men blissar ut i rymden gång på gång bara de möter sin mästares blick.

Egon som hakar fast vid en symbol för den jaglösa närvaron för att fylla det där hålet. En mur av egon kring den stora mästaren. Som flugor runt bajset.

Self-enquiry är bara ett steg. Stanna inte där.
Om du fattar, integrera sanningen och alla dess följder.
Om du inte ännu fattat, sätt dig ner och håll käften tills du VET vad som är sant.

Vill du blissa hos en guru är det såklart helt okej. Men se det för vad det är. Bliss hos en guru. Ingenting annat, om det är den leken du leker.

Det kan säkert vara gynnsamt att hänga med en guru ett tag. Åtminstone en som fattat och som ve hur man lär, hur man guidar någon till det onåbara. (Vilken idiot som helst kan bli upplyst, men långt ifrån alla är kapabla att uttrycka och lära ut sanningen.)

Men jobbet är ditt.

Det går inte bara att hänga i gruuns närhet och vänta på att upplysning kommer på något mystiskt sätt. Ditt jobb är att dyka djupt in i dina förställningar, skaka av alla lager av illusoiner. Så länge det finns någon som gör något. Gurun gör ingenting. Blissen och kärleken du ser är självet reflekterat i tomma ögon. Devotion till ett objekt – en person – kan fungera en stund, för att ladda ur känslor av jag och mitt, men tillslut måste du släppa taget även om gurun och inse att du är ensam. Att alla vägar leder till villfarelsen att det finns en väg att gå.

Tro inte att någon annan kan ge dig något, eller visa dig något. Sök inte något i det yttre; leta in bland reflektionerna. Ljuset återspeglas så starkt att det bländar, men det är inte källan. Följ bara tekniker du kan förstå, och som ger resultat. Självrannsaka skickligt och djupt; inte halvhjärtat och i ord. ”Vem är jag?” blir ett plattitydmantra som tappar sin mening. Varje situation tar dig närmare det du vill nå, om du kan se den för vad den är och etrahera lärdomen från den. Träna på att genomskåda tankar och känslor och förundras hur de förlorar sin kraft över dig. Se hur det här mysteriet vi kallar ”Jag” tar form, varje ögonblick så unikt, nytt, levande. Släpp idén om sammanhang och strävan och låt dig förundras över storheten i det rena faktumet att vi är välsignade med att uppleva.. Sluta tro att du tappat bort något, och låt kärleken strömma genom hela varat.

Identifiera dig inte med någonting alls. Bara observera.

Se den som ser.

Se allt hända.

Se att inget händer dig.

Stjärnor, vindar, inget händer. (Höstnatt på taket)

Stjärnorna som flödar ovan oss, det öppna taket som blottar skyarna. Höstvindarna som fångas mellan öppna väggar, New tango orchestras Kievkonsert vars stråkar andras vemod och sverigehöst.

Ingenting händer.

Alla samtal, alla tanka som tänkts och förkastats.

Ingenting händer. Ingenting har någonsin hänt, blåser förbi som vindarna, virvlar ett varv och flyger vidare. Ingen kan säga var vinden är, utan rymd och form dansar världen förbi. Tomrummet i virvelns mitt, där är jag, oberörd av vad som sker. Jag ser tankar, de jag en gång kallade mina, ser dem födas och dör. Ser en annan tanke förkasta den första, den om att något är fel, om och om igen ser jag leken. Tanke föder tanke förkastar tanke. Jag ser tankearbetet dekonstruera sig själv, hur de förlorar sin kraft utan min inblandning. Om jag greppar tag i en tanke blir den sann. Om jag förblir stilla händer ingenting alls.

Tankar genomskådar tankar. Jag är inte där.

Känslor upplöses i ett moln när de inte finner något att greppa tag i. Jag ser dem, kan namnge dem. Känslor är också bara en sorts tanke, utan ord men som konceptualiseras och ges mening. Utan tankar är känslor ingenting, upplevelse. Känslor behöver inte genomskådas. Bara tankarna kring dem. Föreställningarna, reaktionerna.

Ur stillheten ses allt.

Det verkar röra sig, men varje ögonblick är nytt. Stilla.

Orörligt.

Hela tiden nytt orörligt.

Jag rör det inte. Det rör sig inte.

Sinnet rör sig, tror det, men jag är inte det, och jag vet att det inte är sant.

Det finns ingenting jag inte är.

Jag är ingenting.

Jag ser impulser till identifikation, men jag är inte i impulsen. Uppstår med en tanke, men drabbas av ljuset innan den når fram till… vaddå?

Ingenting.

Det finns ingen där att identifiera sig med något. Jag är ingenting, inget alls. Stilla, ingenstans. Jag vet allt jag inte är, men jag vet inte vad jag är. Inga ord kan beskriva mig, jag är fri, fri från alla föreställningar om att något är på ett visst sätt. Fri från förbannelsen av identifikation. Jag är inte allt, tvärtom, jag är inget, och inget annat finns.

Allt händer i mig säger dom, men vaddå allt, vad skulle kunna hända? Vad skulle någonsin kunna hända som påverkar mig på något sätt?

Hur kan ingenting påverkas av något? Vad skulle detta något vara, var kommer det ifrån, var är det, bortom koncept och idéer om relativitet? Rum, tid, vaddå, bara idéer i stormen, som skapas ur idén om en storm och någon att vara i den. Det första konceptet som föds är Jag. Först måste rymden skapas, för att något ska uppstå i den.

Ingen tanke kan leva av sig självt. För att den ska få någon kraft måste jag tro på den. Tror jag på den har jag redan skapat idén om ett jag, en rymd.

Jag kan inte längre. Där finns en gammal idé om att jag en gång kunnat, men den är inte min. Jag äger ingen tanke. Ingen tanke äger mig. Jag har helt enkelt inget med dem att göra. De berör mig inte och därför är de kraftlösa.

Det är tyst. Det är stilla.

Inga vindar blåser. Ingenstans kan de blåsa, ingenstans kan de komma från. Ingen rymd finns att blåsa i. Inget finns att föras av vindarna.

Ingenting, ingenting.

Inte det, inte det.

Ingenting alls, inte ens Jag är eller Vem är jag? Inga frågor, inga svar. Inget sökande efter något, inte heller vilande i finnande. Jag har inte funnit något, jag har aldrig förlorat något, jag är varken hel eller halv. Jag är lika skimrande, hägrande som vinden mot min hud eller stenväggen mot min rygg. Där är ingen, inte ens en idé om något. Jag vet vad jag inte är, och det är allt jag en gång tog för givet. Mig själv, jag förstår inte vad det betyder. Jag är här, men jag är inte här. Som en främling vilar jag i vetskapen att inget av det som dansar för min uppmärksamhet är jag. Vinden. Andetagen är där, ljuden, känseln, men utan att göra väsen av sig dansar det förbi, rinner förbi upplevelsen som kan kallas nuet. Jag är här, alltid, men inget annat är.

Cirkusen fortsätter, clownen gråter. (Men allt är som det ska.)

Cirkusen fortsätter, clownen gråter. (Men allt är som det ska.)

Cirkusen fortsätter. Clownen gråter men publiken skrattar när han tar deras synder från dem. Clownen är gammal, sminket flagnat och det vitröda ansiktet är fårat. Tre rynkor i hans panna har funnit sin permanenta plats, lyser igenom det bekymmerslösa sminket.

Clownen har varit med sedan cirkusen föddes. Han har sett allt födas, har sett de trånga träbänkarna fyllas med publik, han ser dem komma och, i generation efter generation.
Clownens nummer är det samma som alltid. Ingenting i cirkusens program har förändrats, men varje gång manegeriet drar igång trollbinds publiken som om de aldrig sett något liknande innan.

Trumman virvlar taktfast, ljuskäglorna snurrar och under jubel och applåder dyker clownen upp. Publiken börjar håna honom, kasta saker på honom. Ölburkar flyger i luften, flaskor, allt de har att kasta. Hånet blir hotfullare och publiken blir aggressiv.

De tar ut all sin ilska på clownen, som gör sitt bästa för att göra sitt nummer trots alla störningar. Det ingår i numret.
Varje kväll är showen likadan. I all evighet. Clownen kan alla spel, har sett alla draman. Han har sedan länge gett upp sina försök att fly cirkusen. Det är omöjligt att bryta sig ur. Han har funnit sig i sitt öde och står gråtande på scen under publikens hån.

Clownen tar sig an deras synder och gör löjliga saker, allt för att få publiken att skratta. Clownen vill bli älskad, för först då kan kärleken han känner för sina åskådare och plågoandar komma upp till ytan. Han vill få dem att skratta, för han vet att cirkusen aldrig tar slut.

Himlar och helveten besöker de trollbundna åskådarnas platser, clownen tar deras helveten från dem och ger dem himlar tillbaka. Han vet att allt beror på hans akt, på om han lyckas balansera på bollen och jonglera med sina käglor trots allt avfall de öser över honom.

Clownen gråter. Publiken buar. Försäljarna jobbar på högtryck för att tillgodose publiken med objekt att kasta, så att de inte ska börja ge sig på bänkarna eller varandra.

Hatet fortsätter och clownen gråter för att han inte lyckas ge mycket nog, för att han inte lyckas göra publiken nöjda.
Akten är över och ännu en clown har spikats upp på korset.

Clownen gråter, men under sminket är han tom. Kostymen står kvar på scenen, som en spegel för publiken, men clownen förstår spelet. Han vet att publiken aldrig kommer låta honom gå. Han plockar inte upp de skändelser publiken kastar, utan balanserar på sin boll och jonglerar taktfast sina käglor. Smärtan och tårarna är inte hans.

Clownen är inte där. Show efter show, utan uppehåll, sedan cirkusens födelse. Publikhavet går aldrig att bryta igenom, transen kräver sin show. Cirkusen går aldrig att fly, för utanför de tunna tältväggarna tar världen slut.

När clownen är i cirkusen, gråter han.

När cirkusen är i clownen, är publiken och transen en genomskinlig dröm, omgiven av den tomhet som omger arenan.

Cirkusen brinner. Ingen bryr sig om att släcka. Men elden tar aldrig slut.

(Behöver jag ens påpeka att du är clownen, publiken, cirkusen och allt det där? Och att det är du som bestämmer hur din akt ser ut, och om du gråter eller ej.)

Upplysningshetsens mekka

Upplysningshetsens mekka

Jag drar söderut och hamnar efter en vecka i Tiruvannamalaj, en liten dammig håla i södra Indien. Ramana Maharshi fick visst för sig att dra hit för att det heliga berget Arunachala tyckte han skulle komma dit, så han drog dit och satte sig på berge och höll käften för att folk skulle tröttna på att störa honom med dumma frågor.

De tröttande inte och nu är Tiruvannamalaj upplysningshetsens mekka. Allt är så jävla icke-dualistiskt att jag spyr. Ramanas namn pryder allt från ashramet till vattenflaskorna. Arméer av självutnämnda gurus i olika grader av självinsikt håller satsangs och vedantaföredrag. Och räcker inte de levande närvarande visas videosatsanger med Papa’ji, Tolle och Adyashanti. Om kvällarna hänger folk hos Mooji och gråter för att de inte kan vara Det, och varje samtal över specialkaffe på de wifiuppkopplade turistrestauranterna handlar om upplysning, allas stora dröm och craving.

Kort sagt, Maya in action.

Jag ler åt Mayas storverk och undrar varför fan universum skickat mig hit.

Jag dras med till Vedantalektion. Eftersom jag aldrig vet var jag ska och det inte är så viktigt vad jag gör eller var jag hamnar så låter jag det som händer hända. Nån vitskäggig amerikan sitter vid ett diagram. Överst står det Medvetande, tillsammans med ett Aum-tecken som indikerar, tja, allt. Nothing less than everything.

Där tyckte jag både diagrammet och lektionen kunde sluta, men det fortsatte visst.

Under omtecknet är en streckad linje, som indikerar Maya. Sedan följer en pyramid med en himla massa saker. Typ vasanas som blir till begär och vanor och massa subtila och grova kroppar och jag vet inte vad. Han pratar ur tradition och dissar gärna och ofta de där neo-advaitans som säger att Du är Det, det finns ingen väg att gå. Du behöver inte göra något. Han verkar visst tycka tradition är bra, och att man måste kämpa hårt för att uppnå något. Jag lyssnar med ett halvt öra, och när Arunachala, det där heliga berget, fångar min uppmärksamhet, blir han visst lite lack.

— Om du vill gå till berget, så gå. Vill du inte vara här så är det bara slöseri med tid, både din och min.

Jaja, tänker jag. Jag kan väl likagärna gå som att sitta här. Och tycker han jag ska gå, så varför inte?

Jag går ner för trappan och sätter mig i korsningen och röker en Beedie. Ger tiggarkvinnan några rupees, tittar på de kräftröda dödsseriösa sökarna och njuter av att sitta och se skådespelet dansa fram för mina ögon.

Tio minuter senare kommer Therese. Hon pallade visst inte heller. Ytterligare fem minuter senare kommer Anna. Plötsligt är allt himla roligt och vi skrattar så högt att den ihopskrumpna kvinnan bredvid oss tittar storögt på oss, innan hon sträcker fram handen mot nykomlingarna, som försöker hi-fivea henne.

— Jag blir så trött på allt det här pratet om upplysning, suckar Therese. Jag bryr mig inte längre. Jag vill bara vara det jag är, göra det jag gör.

— Det är precis det det handlar om, svarar jag. Ingenting mer.

Döden, kliva ur, McKenna, Maya, Samadhi (del 2)

Döden, kliva ur, McKenna, Maya, Samadhi (del 2)

Maya är vår syster som sitter på andra sidan. Hon begär dig, och gör allt för att förföra dig. Hon är slug som tusan och kan lura dig att gräva efter stjärnor trots att ditt arbete är upplyst av månljus. Hon visade dig stjärnornas reflektioner i en damm en gång, och nu gräver du i marken för att få se stjärnorna en gång till. Kanske, om du bara gräver djupt nog…

Maya är alltid med oss. Samadhi likaså. Om vi förirrar oss sliter de oss i sticken, som dualitet mellan rörelse och stillhet, mellan något och inget. Dualiteten är omöljig, men Maya hypnosiserar oss med sin skönhet, lockar oss att begära och njuter av att få uppfylla våra önskningar. May aär vårt universum, det är Maya som ser till att all rörelse sker.

Alla våra begär springer ur Mayas kärlek till oss. Men kärleken är villkorlig, för Maya har också begär. Hennes önskan är vår uppmärksamhet. Hon kan aldrig dö, aldrig besegras. Maya blir rasande om vi bara för ett ögonblick vänder oss mot Samadhi, vars kärlek till oss är lika stark, men ovillkorlig. Maya kräver att få leka med oss, på sina villkor. Samadhi kräver ingenting. Alls.

Ju mer vi hänger med MAya, desto djupare in i hypnosen går vi. Vi börjar fatta att det där med villkorlig kärlek inte riktigt funkar, vi börjar se cirkelresonemangen som lögnen bygger på. Det börjar bli obekvämt. Kanske tar kärleken slut och vi bara bråkar. Maya kanske till och med börjar bestraffa oss, förbannar din existens och ser till att allt går åt helvete. Är du i hennes grepp har hon all makt över dig och hon gör med dig som hon behagar.

Maya är allt. Hon är kvinna, man, lärare, bestraffare, älskare, domare. Och hon älskar dig, hon begär dig. Hon vill att ni ska vara lyckliga ihop. Bara ni. Inga andra störande element. Typ Samadhi, som sitter brevid dig och älskar dig villkorslöst, en kärlek helt befriad från band. Hon väntar inte på dig. Hon mest sitter där. Vilar… i varat.. i kärleken.. i stillheten. Hon kanske tittar till dig och Maya ibland, ger er båda en smekning innan hon svävar in i rymden igen.

*

Vi behöver inte hänga med Maya. När Samadhi omfamnar oss, blir Maya inte så viktig längre. Vi kommer inte sakna henne, men hon kommer törsta efter oss. Kul med en stalker, eller hur? Hon letar upp dig överallt och gör konstiga saker, allt för att du ska titta åt henens håll, vinka, le, göra något. HOn smyger sig försiktigt på dig när du minst anar det. Hon lockar med att leka önskeleken, påminner dig om vilka upplevelser som väntar. Hon kan alla dina ömma punkter, känner dig utan och innan.

Älska Maya, men lämna henne ifred. on vill leka. Låt henne leka. Låna henne dina sinnen, men vila din uppmärksamhet hos Samadhi, on som utgör den sista och mest stilla delen i den heliga treenigheten. Satchitananda; medvetande, uppmärksamhet och… ja, Samadhi. Den hejdlösa glädjen över precis ingenting.

Samadhi är allt du behöver. Önskningar kan uppfyllas ändå. För Samadhi är också Maya, och är lika skicklig på att förverkliga önskeimpulser så att livet flödar obehindrat, så att ni tillsammans ostört kan vila i kärleken till varandra.

För Samadhi är också Maya.
Samadhi och Maya är dualiteten i ditt liv.
Mayas lek är att dela upp och dela upp, utan ände. Repetetivt, samma mönster, djupare och djupare i spindelnätet.
Tudelningen är hypnosen. Att kärleken är mellan Maya och Dig.
Mayas begär är dina. Se dem. Se dem för vad de är.

Döden, kliva ur, McKenna, Maya, Samadhi (del 1)

Döden, kliva ur, McKenna, Maya, Samadhi (del 1)

Du måste dö. Du måste helt ge upp kontrollen, och när du släpper taget dör du.

Berättelsen tar slut. Vår största rädsla är kanske den att inte kunna berätta, om oss själva för andra och om andra för oss själva, för att bekräfta får existens. Vi berättar fö rat leva, vi skapar historier om oss själva och varandra. Med tankens hjälp får vi saker att hända. Vi skapar oss och dom, vi skapar tid, förflutet, framtid. Vi skapar idén om ett nu att vara närvarande i.

När berättaren dör tar berättelsen slut. Äventyraren har återvänt hem och det finns ingenting att berätta. Ingenting att vara. Vi har inte längre någon historia som är vår; andras historier är lika flyktiga för oss som vår ea enga. Vi upplever dem, men de handlar inte om dig. Som en avlägsen film spelas en historia upp för oss, tills vi inte längre minns hur det kändes att identifiera oss med den.

Det sägas att du kan kan drömma att du dör. Typ att hjärnan inte kan fatta vad som händer efter, och därför ‘räddar’ sig själv med att väcka dig i dödsögonblicket.

Precis så.. Typ.

DU måste dö för att vakna upp ur drömmen.

Du kan vakna upp i drömmen, men för att vakna upp ur drömmen måste du dö.

Är du beredd att ge upp allt?

*

Har du den brinnande längtan som sliter i dig, genomsyrar varje handling och tanke; att du bara vill vakna upp, att du drömt färdigt?

Jed McKenna pratar mycket om det där.

Vill du verkligen vakna upp ur drömmen?

De som upplevt klardrömmar, och som lärt sig behärska dem, älskar det tillståndet. De är fria.

Många som tror de vill ”vakna upp”, vill egentligen bara lära sig behärska drömstadiet. Inte nödvändigtvis förstå det, men lära sig spelreglerna för att kunna dansa med lättare. Det finns några saker som är typ sanna. Det du gör motstånd mot växer sig starkare (eftersom du när det). De lögner du genomskådar dör. Begär föder mer begär. Allt du ger ut kommer tillbaka till dig.

Ju mer du spelar med och följer reglerna, desto lättare blir universums dans. Du lär dig önska, och ju mer du är i flödet, desto snabbare och tydligare manifesteras dina önskningar. Om det är genuina önskningar ur den kosmiska intelligensen och inte egots begär. Är egots dimridå helt skingrad är vilket underverk som helst bara en önskning bort. Det var ju det Jesus gjorde. Se. Gå. Gör saker. Ät fisk.

Men att önska sig fram i den här världen är inte detsamma som att kliva ur den. Sätta sig ner och se önskeleken långsamt dansa fram för dina ögon, tills den en dag är utom synhåll, och syster Samadhi sätter sig bredvid dig och omfamnar dig.

Punksatsang? (det tar visst aldrig slut…)

Punksatsang? (det tar visst aldrig slut…)

Allt är perfekt. Varför? För att du är perfekt. Du är fullkomlig. Operfektion är bara en tankestruktur.
Tankar har ingenting med dig att göra.
Tro inte på en enda tanke och allt är perfekt, alltid.
(Vem finns där att tro på något förresten?)

*

Sanningen är evig. Lögner flyktiga. Du är evig. Allt annat kommer och går. Vila i sanningen och låt lögnerna sköta sig själva. De är bara vågkrusningar på sanningens hav. Jordelivet är som att skriva på vatten; flyktigt, impermanent, förgängligt.

För all del, lek människa. Se livsöden interferera med varandra, se de båda upplösas i intet.
Du är havet i vilket namnen skrivs.
Identifiera dig inte med det flyktiga. Irra inte rund bland vågorna i tron om att det är hela din värld. Identifikation med det förgängliga skapar obönhörligen lidande. Vågkrusningen bär med sig hela spektrat, från lycka till sorg, men vågen är flyktig, förgänglig, övergående.
Havets naturliga tillstånd är frid. Stilla frid och hejdlös glädje över ingenting alls. Inte över vågorna, inte över namnen som skrivs och suddas ut. För havet är en våg blott en våg. Föds och dör. Bara sinnet tror att vågen är allt och för evigt.

*

Vem är jag? Låt frågan fylla hela ditt sinne tills du vet. Stanna inte halvvägs. Stanna inte vid upplevelser. Avfärda alla svar som kan uttryckas i ord.
Låt frågan uppta hela ditt vara tills varat fyller sig själv.
Väl framme ser du att du inte tagit ett enda steg.

*

Skala av; lägg inte till.
Du kan aldrig finna någon sanning, för den var aldrig förlorad.
Skala av alla lögner, alla illusioner; och sanningen är det enda som finns kvar.
Sanningen kan inte uttryckas i ord; är ingen känsla.
Sanningen behöver inte bekräftas. När du vet vet du att du alltid vetat.
När du träder igenom porten vet du att det aldrig funnits någon port.
Väl hemma har du aldrig varit någon annanstans.

*

Du kan aldrig förlora det, för du är det. Tro inte på en enda tanke. Jag tänker upprepa det tills du förstår. Tro inte på en enda tanke.

*

Även om sinnet upplever sig helt förlorat i vågkrusningen, slutar du aldrig vara havet. Tro inte på något annat än jag är, att upplevelsen är. All flyktig kunskap är relativ. Du är absolut. Inget finns utom det absoluta.

*

Vem upplever? Vem betraktar betraktaren?
Gå dit. Och gå bortom.
Du är före betraktaren som betraktar betraktaren.
Du är bortom rymden i vilken betraktandet sker.

Rikta din uppmärksamhet inåt.
Utåt är form. Utåt är rymd.
Rymden i vilken all form tar form.
Uppstår från ingenting.
Faller tillbaka till ingenting.
Uppstår och försvinner. Uppstår och försvinner.
Söker du lyckan i form blir livet en ständig jakt.

…

 
Here’s all you need to know to become enlightened: Sit down, shut up, and ask yourself what’s true until you know.

Further.

Further.

När du tror du är framme — fortsätt.
När alla broar är brända — tänd en fackla till.
Fortsätt vidare. Vidare bort. Du är inte framme än.
Slit av lager efter lager av det du en gång kallat dig själv.
När det inte finns något kvar — fortsätt.

Vidare. Vidare bortom.

Vila inte i illusionen att du är framme. Somna inte in igen. Låt dig inte förföras av Maya.
För visst är det skönt,
att inget behöver göras
att du inte behöver ta ett enda steg till,
att du vaknat upp och sett verkligheten som den är.

Bränn upplevelsen. Slit bort bekvämligheten. Krossa drömmen.

Vidare. Vidare bortom.

Vem är jag? Vidare bortom.
Vem frågar? Vem ser? Vem ser den som ser? Vidare bortom.
Finns ingen där? Vem finns att se att ingen finns där?

Låt dig inte luras av din egen berättelse. Tro inte på en enda tanke. Tro minst av allt på att du vaknat upp ur drömmen. Starkast fjättrad är den som tror sig vara fri. Slå dig fri, om du måste. Gör det då med ett leende, för att det är oudvikligt. Och om du kan slippa, om du trivs med att drömma, somna in igen. Det är härligare. Och du behöver inte ta ett enda steg till…

Människodrama

Människodrama

Alla dessa människodraman. Dessa livssituationer. Egon som hungrar efter något. Begär som måste uppfyllas.

Jag förstår inte längre. Kan inte spela med. Det är så främmande för mig.

Jag ser en gammal rest av Momo, minns att en gång engagerade jag mig i sådant. Kom med goda råd, för att lugna egot. Jag fann alltid de rätta orden för att vända en oönskad känsla till en önskad.

Nu är Momo död. Det som agerar nu verkar inte vilja nära något ego. Bryr sig inte om den som identifierar sig med sitt ego skulle må tillfälligt bättre av några ord. Så denne kan fortsätta sin separationslek utan att behöva reflektera eller vakna upp. Det överraskar mig nästan hur oengagerad jag är. Hur jag ser egon skrika, ser vad de behöver för att lugnas… och jag gör ingenting. Säger inte de rätta sakerna, inte det egot vill ha. Det som får personen att må bra. Lugnande ord är bara opium. Dimmar den hårda verkligheten: identifikation = lidande. Obönhörligen.

Det leder inte någon vart att hålla på att dalta med egot. Uppfylla begär för något som aldrig någonsin kommer sluta hungra. Varför gjorde jag det förut? För att jag behövde, antar jag. För att identifikationen fanns där. För att jag någonstans trodde att det var en del av mig.

Jag behöver inte upprättahålla något. Jag behöver inte vara någon. Det berör mig inte det minsta hur andra uppfattar mig. Om jag verkar oengagerad, ointresserad. Jag är inte längre intresserad av att bli omtyckt av egon.

Vill jag möta en människa, är det tomheten bakom jag vill möta. Kärnan, det som är samma stoft som jag. Den kan jag tala till, för där behövs inga ord. Den kan jag umgås med, för där finns inga begär. Allt som står ivägen, det mentala oväsendet i form av tankar, känslor, ego, begär, whatever… det struntar jag i. Ser bortom. Ser det enda som är verkligt.

Det finns inget du och jag. Bakom allt det du tror är åtskiljt något annat är du samma tomhet/fullhet/evighet som finns bakom det som skriver de här orden. Det är det enda som spelar någon roll. Att allt är samma stoft. Låt egoleken leka sin lek. Låt stormarna storma. Det är inte så viktigt.

Vila.

Inte motsatser.

Inte motsatser.

Ibland får jag nästan för mig att jag är någon. Att det finns någon som får för sig något. Att det där falska självet som vill kalla sig jag faktiskt finns. Det där jaget som tror att drömmen är verklig. Som försöker styra drömmar till sin favör. Som försöker leva (styra) livet, istället för att låta livet leva sig självt.

Givetvis går det inte. Det lilla jaget vill ha makt över det oändliga varats skede. Och blir frustrerat när det inte går. No shit?

Det kan verka som du kan påverka. Precis som det kan verka som att något förändras, eller att det finns du och jag och annat åtskilt från varandra. Det kan verka som om drömvärlden är verklig. Som om något alls vore sant.

Hur mycket jag än fråga mig kan jag inte finna något som faktiskt är sant. (Varje ord är lögn.) Det närmaste någon sanning jag kommit, är att upplevelsen finns. En känsla av jag är. Men ärligt talat är jag inte ens säker på det.

Frågar jag mig vem eller vad som upplever, finns ingenting där. Ändå upplever något. Och något upplever upplevaren. Upplevelsen upplever upplevelsen. Sig själv.

Varje tanke är en lögn. Tron på en enda tanke låter seprationens dimma hölja varat. Jag tror inte på något längre. Inte ens på att jag finns eller inte finns. Och det spelar ju ingen roll alls. Det finns ingetn att tro på något ändå. Allt är. Är inte. Whatever.

~

Allt är Brahman, det absoluta. Det finns inget annat.
Jag vet inte varför det absoluta skulle vilja leka separation, men finns en vilja att uppleva. Leka upplevelse. På alla möjliga sätt.

På alla sätt.
Således kan inget rätt och fel finnas.
Upplevelser är bara upplevelser.
Inget är bra eller dåligt. Bara är.

Att få följa med i resan av sinnesintryck är en bliss. Att få uppleva. Inget bara sådant det falska jaget (egot) vill kalla för gott, utan allt. Det är glädjen i livets dans. Bara upplevelser! Skapat ur brahman, upplevt ur brahman, är brahman.

Universums lek. Inget leka bra, leka dåligt, som drömföreställningarna om separation. Utan leka lek. För lekens egen skull.

Allt är bra. Inte bra som i motsats till dåligt, utan bra som i att det är allt som är. Ingen motsats finns. Allt är. Jag är. Brahman är. Rätt och fel är bara tankestrukturer, programmerade reaktioner på upplevelser. Tankar som i sig föder separation. Du är givetvis aldrig någonsin separerad från något annat, men ur sinnets begränsade perspektiv kan det te sig så.

Jag är allt. Jag är varken rätt eller fel, bra eller dålig. Koncepten är tomma för mig. Jag bara är.
Du med. För du är jag.

Vila där.

Eld eld eld. Som om.

Eld eld eld. Som om.

Nya uppbrottstider. Världen vacklar åter för mina fötter. Jag ser det hända. Ser vems fötter. Att inget egentligen händer. Ändå skriker sinnet att det är på riktigt. Jag vilar som orkanen i sitt eget öga, låter sinnet kämpa för sin överlevnad.

Allt som händer i drömvärlden är för att du ska vakna upp ur separationen.

Det som vackar, som krossas, är egot. Min guru ger mig åter hårda lektioner. Trodde du du vaknat upp va? Ha! Känn på det här! Jag borde kanske ge henne en zen-käpp. Det skulle vara barmhärtigare, vill sinnet säga.

Barmhärtighet. Pfft! Jag jublar för varje bit illusorisk jagidentifiering som faller av. Pånyttfödelse får göra ont.. och anyways, vem lider? Det är ju en helt ny värld att förhålla mig till. En värld där jag inte vet någonting, inte kan styra något. När all kontroll jag trott mig haft rinner ur mina händer. Där den enda tryggheten och vilan finns i Självet. Du kan aldrig luta dig tillbaka på illusionen. Den vacklar. För den är inte på riktigt.

Krishna bränner upp hela min värld. Jag ser elden. Ser att det inte är någon skillnad på den, mig och den värld som brinner upp.

Snart ger jag mig av till Indien. Med typ femtio tusen mindre än jag trodde (hej CSN). Utan någon aning om var eller varför. För att jag måste. För att min värld brinner upp och jag vill hälla bensin på elden. Låt hela jävla skiten explodera! Jag ska skratta hela vägen genom egots dödsryckningar. Som om det vore på riktigt. Som om något vore på riktigt…

Drömeld i drömvärld. Uppvaknandet vill vakna upp och jag tänker inte lämna något jag att stå ivägen för det. Jag hånskrattar åt tankarnas försök till självberättigande, låter bränslet klucka ut och dansar i explosionen.

Cirkusen brinner

Cirkusen brinner

Cirkusen brinner. Folk har flytt hals över huvud. Åskkådarrundeln är tom och tältet är fyllt av rök och lågor. Clownen står ensam i manegen. Hans paljettkostym gnistrar i lågornas sken. Hans ansikte är vitt som kalk och under vänstra ögat blänker den föreskrivna tåren. Hans spetsiga lilla mössa sitter snett på huvudet. På sin blänkande trumpet blåser han den stora avskedsmelodin, majestätiskt och löjeväckande.

Allt är en dröm. Jag vet att allt är en dröm. Jag har alltid vetat det, ända sedan jag började drömma att jag existerade; den här världen finns inte.

Han har avslutat sin visa, utan brådska och utan fel. Han går ut, och bakom honom störtar de brinnande bjälkarna och masterna in, duken buktar av eld och sjunker ihop. Nattvinden luktar aska och hetta.

Där ute står de andra och ser med hängande armar på eldsvådan. Alla visste att det skulle gå på det viset. Ingen gjorde några anstalter för att rädda något. Ingen ropade på clownen när han stod i de virvlande gnistorna, ingen bekymrade sig om honom, inte heller han själv. I återskenet ser deras ansikten ut som sovandes. Det har börjat regna lite, men för sent och inte på långt när tillräckligt, precis bara så mycket att håret hänger vått i pannan på allihop.

Om man i drömmen vet om att man drömmer, så är uppvaknandet nära. Jag kommer snart att vakna. Kanske är den här eldsvådan ingenting annat än en annan verklighets första solstråle, som tränger in under mina ögonlock.

Ur Spegeln i Spegeln, av Michael Ende.

Så som var och en går i hela sitt liv, utan att veta något om nästa ögonblick, utan att veta om nästa steg ska möta fasta marken eller om han ska snubbla i intet. Denna värld är så trådsliten att varje steg kräver ett beslut.

Hur kan man vara rädd när man snart kommer att vakna? Också jag är bara en dröm.

Inga vindar blåser.

Inga vindar blåser.

Jag är inte vinden — jag är rymden i vilken vindarna uppstår.
Jag är inte träden — träden växer inom mig. Formlösa, flyktiga…

Jag är inte lövens sus, inte vindarna, träden eller något skilt från allt detta.

Vindar, men ingen rörelse sker; lövens prasslande är tomt.
Inga vindar, inga träd, inga löv.
Ingen jag som ser på.

Jag är rymden, formlöst oändlig och tidlös evig.
Allt sker inom mig, i den mån jag ger det uppmärksamhet.

Bortom rörelsen, stillhet.
Bortom leken, vila.
Bortom fötterna på jorden, hemma.
Bortom koncept, ingenting.

Inga vindar blåser, inget finns att påverka något.
Vindar berör inte rymd; vågorna berör inte hav.
Bortom ord, bortom frid, bortom lycka och väg.
Bortom medvetande, bortom upplevande, bortom rymden självt.
Bortom, gå bortom, men ingen som går.
Inget bortom att gå. Inget att nå.
Ingen hand som sträcker sig. Inget att förstå.
Inte ett. Inte två.
Inga vindar blåser.
Inget återstår.


Förut fanns massa idéer och planer. Nu vill jag mest vara.

Tomhet i möten.

Tomhet i möten.

— Vad gör du?
Jag kommer på mig släv med att vanemässigt titta ut mot den framrusande perrongen.
— Tittar efter kontrollanter… Jag är inte säker på om vi plankar eller inte.
Hon ler. Jag ser klarhetens svärd i hennes ögon. Min guru.
— Det gör vi. Vad gör du om kontrollanterna kommer?
— Då skulle jag gå av, antar jag.
— Varför då?
— För att slippa massa onödiga böter?
— Varför då?
Den där blicken. Hugger rakt igenom. Jag tystnar.
— Bakom varje kontrollant finns en människa. Människor vill bli mötta. Konstpaus. Och bakom varje människa finns tomhet. Vågar du möta den tomheten?
Jag brister ut i skratt.
— Vem skulle möta vad?
Skrattat bubblar över i henne med.
— Precis.

Det var då. Vindarna blåste vidare; även i stillheten finns ett flöde. Från tomhetsgrundat guerillaashram i Stockholm via gitarrspelande äppelchaidrickande stillhet utanför Göteborg och rakt ned till kaoset i Malmö och möllevångsfestivalen. Roadtrip i skåneland, balansen mellan storstad och land, stillhet och äventyr.

Vad som än sker är frågan med mig. Den är där, utan ansträngning, utan spontant uppdykande vid varje upplevelse.
Vid varje tanke — vem är det som tänker?
Vid varje känsla — vem känner?
Vid varje upplevelse — vem upplever?
Frågan som en ständig påminnelse om vad som egentligen är riktigt.
Vem?

Livets vindar : Vem uppelver? : Satsang

Livets vindar : Vem uppelver? : Satsang

Ett meddelande letade sig fram på telefonens display.

Vackraste, vindarna viskar ditt namn. Om du känner att flödet bär hitåt är du varmt välkommen till vår boning när du vill.

Ibland är det så rätt att det inte finns några alternativ. Vissa flöden måste följas. De kommer ofta överraskande, rycker marken för dina fötter när du misnt anar det.

Älskade! Där fanns inte en tanke på nu, bara sen och datum i kalendrar. Men nu…
Stormar säger, släpp taget om allt. Åk. Åk. Ställ in bokat och jobb. Åk. Åk.
Var är ni? Öland? Stockholm? Universum?
Vett och sans, jag vet inte alls, men jag tror att ibland måste galenskap hända.

Jag avbokade allt som stod i min kalender, glömde bort det jag inte skrivit upp. Packade en väska som skulle räcka för två dagar eller ett halvår och gav mig av. Utan någon aning om hur länge eller vad universum hade för planer för mig. In i ett äventyr med stilla dagar i meditation och tystnad. Varma vindar om nätter med äpplechai och små hål i himlens väv där ljuset skiner igenom. Dygn bortom varat, bortom tid. Vila i oändligheten där ”vem upplever” har varit mantrat.

Ingenting behöver göras. Ingenting behöver uppnås. Du är fullkomlig. Skala av, ta bort. Gå bortom koncepten, bortom idéer, bortom Jag och Mitt. Vila i evigheten. Låt upplevelseströmmen ta den form den vill. Observera. Dras inte med. Minns vad du är. Vila där.

Du är allt.
Du är allt som är.

Idag vill jag dela med mig av en sen natts uppelvelseström som hamnade i min lilla mikrofonmojäng. Luta dig tillbaka, i lugn och ro och tystnad och lyssna. Låt intellektet och egot vila. Lyssna med öppet sinne. Ta dig den tiden. Fjorton och en halv minut av ditt liv. Och minns hela tiden den enda, viktiga frågan.

Vem upplever?

[wpaudio url=”http://www.momojord.se/wp-content/uploads/2010/07/satsangmonolog-lidningo-100713.mp3″ text=”Satsangmonolog en sen natt (Momo Jord)”]
Ladda ner ljudfilen i mp3 här. (Högerklicka och välj ”spara som”)

All kärlek, fina du! <3

Stillhet.

Stillhet.

”Vad har du tänkt på den sista tiden?”
Jag kände efter en stund. ”Jag… har inte tänkt så mycket.”
”Nejjustja. Du sysslar ju inte med sådant längre.”
En stunds tystnad.
”Jag har upplevt väldigt mycket. Suttit. Tittat på löven som växer. Lyssnat på samtal. Njutit av solen. Men tänkt… nej. Inte så mycket.”

Stillhet. Tankarna lugna. Säger inte så mycket. Snurrar inte. Går runt och småler för mig själv. Inte så mycket behov av att prata. Av att dela med mig. Men delar stunder. Stunder med andra. Träffar människor, nya, spännande människor. Klättrar i träd. Ler.

Ibland kan jag höra människor tänka. Eller se. Som ett tankemoln kring dem. Snabbt snurrande. Jag hör det på sättet de kastar ur sig tankar. Att det snurrar runt runt, hur sinnet hoppar från en tanke till nästa och vissa letar sig ut och blir till ord.

Jag ler. Stilla. Svarar något. Medveten om att det är ett rastlösts sinnes utkastade ord. Låter mig inte dras med av tankestressen. På samma sätt jag låter babylonhetsen rinna av mig när jag går längs de trafikerade vägarna, bland människor som springer fram.

Går ensamma promenader i skogen. Sitter i en park. Cyklar många timmar. Stannar till vid en klippa, tittar ut över sjön. Äter mandlar som jag tog med från spanien.

Knäcker. Äter. Mandeln reflekterar nog inte att den blir till mat.

Hemkomst genom frågor

Hemkomst genom frågor

Nukunu skriver i The True Rebellion om att upplysning sker i två stadier.

Första stadiet är att upptäcka självet, att uppleva det. Efter en sådan upplevse kan egot fortfarande leva kvar, men världen ses annorlunda. Varandet är gränslöst, och du har upplevt det. Upplysningprocessen har påbörjats, beskriver han det som.

I denna process finns två fallgropar. Eftersom du förstått något som inte många förstått riskerar du utveckla ett superego. (Kanske har vi där en förklaring till alla dessa tvivelaktiga ”gurus”?). Eller så faller du ner i tvivel.

Detta stadie av närvaro… upplevelsen av det. Många i min närhet är så nära att några frågor kan hjälpa dem hitta hem.

Vem är du?
Vem är det som känner detta?
Vems är tankarna?
Vem är det som upplever? Vad är det som uplever? (Har den form? Färg?)
Var är du nu?
Vem är du?

En enda fråga kan räcka. Om man går bortom intellektualiserandets cirkelslingervägar som inte leder någonstans. Ställer sig frågan och stannar i den.

Upplysningsprocessens fullkomnande, enligt Nukunu, är att vara självet, att helt gå upp i det gränslösa varandet och därur agera i världen.

Paradoxalt nog finns ingen väg dit. Du är det. Upplevelsen. Det finns inget mer att uppnå. Inget mer att göra eller försöka få ogjort. Ingenting att skjuta upp. Du är här. Nu.

Du är Det.

”Jag är” är bara det oändligas flirt med det ändliga, det formlösas med form. En lek. Du kan fortsätta leka, men obegränsad av separation och koncept.

Upplysningen finns inte; är inget annat än allt som är, precis just nu. Du är oändligheten. Låt dig inte luras av något annat.

Har väl upplevelsen av det ägt rum i medvetandeströmmen, finns ingen återvändo. Du är det

Gå in i illusionen för att kliva ur den (Vipassana)

Gå in i illusionen för att kliva ur den (Vipassana)

Tillbaka i (o)verkligheten igen. Just hemkommen efter att ha servat Vipassanaeleverna på Dhamma Sobana.

Vipassana går ut på att på djupet observera vad som sker inom en, på nivån bortom tankar, känslor och sinnesintryck — du observerar kroppsförnimmelser med total sinnesjämvikt. Jag rekommenderar verkligen alla att gå på en tiodagarskurs Tekniken ger dig direkta upplevelser av Anithya, alltings förgänglighet och formlöshet. Vipassana sägs vara meditationstekniken Buddha lärde ut för att nå upplysning. Det låter ju bra, men..

En tanke som fötts tidigare stärktes under retreatet. Vipassana, ja, hela Dhamma, är en väldigt långsam och trög väg till upplysning, fullkomlig befrielse från cravings och aversion. Om du mediterar duktigt och fint flera timmar om dagen i många många många år, eller helst livstider, så kanske du blir upplyst.

Kom igen. Palla?

Det finns snabbare och effektivare vägar till samma mål. Buddha hittade en av otaliga vägar, men det finns så många fler. Upplysningen kan komma på ett ögonblick, en enda insikt kan leda dit… för det finns ingenstans att nå, det är där hela tiden. Att med hela varat inse att det inte finns något Jag separerat från något annat, stiga ur tanke- och känsloströmmen, kliva av samsaras hjul. Allt går så mycket snabbare nu. Det behövs bara en liten knuff i rätt riktning.

Första gången jag kom i kontakt med Vipassana var jag lyrisk. Jag fattade Anithya, greppade hela förgänglighetsgrejen och lallade runt på små moln i några månader efteråt. Den här gången insåg jag att tekniken förutsätter illusionen om ett Jag — så jag var tvungen att kliva in i illusionen för att kunna bryta mig ur den. Lite som att gå i cirkel. Så jag gjorde nog lite slut med vipassana. Tack för allt vackert, Goenka, men nu vandrar jag vidare.

Bortom alla lager av tankar och känslor, begär och aversion; bortom separation och jagidentifikation vilar nibbanas frid, det vindlösa tillståndet. Gud. Den allomfattande kärleken. Det behövs inte längre år och år och år av korsbenad meditation för att kliva ur hjulet. Allt som behövs är en fjärils vingslag. Och vi är fjärilen. Är vingslagen. Är ögonblicket.

Jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Hem. Sedan kommer jag tillbaka och visar vägen, om det då finns någon kvar som inte hittat dit själv.

Vi ses i evigheten, vackra vackra vänner.

[tags]vipassana, meditation, goenka, upplysning, nibbana, samsara, frihet[/tags]

Egot är förgängligt. Som allt annat.

Egot är förgängligt. Som allt annat.

Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, ett fenomen, en energisamling. Något som föds, växer och dör. Precis som allt annat.

Egot är inte i symbios med våra kroppar, eller våra sinnen. När vi föds som människor, är inte egot där. Det kommer i den tidiga barndomen, när en jaguppfattning och ett åtskiljande mellan ’jag’ och ’världen’ tar vid.

Egot föds inte när vi föds. Och det behöver inte följa med oss genom hela jordelivet. I vår barndom, kanske ända tills nu i livet har det haft ett syfte. En jagidentitet har kanske varit viktigt för att skapa oss en bild av verkligheten att kunna fungera i.

Behöver du egot nu? Behöver du identifiera dig som något åtskiljt allt annat?
Om inte, varför bär du runt på det? Varför fortsätter du vara i dess grepp?

Kan du kanske släppa taget om det, just precis nu? Säga, Tack, egot, du har gjort vad du ska och nu behöver vi inte varandra längre. Återgå till evigheten och låt energin frigöras till annat.

Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, illusoriskt. När det är en börda istället för en hjälp, när det fyllt sitt syfte, släpp taget om det. Låt det släppa taget om dig.

Allting föds, växer och dör. Uppstår från formlösheten och återgår dit. Du behöver inte egot. Egot behöver dig, för det har blivit självmedvetet och tror att det är separerat allt annat. Befria egot. Låt det gå till vila. Släpp taget. Släpp taget.

[tags]egot, förgänglighet, släpp taget[/tags]

Vad händer egentligen?

Vad händer egentligen?

Jag vaknade upp en morgon, för kanske en vecka sedan, och såg att det var sol. En alldeles utmärkt dag att lifta hem från Englagård. Jag lärde mig att lifta inte är en slump, som något i livet. Önskningar och manifestationer gör det hela mycket lättare. En lastbil tog mig till Göteborg, och när jag kom hem kände jag i hela själen hur rätt mitt beslut var, att göra mig av med alla materiella band, flytta in i min väska igen och se vad universum har för planer för mig. Kollektivet där jag bott är jättevackert. Jag älskar människorna. En villa i centrala GBG är värsta lyxen. Men det är inte där jag ska vara nu. Världen har andra planer för mig.

— Men var ska du ta vägen? frågade någon.
Jag vet inte, svarade jag, log och ryckte på axlarna.
— Men vad ska du göra?
— Jag vet inte, svarade jag igen. Leendet blev ännu större.

I frågan hittade jag hem. I nuet. Inblicken i verkligheten bortom människoleken gav mersmak. Omgivningar påverkar mig; jag leker människoleken men vet att det finns så mycket mer därtill. Jag är i babylon för att frigöra mig från alla band. Göra mig av med prylar som tynger och är onödiga. Jag flyttar in i min väska igen, avslutar allt som är ofärdigt. Frigör energi.

Och sen? Jag vet inte.

Jag ska finna ett sätt att leva med Gud i varje ögonblick. Bryta mig ur hjulet, ta mig bortom människoleken. Jag vet att allt är hela tiden, att Gud är i varje droppe, i varje ögonblick, i varje andetag. Men jag trillar lätt in i leken av tankar och känslor, framtid och förflutet och identifikation med egot och kroppen när jag är i Babylon där så många är stressade, har agendor och tycker att så mycket är viktigt.

Gud är viktigt. Kärleken. Allt annat är för mig.. flyktigt, förgängligt, oviktigt.

Så jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Jag, min väska och min tillit till att livet för mig dit jag ska, att jag möter rätt människor och hamnar i rätt sammanhang. Och hela universum skriker att jag är på rätt väg. Efter att ha kämpat mot strömmen hela våren släppte jag taget, flyter med och njuter av världens gåvor. Jag vet inte var jag tar vägen, men nya möjligheter dyker upp hela tiden. Jag är fri, obunden och kan följa livets vindar när de blåser. Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. För var jag än är, så är det ju faktiskt här. Och när det än är, så är det ju faktiskt nu.

Vi ses på vägarna eller bland träden, systrar och bröder. Lita till livets storhet och minns kärleken i varje andetag.

Hare krsna hare krsna krsna krsna hare hare
Hare rama hare rama rama rama hare hare
I have found a way to live, in the prescense of the lord
Hare ram ram ram sita ram ram ram

Upplevelseströmmen

Upplevelseströmmen

Där finns upplevelsen av lycka, men jag är inte lycklig. Där finns upplevelsen av sorg, men jag är inte sorgsen. För det finns inget jag som känner lycka eller sorg.

Upplevelser i en kontinuerlig ström av upplevelser. Inte som strömmar genom mig, som om jag vore åtskild upplevelsen.

Det jag en gång trodde var jag var bara en identitet skapad av fragment av upplevelseströmmen. Små bitar som klumpade ihop sig och tillslut började identifiera sig som något.

Så snart en identitet skapas upplevs strömmen genom den, filtreras genom koncepten som skapats av de fragment som blev till identitet: minnen, kropp, tankar, åsikter…

Slutligen blev vi så många idéer om åtskilda medvetanden att vi trodde det var på riktigt. Vi somnade in till världen av koncept och form, och vi började uppfatta upplevelser som sanna och fasta, isolerade objekt och situationer. Hela världar byggde vi upp, och i drömmen slukades vi helt av vår egen skapelse.

Medvetande är nödvändigt för att upplevelser skall kunna äga rum. Det första medvetandet satte igång händelsekedjan av orsak och konsekvens. Orsakssambandet. Karmahjulet sattes i rullning. Det började blåsa i det vindlösa riket.

*

Allt du tar för sant kommer en dag raseras.
När dagen kommer, låt det hända.

Uppvaknandets revolution

Uppvaknandets revolution

Uppvaknanden sker så mycket snabbare nu än tidigare. Gamla tekniker blir överflödiga. Från de första enstaka som bröt sig ur illusionen efter år eller livstider av strävan ser vi nu lättare verkligheten som den är. Som lysande blommor, vågor av ljus som får knopparna att spricka sprider sig uppvaknanden över vår värld. Vi har bara sett början. Ju fler som vaknar, desto snabbare sprids det i en eskalerande process.

Ingenting behövs för att vakna upp. Inga tekniker, inga studier, inga gurus som sprider sina läror. Allt mer sker spontant, för att tiden är inne.

Förvandlingens tid. Vi kan inte längre vänta på någon framtid. Om man strävar hårt i detta liv kanke man inte blir upplyst, men man skapar sig goda förutsättningar för nästa liv, är en gammal Buddhistisk tanke. Den stämde säkert under sin storhetstid, men nu gäller den inte längre.

Vi har all potential att vakna upp ur den här illusionen. Precis just nu. En fråga, ett fingerknäpp, en zen-käpp kan vara allt som behövs. för vi har grott så länge att vi alla är knoppar och spricker ut. Jag ser det överallt.

Ritualer är överflödiga. Alla gamla föreställningar är överflödiga. Vår tid är ny och unik. Separationens tid är förbi.
Vakna upp.
Vakna upp nu.

Jag vet inte. Och det är precis som det ska vara. För det är precis som det är.

Jag vet inte. Och det är precis som det ska vara. För det är precis som det är.

Livet förde mig till ett litet miniretreat på Englagård. Så många transformationer på samma helg… jag är så tacksam för att ha skådat det.

När det var över och alla åkte hem, satte jag mig på trappan… och visste inte vad som skulle hända härnäst. Om jag skulle åka med någon därifrån eller stanna kvar, eller något helt annat. Inte att jag satt och försökte bestämma mig. Utan… jag visste inte.

Trappan. Blommorna. Människorna. Det lätta regnet som föll.
Närvaron efter att åter ställts frågan: Vem är jag?

Jag misstänkte att antingen skulle jag ta med min väska och gå därifrån. Eller så skulle jag inte göra det.
Så fann jag i ett nu att jag var på väg därifrån. I en bil med ännu en deltagare, på väg.

Tidigare har jag ibland trott mig veta. Haft planer, om så bara för de närmsta dagarna.
Nu och här finns ingen som kan tro sig veta. Hur kan något styras? Allt bara är.

Jag ringde ett samtal, kunde bara sitta och le i telefonen i själen men det räckte. De sista resterna av vad som en gång kunde ha blivit ett missförstånd skingrades. Gick upp i kärleken.

Band släpps där jag inte ens visste att de fanns. Allt frigörs. Allt luckras upp. De som står mig närmast har jag släppt taget om; om deras människogestalter. Bortom illusionen görs ingen åtskillnad och jag vet att ingen separation är där.

Vad jag släpper taget om är den illusoriska verkligheten. Den om att vi är människor, med tankar, känslor, planer, visioner. Allt som var form luckras upp och ur ett lugn… sjäsligt evigt lugn… ser jag allt falla. Det finns människor jag älskar djupt, men jag behöver inte vara nära dem. Det är inte viktigt. De är med mig hela tiden, för jag är dem.

Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.

Jag grät inatt när jag släppte bandet till en av de jag älskar djupast. Tårar av glädje, tacksamhet, kärlek och djup respekt. Under många år har vi visat varandra vägen, strålat ikapp, påmint varandra om ljuset när molnen blivit mörka.
Nu vet jag inte vad som händer. Och det är precis som det ska vara. För det är precis så det är. I ljuset är vi alltid förenade; det är i den mänskliga manifestationen ovissheten ligger. I världen av form, den förgängliga, föränderliga; den man måste låta förändras.

Min resa fortsätter. Jag vet inte var den bär mig. Livet flödar och allt som är är. Och jag låter det vara så.

Vi ses på vägarna, vackra ljusvarelser. <3

Insiktsströmsfragment

Insiktsströmsfragment

Varför klamrar du dig fast vid din kropp? Varför tror du att känslor är på riktigt?
Identitet är stagnation av flödet.
Känslor härrör ur tankar. Tankar som upprepas tills de glöms bort; en ström som loopas.

Skåda hela strömmen.
Var strömmen. Var floden. Var den som betraktar.
För det är du. Gud, allsmäktiga, som i nyfikenhet och glädje upplever skådespelet som vecklas ut för dina sinnen.
Använd sinnena för förnöjsamhet. Varför lida?

När du förstår att du sitter på stranden kan du välja vilka strömmar du följer. Du behöver inte vara mitt i floden och sträva. För floden är gud; Guds oändliga rörelse.

Vilken riktning har strömmen? Ingen. Riktning kräver tid och rum.

Allt är, hela tiden, och du är mitt i det.
Du är det och du betraktar det från stillheten i strömmens mitt. Låt skådespelet strömma geom dig. Var en öppen kanal för Gud, ett verktyg för gudomen att agera ut sin lek genom. Tjäna, för att det för dig närmast gud. För kärlek är det enda som är viktigt. (Blir du rädd när jag pratar om Gud? Varför? Släpp alla föreställningar du har, alla bilder det föder inom dig; känn enheten och evigheten bortom hjärtat; där har du Gud.)

Kärlek mellan två människor bygger på koncept och idéer. Den enda sanna kärleken är till Gud, för det är du, är den andra, är allt. Ingen behöver visa dig vägen dit, för du är där hela tiden. Det finns inget du. Det finns inget jag. Det finns bara kärlek. Enhet. Ingenting annat kan finnas. Separation är bara ett illusoriskt skådespel.

Se igenom separationen. Fångas inte av den. Du kan se igenom den nu, precis just nu. Du kan se bortom dig själv, ditt ego, dina tankar. Gör det nu.

Rymden bortom är allt som är. Rymden är enhet, varur alla upplevelser föds till en vacker snöflinga som faller tillbaka till tomheten och smälter.

Enhet. Allt annat är illusoriskt.
Identitetslös. Formlös. Tidlös. Utan historia; i ständig rörelse fast ändå stilla.

Måste du vara någon — var allt.
Men forma dig inte en identitet kring det. Var nöjd med att vara ingen. Upplev. Var. Andas och förstå att luften du andas in är lika transparent som din kropp; rörelse i upplevelseströmmen utan riktning eller mål.

Allt bara är. Om du låter det vara så kan du känna evigheten strömma genom alla dina upplevelser, oavsett vilka etiketter du tidigare satt på dem.

Ingen strävan finns. Allt är frid. Ingen vindar blåser.

Vad är detta Jag?

Vad är detta Jag?

Jag känner mig sårad, tänkte jag. Jag känner mig lämnad.

Ett ögonblick gick, känslorna strömmade genom mig, jag lät dem vara där Sedan ställde jag mig den viktigaste frågan just nu:

Vad är detta Jag som känner allt det här?

Jag stannade kvar i frågan. Utan att intellektualisera. Svaret som kom till mig var inte i ord. Snarare.. rymd.

Jag är inte mina tankar.
Jag upplever tankarna.
Jag är inte mina känslor.
Känslorna strömmar genom mig. Jag upplever dem.

Det som kände sig sårat, var idén om mig själv. Idén om ett jag.

Det finns två meningar av ”jag”. Antingen är det idén om sig själv, identiteten man har, som har en kropp, en form, en personlighet, tankar, känslor, vardagsproblem och som lever i den fysiska existensen. Det jaget är ingenting. En illusion, som på sin höjd är förnöjsam att leva ut för att den skänker njutning i leken. Och så finns det det… intutiva kännandet av ett jag, den som betraktar upplevelseströmmen, den som skådar alla dessa ideer utan att dras med av dem. Det gudomliga jaget bortom separation. Det vi alla är. Hela tiden.

Det fanns inget Jag som kände sig sårat. Känslan är bara en impuls i upplevelseströmmen. Genom att identifiera mig som ett jag, någon med en identitet skiljd från allt annat, skapas en grogrund där tankar och känslor kan få fäste.

Känslor är uppelvelser som flyter i strömmen. De rinner genom mig, jag i dem; jag är floden, strömmarna, stenarna som ger flödet nya riktningar. Jag är den som betraktar hela detta skådespel.

Klamrar jag mig fast vid något, tror jag det finns ett jag som kan klamra sig fast, missar jag flödet och tror att en sröm är hela floden, är stranden, är betraktaren.

Känslor är illusioner; drömmar, uppstår och försvinner. Jag är inte dem. De är inte jag. Det finns inget jag som är åtskiljt något annat. Separationen föds i tanken; föder tanken. Impulsen att lida härrör ur separation. Separation härrör ur idén om ett jag.

Jag är inget. Jag är allt. Jag är en stjärna i gryning, en bubbla i en ström. En blixt, en låga, ett spöke och en dröm.

Så hur kan det finnas något lidande om det inte finns något jag som lider?
Lidande, känslor, jagidentifiering. Allt är koncept. Koncept födda ur illusionen.

Bortom varje idé finns tomrum.
Bortom koncept finns tomrum. Rymd.
Utrymme att uppleva utan att slukas.
Ur tomrummet kan jag välja var jag riktar mitt fokus. Jag kan välja vad jag upplever, som betraktare av livets skådespel.
Allt uppstår och förvinner. Kokandes i samma gudomliga källa.

Hur kan något vara ont? Allt bara är.
Ondska är bara koncept.
Motstånd skapar lidande. Motstånd är fastklamrande; för att göra motstånd, för att kunna lida, måste det finnas ett jag som klamrar sig fast.

Ställ dig frågan. Stanna kvar i den tills du finner vad du söker.

Vad är detta Jag som upplever?

Lyckan. Här. Nu. Ögonblickets storhet.

Lyckan. Här. Nu. Ögonblickets storhet.

Dags att balansera förra inlägget med något alltigenom vackert. Något vackert springer ur allt mörkt. Babylonhelger visar mig hur mycket jag vill sträva efter hälsa och lycka. Även om det ibland kan vara svårt att alltid vara där, vet jag att jag alltid har valet. I slutändan är det alltid du själv som bestämmer hur du uppfattar världen ♥

~

Lycka beror inte på situationer eller omständigheter. ”Om bara…” är alltid en lögn, ett famlande efter lycka i framtiden. Du kan välja att vara lycklig. I varje ögonblick kan du välja. Du kan välja lycka på dödsbädden. Det är aldrig för sent.

Börja nu. Nu är den enda tidpunkt du kan finna lycka i. Nuet är det enda som kan bjuda dig lycka: allt du är, allt omkring dig, allt du känner. Allt kan du möta med frid, se det vackra i det.

Du kan välja hur du upplever allt.
Du kan välja att vara lycklig oavsett vad du upplever.
(Varför skulle du vilja välja att lida?)

Låt inte tankar komma ivägen och störa. Hindras inte av föreställningar om att lycka är svårt, att alla inte kan ha allt, att livet är hårt eller att du inte är värd att vara lycklig. Dessa tankar är egots röst. Egot som räds lycka, för om det inte har något att göra motstånd mot har egot inget att leva för.

Du är värd allt vackert i världen. För du är så strålande vacker! Välj lycka. Lyckan är bara upp till dig. Du känner den bara för din egen skull. För att njutningen i att finnas till är så överväldigande när du släppt taget om negativitetens filter och ser allt det vackra.
När du väljer lyckan.

Alla kännande varelser strävar efter lycka och att undvika lidande sa Buddha.
Du behöver inte sträva.
Du är redan där.
Du kan välja bort lidande. Se impulsen att lida utifrån och se den för just vad den är — en impuls att lida. Impulsen att tycka synd om dig själv, att känna dig orättvist behandlad av världen. Tanken ”varför just jag?”.
Egots tankar.
Tankar ur den del av dig som vill lida. Som finner en njutning i det. Som inte vet något annat sätt att leva. Tankar som när sig på negativiteten de skapar.

Lidande suger energi ur dig. Försätter dig i ett stadie av motstånd.
Motstånd mot vad som är.
Nuet. Det enda som är.

Du behöver inte följa alla impulser som dyker upp.
Du behöver inte lida.
Du kan välja lycka.
Precis just nu.
Välj lycka.
Gör det nu. ♥

[tags]lycka, nuet, kärlek, tankar, glädje[/tags]

Vad hindrar en från att leva ett meningsfullt liv?

Vad hindrar en från att leva ett meningsfullt liv?

Då och då dimper det ner ett mail från någon som läst bloggen. Ibland innehåller mailet en fråga av mer allmän karaktär. Jag tänkte det vore trevligt att dela med mig lite av mina svar och tankar kring dessa specifika frågor. Här kommer ett.t Ni är givetvis alltid välkomna att maila mig om ni vill något.

hej,
jag råkade snubbla över din sida och läste din historia… det låter helt fantastiskt och inspirerande speciell en så här bakis dag som idag. Ibland undrar jag vad det är som stoppar en från att ha ett meningsfullt och medvetet liv .. jag kommer inte riktigt till något svar. Det är bara till att konstatera att man måste svara på den frågan om man ska gå vidare .. har du nåt vettigt att säga? :)
peace

Hej!
Klurig fråga. Vad hindrar en från att leva ett meningsfullt och medvetet liv?
Två svar dyker upp för mig.

Det första är helt enkelt okunskap. Som barn av den självförverkligande åttiotalistgenerationer har jag ofta sett på äldre generationer, och undrat, shit, hur kan de göra så här? Hur fattar de inte bättre? Jag är uppväxt med kass mat (a k a ”husmanskost”), att man ska ta huvudvärkstabletter om man har ont i huvudet osv.

Alla gör så gott de kan. Men det första steget till medvetet leverne kan vara ett stort steg.

Det kan dessutom vara obekvämt. Vilket tar mig till det andra svaret. Som är lite jobbigare, eftersom det bara hänger på en själv.

Lathet. (Eller bekvämlighet om man så vill.) Sorry, men precis så enkelt är det. Har man väl vetskapen är det bara upp till en själv att göra allt det där man vet att man borde göra för att må bra. Ibland kan det vara fett jobbigt. Äta socker, röka cigaretter, dricka alkohol, knarka, allt det där är dåligt. Men har man en livssti l eller social gemenskap som kretsar kring det kan det vara svårt att bryta sig ur.

Jag vet att jag mår galet bra av att meditera varje dag. Ändå händer det ibland i långa perioder att jag inte gör det alls. Jag vet hur maten påverkar mig och att gifter förstör mig, ändå tog det 27 år innan jag la ner den där osunda maten; fortfarande kan processad mat locka mig.

Fast.. hur jobbigt det än låter, så tror jag lite det handlar om att inte göra en stor grej av det. Medvetande föder handling automatiskt, om man bara väljer att lyssna till sig själv. Vet jag hur skräpmat påverkar min kropp och själ så undviker jag det. Vet jag hur negativa känslor påverkar mig ser jag till att bli medveten nog för att bemästra dem, eller inte låta dem få fritt spelrum. Vet jag att mitt liv blir enklare och trevligare om jag är glad och trevlig mot alla jag möter (eller så många jag pallar med om jag har en keff dag) så är det värt att anstränga sig att göra det.

Lathet är kärlekens motsats, skrev nån känd psykiatikersnubbe nån gång. Kärleken då i termer av den ihopbindande flödande kraften. Att leva medvetet kräver ansträngningar; åtminstone i början innan det börjar flöda av sig själv. Sen är det bara att flyta med. Svårare än så behöver det inte vara.

Oj, det finns så mycket att svara, men hoppas jag lyckats träffa något rätt. Att förstå att man har fullkomlig makt över sitt eget liv, att man kan förändra och påverka allt som sker; då är det bara att bestämma sig för hur man vill leva, och leva precis så.

Lycka till! ;)
Momo ♥

[tags]meningsfullt liv, medvetet liv, lathet, okunskap[/tags]

Vill du bli klok, lägg till någonting varje dag. Vill du bli vis, ta bort något varje dag.

Vill du bli klok, lägg till någonting varje dag. Vill du bli vis, ta bort något varje dag.

Det finns ett gammalt talessätt jag tycker mycket om.

Vill du bli klok, lägg till någonting varje dag. Vill du bli vis, ta bort något varje dag.

Sluta söka, så kommer du förr eller senare förstå att du har allt du behöver. Visheten vilar i tystnaden mellan tankarna. Det är ur det tomrummet levnadsvisdom kommer. De vackraste och visaste berättelser vi känner har inte intellektualiserats fram. De föddes i hjärtat. Ur den kreativa fridfulla visom som är vårt ursprungliga naturliga tillstånd. Och som vi alla kan finna tillbaka till, för egentligne har vi aldrig förlorat den. Det vilar där, väntar på att våra sinnen ska bli tysta nog att vi kan bli medvetna om rymden i tystnaden.

Du behöver inte söka. I vilan kan något stort och vackert hända. Det kommer utan ansträngning. Andas och le ett ögonblick. Du är fullkomlig precis som du är, precis just nu. Låt dig inte ryckas med av borden eller förutfattade meningar om hur något ska vara. Möt dig själv med kärlek. Frestas inte att se dig själv med andras kritiska ögon. Det skapar bara onödigt lidande och prestationsångest. Du själv är din enda måttstock, och det enda som räknas är hur mycket du uppskattar ditt liv, precis just nu.

Har du ett svagt leende på dina läppar? Tycks världen vara en trygg och vacker plats att leva i? Bra. Fortsätt njuta. Sprid känslan! Är sinnet fullt av molna tankar som grämser sig över något som skett eller räds framtiden? Då kanske det är dags att ändra några vanor eller bryta några invanda destruktiva beteendemönster. Det behöver inte vara något stort eller svårt. Små saker räcker. Gör det med njutning och lekfullhet. Av nyfikenhet om vad som kan finnas där bortom och kärlek till dig själv, till nuet och alltet.

Även om destruktiva tankar kan lägga sig som en slöja finns kärleken där, alltid. Jag vet det, och jag vet at du vet det likväl. Därför vill du unna dig det bästa. Därför vill du vara lycklig och inte lida. Kärleken är den grundläggande kraft som håller allt i rörelse. Lev den. Njut den. Andas den. Älska världen så älskar du dig själv.

Ansvar, ärlighet och acceptans. Svårare är det inte.

Ansvar, ärlighet och acceptans. Svårare är det inte.

En av de viktigaste aspekterna på att leva i lycka är ansvar. Att ta ansvar för alla sina handlingar. Alla sina tankar och känslor.

Tar du fullkomligt ansvar finns ingenting att skylla på. Du kan inte gömma dig bakom offerroller, se dig som ett offer för omständigheterna. Allt du upplever har du orsakat själv. Din livssituation är resultat av ditt handlande, ditt agerande.

Sådant ansvar innebär en likaledes stark makt att handla. Vad du än har skapat kan du förändra. Livet är föränderligt, kastar dig in i snabba vändningar; en enda liten vink från världen kan kasta allt i nya banor. Då är acceptans det viktigaste. Låt det hända. Utan att känna dig styrd och att du är bortom kontroll. Kontroll har du aldrig, det är bara en slags illusion för att göra världen greppbar. Vad som helst kan hända när som helst; ingenting är omöjligt, bara på sin höjd otroligt osannolikt. Men känslan av kontroll är viktig, att det är du som styr dina göranden och din riktning i världen. Det skapar en samhörighet till världen; lär dig samarbeta med den.

I relationer är ansvar lika viktigt som öppenhet och ärlighet. Undanhåll aldrig något. Ljug aldrig. Genomskåda egospelet; egot räds kärleken. Försök inte ta ”snabba poäng” eller finna hållhakar mot din älskade. Det är ingen tävling i roller där någon kan vinna. Spelet tär kärleken.

Många parrelationer genomgår perioder av maktkamper. Båda vill få sina behov tillgodosedda av den andre. Förlitar sitt välmående på sin partner. Det blir som en tyst överenskommelse att lägga över ansvaret för sitt välmående på den andre. En överenskommelse som aldrig kan fungera i längden; ingen annan kan utveckla dig, ingen annan kan lösa dina problem. Det är bara du. Samma gäller den som står dig nära. I djupa relationer är ansvar ett viktigt fundament, ty du blir så sårbar. Det är lätt att vilja bli av med gamla betingelser som kommer upp till ytan; att börja projicera på sin partner. Gör det inte. Ta ansvar för allt. Fullkomligt ansvar. Kommunicera vad du känner. Våga prata om allt. Våga öppnar er fullständigt och blotta era själar för varandra. Bara så kan kärleken växa. Har du känt ren intensiv kärlek, bortom habegär, murar eller rädslor?

Det är kärleken vi alla bär inom oss, som finns där inne och väntar på att få komma ut. Bara genom att vara i balans kan vi sprida kärleken ut i världen.

Balans når vi genom att inte skapa oss onödiga problem. Att tänka och känna innan vi handlar, innan vi talar; genomskåda egots impulser. Genom ärlighet slipper vi minnas tusen smålögner. Bara med ärlighet kan vi släppa på fasaderna vi byggt upp. Ärlighet bjuder oss möta varandras själar på verbal nivå.

Genom att ta ansvar för ditt liv ger du dig själv makt över det. Ser du dig som ett offer för omständigheter eller för livet ger du bort makten. Du ger bort din kraft. Gör inte det. Lev ut energin och känn vilken otrolig kraft som sprudlar där inne. Använd all din styrka åt att styra ditt liv åt det håll du vill. Ha en intention, en riktning, en plan. Må vara tusen saker eller ett fast mål i livet. Om det förändras, låt det förändras. Acceptera och le. Var närvarande, känn varje vibration pirra som gåshud när du flyter med i livets strömmar. Skratta ofta. Le ofta. Kramas med människor du tycker om. Våga dig på närhet med nya själar. Blotta dig för livets skönhet. Den finns överallt!

Andas.
Älska.
Dansa.
Le.

Svårare än så är det inte.

Tillatet att alska

Du är inte din kropp (eller sinnen eller tankar eller känslor eller ego eller något annat heller för den delen)

Du är inte din kropp (eller sinnen eller tankar eller känslor eller ego eller något annat heller för den delen)

Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.

Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.

Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.

Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.

Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.

Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.

Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.

Varför är vi så rädda för att möta oss själva?

Varför är vi så rädda för att möta oss själva?

Varför är vi så rädda för att möta oss själva?

Är vi rädda att ingenting finns där, att vi upplöses, att alla våra koncept och fasader faller?

Tänk tanken: ”Jag är ingen.”

Egot skriker. ”Jag är visst någon! Jag är viktig och betydelsefull eller åtminstone kommer jag bli det i en avlägsen framtid och hela världen kretsar kring mig mig mig!” skriker det. Det gör allt för att få dig ifrån dumheterna att leta efter någonting som inte finns.

För är det inte så?
När vi skådar någots innersta kärna finner vi… ingenting. Tankar bara uppstår och försvinner. Reser sig ur inoch faller dit ner igen. Universum uppstod, och kommer en dag försvinna igen.. ur intet (eller alltet). Du föds och dör; du får en kropp, den växer, den förkastas och bränns.

Även känslor uppstår och försvinner.

Nästa gång du känner en intensiv känsla… iaktta den istället för att reagera. Du kommer upptäcka att känslan bara varar ett ögonblick. Jack Kornfield menar att varje känsla bara kan vara i drygt fyra sekunder innan den byts ut mot en annan känsla. Det kan vara en snarlik känsla, men det är så att säga på ”nästa nivå”. En annan känsla, en annan impuls. Jag upplever tidsspannet som lite längre än så, men han har en poäng. Känslor försvinner fort. Även ilska, sorg, vrede. Bara man helt låter de komma, och inte kämpar emot dem.

Låt känslorna komma
, men välj att inte följa impulsen att handla. De varar bara några sekunder, på sin höjd några minuter. Så länge borde det inte vara så svårt att stå emot en impuls.

Vägen till lycka

Vägen till lycka

Acceptera varje situation precis som den är.

Olyckan uppstår när vi gör inre motstånd mot vad som är.

Acceptans är inte handlingsförlamning. Världen är sannerligen en galen plats, och mycket måste ställas tillrätta.

Men hur ska vi kunna förändra världen om vi är upptagna med vår egen olycka?

Revolutionen börjar inifrån.

Vill du förändra världen, börja med dig själv.