Vision Quest – En passage för självtransformation. Min första resa i Balis djungel och med Hennessy hammock

Vision Quest – En passage för självtransformation. Min första resa i Balis djungel och med Hennessy hammock

Gästinlägg av Sanne

Perhaps around the corner an entrance may await us,
never seen, even if we pass it, maybe tomorrow,
we will reach the secret paths,
those that leads us to the Sun and Moon. 

– Annika Zilliacus

Det finns något uråldrigt och universellt i att gå ut i naturen i tystnad, isolering och totalitet för att söka såväl inom sig själv som i naturens visdom efter vägledning, kraft och läkning. Jag tror att när själen är redo för förändring, vill påminnas om sin samhörighet igen med naturen och den större skaparkraften – ja då finner vi en passage eller den kommer till oss, i den form som kan möjliggöra den transformation som är nödvändig.

sannebali1

Jag har vaknat till en ny morgon på Bali, den Indonesiska ön som möjligtvis skimrar lite extra av att kallas Gudarnas ö. Närmare bestämt befinner jag mig på en sjö som ligger i en dalgång till vulkanberget Batur och som är här Bali får sitt vatten ifrån. En del anser sjön vara så helig att bada är förbjudet, andra menar att vattnet är rent nog att drickas. När jag ser plastflaskor och annat skräp som ligger på ytan (syns ej på bilden dock) tvivlar jag på båda. Men förtrollande vacker är naturen här minst sagt.
Två träkanoter, sammanbundna med rep men ändå som två individer, rors fram med en jämn och mjuk kraft över den stilla sjön. Jag sitter fram i den ena och en kvinna sitter i den andra. Min packning som ligger intill mina fötter rymmer inte mer än sovsäck, liggunderlag, yllesjal, lite kläder, ficklampa, min dagbok, en 10 liters vattendunk och en nyinköpt Hennessy hammock. Mer behövs inte för denna resa.

sannebali2

Strax väntar mig tre nätter och fyra dagar på egen hand ute i naturens famn. Stenen i min hand som jag valt eller valde mig, symboliserar den plats jag kommer sitta vid för att möta mig själv och landa mer i allt det jag är. Utan att ha sett platsen ännu upplever jag området som en centralaxel av universum där himlen och jorden har en helig kontakt. Detta förstärks när jag också lyssnat till alla myter och hjälteberättelser om bergen här, som chauffören livligt berättade medan han körde oss upp hit.

”Nu kommer ni för alltid också vara inskrivna
i bergens historia bland de som gått ut och mediterat i flera dagar.”
sa chauffören till oss.

Jag har valt att genomgå en ceremoni som heter vision quest som ursprungligen är en traditionell ritual främst associerad till nordamerikanska indiankulturer. Den kallas även för en ’rite of passage’ på engelska och stödjer den som vill blicka in i sig själv, släppa taget om rädslor och låta en gammal identitet eller fas i ens liv dö, för en ny vision att födas. Det är en ensam vistelse i naturen och jag kommer fasta på vatten. Ceremonin leds av en shaman som i vårt fall har anpassat den mer till vår kultur i väst även om den integreras med den balinesiska kulturen nu eftersom jag valt att genomföra den här. Det är viktigt att ha en klar intention för sin vision quest, vad det är man vill be om eller släppa taget om. Innan jag reste till Bali förberedde jag mig dels genom att be om vägledning i mina drömmar dels gjorde jag en ’medicine walk’, en ceremoni där man promenerar i naturen och kontemplerar från soluppgång till solnedgång och fastar på vatten.
Såhär beskriver två röster den;

“During the medicine walk, the spirits and powers of nature reveal themselves to you. Together, they and you weave an allegorical or symbolic story which answers a question; indicates your inherent gifts or future life direction; or shows the rituals or ceremonies to perform to become whole”. (Steven Foster and Meredith Little)

sannebali3För mig var det främst i mina nattdrömmar som min intention kom i dagen. Min medicin walk kom att hjälpa mig att fysiskt uppleva rädslor och känslor kopplat till att vara utan mat och ensam i naturen. Jag är inte en van friluftsmänniska och än mindre har jag sovit ute i den svenska skogen, så det var mig ytterst tveksamt hur jag ens skulle överleva att sova ute i Balis djungel en enda natt.
Många kvällar vid sängdags kom dödsångesten marscherade fram över fältet som giftiga ormar, som jag hade läst fanns på Bali; sällsynta men existerande. En kväll fick jag nog av att nära alla tankar som skapat dessa rädslor. Det behövde ju inte ens vara så att en orm och jag ens skulle korsa vägar. Så medan jag låg i sängen lät jag alla ormar kapslas in i små bubblor. Så lekte jag som ett barn gör med sopbubblor och prickade hål på varenda en med ett finger så att de upplöstes. Det har gett mig frid i sinnets tankar sen den kvällen. Här i vårt basläger i bergen har jag tillsammans med gruppen ytterligare förberetts, främst har vi samtalat och gjort trumresa. Traditionellt görs en svetthyddeceremoni före man går ut men vi har inte haft förutsättningarna för detta här.

För djungelvistelsen rekommenderades vi innan avfärd att ta med en hammock och myggnät för nätterna. Varken jag eller någon jag kände hade erfarenhet av hammockar men efter att ha läst på forum kom valet att stå mellan modellen Hennessy och DD-hammock. Den sistnämnda lockade mindre då jag behövde köpa flera extra rep och andra tillbehör för att bli komplett utrustad. Jag hade svårt att hitta någon med erfarenhet som kunde svara på mina frågor om Hennessy hammocken, tills jag fann Momo och momojord.se, en nätbutik med massor av friluftstillbehör och äntligen talade jag med någon som både sålde Hennessy hammockar och visste allt om dem. Han gav mig tips om upphängning och allmän användning i tropikerna.

sannebali2bDagen därpå beställde jag utan tvekan den större modellen ’Hennessy Hammock Explorer Deluxe’ eftersom i den kunde jag också få plats med min packning så att den varken blev blöt eller rörd av nyfikna apor.
Hammocken har ett inbyggt myggnät, perfekt mot alla djungelns stickande kryp och ett regnskydd (tarp) som är avtagbart. Helt enkelt en tältvariant som hängs upp mellan två träd eller vad man finner. Coolt snygg också, liknar en flygande fågel! Bali here I come!

Inspirerad av Momos friluftsbutik som är fylld med recensioner från hjärtat valde jag även att köpa Snugpack kudden som utlovas vara skönaste kudden för hängmattan/hammocken. Innan jag reste hit tränade jag att sätta upp hammocken hemma i skogen några gånger. Voilà! Såhär såg det ut då. Den är enkel att sätta upp och packa ner och bekvämare att ligga i än vad jag föreställt mig. Inget banan-häng utan denna modell kan man ligga ganska rakt utsträckt i.

Ändå tar det lite tid att bli ett med sin hammock. Att behålla tarpen sträckt efter att jag lagt mig i hammocken fann jag utmanande eftersom det sjunker ner lite, vilket tenderar att skapa kondens. Här fick jag prova mig fram genom att justera höjden på repen runt trädet för att hitta rätt grad (ibland också trädavstånd). Hopfälld är allting mindre än en huvudkudde och ligger inpackad i en vattentät påse, som är utmärkt att hänga utanför hammocken och förvara exempel skor eller annat i.

sannebali4När jag steg ner i ena kanoten trädde jag samtidigt in över tröskeln där jag lämnade min vardagliga värld bakom mig för den okända, förklarade shamanen och som markerade denna övergång genom att sjunga för mig. Jag lutar mig över kanten och ser allt jag hittills vet om mig själv speglas på ytan av sjön, men mest nyfiken är jag på vad som är bortom denna reflektion. Att säga ja till vision questen var för mig att ta ett steg närmare ett djupare kall. Min själ jublade medan jag på ett personligt plan kände rädsla. För varje årtag nu bubblar en glädje inom mig som sprider en djup avslappning. Jag njuter och känner mig härligt fri och släpper tanken på stunden som gått eller ögonblicket som väntar.

Jag inser att vision questen hjälper mig att gå bortom det jaget i mig som lever inrutad i tid, begränsningar och rädsla och istället stödjer mig i att stanna i denna kraft som alltid ser och upplever solstrålarna glittra över sjön. En välbekant källa där ingenting känns främmande, skrämmande eller smärtsamt.

Solen lyser nu över berget och jag är redo att möta nätternas mörker, fasta på enbart vatten och gå dödens ovisshet till mötes. Nedpackad ligger en rosa flagga som jag fått och som jag kan hissa som signal om jag vill meddela något. Jag skymtar framför mig en tempelplats med ett vackert rött tak som reser sig över grönskan.
”Detta är din plats Sanne”. Jag går i land. De två balinesiska män som rott kanoten lägger ut blommor och rökelse på platsen som de offrar till de hinduiska gudarna, ett sätt att visa sin tacksamhet och be om beskydd mot onda andar. Jag lämnar min ring jag alltid bär till shamanen som hon behåller dessa dagar och efter en varm kram ror de iväg. Jag skiljs från gruppen.

sannebali5

Denna vy möter mig vid entrén till min plats. Det är en familje-tempelplats som ägs av en skogshuggare och hans fru och som gett mig möjlighet att vara här i ensamhet utan att störa mig. Ett majestätisk gammalt banjanträd och flera altare som inte syns i bilden står precis till vänster om mig. Det känns heligt att vara här.

Mellan två pelare i en av tempelbyggnaderna hänger jag upp min hammock då det inte finns några träd inne på platsen. Inte fel att få lite tak som skydd men spänner även ut tarpen över hammocken mot regn och vind från nordöst.

sannebali6

Första kvällen får jag en kort chock när jag upptäcker att jag lagt mina glasögon i baslägret och kontaktlinserna jag rest ut med behöver slängas före jag somnar. I några minuter känner jag mig hjälplös men inser att det är bara att kapitulera med en gång. Jag ser symboliken i det och får en aha påminnelse igen att det jag åkt hit för att söka inte finns ’utanför mig’. Det finns alltid två sidor av ett mynt, tänker jag och ser möjligheten nu att både stärka mina andra sinnen och mitt inre seende. Apropå dem där ormarna… de kan ringla hejvilt runt mig nu, jag kommer inte ’se dem’. Men jag ber en liten bön om att inte trampa på någon och vara alert. Vinden vaggar mig och jag somnar lugn efter mörkrets inträde, skyddad i min hammock-kokong.
sannebali7bJag är tacksam att jag har tagit med ett liggunderlag som isolerar för kylan nattetid i hammocken. Det är huttrande kallt och fuktigt här uppe i bergen jämfört med Balis övriga tropiska hetta på 30 grader. Jag gissar här nog bara är 14 grader på natten. Sovsäck är jag också glad att jag inte prioriterade bort och yllesjalen täcker jag axlarna med och ja, kudden är precis så skön som den utlovades. Mörkret faller redan efter halv sju och så ljusnar det igen runt sex. Det är regnperiod här också nu så varje dag öser det ner non stop i några timmar. Det där älskade smattrande ljudet mot tarpen är lätt att somna till medan jag ännu inte vant mig vid alla fågelläten som ljuder dygnet runt.

Efter drygt 1,5 dag är vanan och minnet av att ’behöva glasögon och vilja sätta på dem’ brutet, det blir som de inte existerat. Världen har fått ett nytt utseende. Tiden upphör allt mer liksom mina tankar. Allt som jag lämnat hemma; livet jag levt fram till nu känns långt borta och stundtals som om det knappt funnits för mig. I naturen upplever jag transcendens, som att bli ’ingen’, eller bara en betraktare. För varje dag blir solen, månen, vinden, molnen, ja alla naturens element mer och mer betydande för mig och till speglar. Jag känner ingen rädsla. Jag sjunger, ber, ibland slumrar till av trötthet. Hungern som jag trodde skulle bli det svåraste har jag inte känt av eller ägnat många tankar åt. Men jag märker att jag blir mattare i kroppen vid ansträngning ju fler dagar som går. Skogshuggarens ena hund gör mig sällskap en gång om dagen då den kommer och skäller en stund – tittar att jag lever.
Sista natten gör jag en symbolisk dödsceremoni, en så kallad ’death lodge’ som ingår i vision questen. Det är här jag tar adjö av det jag vill släppa taget om och förlåter, tackar och välkomnar de män, kvinnor, element, djur eller vad/vem än som vill komma för att ta adjö av mig. Efter denna ceremoni packar jag ihop min hammock, sitter i månskenet och hör myggorna surra runt mig medan jag inväntar morgonens första solstrålar som markerar en pånyttfödelse. Man ska hålla sig vaken denna natt och jag upplever den som en evighets väntan. Förskräckt rycker jag till av ett skällande ljud intill mig. Det är hunden som kommit och jag inser att jag somnat en stund. Den har aldrig sprungit hit mitt i natten tidigare men jag tackar den för att den nu gjort det. Jag sitter stilla och lyssnar till vinden som spelar klart nattens partitur i bananträdens blad. Eldflugan som dansat i sitt vackra ljus i mörkret, gör mig påmind om ljuset inom mig själv, inom var och en av oss – den kraft som är ren kärlek. När vi vågar stå i allt det vi är med hjärtat öppet tillåter vi också friheten och skönheten att växa i våra liv. Jag ser solens eldklot resa sig över bergskammen och jag vet att jag har vaknat till en ny morgon. Ceremonin avslutas med plantering av ett lotusfrö som jag sätter ner i jorden som symbol för det nya som fötts samt för det som jag önskar bjuda in i mitt liv.

Det sägs ta sju år för en vision quest att fullt ut integreras och utvecklas i en människas liv. Därmed kan många upplevelser och ens förståelse av dem, sjunka in först långt efter det att själva ceremonin i naturen är över. Mitt råd är att ge sig själv lite ro efteråt för att smälta och bara vara, då processen kan liknas vid en orm som nyss ömsat skinn – tunt, naket och sårbart är det nya.

sannebali8

Tack till Momo som frågade om jag ville skriva denna skildring av min resa och hammockupplevelse. Det har hjälpt mig att bearbeta min resa mer. Vem vet, kanske även inspirera en och annan att ge sin själ frihet i naturens famn. Säkert är att det blir fler äventyr för mig och min Hennessy hammock!

Tack också till Annika Zilliacus som organiserade och ledde vision questen och för all vägledning och stöd du gett mig genom denna passage.

/Sanne Jakobsson

sannebali9

Parvati Mountain Bliss

Parvati Mountain Bliss

Jag fann min plats på jorden. Typiskt bara att den ligger i Indien. Jag som var så färdig med att resa, och i synnerhet med Indien med all dess pseudospirituella förvirring och alla haschrökande rejvisraeler som invaderar bergen.

Hursomhelst. Snöklädda bergstoppar, bäckar, forsar, Vattenfall. Skogar som fått leva i fred och stoltserar i sin hundraåriga prakt. Tall och björk så som våra trädåkrar skulle vara om vi lät dem vara. Ett nordiskt klimat dessa sjungande berg. Hammocken blev min räddning från dunkdunkmusiken och jag flydde upp för berget utan annat mål än högre upp.

 
20160501_091518

Jag fann min plats på jorden och såg så klart att storslagen, vacker natur är det som gör oss rika. Att få vara i sådan natur är värt allt, mer värdefullt än något och vår rätt som människor av gudomlig ätt att vistas i. Hur verklig naturen är och hur artificiell våra bleka, bekväma kopior är. Jag visste var jag kom från och var jag hör hemma. Jag låg och tittade upp i molnen och kände min kropp rotas och jordas, något i själen fick ro igen och ett tomrum fylldes med hemma. Örnarna cirklade över mig, träden susade för mig och blommorna sjöng för mig, för sig, för hela livet. Där fanns bara kärlek, försök vara sorgsen när bergen, ja hela fucking jorden sjunger för dig, bara dig, och alla gränser luckras upp…

Jag skrattade som ett barn, sprang och sprang och hela själen jublade hejdlöst över att finnas till.

 
20160426_172757
 

Maten tog slut och jag vandrade ner igen. Jag återvände efter bara några dagar, efter en sväng till de varma källorna, en sadhu med bölder på alla leder (de tar verkligen inte hand om sina kroppar!) och kanelbullar. När jag återvände vandrade jag tio timmar i sträck, barfota och med full packning; jag kunde inte stanna i byn, bland hus, människor och det där ständiga jävla dunk dunk dunk dunket. Jag kom upp precis efter solnedgången, lät kroppen åter sjunka ner i jorden och flöt med i vindens och lövens eufoorkestrala hyllningsdans.

 
20160501_120545
 

Den gången fick jag med mig en hund. Den jagade ett gäng apor som hoppade mellan björkarna. Apor bland björk och tall, det var en smått surrealistisk syn som gav en smått magisk touch på den redan väldigt intensiva verkligheten. Lämnade flocken och började vandra med mig upp för forsen. Hon lämnade inte min sida på fyra dagar.

 
20160430_185933

När hon följt med mig upp för berget, halvvägs upp för den sista lilla snöklädda toppen och upp för ravinen och tillbaka igen, och satt med mig medan jag satte upp min hammock insåg jag att hon inte tänkte gå någonstans, så vi delade min kvällsmat och vi gick och lade oss. Hela natten sov hon under hammocken.

 
20160501_102915


Var det aldrig läskigt? Var du aldrig rädd?
Jag minns en gång då jag lyste ut med min ficklampa i mörkret, och två par ögon reflekteras. Vilka djurögon reflekteras i mörkret? Är det alla? Eller bara kattdjur? Jag har blivit varnad för allt från björn till jaguarer och leoparder, men de flesta indier verkar rädda för skogen och jag är mer rädd bland hus och människor än ensam i naturen. Dessutom, bli uppäten av en björn är ändå ett rätt värdigt sätt att dö. Och ska jag ändå dö någonstans så är här en väldigt bra plats, och även/för att jag älskar livet och gärna skulle fortsätta den här dansen ett tag till skulle det ändå vara en ok tidpunkt om det var dags. Men allra mest insåg jag att jag inte kunde göra något alls. Jag släckte ficklampan och låg väldigt tyst, men inte rädd. Hunden morrade inte. Kanske sov hon.

Dagen efter vaknade jag upp omgiven av kor.

Jag flyttade min hammock en bit och ger mig ut för att utforska min plats på jorden.
 
 

I Indien med min Hennessy Hammock

Hej!

Som ni kanske listat ut är jag i Indien för en stund. Inte helt planerat, men nödvändigt på många sätt. Och – har jag en stark känsla av – sista resan i den här formen för mig. Saker förändras. Gammalt faller bort. Nytt ges plats. Och jag är inte den människa jag var när jag drog planlöst runt i världen längre…

Trots att jag nästan hellre skulle vara hemma (ny vändning!) har jag det himla fint här. Hänger uppe i en dalgång, en timmes uppförsbacke från kaoset därnere. Äter frukt, kontemplerar och landar efter några veckors ofrivilligt tempelliv. Har som vanligt en helt galet och så mycket har hänt att jag inte ens vet var jag ska börja om jag skulle berätta. Kort sagt gör jag upp med all spiritualitet, och finner ett nytt sätt att navigera helt utan några idéer om någonting. Ur det perspektivet är jag mest här för att avsluta, knyta samman och kanske döda en eller annan buddha.

Intressantare är dock det här: Går det att leva i en Hennessy Hammock i Himalaya? Vi får se! Alla Indier tycker jag är helt tokig när jag berättar min idé (Det finns björn! säger dom) och här är inte rätt ställe att börja (för slyig skog, för befolkat), så den delen av resan börjar om någon vecka eller så, när jag ger mig ut i vildmarkerna(?) längre norrut.

Hittills har jag för övrigt haft galen nytta av allt jag snodde med mig från lagret innan jag åkte — liggunderlag och sovsäcksliner har räddat mig från smutsigt tempelrumsgolv, vattenfilter ska vi inte tala om hur glad jag är att jag har med och ögonmasken har jag lärt mig älska.. Hammocken ser jag sjukt mycket fram emot att använda mer än sporadiskt, men den blir ett kapitel för sig!

Snart väntar bergen. Men först ska jag ta farväl av Mooji i några dagar till. (Farväl? Jag berättar mer sen vad jag menar – om jag lyckas få ner det i ord.) Och sitta här vid min fors och fortsätta min fruktfasta och känna mig lätt, lätt, lätt. Vi ses!

image

image

image

Ps. Jag bröt fruktfastan (efter en vecka) innan jag hann posta det här. En måltid lagad mat, och kroppen plötsligt så tung, så tung. Snabbt det kan vända va? Tror jag går tillbaka till frukt en stund till…

Den som sitter på bergstoppen länge nog börjar se dåligt

Den som sitter på bergstoppen länge nog börjar se dåligt

Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där bilar utnumrerar träden tusenfallt. Städa och laga mat och tvättider och grannar och inomhus.

Och det enda som går att säga är, okej universum, jag hör dig.
Och jag tittar ut på bilbuller och lyssnar efter något slags ljud som inte innefattar olja och maskiner och jag känner det i hela kroppen. Jag vill inte vara någon annanstans än här.

*

”Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man tillslut se dåligt”, sa någon när jag låg med fötterna uppslängda på den väldesignade skinnsoffan i det ordensliknande huset någonstans i Stockholm. ”Jag förstår precis varför du gett dig in i det här. Det enda man kan göra är att kliva ner igen.”

I sin stillhet och meditation och introspektion är det så lätt att känna sig genomlyst. Grott-tiden har sin poäng, men allt som har med yttre omständigheter att göra har en början och ett slut. Att sitta där och vara upplyst håller inte i längden. Hur lång tid tar det innan resterna av det lilla jaget vaknar till liv igen och börjar forma sig en ny identitet? Kan vi se det? Kan vi stanna i det, fortfarande veta vad vi är; vad som är absolut och vad som är rörelse?

Kan vi stanna i det när vi möter omvärlden?
Kan vi se att alla vi möter är Jag, även när vi inte sitter i vår grotta och inte möter någon?
Kan vi stanna kvar i det vi är, i stillheten, mitt i omvärldens kaos, kalendrar, tv-serier(!) och möten med människor som är mitt i vågen och aldrig ens tänkt på havet?
Kan vi se att de också är havet?
Att de också är vi?
Att ingenting någonsin kan gå förlorat, oavsett hur den här världen av rörelse och möten ter sig?

Att ögonen du möter,
inte är en spegelbild,
utan att det är Dig du ser i din älskades blick.
Och att det är det som binder er tillsammans.

*Mmmm. Nu har jag inte ens något uppvaknande att leva upp till. Låt se vad den här världen bjuder. Och vad som vill ges till den genom mig. Mer än sveriges vackraste eldshow, tillsammans med den fantastiska Lut Karinsdotter.
Fragment på flykt

Fragment på flykt

Slutet av Juli. Det går så fort att bli skogsmulle. Elen tog slut och mina stackars solceller hade inte så mycket att jobba med i de oktoberljumna julidagarna, så jag begav mig in till närmsta by med ett öppet bibliotek. Står ut i några timmar medan fakturor och mail trillar iväg. Sen får jag nog. Längtan blir sådär stark igen. Bort från allt. Till stillheten. Vindsuset. Tystnaden. Sjön.

Hamnade i den där stugan i dalarna som jag tycker så mycket om. Den utan el och vatten och ingen bebyggelse på evigheter bort (men med vindkraftverk som tittar upp över grantopparna som ny granne). Årets stora eldgig är över, den som började med kaffe och sockerkaka i mitt kök och slutade i eufori över Dalhalla.

Och sedan utandningen.
Stillheten.
Rum för det som komma vill att komma tillbaka.
Andra dagen i isolering kommer reaktionen. Som att tankarna vaknar igen. Vad gör jag här? Ska jag inte träffa någon? Åka någonstans?

Funderar några ögonblick, och nej, jag vill inte åka någonstans, inte träffa någon. Jag vill vara här. I tystnaden och den kalla blåsten och bara jag och det jag för enkelhetens skull kallar egot.

För enkelhetens skull. För när vi tittar närmare på det där egot vi tar som så självklart… var är det? Vad är det? Kan du ta på det? Fånga det, avgränsa det? Såklart inte. Det är ett ord. En tyst överenskommelse som gör det lättare att kommunicera med varandra. En tanke.
*
Mitten av augusti. Det slår mig när jag kör längs de vindlande österlenska småvägarna, med den varma kvällssolen i blicken och Solar Fields Random Friday progressiva pumpande i högtalarna att.. det här livet jag får glida runt i, är så befriat från vardag.

I morse lekte jag kurragömma med en ekorre, kring en trädstam, i ett långt uttdraget ögonblick. Sedan hängde jag en stund med en groda; satt i säkert en halvtimme och tittade på en örn som svävade runt över det öppna fältet.

I går var jag bland massa tokar och troll i världens finaste kollektiv på andra sidan landet och nu sitter jag vid en rastplats på väg till Malmö för att det verkar som en fin idé att hänga med Mandi en stund.

Jag har inget hem. Inga rutiner som kan bindas till väggar och tak. Min kalender säger var jag ska vara ibland, och med den som grundton är dagarna och veckorna ett virvlande, vilande, möten och ensamvarande i kontrast. Jag vet aldrig med ett möte med någon blir i förväg och jag kan inte ha några förväntningar heller; allt får vara precis som det är och spela ut sig precis som det vill. Ena stunden förälskelsetrans, andra stilla systerhäng; eller chalo, vi ses när vi ses inshallah. Det är som det ska vara. Det får vara som det är.
*
Det är höst! utropar alla unisont. Jag tror dem inte. Går i ide bäst jag kan som bostadsfri, lånar en stuga här, hänger mellan några träd där; fortsätter det intensiva eldturnerandet och landar bäst jag kan däremellan.

Tänker ibland på en metafor Ida berättade för mig en gång. Nån gammal alkemistisk grej, sån där från mörkret-till-ljuset-transformation. Börjar i mörker, okunnighet. Sedan ljuset, allt är så klart, belyst, tydligt. Euforin av nyvakenhet, att ha funnit Det, det här missionerandet.

Och sen kommer twisten. Ner i brunnen. Vi landar från det där ljuset. Samadhi och Samsara är samma. Så vi går in i mörkret igen. Sätter oss i brunnen, slickar våra sår. Men det är okej. Mörket är belyst. Ljuskällan är däruppe någonstans, men det behövs inte ens en påminnelse. Stillheten, tystnaden i brunnen och den ständiga insikten om att det är det här som är livet, oavsett hur det yttrar sig just nu. Allt är som det är, för att det omöjligen kan vara på något annat sätt.
*
Kullaberg. Början av september. Ännu ett av mina paradis. Så mycket av mitt liv handlar om små stugor. Stugor och eldshower och alla vackra människor överallt. Jag är så omgiven av skönhet; skönhet är omgiven av mig; jag är allt det här, och om det bara är ord eller om det faktiskt ligger något bakom det, jag vet inte, och på något sätt kvittar det. På något mystiskt sätt, trots allt eller tack vare allt, är det bara så jävla fantastiskt att leva. Tack världen. Bom.

Nattsvammel

Nattsvammel

Natten smög sig på; midsommarpsykosen börjar falna ut en i en bortregnad sommar och nätterna börjar nästan bli mörka igen. Högtalarna sjunger någon slags stilla raga och älskade Ly har somnat på soffan bredvid mig. Lilla köksdelen av stugan är kaotisk efter råmangopajens lyriska framväxt, kroppen kliar fortfarande av tingets knottätna snabbvisit och benen är skönt tunga efter att ha klättrat på klippor vid havet hela dagen.

Det är fint att leva. Så enkelt. Varken mer eller mindre. Dagarna flyter på sådär som de gör, smyger sig över i nätter, till morgonar och plötsligt har en vecka eller månad gått. Jobb har jobbat sig när det behövts, semester tar ut sin rätt, backar har åkts, skogar har besökts och regnet faller faller faller; lite som ett nät är en samling hål ihopvävda av lite tråd verkar sommaren bestå av regn sammanvävda av små uppehåll ibland. Helt tokig sommar att bo i skogen, men på något sätt flyter det på; solen finns alltid någonstans, och finns ingen annan impuls kan jag lika gärna följa den.

Under åren har så många hem dykt upp som gåvor på min väg, att trilla in i när mygg och lägereldar i ensamhet lockar mindre än vackra vänner; stugor, lägenheter, hus, jurtor med fantastiska magiska människor däri, systrar och bröder med sitt flöde, och som alla har något gemensamt. Det där ljuset, det där skenet som gör att jag dras till dem; livet som lyser bakom ögonen, och som manifesteras ut genom att passioner och drömmar skapas och får form.

Det är något med ögon. Ögonpar jag möter. Det där bakom. Hos vissa är det så tydligt, hur närvaron lyser igenom så klart, oavsett hur de själva uppfattar det, och jag kan inte hålla mig från att röra om lite, smeka bort föreställningen om att något står ivägen för något och följa med på resan en bit för glädjen i att se vad som händer. Växande är nog något av det vackraste som finns, om det så är en blomma eller en människa, och det behöver inte finnas något mål, inte ens en väg; ett frö blir till blomma blir till jord av ingen annan anledning än just det; frö blir till blomma blir till jord. Ibland är en spegel allt som behövs: Titta, se så jävla vacker du är. Se hur evig, fullkomlig, perfekt du är i all ändlighet och fulhet. Se att båda sidorna är du, och tro aldrig, aldrig, aldrig att ljuset är blockerat eller avstängt. Eller tro vad du vill. Evigheten är ändå här, precis här, och du kan inte göra något åt det. Mmm, nattsvammel och högtravande ord när jag inte har något vettigt att säga men ändå vill dela något. Den här kärleken jag känner, som klyver cynismen mitt i itu och lämnar de båda skalhalvorna tomma; det var aldrig något däri, mer än en form, en dans, en rörelse.

Det skulle kunna finnas så mycket att skriva om. Processer och resor och vad som händer; djupdykningar i föreställningar, rädslor, mönster som kommer upp till ytan… men allt det där är gammalt redan i samma stund det väcks och får pysa ut. Och det är inget värt att dela. Som förra veckans lunch; vad spelar det för roll? Det är det här som är. Det Här, som blir lika tomt och innehållslöst att skriva. Men något går att dela. Vackra ordkombinationer. Flöden som skapar associationer och bjuder in till att följa med. En liten glimt av ett liv i sfären där formen är hård och solid. Och av vad jag uppfattar som meningsfullt just nu. Kullabergs dramatiska klippor; att fastna på ett utsprång och inte se något vettigare att göra än att spela på grässtrån. Åskan över havet; regnet över land och den ensamma kajakaren som paddlar förbi. Fåniga lekar i samspel och roller, insikten om samspel och om jag trodde på tidigare liv i en individuell andesjäl har jag en syster med mig som följt mig långt långt långt tillbaka. Åka bräda förbi skylten som varnar för 13% lutning men svänga av innan den riktiga backen börjar, för just nu är där hemma. Åka 130 mil på någon dag bara för att jag uppfattar det som att jag inte har något val; universum knuffade mig och jag kan hitta på vilken historia jag vill, men det enda jag kan säga är att jag vet inte varför, men det är som det ska vara. Leenden från främlingar; skeptiska blickar från främlingar; grannar som vill beskära träd och gång på gång möjligheten att se att det som verkar som vi och dom inte alls är som det verkar; att inget är som det verkar.

Inget är som det verkar. Allt vi tror är falskt. Lite sådär per definition. Det är ju tro. Föreställningar. Idéer. Precis just det där som bygger upp hela den här världen. Solida tankestrukturer, idén om jag och du och allt det där… jag tror vi vart igenom det där några gånger genom åren. Att det behövs minst två för att kunna uppfatta rörelse; att vi somnar utan att ha varit vakna och att vi vaknar utan att någonsin ha sovit. Att oändliga möjligheter och ett liv helt bortom kontroll är den enda möjligheten när vi tröttnat på förutsägbarhet, vältra oss i lyx och få alla våra begär tillfredsställda. Och så tror vi att vi inte valt det här, känner oss som offer för omständigheter, att universum är orättvist eller whatever; när det mest av allt bara är en dröm, en resa som kommer ta slut; in i ingentinget, och därifrån finns det bara en väg — tillbaka ut i det här kaotiska.

Hur skulle det vara att somna utan att någonsin vakna upp igen? Hur skulle det kännas? Kan du ens föreställa dig känslan? Hur skulle det vara att upphöra finnas som du?

Och så vrider vi ett snäpp till.

Hur skulle det vara att vakna, utan att någonsin ha sovit?

Relationer utan krångel och egotjafs (fast bara svammelversionen)

Relationer utan krångel och egotjafs (fast bara svammelversionen)

Hej vackra vänner.

Vad säger ni om att ta steget ner från evigheten till något av det mest konkreta och alldagliga, ja, kanske det som utgör mänskligheten; Relationer. (För vilka är vi utan andra att spegla oss i? Hur skulle din identitet se ut om det aldrig mött en annan människa; vem skulle du vara; vem skulle du jämföra dig med; vem skulle fostra och foga?)

Texten är spretig, velig, kanske osammanhängande och utan något annat syfte än att den vill skriva sig, och det är alldeles för fint väder för att redigera eller ens tänka igenom. Så jag låter det vara så.

Många samtal har på sista tiden glidit in på ämnet. Förhållanden föds och tar slut. Kärleken sårar och euforiserar; stoltserar som ett rum att projicera framtider och självbilder på. Och på något sätt verkar vi ha en gemensam tendens att blint famla efter lycka i någon annan människas ögon eller famn. (Som om det skulle hjälpa oss; hela oss; ge oss något vi inte redan har.)

Jag vill dela med mig om hur relationer — kärleksrelationer skulle väl en del kalla det — fungerar för mig. Vad jag upplevt fungera eller inte för att ge utrymme för dset där magiska flowet att fortsätta spria, utan att kvävas, krypas eller somna in efter några månader eller år.

Hur mycket tomhet eller evighet vi än är så gör djupa relationer oss så sårbart mänskliga. De kan göra så jävla ont, och de kan vara så jävla helande.*

* Även om vi i det stora perspektivet är fullkomligheten själva, och det är dags att släppa den där idiotiska idén att vi måste hela, läka eller uppnå något, så är läkeprocesser otroligt vackra resor; och det i sig räcker som självändamål.

Men jag tror vi börjar i andra änden någonstans. Här kanske: Jag har inga dåliga relationer. Inga jag tycker är fel eller behöver fixas. Alla relationer är inte öppna, spirande och flödande; somliga är stela eller höljda i egots trötta mönster… och vet ni vad? Kan ni gissa? Jag tror ni kan… nämligen: Det är helt okej!
(Jag vet inte om någon ogillar mig (a k a Momopersonen), men jag tänker att det måste ju finnas någon, och vet ni vad? Det är också helt okej. Jag har ingen anledning att vara älskad av alla. Alla är fria att tycka, tänka och känna precis som de vill. Det känns bra.)

Relationer förändras, och det vi uppfattar som kontinuerligt är inte en serie möten med samma människa som utvecklar sig på ett visst sätt — utan det är ett nytt möte, varje gång, varje möte, in i misnta stund coh ögonblick. Nyheten ger palts för förändringar och väningar i vilket oväntad stund osm heslt; men de tär också det förutsättninglösa mötet som ger rum för en långvarig, vacker relatioenr att fortsätta spira och gro allt medan dess delar dansar i livspusslet; rum för var och en att vara precis så som tillvaron vill spelas ut just då. Frihet att få växa, att få förändras; att få vara vem en vill; friheten att få gå in i mörkret och se efter vad som rör sig där, utan att behöva representera eller leverera. Friheten att få vara vad du just nu råkar vara. Så enkelt.

Rum för sociala normers upplösning. Kanske bara stundvis och kanske bara i dansen, men dårar som vaknar och triggar varandra… wow, vilken explosion! (Hej Kali.)

*

Trots den historielösa aspekten ser jag mönste och tendenser i alal de vackraste relationer jag får ta del av; de som lever efter många år och de nya stjärnor jag möter på vägen. Jag upplever livet som överflödande av kärlek från alla håll. Från tillvarotomheten; från hjärtat; från vänner och systrar. Bara en tanke på någon av alla vackra människor får mig att svämma över av tacksamhet. En del av dem vet jag inte om jag någonsin kommer se igen (det gäller iofs alla); och vi kommunicerar knappt, men bara vetskapen att de vandrar där, som små ljuspunkter i tillvaron, påminner mig om hur jävla vacker världen är.

Andra träffar jag oftare, och få ta del i denna universums lärolek.

*

Egentligen är det inte så svårt. Jag fattar inte riktigt krångliga relationer. Hur de pallar fortsätta krångla. Nästan alltid handlar det om krav, förväntningar, projiceringar och viljan att någon annan ska ta ansvar, i en lagom blandad kompott med rätt proportioner. Jag har också hängt i massa keffa relationer genom åren, och de har också ett syfte (kan man väl säga), och är galet lärorika, men tillslut blir det mest tröttsamt. Numera är jag nog ganska hård om jag ska involvera mig i någon relation; jag pallar helt enkelt inte egotjafs. Så. Här är några gemensamma nämnare för fina, välfungerande relationer som bara bygger på kärlek och flow. Ja. Dom finns. Och dom är grymt softa.

Äh, vet ni vad? Jag lämnar texten såhär svamlig. Och så gömmer jag den lite diskret bort från framsidan. Så skriver jag en ny om just principerna. People loove punktlistor. Fast nu ska jag ut och åka bräda, så den får skriva sig när den vill skriva sig. Bom systrar och bröder!

Ljuden. Formerna.

Ljuden. Formerna.

Det är något med ljuden. Det är inte tyst i naturen, men det är avsaknaden av det där bullret som gör skillnaden. Det där susandet som omger oss i staden hela tiden, och som vi kanske kan påminnas om när vinden blåser hårt bland trädtopparna. Om vi råkar vara ute i skogen och råkar ha glömt hur det låter.

Det är också något med formerna. Böljande, svepande. Något med hur månen leker kurragömma bland molnresterna, flyter runt i stillheten medan regnet säkert ännu öser ner i Stockholm, trettio mil bort. Staden med alla dessa fyrkanter. Stabilt och effektivt och jag vet inte vad. Och trädens sätt att växa, hur kullarna växer fram och bildar horisont med trädlinjen. Lite som att Platons idévärld och formvärld speglar det som är framför oss nu, i människans desperata och fumliga (och ibland otroliga) försök att efterlikna allt det här magiska som bara finns, liv som växt fram som en droppe i ett hav av unika och fulländade kreationer. Och det vi gör, hur framstående och häftigt den än är, är det beroende av moder jord för material, och ändå är det ingenting mot det här som växer och sprudlar överallt, det jag kallar liv, och som väcker sådan vördnad i mig. När jag minns hur fullkomligt allt är. Formerna. Färgerna. Ljuden. Tystnade bakom och framför och runt och i.

Som att själen får plats när suset försvinner.
Som i att hjärtat också har en röst.
Som att den viskar. Tyst.
Som i att lyssna riktigt noga.

Dunk. Dunk. Dunk.

*

Jag hade ingen aning om var jag skulle när jag satte mig bakom ratten. Ville jag tillbaka till dalaskogarna? Hänga runt i Stockholm? Hjälpa bygga festival? Åka till Göteborg och kanske gläntan? Ner till skåne? Turkiet?

Busvädret höll i sig, det var definitivt inget mysigt boiskogen-väder, men bara tanken på ytterligare en natt inomhus fick mig att rysa. Jag kände ingen stark imupls åt något håll och det kändes likvärdigt var som. Ett efter ett föll alternativen bort när jag inte svängde av där eller där och tog den eller den vägen, och någonstans längs med E20 märkte jag att jag nog var på väg mot Göteborg. Det finns ju skogar där också.

Men så hände något. Molnen luckrades upp, en solnedgång sprack upp och bilen svängde av stora vägen, upp förbi lilla byn, kyrkan, vidare till… vad hette det? Minnenas äng? Jag vet inte. Men det böljar och susar; det är stilla och tyst. Himlen är juniljus och inga stjärnor har tittat fram ännu. Månen är nästan full och fingrarna är stela från kylan som bemöts med en termos te och en filt. Hängmattan ligger och väntar på att sättas upp, och i orden föddes längtan och impulsen väcks att krypa in i kokongen och skåda trädtopparna; se om några stjärnor vill titta fram.

God natt vackra vänner. Tack.

skogen, skogen, skogen

skogen, skogen, skogen

– Stannar du en natt till?
Jag tittar ut genom fönstret. Regnet strilar ner. Björkarna kastar sina grenar som hade de slaganfall, löven rasslar mot regndropparna som kamikazepiloter med enda mål att överleva. Inne i rummet står tomatplantorna och trängs i det nödgade ljuset, sträcker sig mot glasrutorna och längtar efter solen. När det hällregnar är jag tacksam för tak och väggar och fina vännen.
– Mmmm. Jag gör nog det.
– Kul! Jag kommer hem tioish.
– Mmm. Jag lämnar nog inte den här soffan idag. Vi ses ikväll.

Hela dagen senare sitter jag faktiskt fortfarande här. Hur en soffa kan vara värd så mycket, när den inte tas för given; när varje dag är en gåva. Efter en vecka i skogen, naken i solen långt borta från alla människor, möte med besten genom rusningstrafiken och återinsikten hur fort det går att bli vilde, helt tappa bort idén och kroppen som en varelse i relation till andra, speglar och utseende och attityd och stil och jag vet inte vad…

Jag är ute på äventyr igen. (Har det hänt förr?) Det började där nånstans vid drömgruvan. Påminnelsen om träd, sjöar och lägereldar. Det var något så fundamentalt som vaknade, eller något primalt som hittade hem igen. Självklarheten i det hela. Där drömmarna hämtas.

Kom hem till Babylon. Det var en torsdag tror jag. Jag öppnade den gröna dörren med texten ”Gå inte på det” (har aldrig fattat vad) spraymallat nere vid brevinkastet. Öppnar dörren. Kliver in.

Jag bor inte här längre. Det här är inte mitt rum. Inte min utsikt. Inte min stad längre.

Så tar den där känslan av att det är färdigt över; den som legat som en vindpust och mognat länge nog, i små vibrationer, en lätt strömning, en föraning.

Under veckorna det tar att göra färdigt, ge bort, skaffa, förbereda, avsluta, packa, städa, säga hejdå vi ses om fem minuter, finns ett överhängande fokus över alla att göra-listor, sprängfyllda dagar och brädåkande nätter bland Johannebergs backar och absurda vardagsmöten under gatlyktor och bara ben i nattvärmen.

Ett fokus. Ut i skogen.

Staden väckte så mycket. Rädsla och frustration och hopplöshet och indignation. Kroppen ville inte vara där. Sov inte. Sinnet och kroppen tillsammans betade av långa att göra-listor och försöker komma ihåg att andas och låta personligheten göra det den behövde göra, tillåta identifikationen med skådespelet finnas.

Varje gång jag närmade mig staden, fanns en brytpunkt, någon slags gräns; när trafiken börjar tjockna och klimatet klinganr mer mer aggressiv underton, som en bil som ryter fram i tystnaden på en regnblöt väg. Stanken av alla avgaser och allt buller som lägger sig som en matta och varje fågelsång jag hör fyller mig med eufori, för det finns hopp, tystnaden och stillheten finns, vi har inte lyckats förinta hela naturen ännu, det fins paradis i plats, det finns stilla skogar, sjöar, bryggor och träd att hänga upp hängmattan i. Det finns eldar och plötsliga skurar och nattbad under stjärnorna. Det finns platser för att bara sitta, finnas.

Nu är jag här. Här här Här. Inte imorgon och fixa och ordna och ja jag kan nog hinna imorgon eftermiddag. Bara det här. Soffan. Regnet.

Jag vet inte var jag tar vägen imorgon (och jag inbillar mig inte ens att jag kan veta.) Om jag stannar här i trakterna eller åker någon helt annanstans. Längre tidsperspektiv går inte riktigt att ha, för ute på vägarna är det så uppenbart, att jag vet ingenting om någonting, ingenting går att förutspå, och möten, impulser och knuffar är vad som tar oss fram, steg för steg, i den här tillvaron.

Omkastningen var lite chockartad, även om den var väntad. Så många gånger har jag varit ute på vägarna förut. Och varje gång är det helt nytt. Jag gissar på att jag stannar här inatt, med tomatplantorna, men hela tiden finns något som viskar bakom örat: skogen, skogen, skogen. Och imorgon kanske jag tycker att två nätter under tak får räcka…

Ses vi bland träden, vänner?
Det finns plats vid elden för er med.

Drömgruvan

Drömgruvan

Sommarflödet kom. Det fick räcka med babylon och lägenhet, bekvämlighet som gränsar till lathet och hundra fönster som granne. Packade bilen full med sovsaker, myssaker, gåpålinasaker, ätsaker och en vacker dittills okänd människa som trillade in; åkte till Katrineholm och invigde det nya ungkulturhuset i de gamla lokstallarna. Vissa eldshower är bara sådär… sammankopplade. Att precis allt flödar i samma riktning, och gränserna mellan dans, åskådare och eld upplöses. Sådan som gör mig lika tagen som publiken. En sådan eldshow blev det. Dessa ord fick jag just.

eldshow, katrineholm

Som en naturkraft sprungen ut jordens innersta, som ett magiskt väsen som rörde sig över över marken i gnistregn, dansade Momo Jord i samklang med platsen, med kroppen, med själen, Vi som stod i ring och såg på rördes både till tårar och till djup och innerlig glädje. Så vackert, så närvarande, så i harmoni med alltet. Vi existerade tillsammans och vi fascinerades av kraften i elden, i musiken och i dansen. Vi ville aldrig att det skulle ta slut. Någonsin. Och vi vill uppleva det igen. Och igen.

Precis så magiskt kan det vara. Och flödet fortsatte. Ut i skogen, kilometer av små grusvägar i skogen utanför Norrköping, tills vi tillslut kom fram till drömgruvan.

Namnet. Drömgruvan. Där drömmarna hämtas.

En stilla sjö i lä, tallskog med mjuk omfamnande mossmark, som gjord att rulla runt i. Hängmatteläger och en lite udde med en eld, timmar av mat som lagar sig, dans som dansar sig och glöden som dansar med blicken, träden som andas med andetagen och det är så uppenbart; det är här, det är här jag hör hemma, här närvaron landar i kroppen, i löven, i den spegelblanka sjön och älvorna som dansar på den. Ett halvår i en stad får räcka, skogen har ropat länge nog och fötterna kan inte rota sig på andra våningen. Tacksamheten finns där, oavsett miljö, men skogen. Skogen. Modern.

Andetag, miljöbyte och plötsligt hamnar jag på Englagård. Ännu en kursgård. Och hela den där kursgårdsmentaliteten. Det tar inte många minuter innan samtal börjar handla om energier och healing och blockeringar och trauman från barndomen och chakran i obalans och jag vill bara titta på dem och säga att… det är okej.

Alla dom där problemen, hur verkliga de än verkar, de är bara påhittade, de har ingen egen verklighet. Vi kan bara kliva ur dem, se sagan för vad den är och se att vi är fullkomligheten själv. Nu. Precis så som vi är. Det finns inga problem att lösa. Inga knutar att knyta upp. Inga chakran som måste balanseras eller trauman som måste lösas. Vi kan bara släppa. Vara fullkomliga. Här. Nu.

Men det kan jag ju inte säga. Vem vill höra att ens historia inte är verklig? Vem vill höra att ens identitet bara är ett luftslott? Vad spelar det för roll om historier tros på, chakran är i obalans (men om förkylning beror på att halschakrat är i obalans, hur kommer det sig att många fler halschakran är obalanserade på vintern?) och blockeringar och moderstrauman hindrar den fria kreativeteten och du ännu inte lärt dig leva fullt ut? Det är ju också bara så medvetandet spelar ut sig. Och vem är jag att säga hur något ska vara, vad som är sant och inte? Ingen. Och jag kan aldrig veta hur någon annan upplever världen. Jag kan bara sitta och le, lyssna med ett halvt öra och tänka att jo, kanske blir man förkyld bara för att man blir förkyld, och det kanske inte har någon orsak som måste helas. Kanske behöver vi inte försöka hitta en mening med allt. Eller med någonting alls. Kanske kan vi bara vara det vi är, vad det nu är, och låta saker vara som det är.

Fast vi verkar vilja leka vår lek. Spela ut våra draman, leva ut våra drömmar. Skapa historierna om oss själva och världen. Kanske njuter vi av det. Kanske lider vi av det. Om det är sant eller inte, vad spelar det för roll? Det är så vi gör. Och det slår mig gång på gång, jag har säkert tjatat om det innan, hur förunderlig människan är, hur förunderligt medvetandet är som spelar ut sig såhär.

Som gör att jag hamnar på en kursgård. Med människor jag bara kan titta på, och tänka… … va?
Men vi sjunger.
Hela dagarna.
En gång, var det nu var, var jag bara där för att dansa.
Nu är jag bara här för att sjunga.
Kroppen är så magiskt verktyg.
Rösten, rörelserna.
Nerver, muskler, lymfa, blodomloppet och hela det autonoma systemet.
Jag kan aldrig upphöra förundras.
Vilka jävla mirakel vi är.
Allihopa.
Vad vi än sysslar med.

Var vi är är bra.
Vad vi gör är rätt.
Det finns ingenting att lösa.
Ni behöver inte ens sluta leta.
Det är bara det här.
Vi är bara människor.
Vanliga unika jävla människor.
Vi ses i flowet.
I magin.
I det vi är.

”Jomen, det är jordat här…”

”Jomen, det är jordat här…”

”Jomen, det är jordat här… Konkret. Mycket dans och så. Inte alls lika flummigt som på No Mind. Och så är ju jag här. Kom hit!”

Tja… jag hade ju inget bättre för mig. Det var ju fint här. Det skulle säkert vara fint där också. Och imuplser är roliga att följa.

Hade knappt hunnit landa från vipassana förrän jag snurrade vidare till Ängsbacka. Ni vet, den där kursgården där alla sjunger I am you, you are me, ser varandra djupt i ögonen och kramas för att komma i djupare kontakt med sig själva och varandra, där blockeringar i hjärtchakrat eller rotchackrat eller vilket chakra det nu är som behöver jobbas med accepteras och älskas precis som det är, där personlig och andlig utveckling står högst på listan och blissjakt ständigt matas med ljus och kärlek och I see the light in you.

Där trillar jag in, som vanligt helt oväntat och utan förvarning. Och jag måste erkänna att jag blir lite förvirrad av såna här ställen. Jag upplever mig inte som särskilt andlig. Och jag är inte så intresserad av personlig utveckling heller. Snarare känner jag på något sätt att självutveckling blir så himla egocentrerat. Jag jag jag jag. Mina problem och min uppfuckade barndom och min utveckling och whatever. Men jag tycker helt galet mycket om att dansa. Och det är väl därför jag är här kanske. För att dansa. Je suis seulement la pour dancer.

Får se hur det här går.

Jordat och konkret? Ja, eller hur.
Fyra dagars trumtransdans och kundaliniyoga, utan någonstans att dra sig undan och låta energierna landa. En resa genom evighet, identifikation, lidande, vackra möten och spirituellt hyckleri. Gåvor och presenter i form av upplevelser och reaktioner.

Flera veckor till snurrar förbi. I det här ständiga detsomär trillar dagarna bort lika fort som soluppgångar och solnedgångar. Det tog en vecka att landa från Ängsbacka. Ytterligare en vecka spenderades i ett mörkt rum, låg och blundande efter en LASEK-operation. Det är så himla intensivt att vara Momo, även om jag sitter i timmar om dagen på en sten i skogen och dinglar med benen. Min nyfunna vän Tove påminde mig om att man faktiskt kan höra knoppar explodera ut, om man är på rätt plats, på precis rätt ögonblick. Våren. Våren när allt exploderar, dansar, lever ut. Alla dessa förändringar, äventyr, wow!

Det här. Vad det nu råkar vara, vad du nu råkar har framför dig eller i ditt sinne. Ingenting kan vara vackrare än det som är just nu. Inget. Ett enkelt recept att lida är att vilja att något ska vara annorlunda än det är, och således kämpa emot det enda som faktiskt är här, påtagligt och på ett sätt sant. Upplevelsen, så som den ter sig nu. Och om det råkar vara lövspricking i en vacker skog, när solstrimmorna letar sig ner och huden suger i sig solstrålarna som den vitaminmaskin det är, då är det bara att tacksamt blissa ut i välsignelsen att få uppleva.

Jag kan inte hjälpa det — jag kommer på det hela tiden. Det är så sjukt häftigt att finnas till. Ett mirakel, i varje stund, varje jävla tripp, åt vilket håll det än går eller i vilken färg du minns det. Dött eller levande, dröm eller verklighet, det kvittar. Det här.

Vi är alla mirakel som trillar runt på den här planeten. Varenda en av oss. Ja, det gäller dig också. Du är ett mirakel. En fantastisk människa. Allomfattande medvetande, kärleken personifierad. Du behöver inte göra något för att vara det. Du behöver inte lära dig något, mer än det som oundvikligen kommer i din väg. Du behöver inte ens komma ihåg vilket under det är att finnas till, eller ens tycka det är schjysst. Du kan ändå aldrig vara något annat än det här.

 

Blessings till er alla.
Underbara älskade tomhetsbubblor.
Vackra vandrande mirakel.

Bom.

Det blev vår igen

Det blev vår igen

Våren kommer tillbaka och nomadsjälen börjar vrida på sig där innanför kroppsskalet. Varje morgon väcks jag i min sjukt bekväma säng av att skarpa solstrålar strilar in mot väggen. Ännu en dag flyter förbi. Ännu en dag av stillhet, utan att jag vet var den tar vägen.

Det har varit tyst här en tid. Så många ord har skrivits, talats, men inget som velat delats. Snarare har det skett en inåtgående rörelse, in i tystnaden och ja, stillheten finns här, även mitt i babylon. Även mitt bland siffror och blanketter och samtal till skatteverket… finns tystnaden. Det är fint att göra vad som krävs för att livet ska flyta på i sin enkelhet, men ofta är det inget särskilt allvarligt. Inget att behöva lösa eller ordna eller ligga sömnlös om nätterna för.

Den här ständiga paradoxen. Stillheten att se att inget av det här är mer än en tillfällig strömning, en ögonblicks impuls. Och samtidigt göra allt det där. Bygga, skapa, expandera. Tydligen finner jag ett nöje i det. Det är vackert att skapa. Sandslott och luftslott. Byggs upp av händer och raseras av vågor. Hela den här dansen….

Tänkte egentligen mest titta in och säga hej. Nu ger jag mig av på vipassana igen. Sitta och hålla käften i tio dagar. Nu kanske jag lärt mig att sinnets idéer och planer som dyker upp i tystnaden kanske inte är så viktiga. Att dom inte är värda att störa tomheten genom mitt intresse för dom. Att vad som händer händer, och det oavsett hur mycket sinnet försöker hålla i rodret. Och kanske har jag lärt mig att det visst finns en poäng i att låta sangkaras och vasanas komma upp till ytan och laddas ur. Kanske har jag lärt mig något sen sist. Eller kanske kommer jag åter skolka från meditationerna och balansera på stockar i solen istället. Jag vet inte. Givetvis. Och jag gläder mig i skönheten att inte veta något alls, inte förstå något alls, inte behöva vara något alls.

Hängmattan är nedpackad. Sovsäcken och några filtar. Vägarna, skogen och att inte veta lockar igen.

Vi ses nog där nånstans i evigheten. Bom!

Sex principer för flow i livet

Sex principer för flow i livet

Hur vi möter livet styr hur vi uppfattar det. Verkligheten i sig är bara ett flöde av händelser utan innebörd — vad det betyder och hur vi uppfattar det beror på vilka lager av föreställningar vi lägger på det. På så sätt skapar vi vår egen verklighet, och det är upp till oss om vi upplever den som flow eller som något krångligt med massa hinder.

Det behöver inte vara svårt att orientera sig i den här världen. Oavsett livssituation kan där ändå finnas en känsla av flöde, en stillhet som omger alla historier. Här är några enkla principer för att möta livet på ett enkelt, okrångligt och ärligt sätt. Små saker som gör livet lättare att leva helt enkelt…

 

1. Tro inte så mycket på dina tankar

Vi tänker så sjukt mycket. Alldeles för mycket känns det ofta som. Tankar kan vara bra. Men dom är uttröttande. Du vet, den där känslan när du ska sova och tankarna snurrar runt runt runt. Eller när vi vaknar på morgonen, *kitchiing* så är tankekarusellen igång igen.

Tänk mindre kanske borde vara ett självklart råd, men hur lätt är det? För de allra flesta av oss har vi inte kontroll över tankarna — vi kan inte bara säga till sinnet att sluta tänka — utan vi dras med av loopen. Att meditera är bra, vistas i naturen eller finna stillheten i alla tankarna, men om det inte sker naturligt kräver det utövande eller träning. Så ett klokare råd är: Tro inte så himla mycket på dina tankar.

Tankar har ingenting med verkligheten att göra. De är bara uttryck av gamla programmeringar, glasögon vi filtrerar det vi upplever med. Tankar skapar historier kring saker som i sig inte har någon innebörd. Tankar projicerar rädslor på det vi möter, eller förväntningar, eller längtan…

Speciellt tankar som innehåller självhat. Begränsande, negativa tankar, som du fått inpräntade sedan livmodern. Varför är jag så…? Att jag alltid ska… ! Men shit, varför… ? Eller självhat som projiceras ut på ”de andra”, som alltså bara är ett uttryck för dig själv. Kan hon inte… ? Varför måste han… ? Jag står inte ut!

Tankarna kan få komma. Men du måste inte tro på dem. Tittar du riktigt noga, känner efter i tanken, varifrån den kommer och vilken energi den bär med sig, så ser du att den inte är sann. Det gäller alla tankar, men de är de begränsande och förminskande tankarna som ställer till det för oss.

 

2. Var ärlig

Ha för vana att vara ärlig. Det är klart det okej att ljuga ibland; spelet får spela ut sig så som det vill. Men våga vara ärlig. Speciellt i nära relationer. Berätta sanningen, så som du upplever den, utan att blanda in eller lägga till anklaganden eller tvetydligheter. Ta ansvar för dina känslor; se till att du talar ifrån hjärtat, och inte utifrån egot. Var ärlig nog mot dig själv att se skillnaden.

Tar du för vana att vara ärlig mot andra, blir du det också allt mer gentemot dig själv. Förstår du att ingenting har med någon annan att göra, utan att allt sker i dig själv, kan du på riktigt på djupet börja se efter vad som försiggår i ditt inre. Och det är där de riktigt djupa antagandena som skapar alla projiceringar finns

 

3. Det du ger uppmärksamhet växer sig starkare

Vad händer om du hela tiden fokuserar på dina problem? Verkar de bli mindre? Och vad händer med problemen när du skiter i dem och tar en joggingtur i skogen eller tokdansar några timmar? Var är dom då?

Tänk glada tankar. Le. Känn andetagen strömma in och ut. Tänk på vackra saker. Tänk snälla saker om dig själv och andra. Vad händer med upplevelsen då?

Det du fokuserar på växer sig starkare. Ger du massa uppmärksamhet till tankarna så fortsätter de ha sin dominerande roll i ditt liv. Finner du istället mellanrummet mellan tankarna, eller tystanden bakom och vilar uppmärksamheten där, kommer tankarnas inverkan bli svagare och svagare, allt medan din upplevelse blir mer och mer stilla.

Försöker du ta itu med något i dig? Har du något du känner står ivägen för att du ska kunna vara fri och leva i stillhet? Vad händer när du hela tiden fokuserar på det där problemet? Jo, det blir starkare.

Tankar har ingen makt i sig själv. De måste ha vår uppmärksamhet och vårt medgivande för att kunna betyda något. Vi måste tro dem till sanning. Och ju mer vi ger dem vårt medgivande, desto större makt får de.

 

4. Allt går över

”why tear your soul apart for something here
one moment, and gone over the next.”
– Rumi

Ibland är det flow och magiskt och världen är helt förträfflig och fantastisk.
Ibland är det grått och trist och babylon och så jävla mycket att göra och jag har inte sett solen på en vecka.
Ibland skriker tankarna och slåss om vår uppmärksamhet.
Ibland är det helt tyst, åtminstone några timmar varje natt, när vi inte ens drömmer.
Ibland lider vi. Ibland njuter vi. Ibland båda på samma gång.

Grejen är. Allt går över. (Allt utom du, faktiskt.) Alla situationer, alla känslor, allting som kommer i den här världen försvinner igen. På så sätt är det inte sån himla stor grej vad som händer. Det har ingen giltlighet förrän vi skapar en historia om det — en tanke som i sig altså inte är sann, och vad det än är så försvinner det lika fort som det uppstår. Vi behöver inte följa med mitt i den kaotiska bergochdalbanan, utan se det uppifrån, hur dalar blir toppar blir dalar blir loopar och går runt runt runt igen.

Vad som händer är alltså inte hela världen. Imorgon händer ändå något nytt och om en vecka minns du inte vad som var så upprörande nu. Om du inte skapar en historia du klamrar dig fast vid, förstås.

 

5. Släpp taget

Vi har alla massa skit med oss. Sånt där efterhängsamt från barndomen som format hur vi uppfattar världen, människor och oss själva. Sånt som håller oss nere i gyttjan och fast i separation. Låter vi oss styras av de här programmeringarna kommer vi fortsätta halvsova oss genom livet på autopilot.

Kliv upp ur gyttjan. Viss skit måste vi deala med, men det allra mesta går att bara kliva ur. Ser vi att tankarna bara är tankar, och inte sanningar som dikterar verkligheten, så tappar de sin makt över oss. Och problemen, vad är de mer än bara tankar?

Varje småproblem behöver inte tas hand om. Vi blir inte fulländade människor av att gräva i det förflutna och försöka lösa barndomstraumor. Vi blir fulländande genom att inse at vi redan är det, att vilken historia sinnet än skapar, och vilka tankar som än snurrar runt i uppmärksamhetens sfär så är det inte vi. Inget av det där har något med oss att göra. Begränsande tankar är inte mer än vanemönster vi förblindat oss med. Vi kan släppa taget om dem lika lätt som vi släpper taget om en förbipasserande vindpust.

 

6. Dela med dig

Le när du vill le. Skratta mycket. Håll inte tillbaka dig för något. Lyssna inte på dom som är tråkiga. Dela med dig av det du tycker är vackert. De runt dig är också du. Djuren, träden, skogen, solen, stjärnorna är också du. Vi drömmer fram allt det här, varje unik drömvärld där vi agerar drömkaraktärer åt varandra. Vill du leva i glädje och kärlek — sänd ut glädje och kärlek.

Vi skapar världen genom våra projiceringar. Det är du som bestämmer vilken värld du lever du. Om du envisas med att tro på dina tankar, tro åtminstone på något vackert, enkelt, omvårdande som tar hand om dig. Och om du inte tror på dina tankar… grattis. Välkommen hem.

 

PS. Min reflexologilärare har börjat blogga. Klart läsvärt om reflexolog, zonterapi, näring och hälsa!

Kaffe, beethoven och trägolv.

Kaffe, beethoven och trägolv.

Den skummade havremjölken blandar sig fint med kaffet. Radion spelar det där pianostycket av Beethoven som verkar vara det första alla lär sig på piano. Morgonen är stilla, november grått och kaffet varmt.

Det är november och jag är kvar i sverige. Jag vet inte hur många år sedan det var jag spenderade en november i det här landet. Inte nog med det — jag har flyttat in till Babylon. Vacker gammal lägenhet med trägolv, sliten trappuppgång, köksradio med vacker musik och vackra temuggar drejade av en lika vacker människa.

Är det inte fantastiskt vad universum lägger för ens väg? Det tycks aldrig vara det jag tror ska ske, eller tror att jag vill, men det lika otroligt hela tiden. Otroligt, minst sagt… det spelar ingen riktig roll var jag (kroppen) är, vad gör gör, hur hela det här skådespelet artar sig. Jag har ingen aning vad jag har här att göra, men å andra sidan kan jag lika gärna vara här som någon annanstans i världen. Rymden som omger upplevelsen är densamma, stillheten alltid där, oavsett om det är Tiruvannamalajs tiggarbeströdda gator eller Göteborgs julhets. Åter förundrad över varje andetag, varje munfull kaffe och kroppens reaktion på koffeinet den längtat sedan föregående kväll. Min hand är en hel värld, en spricka i taket ett universum lika tomt som tankar som kommer på besök.

Och brinnandet? Tja. Det gick väl över. För nu. Jag tvivlar inte på att det kommer tillbaka, och jag välkomnar dess återkomst.

Två frågor fick ett egodissikerande krig att stanna upp till stillhet där tacksamhet liksom kryper genom kroppen, och det overkliga liksom flimrar av tomhet.

Kan jag tillåta mig att inte veta någonting?

Jag visste att det var fruktlöst från början, att sinnet inte kan förstå något bortom sinnets sfär, men jag var tvungen att göra det ändå. Slita upp egot ur dess skyddsvärn, beslysa, genomlysa, och se ideer och koncept likt troll förvandlas till sten och pulvriseras. Det behövs bara en gnista för att tända på en höstack och det tog inte många ögonblick innan elden var i full brand.

Och vid något ögonblick var det över. För nu. Några lager bortslitna, broar brända, normer brutna. Den destruktiva kraten ebbade ut, det blev så uppenbart igen, att ingenting finns att förstå, att allt — är — ….

Sinnet tystnade. Kroppen tystande. Och det som aldrig varit annat än tyst (inte ens det) fortsatte dansa sin dans.

Den andra frågan gick i samma tema — Kan jag tillåta mig att må dåligt? Elden är så intensiv, och vid någon tidpunkt började egot kämpa emot sig själv, försöka värja sig och resan blev ett stadie av motstånd, som forcerades och späddes på. Och jag njöt av skådespelet, av kriget och hällde mer bensin på elden.

Tills det var över.

Innehållet i de två frågorna är detsamma. Acceptans. (Eller kanske ännu närmare kommer vi med engelskans ”surrender”.) Att helt ge efter för en situation kan vända den ögonblickligen. Att sluta kämpa emot strömmen, släppa taget och följa med. Att förstå — förkroppsliga — att egot aldrig kommer kunna förstå något annat än de berättelser det skapar. Och att de berättelser inte har något att göra med vad som är verkligt. Vad som faktiskt är på riktigt och som får det föränderliga att framstå som den flyktiga dröm den är…

Beethoven blev Strauss blev Chopin. Kaffet kallnade. Några tappra löv hänger kvar på trädet utanför fönstret och jag ska ge mig ut på en promenad bland drömska hus, alldeles för tidig julskyltning och tusen berättelser som tycks tro på sig själva, i denna vackra, vackra värld…

….och sen då?

….och sen då?

Nu är det snart ett år sedan en upplevelse omkullkastade min betingade världsbild. Allt förändrades på ett ögonblick. Det skulle kunna kallas för ett uppvaknande, men det är inte helt sant. Ingenting vaknade upp, för det hade aldrig sovit. På sin höjd kan jag kalla det ett skifte i uppmärksamhet, varifrån seendet sker. Det jaget som trodde sig vara skiljt från allt annat upplöstes, så som mörker skingras av ett ljus; okunskap skingras av förståelse; lögn skingras av sanning.

Allt vändes upp och ner den natten. Inget var längre som det en gång varit.

Jag förstod plötsligt ingenting längre, samtidigt som jag förstod allt. Jag tittade på människorna, alla de som springer runt… och kunde verkligen inte förstå. Vaddå, de tror de är någon? De tar det där ”jag” för givet, tror att allt som händer händer dem.. lidande, lycka, sorger, extas… jag var bara så förundrad.

Jag kunde plötsligt inte relatera till människor längre. Tusentals teatermasker på en scen, i trans, uppslukade av sina roller. En förvirrad stackare som slitit av sig masken, vaknar upp ur drömmen.. och ser alla andra springa runt.
Så mycket förändrades. Så mycket hände. Samtidigt som ingenting alls hände. Så många stormar, samtidigt som det var – är — så stilla hela tiden.

Vågor av identifikation dök upp då och då… under det första halvåret eller så, var de starka. Stormar av intensiva eldar för att bränna upp min egen värld. Egot som kämpar för sin överlevnad. Vågor att surfa på och rida ut.

Vågorna lugnade sig till krusningar på havet. Stillheten blev mer och mer stadfäst. Tvivel och undringar byttes mot stadfasthet. Jag vet. Jag vet att jag vet. Sinnet kommer alltid tvivla – ja, sinnet finns fortfarande där – men det har ingen giltlighet. Tvivlet har ingenstans att landa. Tvivlet, om det någon gång dyker upp en rest av det, når inte fram… precis som resten av omvärlden. Hela sommaren lyssnade jag på satsanger. Adyashanti och Mooji. I timmar och timmar. Jed McKenna väckte nya stormar och fick mig för ett ögonblick att glömma bort kärleken. Mooji påminde mig igen och sakterligen blev även hjärtat etablerat i det nya sättet att uppleva. Det gränslösa, tidlösa självet upplever ur mina ögon, samma ögon som det illusoriska egot en gång tittade ut genom.

Jag skrev. Skrev skrev skrev. Ett tag verkade det som jag skrev en bok. Advaita och icke-dualism och alla de där begreppen kom in i mitt liv. Tydligen var det här inget unikt och slumpmässigt, utan något utarbetat, mångtusenårigt. Tusen och åter tusen människor har genom tiderna fattat samma sak som jag. Jag ser människor omkring mig och ser att de ser. Vet att de vet. Vi ler åt varandra, eller ignorerar varandra. Det är inte så viktigt.

En halv miljon tecken skrev jag på några månader. Det är typ två romaner. Det behövdes väl, eftersom det hände. Nu sitter jag med en stor hög prydligt utrskivna papper och tittar på dem.. jaha? Vad ska världen med det till? Vad finns det mer att säga? Samma på bloggen, vad finns det att säga? Det som är relevant går att skriva på några sidor. Eller som Mooji uttrycker det, om inte sanningen går att skriva ned på baksidan av ett frimärke är den inte ren nog.

Ingenting annat intresserar mig. En gång i tiden handlade Momo Jord om lycka, hur man lever ett schjysst liv, hur man copar med vardagen eller flowar i livet. Hur man manifesterar grejer. Sådant som alla kunde relatera till. Sedan i våras har det uteslutande handlat om… tja, icke-dualism. Det enda som funnits i mitt sinne. Jag Är, och det är allt som är. Jag brydde mig inte längre om att vara pedagogisk, att vara förstådd. Det spelade ingen roll. Det var det ens som intresserade mig. Jag slutade fatta grejen med att hantera saker på sinnets nivå. Jag kunde inte längre relatera till sinnen. Även om jag förstod helt vad som hände lät jag saker vara. Det var så absurt för mig, är det fortfarande… att människor envisas så mycket med att tro att de är någon, att de har ett sinne, att lidande och historia är deras. På något sätt känns det så himla ineffektivt att lösa saker på sinnets nivå… problemen kommer återkomma. Lidande kommer alltid vara där, så länge sinnet är huvudfokus. Sinnet och inte Självet, det allomfattande, tidlösa självet som vi alla är. Det enda som är bestående, sant. Och det som strålar sådan… frid.

Det har aldrig varit ”jag” som styrt något av det här. Det har bara hänt. Jag har bara observerat. Jag har observerat stormar, stillhet, frihet, extas. Jag har observerat människor lida, utan att göra något trots att jag kunde. Jag slutade dalta med egon, förutom när det var uppenbart att det faktiskt var det som behövdes. Bara en enda sak spelade roll för mig. Att vakna upp.

På något sätt är det så himla ironiskt att vara terapeut med den utgångspunkten. Men mina klientmöten – de jag valde att ha kvar – var så kärleksfulla, så vackra. Jag njöt av mitt jobb, jag gör det fortfarande.

Och nu då? Jag hänger i ett stort, tomt hus i Tiruvannamalaj. Största delen av dagarna spenderar jag med att ligga och titta upp i taket. Och jag är helt nöjd med det. Jag skulle kunna göra hur mycket som helst, satsanger och spelningar och konserter och schjyssta restauranger och skogen och sjön och de vackraste människorna jag vet bor bara några hundra meter från mig. Men jag ligger och tittar upp i taket. Ensam. Eller ibland ligger Fredrik brevid mig. I samma stilla varande, glädjen och blissen som inte ens behöver uttryckas med ett leende.

Ingenting alls behöver göras. Ingenting är bättre än något annat. Omvärldens glädje eller spännande saker berör mig inte. Jag har det bra. Var jag än är, vad jag än gör, är det samma frid. Känslan av att Jag är. Sadhulivet var helvetiskt jobbigt, såg jag från någonstans, men även när sinnet reagerade och började skrika, var där frid. Jag berördes inte. Huset här har varit kaos, tio personer, en dampunge, en supande amerikan och inte ett ögonblicks ensamhet på flera veckor. Där var bara frid. Och när det går över, är det som det aldrig någonsin hänt.

Ingenting sätter några spår. Allt bara är.

Vad som kommer hända nu vet jag inte. Kanske kommer en våg av görande komma. Vid någon tidpunkt kommer jag säkert packa min väska och dra vidare. Kanske kommer en bok skrivas, men just nu förstår jag verkligen inte varför. Allt som behöver sägas är sagt. Ett frimärke är inte särskilt stort. Jag har inget särskilt stort intresse av att skriva, trots att där finns en stor kärlek till orden. Taket är lika vackert som skogen eller toppen av Arunachala.

Det finns inget att uppnå. Inget att göra. Görs något så händer det genom mig, jag har ingenting med det att göra. Däremellan vilar jag. Vilar i blissen och glädjen av att finnas till. Förundras över det här miraklet, att det finns kroppar, att det finns sinnen. Att det finns miljarder världar på en jord.

Jag vilar. Äter vindruvor. Tittar upp i taket.

Det är ett himla fint tak.

Diamantsystrar ♥

Diamantsystrar ♥

Systrar!
Ni vackra som vet att avstånd betyder lika lite som tid, att möten bara är en påminnelse av närvaron som alltid finns där. Det vi är kan aldrig skiljas, kan aldrig delas itu. Jag kan aldrig glömma er, diamantsystrar som skiner i denna världen.

Tack för att ni ler, tack för era tankar, längtan och kärlek. Tack för alla ord jag får när jag behöver dem som bäst, för alla blickar, möten bortom ord. Tack för att ni sliter mitt hjärta itu, gång på gång, så att världen kan skina klarare för varje uppvaknande.

Tack för alla vackra samtal, tack för alla tidlösa timmar i varat utan ord. Tack för alla äventyr, alla galenskaper universum skänkt oss. Tack för varje ögonblick i hunger och trötthet, tack för att vi tillsammans kan finna frid och vila i upplevelsen att allt är åt helvete, när universum visar det ansiktet.

Tack för varje gång vi lärt varandra säga ja.

Tack, systrar. Jag älskar er ur det tidlösa som omsluter allt. Jag är med er, alltid, alltid, alltid. Viskar när ni behöver höra, att allt är bra, att allt är precis så som det ska vara. Och era röster finns i mitt hjärta, änglar som påminner mig att skina när jag glömmer bort hur man gör. Tack för alla uppvaknandets stunder vi delar; varje gång vi stannar upp och det identitetslösa skrattet ljuder ur intet. Tack för alla timmar vi skrattar tillsammans, tack för alla tårar. Tack för allt som gjorts och och tack för livets alla smaker, alla färger. Tack för alla omvälvande, intensiva upplevelser av vad som kan annars kan förbises och grått och trist. Tack för allt.

Fortsätt skina, systrar. Minns att ni är diamanter, alltid. Ni är skapade för att skina, för att sprida ljuset och väcka elden bakom andras ögon. Ni är här för att visa världen hur vacker den verkligen är. Ni är diamanter som återspeglar det gudomliga varat; ni skiner i ert eget ljus. Sprid ljuset, dela det.

Skin, systrar. Skin som de diamanter ni är.

Om namo narayan. Blessings. <3

Momo

Upplysningshetsens mekka

Upplysningshetsens mekka

Jag drar söderut och hamnar efter en vecka i Tiruvannamalaj, en liten dammig håla i södra Indien. Ramana Maharshi fick visst för sig att dra hit för att det heliga berget Arunachala tyckte han skulle komma dit, så han drog dit och satte sig på berge och höll käften för att folk skulle tröttna på att störa honom med dumma frågor.

De tröttande inte och nu är Tiruvannamalaj upplysningshetsens mekka. Allt är så jävla icke-dualistiskt att jag spyr. Ramanas namn pryder allt från ashramet till vattenflaskorna. Arméer av självutnämnda gurus i olika grader av självinsikt håller satsangs och vedantaföredrag. Och räcker inte de levande närvarande visas videosatsanger med Papa’ji, Tolle och Adyashanti. Om kvällarna hänger folk hos Mooji och gråter för att de inte kan vara Det, och varje samtal över specialkaffe på de wifiuppkopplade turistrestauranterna handlar om upplysning, allas stora dröm och craving.

Kort sagt, Maya in action.

Jag ler åt Mayas storverk och undrar varför fan universum skickat mig hit.

Jag dras med till Vedantalektion. Eftersom jag aldrig vet var jag ska och det inte är så viktigt vad jag gör eller var jag hamnar så låter jag det som händer hända. Nån vitskäggig amerikan sitter vid ett diagram. Överst står det Medvetande, tillsammans med ett Aum-tecken som indikerar, tja, allt. Nothing less than everything.

Där tyckte jag både diagrammet och lektionen kunde sluta, men det fortsatte visst.

Under omtecknet är en streckad linje, som indikerar Maya. Sedan följer en pyramid med en himla massa saker. Typ vasanas som blir till begär och vanor och massa subtila och grova kroppar och jag vet inte vad. Han pratar ur tradition och dissar gärna och ofta de där neo-advaitans som säger att Du är Det, det finns ingen väg att gå. Du behöver inte göra något. Han verkar visst tycka tradition är bra, och att man måste kämpa hårt för att uppnå något. Jag lyssnar med ett halvt öra, och när Arunachala, det där heliga berget, fångar min uppmärksamhet, blir han visst lite lack.

— Om du vill gå till berget, så gå. Vill du inte vara här så är det bara slöseri med tid, både din och min.

Jaja, tänker jag. Jag kan väl likagärna gå som att sitta här. Och tycker han jag ska gå, så varför inte?

Jag går ner för trappan och sätter mig i korsningen och röker en Beedie. Ger tiggarkvinnan några rupees, tittar på de kräftröda dödsseriösa sökarna och njuter av att sitta och se skådespelet dansa fram för mina ögon.

Tio minuter senare kommer Therese. Hon pallade visst inte heller. Ytterligare fem minuter senare kommer Anna. Plötsligt är allt himla roligt och vi skrattar så högt att den ihopskrumpna kvinnan bredvid oss tittar storögt på oss, innan hon sträcker fram handen mot nykomlingarna, som försöker hi-fivea henne.

— Jag blir så trött på allt det här pratet om upplysning, suckar Therese. Jag bryr mig inte längre. Jag vill bara vara det jag är, göra det jag gör.

— Det är precis det det handlar om, svarar jag. Ingenting mer.

Update från Sadhukojan.

Update från Sadhukojan.

Efter en veckas väntan ger vi oss slutligen av mot Varanasi. Solen har varit nere några timmar när vi kliver av på Haridwars tågstation, två timmar från Rishikesh. Vi ställer ned bagaget och Guruji sätter sig på huk.
— Put out that mat I gave you. Jag rullar ut mattan på perrongen.
— What happens now?
— We sleep.
Vi knyter ihop våra väskor och använder som alldeles för stora kuddar. Gitarren mellan oss och filtar över oss. Utifrån ser vi ut som ett brunt filtbylte – ett bland hundratals andra. Golvet är hårt och kallt. I högtalarna ljuder en välartikulerad röst som berättar om alla avgående och ankommande tåg. Tid, plattform, om det kommer snart eller nu eller avgår. På hindi och engelska. Fem gånger på varje språk. För varje tåg. Om och om igen.

Jag smyger fram mina öronproppar under filten och det öronbedövande utropet förmildras till högljutt. I väskan ligger min dator, iphone, ipod, ljudinspelningsmakapär. Jag hade inte riktigt räknat med att bli Sadhu och sova på tågstationer.

Vinden blåser igenom den tunna filten och jag kurar ihop mig för att behålla den lilla kroppsvärme jag har. Det är inte första natten jag fryser, och sova på perrongen, såklart, varför inte?

När jag kryper ur filten för att leta fram min ylleväst tittar min granne upp. Han visar sitt rudrakshalsband som visar tillörighet. Jag svarar med att hålla fram mina tre frön som hänger runt halsen. Han skiner upp och gestikulerar mot den sovande figuren bredvid mig. Guruji svarar jag. Jag bjuder bort gurus sista biri och vi röker i varsin i tystnad innan vi åter kryper in under filtarna.

Dröm och vakenhet smälter in i varandra i den lätta sömn polerat stengolv erbjuder. Jag vaknar, mycket mindre stel än jag räknat med och möts av ett piggt och högljutt OM NAMO NARAYAN. Väskan upp på ryggen och dagens äventyr börjar.

Hela dagen spenderar vi hos vänner eller – som det visar sig – gamla elever till Guruji. Tydligen har han hunnit med att initiera en hel del Sadhus under sina år. Jag träffar många gurubröder, och han många barnbarn; gamla elever till honom som nu tagit sig an nya elever. Så går kunskapen i en obruten kedja; från guru till elev som blir guru….

***

Jag lär mig vara Sadhu. Det är hela min undervisning nu. Jag lär mig tala som en sadhu, äta som en sadhu, gå, sitta, sova, vakna som en sadhu. Jag lär mig tvätta och vika mina kläder på rätt sätt, visa Ganga respekt, en av alla otaliga ritualer som omger varje handling eller varje möte. Jag undervisas i de olika inriktningarna av sadhus, om vår historia. Och för varje dag smälter jag allt mer in i kläderna. Uppgår allt mer i Shiva. Lär mig hålla fokus. Att inte dras med av störande element. Att vila i min egen kraft, dvs universums kraft, och rätt fokuserad är den enorm. Det hela är så ironiskt. Så roligt. Universum slutar aldrig överaska mig. Få se vad denna värld av strikt form har att bjuda mig. Jag leker leken och blir belönad direkt. Om namo narayan.

Insh’allah ojála milega

Insh’allah ojála milega

Nu:
Vi bor på en takterass. Visst, vi har varsit rum i guesthouset vars toppvåning vi ockuperat, men det är på taket allt händer. Utöver morgonhäng, gitarrspel, ligga-och-titta-på-stjärnorna, acroyoga, jammande är matlagning den nya grejen. Ännu en anledning mindre än att lämna taket, mer än för att skaffa mer frukt och grönsaker och tahini och fyra sorters auyrvedisk trollhonung. Det är på taket det händer.

På taket hänger också aporna. De vet att det finns mat här. De försöker stjäla vår mat. Vi vill behålla den. Men det är lek, inte krig. Efter de första tjuvräderna lär man sig ganska snabbt hur apor hanteras. Gå inte runt med frukt exponerat. Skygga inte tillbaka om de attackerar. Ha gärna en pinne nära till hands.

Jag älskar leken. Att förhålla sig till apor och tjuvaktiga heliga kor som nallar från grönsaksstånden. Ah, Rishikesh. Hemma.

Solen kommer sent till taket. Kanske tio eller så. Ganga, ah, vår mäktiga moder, är för min blick, liksom otaliga ashrams längs med flodbädden och längre uppåt bergen, som fortfarande är gröna och närda av monsunsäsongen som nyligen dragit vidare.

Något med den här staden är så synkront. Så många, liksom jag, bara hamnar, bara fastnar. Precis som mina systrar/grannar jag sakterligen smälter ihop med. Staden välkomnar en och slukar en. Och modern har små små överraskningar som dyker upp. Råkakaobönor. Kolloidalt silver. Special honey, for the stomach och mannen i den lilla lilla butiken precis bredvid är auyrvedisk forskare sedan 20 år tillbaka. På något sätt har jag lyckats bli vän med halva byn, på de här få veckorna. Tiggarna i babakläder försöker inte ens längre få något, de bara ler med ett hari om. Jag dricker chai under trädet vid det lilla teståndet, leker akroyoga på stranden, ägnar timmar och timmar på taket, vars ena sida bjuder babylon och andra sidan minner om skogens stillhet.

Jag reser långsamt. Snarare hamnar jag på ställen och stannar tills det är dags att dra vidare. Det sägs att Prem Baba kommer hit inom några veckor och ger satsang med tillhörande världens vackraste Bhajans. Yoga- och musikfestivalen börjar idag. Jag väntade mig ingenting och fick det här. Chillin’ out in da babylon. Där fanns en gång en naturlängtan. Sedan mindes jag åter att allt är perfekt, precis så som det är. Och det är det. Perfekt. Varför skulle vi annars ägna några timmar om dagen åt att skratta?

*

Då:
Jag blev varnad för Indien.

— Jo, jag väntar mig ett slag i ansiktet.
— Snarare en slägga.

Kulturkrocken uteblev. Helt. Jag vet inte om jag blivit så van vid att möta vadsomhelst, eller att det inte finns någon där som möter något. Jag trivs bland det kvalmiga kaoset, oväsendet, doften av brinnande sopor, korna, tiggarna. Jag känner mig mer hemma på en smutsig fullproppad buss från sextiotalet än på en spårvagn i Göteborg. Att bussen i det närmaste verkar hålla ihop av silvertejp och att chauffören vant undviker mötande trafik med centimetermarginal — i mötande fil — hör till. Tutandets kakafoni går väl ihop med försäljarna som inlärt och vant demonstrerar hur praktiska och hållbara deras sjalar är.

Att jag hade rest tre dygn utan sömn och att stötdämpare var en lyx från fjärran tid under den tio timmar långa resan till Rishikesh gjorde mig inget. Jag var hemma.

*

Indien är så synkroniserat. Rätt platts, rätt tidpunkt, hela tiden. Flödet är så starkt, för at så många tillåter sig vara i nuet, även om de aldrig släppt taget ananrs. De kanske är någon annanstans i sinnet, men que sera sera.

Jag tänker gå och checka ut och lämna Rishikesh för Något Annat, men får en impuls att gå mot vattenfallet. Där står Orly och pekar på ett träd och vackra vackra äventyr börjar. En vecka senare bor vi på guesthouset där jag fortfarande är kvar; vi tycks mötas precis när det är dags, hela tiden. Mitt sinne tänkte skippa frukost för att hämta min väska som ligger någonstans, men tydligen ville universum ha frukost genom mig och tio meter senare träffar jag älskade Sara. Vi stiger av bilen vi liftat med och ashramet, och precis då kommer vackra vänner upp från stranden. Så. Hela tiden. Flow. Nu till nu till nu till nu. Jag kan inte ens gissa vad jag kommer göra om fem minuter. Det finns egentligen ingen handling som är mer trolig än någon annan. Vad som helst kan hända, hela tiden, och ofta är det fullkomligt oväntat.

I flödet är jag hemma. Hari om!

*

Den enda meditationen: Vila i JAG ÄR.

*

Oshoashramet efter ett dygn av Oshomeditationsgalenskap. Som inte har någonting som helst med uppvaknande att göra, men det är roligt att trippa på kundalini.

— Where you go? You should stay at least 4-5 days.
— I don’t know. Something pulls us that way. Jag pekar åt det hållet varifrån flödet drar.
— You don’t know?
— No. Let’s see what happens. When God calls, we leave. Moment to moment.
— Moment to moment. Like Jesus.
— Well, we haven’t learned to walk on Ganga yet.

*

Jag är hemma! Jag går barfota genom staden, med kläder som inte bytts på en vecka; men som badats i Ganga tre gånger om dagen och torkat på kroppen. Rivet och slitet från äventyr under de här trefyrafemsexsju? evigheterna.

Sjalen skyddar huvudet från solen och fötterna ömma från alla ögonblick och vandringar i moder Gangas spår. Radbandet i handen och hari om på läpparna, namaste och glädjefyllda bugningar. Den ständiga synkroniciteten, hela tiden. Bortom sinnet, universum styr och jag ser kroppen följa med. Varje beslut är ögonblickligt. Jag ser hur den här personen som kallas jag helt får leva ut alla hariomhippietendenser. Mantrat rinnder över läpparna. Hari om hari om hari om hari om.

Moment to mment. It’s like Jesus. Ja. Och många andra. Så många andra.

Sol, sälar och höstnätter.

Sol, sälar och höstnätter.

Go beyond everything. Don't collect anything. A king does not need to go shopping in his own kingdom. Nor does he beg. Remember, you are the Inner reality~pure awareness only. All that arises are appearances in consciousness. Don't bother with all that. Rest only as the awareness. This is the secret.

Vaknade upp i en säng jag tycker mycket om. Hon försvann tidigt på morgonen, jag låg kvar några timmar till. Det är härligt att bestämma över sina egna tider.

Sol. En sån där härlig septemberdag när löven just börjat gulna. Tog en promenad genom slottsskogen, bland löpare, pensionärer och dagisklasser. Stannade till och tittade på sälarna. Hur de tumlade runt, lekte, simmade på rygg, pussades… hur de njöt av sin existens, i den form och den kropp de är i, i det utrymme de givits, bassängen som ligger nära till hands att kalla ’fängelse’.

Jag kunde inte se något lidande alls. Bara acceptans. Glädjefull lekfullhet över det som är. Oavsett vad. Utan direkt hot finns ingen anledning att vara rädd. Framtiden finns inte. Det förflutna har aldrig varit. Vattnet mot huden, simma på rygg, snurra runt… Tror de det är på riktigt? Jag vet inte. Det är inte så viktigt. Ovillkorligt samarbete med det oundvikliga. Djuren kan det där.

Djuren behöver inte fritas från sin fångenskap. Om någon behöver befrias är det människan. Tankarnas och konceptens börda. Alla illusioner vi kränger på oss och bär med oss. Den där jävla famtiden som förföljer oss var iv än går. Vi går till jobb vi hatar för att vi tror vi måste. Vi dödar vår tid för att vi inte vet hur man lever. Tur att man kan stänga av framför TVn eller döva ångesten med meditation…

Gör dig fri, människa. Simma i vattnet. Dansa i skogen. Återupptäck glädjen i allt som sker. Låt flödet flöda. Sluta med den hemska ovanan att tänka så mycket och följ bara med. Dansa din dans. Människa, lär dig att dansa…

*

Världen är så himla vacker! Det är så häftigt att leva. Att uppleva…

Nätter älskar jag. Stormiga höstnätter, gatlyktsljus som speglar sig i den glänsande asfalten och löven som dansar. Stillheten efter sommarens psykos.

I upplevelsen finns en vila. Om du tillåter dig stanna upp. Bara uppleva. Träd ut ur din egen historia för ett ögonblick. I den rena upplevelsen spelar det ingen roll hur känner dig, vad som händer i dig, eller ens om det finns något ’jag’ eller ej. Det är inte så viktigt. Bara en historia du intalar dig själv är sann. Låt allt vara där. Bara upplev. Bara var.

Försök inte älska ögonblicket. Jaga ingen eufori över att finnas till. Jaga ingenting alls. Klamra dig inte fast vi någon idé om någonting. Låt bara ögonblicket och upplevelsen vara precis så som den är. Låt alla intryck, alla känslor, låt din egen berättelse vara där. Omfamna det. För det är upplevelsen. Det är nu. Det är här.

Det är allt som är.

Därför är det perfekt.

Stillhet.

Stillhet.

”Vad har du tänkt på den sista tiden?”
Jag kände efter en stund. ”Jag… har inte tänkt så mycket.”
”Nejjustja. Du sysslar ju inte med sådant längre.”
En stunds tystnad.
”Jag har upplevt väldigt mycket. Suttit. Tittat på löven som växer. Lyssnat på samtal. Njutit av solen. Men tänkt… nej. Inte så mycket.”

Stillhet. Tankarna lugna. Säger inte så mycket. Snurrar inte. Går runt och småler för mig själv. Inte så mycket behov av att prata. Av att dela med mig. Men delar stunder. Stunder med andra. Träffar människor, nya, spännande människor. Klättrar i träd. Ler.

Ibland kan jag höra människor tänka. Eller se. Som ett tankemoln kring dem. Snabbt snurrande. Jag hör det på sättet de kastar ur sig tankar. Att det snurrar runt runt, hur sinnet hoppar från en tanke till nästa och vissa letar sig ut och blir till ord.

Jag ler. Stilla. Svarar något. Medveten om att det är ett rastlösts sinnes utkastade ord. Låter mig inte dras med av tankestressen. På samma sätt jag låter babylonhetsen rinna av mig när jag går längs de trafikerade vägarna, bland människor som springer fram.

Går ensamma promenader i skogen. Sitter i en park. Cyklar många timmar. Stannar till vid en klippa, tittar ut över sjön. Äter mandlar som jag tog med från spanien.

Knäcker. Äter. Mandeln reflekterar nog inte att den blir till mat.

Bostadsfri, verklighetstänjande och fri fri fri.

Bostadsfri, verklighetstänjande och fri fri fri.

Tanke blev limbo blev chockartad verklighet. Över en natt tömde jag mitt rum på prylar och flyttade in i min väska. Jag är bostadsfri och internetfri. Fri fri fri. Världen för mig dit den behagar, och jag ser att det är gott. En tid av ostrukturerat kaos, friheten i blicken här och nu, inte i framtiden, och varje ögonblick är ett beslut som kan men inte måste fattas: jag styr stegen, eller så gör Gud det. Det gör detsamma om jag rör på mig eller står stilla, vad jag vill eller inte vill. Jag kastas in i äventyr, sitter stilla och dricker te, möter kroppar, själar, huvuden.

Jag köpte en större väska, efter att ha levt i fyra år på trettio liter. Nu har jag dubbelt så mycket plats i mitt hem, lite som att flytta in till två rum och kök. Friheten att välja blir lite tyngre, men att inte ha blir också begränsat. Och det är schjysst att ha med en extra tröja om det blir kallt, en filt för att den är mysig och sådant som givs mig på vägen.

Ett rött rum i Göteborg, utsikt över solbelysta husfasader mot en mörkgrå himmel; tre vita garderobsdörrar sticker ut från det röda. Som att man kan välja, att det alltid finns ett val, må man möta ett lejon eller en skatt; kanske är det samma sak. I min kalender står massa platser och datum och tider men jag känner mig ändå helt fri.

Sverigeturné med eldshower väntar, göra världen lite mer magisk. Likaså äran att tjäna andra genom att serva på vipassana. Luft, vind, kaos med en liten bismak av balans. Ingenting går att planera, men ändå hamnar jag där jag ska, när jag ska vara där, som det står i min lilla kalender. Det fascinerar mig varje gång, livet vecklar ut sig bit för bit, steg för steg; jag är aldrig säker på om det det är fast mark min fot når, eller om den ska vika sig som den drömska illusionen vi alla vandrar i. Det gör lite detsamma, färden går framåt, bakåt, uppåt, står stilla men virvlar, virvlar och jag med den.

Världen är min lekplats, är allas vår lekplats. Det är därför vi drömmer fram den. För att uppleva, leka, njuta. Tror vi det är på riktigt får vi lätt för oss att det är allvar. Då kan det bli tungt, hårt, motstånd. Jag trivs med att utmana världen, utmana mig själv. Se hur långt jag kan tänja gränserna för verkligheten. Titta upp mot himlen och skingra ett utvalt moln, genom att tacka det för att det redan skingrat sig. Är du medveten om att du drömmer har du redan vaknat upp, och då är vad som helst möjligt.

Minns det i varje ögonblick. Vad som helst är möjligt. Utifrån evighetens och oändlighetens perspektiv måste allting ske hela tiden. Alltså finns inga gränser mellan dröm och verklighet, mellan möjligt och omöjligt. Du kan göra precis vad som helst. Och du behöver aldrig vara rädd. Världen tar hand om dig, för du är en del av världen, och den vill dig inte illa.

När du vågar blir färgerna så mycket starkare, formerna så mycket klarare. Verkligheten så mycket verkligare. Och då ser du hur tunn hinnan är, den mellan vår bubbla och alltet. Den mentala hinnan som skiljer oss från evigheten.

Vi ses där. ♥

Vad händer egentligen?

Vad händer egentligen?

Jag vaknade upp en morgon, för kanske en vecka sedan, och såg att det var sol. En alldeles utmärkt dag att lifta hem från Englagård. Jag lärde mig att lifta inte är en slump, som något i livet. Önskningar och manifestationer gör det hela mycket lättare. En lastbil tog mig till Göteborg, och när jag kom hem kände jag i hela själen hur rätt mitt beslut var, att göra mig av med alla materiella band, flytta in i min väska igen och se vad universum har för planer för mig. Kollektivet där jag bott är jättevackert. Jag älskar människorna. En villa i centrala GBG är värsta lyxen. Men det är inte där jag ska vara nu. Världen har andra planer för mig.

— Men var ska du ta vägen? frågade någon.
Jag vet inte, svarade jag, log och ryckte på axlarna.
— Men vad ska du göra?
— Jag vet inte, svarade jag igen. Leendet blev ännu större.

I frågan hittade jag hem. I nuet. Inblicken i verkligheten bortom människoleken gav mersmak. Omgivningar påverkar mig; jag leker människoleken men vet att det finns så mycket mer därtill. Jag är i babylon för att frigöra mig från alla band. Göra mig av med prylar som tynger och är onödiga. Jag flyttar in i min väska igen, avslutar allt som är ofärdigt. Frigör energi.

Och sen? Jag vet inte.

Jag ska finna ett sätt att leva med Gud i varje ögonblick. Bryta mig ur hjulet, ta mig bortom människoleken. Jag vet att allt är hela tiden, att Gud är i varje droppe, i varje ögonblick, i varje andetag. Men jag trillar lätt in i leken av tankar och känslor, framtid och förflutet och identifikation med egot och kroppen när jag är i Babylon där så många är stressade, har agendor och tycker att så mycket är viktigt.

Gud är viktigt. Kärleken. Allt annat är för mig.. flyktigt, förgängligt, oviktigt.

Så jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Jag, min väska och min tillit till att livet för mig dit jag ska, att jag möter rätt människor och hamnar i rätt sammanhang. Och hela universum skriker att jag är på rätt väg. Efter att ha kämpat mot strömmen hela våren släppte jag taget, flyter med och njuter av världens gåvor. Jag vet inte var jag tar vägen, men nya möjligheter dyker upp hela tiden. Jag är fri, obunden och kan följa livets vindar när de blåser. Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. För var jag än är, så är det ju faktiskt här. Och när det än är, så är det ju faktiskt nu.

Vi ses på vägarna eller bland träden, systrar och bröder. Lita till livets storhet och minns kärleken i varje andetag.

Hare krsna hare krsna krsna krsna hare hare
Hare rama hare rama rama rama hare hare
I have found a way to live, in the prescense of the lord
Hare ram ram ram sita ram ram ram

Jag vet inte. Och det är precis som det ska vara. För det är precis som det är.

Jag vet inte. Och det är precis som det ska vara. För det är precis som det är.

Livet förde mig till ett litet miniretreat på Englagård. Så många transformationer på samma helg… jag är så tacksam för att ha skådat det.

När det var över och alla åkte hem, satte jag mig på trappan… och visste inte vad som skulle hända härnäst. Om jag skulle åka med någon därifrån eller stanna kvar, eller något helt annat. Inte att jag satt och försökte bestämma mig. Utan… jag visste inte.

Trappan. Blommorna. Människorna. Det lätta regnet som föll.
Närvaron efter att åter ställts frågan: Vem är jag?

Jag misstänkte att antingen skulle jag ta med min väska och gå därifrån. Eller så skulle jag inte göra det.
Så fann jag i ett nu att jag var på väg därifrån. I en bil med ännu en deltagare, på väg.

Tidigare har jag ibland trott mig veta. Haft planer, om så bara för de närmsta dagarna.
Nu och här finns ingen som kan tro sig veta. Hur kan något styras? Allt bara är.

Jag ringde ett samtal, kunde bara sitta och le i telefonen i själen men det räckte. De sista resterna av vad som en gång kunde ha blivit ett missförstånd skingrades. Gick upp i kärleken.

Band släpps där jag inte ens visste att de fanns. Allt frigörs. Allt luckras upp. De som står mig närmast har jag släppt taget om; om deras människogestalter. Bortom illusionen görs ingen åtskillnad och jag vet att ingen separation är där.

Vad jag släpper taget om är den illusoriska verkligheten. Den om att vi är människor, med tankar, känslor, planer, visioner. Allt som var form luckras upp och ur ett lugn… sjäsligt evigt lugn… ser jag allt falla. Det finns människor jag älskar djupt, men jag behöver inte vara nära dem. Det är inte viktigt. De är med mig hela tiden, för jag är dem.

Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.

Jag grät inatt när jag släppte bandet till en av de jag älskar djupast. Tårar av glädje, tacksamhet, kärlek och djup respekt. Under många år har vi visat varandra vägen, strålat ikapp, påmint varandra om ljuset när molnen blivit mörka.
Nu vet jag inte vad som händer. Och det är precis som det ska vara. För det är precis så det är. I ljuset är vi alltid förenade; det är i den mänskliga manifestationen ovissheten ligger. I världen av form, den förgängliga, föränderliga; den man måste låta förändras.

Min resa fortsätter. Jag vet inte var den bär mig. Livet flödar och allt som är är. Och jag låter det vara så.

Vi ses på vägarna, vackra ljusvarelser. <3

Tid att frigöra energi igen.

Tid att frigöra energi igen.

Nu är det dags igen. För tre år sedan gick jag tillsammans med Miri genom en ytterst intensiv utrensningsprocess. På varsitt håll klippte vi gamla band, gjorde upp gammalt ouppklarat och gjorde oss av med nästan allt vi ägde.

Nu är det dags igen. På tre år hinner ny energi stagnera. Jag har, trots min flyktiga liv, lyckats samla på mig prylar jag inte behöver eller egentligen inte vill ha. Jag har ofärdiga projekt, relationer som måste klaras upp.. jag har helt enkelt lyckats samla på mig ännu ett litet lager stagnerad energi. Energi som kan användas till så mycket bättre saker. Hur kan jag flöda fullkomligt när inte alla bitar av mig här här, nu, i mig?

*

Jag gjorde ett tappert försök att bo i Göteborg. Säkert sex veckor stod jag ut i huset vid motorvägen. Jag skaffade till och med massa möbler och prylar. Nu ska jag göra mig av med allt. Sälja (för jag behöver trots allt lite pengar för att leva) eller ge bort. Dags att gå igenom allt skräp jag samlat i små lådor under dessa år, och göra mig av med det jag inte har direkt nytta av, eller som jag med hela mitt hjärta kan känna att jag vill lägga energi i att bevara.

I förra utrensningsprocessen klippte jag massa band. Det var otroligt helande. Nu har jag bara människor runt mig jag verkligen vill ha runt mig, de som vibrerar på samma nivå och delar samma kärlek. De som ger och inte försöker få. Det är jag tacksam över. Otroligt tacksam. Och nu när jag ger mig ut på vägarna igen, låter vindarna driva mig vet jag att det kommer fortsätta vara så. För med frigjord energi drar jag till mig vad jag önskar.

Vinden fläktar mitt ansikte och jag älskar det. Prylar, pengar, platser, hem, allt det där är bara flyktigt. Jag trivs så mycket bättre med att inte tro mig veta. Världen ger så mycket äventyr när man skapar utrymme för äventyren att hända. Universum bjuder sådant överflöd när man skapar utrymme för överflöd att skapas.

Ta en titt omkring dig. Hur mycket stagnerad energi finner du i ouppklarade affärer, påsamlade braatthaprylar, gamla minnen, halvfärdiga projekt som aldrig kommer bli färdigt, skulder… Är det värt det? Är det värt att lämna kvar en bit av dig själv i allt det där? Är det värt att inte leva till fullo… bara för rädslan att släppa taget?

Släpp taget. Jag gör det nu. Igen. Och jag litar fullkomligt till att universum bjuder mig överflöd och mer därtill. <3

Lyckan. Här. Nu. Ögonblickets storhet.

Lyckan. Här. Nu. Ögonblickets storhet.

Dags att balansera förra inlägget med något alltigenom vackert. Något vackert springer ur allt mörkt. Babylonhelger visar mig hur mycket jag vill sträva efter hälsa och lycka. Även om det ibland kan vara svårt att alltid vara där, vet jag att jag alltid har valet. I slutändan är det alltid du själv som bestämmer hur du uppfattar världen ♥

~

Lycka beror inte på situationer eller omständigheter. ”Om bara…” är alltid en lögn, ett famlande efter lycka i framtiden. Du kan välja att vara lycklig. I varje ögonblick kan du välja. Du kan välja lycka på dödsbädden. Det är aldrig för sent.

Börja nu. Nu är den enda tidpunkt du kan finna lycka i. Nuet är det enda som kan bjuda dig lycka: allt du är, allt omkring dig, allt du känner. Allt kan du möta med frid, se det vackra i det.

Du kan välja hur du upplever allt.
Du kan välja att vara lycklig oavsett vad du upplever.
(Varför skulle du vilja välja att lida?)

Låt inte tankar komma ivägen och störa. Hindras inte av föreställningar om att lycka är svårt, att alla inte kan ha allt, att livet är hårt eller att du inte är värd att vara lycklig. Dessa tankar är egots röst. Egot som räds lycka, för om det inte har något att göra motstånd mot har egot inget att leva för.

Du är värd allt vackert i världen. För du är så strålande vacker! Välj lycka. Lyckan är bara upp till dig. Du känner den bara för din egen skull. För att njutningen i att finnas till är så överväldigande när du släppt taget om negativitetens filter och ser allt det vackra.
När du väljer lyckan.

Alla kännande varelser strävar efter lycka och att undvika lidande sa Buddha.
Du behöver inte sträva.
Du är redan där.
Du kan välja bort lidande. Se impulsen att lida utifrån och se den för just vad den är — en impuls att lida. Impulsen att tycka synd om dig själv, att känna dig orättvist behandlad av världen. Tanken ”varför just jag?”.
Egots tankar.
Tankar ur den del av dig som vill lida. Som finner en njutning i det. Som inte vet något annat sätt att leva. Tankar som när sig på negativiteten de skapar.

Lidande suger energi ur dig. Försätter dig i ett stadie av motstånd.
Motstånd mot vad som är.
Nuet. Det enda som är.

Du behöver inte följa alla impulser som dyker upp.
Du behöver inte lida.
Du kan välja lycka.
Precis just nu.
Välj lycka.
Gör det nu. ♥

[tags]lycka, nuet, kärlek, tankar, glädje[/tags]

Brinn, babylon, brinn!

Brinn, babylon, brinn!

momobradamollan

Jag är så jävla trött på babylon. Så jävla färdig med staden. På hårda kanter, hård asfalt att gå på. Människomassor som strävar åt olika omedvetna håll; energier vilsna och splittrade. Lockelser som drar människor med sig; jag vågade mig in på H&M för några dagar sedan. Det var en skrämmande upplevelse. När vi såg det ur lite fågelperspektiv, i rulltrappan ned, stod det sig så klart. Så.. omedvetet, så tragiskt, så skrämmande. Speglar överallt, och samma tanke i var människas sinne: är jag snygg i det här? är jag snygg i det här? duger jag?

Två månader i staden. Nästan tre nu. Det har varit magiskt, underbart. Sådan kärleksexplosion. Jag har njutit asfalten, åkt bräda, hängt med folk nästan dygnet runt. Legat på magar, sovit med fler vänner och kramats mer än jag gjort på hur länge som helst. Jag har njutit ett hem, en säng, en dusch, en sambo; ett extrovert intensivt galet liv.

Nu är det färdigt. Nu är det över.
Jag har varit ute i skogen en gång sen jag kom till sverige. En gång.
En gång har jag suttit på ett berg och tittat på solnedgången.
Nästan ingen gång har jag i stilla ro bara varit. Aldrig här. Aldrig nu. Alltid sen eller någon annanstans. (Utom när jag åkt backar för snabbt för att kunna fokusera på något annat, då var här och nu bara.)

Det har varit en fin tid i babylon. Nu ser jag dess ogästvänlighet, dess kantighet, dess baksida. Det som finns där hela tiden. Stressen. Olyckligheten. Strävan att bara överleva, passa in. Rädslan för att inte göra det. Ytligheten i samtalen jag uppfattar brottstycken av. Jag är inte i det längre. Jag är utanför. Iakttar. Iakktar och skälver. Jag är inte del av det här. Jag vill inte vara en del av det här längre.

Jag är så jävla trött på buller, folkmassor och asfalt. Bilar.
Jag är så jävla trött på att konsumera. Hela sommaren har jag bara konsumerat.
Det kan jag fortfarande. Det är bara pengar.
Men jag vill inte. Jag vill inte köpa den där kaffen. Den där falafeln. Den där tröjan. Jag vill inte. Jag behöver inte. Jag har allt jag behöver. Låt de vara så.

Om två veckor lämnar jag lägenheten. Packar väskan och ger mig ut på vägarna igen. Tar med mig brädan, gourden och kläderna jag behöver. Jag vill inte ens åka tåg eller buss. Jag behöver inte. Jag kan lifta. Ta mig fram som jag vill. Frihetskänslan när lastbilarna viner förbi. Utan stress att komma någonstans. Fram kommer jag alltid.

Jag vill vara i skogen. Andas fågelkvitter och njuta trädsus. Plocka svamp och blåbär (om det finns några kvar). Palla äpplen från gårdarna i närheten. Hugga min ved och laga min mat. Jag vill hälsa på vänner, dricka te, kramas, sova. Borta från babylon, från hysterin och kaoset. Jag längtar till Spanien. Bo i ett hus, dricka te vid elden. Inte köpa nya kläder förrän de andra faller sönder och samman. Hitta en filt på gatan när det är kallt. Köpa mat som behövs, och ingenting mer. För ingenting mer behövs. Äta nyttigt, leva långsamt, dansa med solen. Prata spanska och låta siestan bli ett uppehåll för dagen. Träffa människor som gör detsamma. Tar det lungt. Ingenting är viktigt. Ingenting är viktigt.

Jag vill vara. Vara, andas, le. Andas. Andas. Andas.
Jag har allt jag behöver. Kläder på kroppen. Kärlek i hjärtat. (Och min bräda och en dator att fixa skolan med; det är inte nödvändigt, men en schjysst bonus.)

Hippien har vaknat igen. Fuck babylon.
Vi ses på vägarna, mina vackra vänner.
Jag älskar er.

Ord till en kär vän. (Du får också läsa dem..)

Ord till en kär vän. (Du får också läsa dem..)

Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.

Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.

Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.

Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk ”ja JÄVLAR vilken resa”. Så enkelt är det.

Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara ”tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?

Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.

Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. ”Where are you going?”, frågar nån på stan. ”I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!

Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.

Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, ”vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.

Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.

För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar.
Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.

Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.

Gör allt du inte vågar. För att du måste.

Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo

Det är okej

Det är okej

När jag vaccinerade mig inför min första resa till Sydostasien för några år sedan fick jag en lång rad förhållningsregler av läkaren. Jag tror faktiskt det var flera A4-papper fulla.

Ät inte skalad frukt eller råa grönsaker, för de kan ha sköljts i vatten. Drick inte drycker med is i av samma anledning. Stoppa inte in händerna i håligheter(!). Var inte ute för länge i solen. Skydda dig med täckande kläder och använd myggmedel innehållande DEET. Använd impregnerat myggnät när du sover. Ät inte på rummet, för det kan locka till sig smådjur. Gå inte barfota. Sitt inte under kokospalmer.Ta inte emot mat eller dryck från främlingar, hur trevliga de än verkar vara. Och vad du än gör, hyr absolut inte moped eller motorcykel.

Skulle man följa alla förhållningsregler skulle man få sitta på sitt dyra luftkonditionerade hotellrum på någon biobombad turistort och spendera tjugo minuter om dagen på stranden, insmord i SPF 120-sunblock. Och äta den lokala maten är det ingen fråga om. Hotellrestauranten är det enda som kanske är säkert.

Jag vet inte hur du ser det, me jag tycker det verkar ganska trist. Jag undrar om läkaren som skrivit de där papprena någonsin varit på resa?

Jag bröt nog mot alla förhållningsregler den resan. Varenda en. Jag köpte färdigskalad frukt. Jag drack vatten från vattendrag i djungeln. Jag åt kakor i sängen. Jag gick barfota. Sov utan myggnät. Jag spenderade flera månader på motorcykel bland norra Thailands berg. Jag valde att utmana ödet istället för att förgifta min kropp med malariaprofylax. Bjöd någon in mig att äta med dem tog jag tacksamt emot erbjudandet. Jag liftade på bilflak på motorvägen. Jag bodde på en strand, spenderade hela dagarna i den gassande solen. Sövdes gott till vågornas stilla brus. Ja, jag stoppade till och med in händerna i håligheter. (Klättrar man har man inte så mycket val om man vill upp.)

Jag blev magsjuk några gånger. Jag sprang in i ormar, eller var ögonblick från kokosnötsregn. Jag voltade med motorcykeln och hamnade på sjukhus. Jag blev solbränd, skadade mig, blev myggbiten.

Men det är okej.

Allt går över. De flesta sjukdomar varar bara några dagar. Sår läker. Magar återhämtar sig. Några veckor efter min sjukhusupplevelse var jag återställd igen. Nacken gör sig fortarande påmind om olyckan ibland, men det är okej. Jag skulle aldrig för något i världen byta ut mina månader på hjul mot en lite mindre stel nacke och ett ärr på hakan mindre.

Om man genomlider livet utan att våga ta risker blir det ett väldigt lågmält och trist liv. Det är när man går bortom de upptrampade stigarna man kan upptäcka nya saker. Få nya perspektiv.

Ta inte livet så allvarligt. Vad är det för mening med att försöka överleva så länge som möjligt, om man inte lever under tiden? Du dör inte av skavsår, myggbett; denguefeber eller malaria. Du dör inte ens av att bli rånad på allt man äger. Eller av att ta sociala risker. Att göra bort sig, bli avvisad, bli utskrattad. Det är okej.

Varje upplevelse gör dig en upplevelse rikare. Och det är rikedom långt bortom vad pengar och trygghet kan erbjuda dig. För varje rädsla du möter växer du. För varje nederlag blir du starkare. Och för varje gång du struntar i en vaccinationsläkares reseråd, lovar jag dig att ditt liv blir roligare.

Lev gratis — res gratis. En hippieguide.

Lev gratis — res gratis. En hippieguide.

Jag har inte haft ett hem på flera år. Jag har inte jobbat mer än några sporadiska dagar då och då på många år heller. Jag reser. Låter vinden föra mig dit den vill. Upplever äventyr på äventyr på äventyr.

Titt som tätt får jag den naturliga frågan, ”Hur gör du? Hur överlever du?”

Det finns många som lever på resande fot. Ingen verkar dock direkt planerat det, eller funderat så mycket på överlevnad. Det bara hände. Samma för mig. En del jobbar på distans och får lön. Andra ”tar jobbet med sig”, säljer saker eller tjänster när de kommer till nya platser. Ytterligare andra vet inte. ”Det bara händer..”

Nu ska jag på riktigt försöka besvara frågan. Hur gör man för att leva på resande fot?

Plugga på distans. Det första och enklaste svaret är studielån ;). Då handlar det förvisso inte om att leva gratis, utan snarare att leva lyxigt. Ett studielån är en bit över sju tusen kronor i månaden (varav 2500 utav det är bidrag). För studenter i Sverige verkar det mest räcka till hyra, mat, kurslitteratur och alla de där ölen man glömmer bort att nämna när man gnäller över hur lågt studielånet är.

Sju tusen kronor i månaden i sydostasien, indien, sydamerika, eller spanien för delen, är en förmögenhet. Lever man billigt kan man klara sig gott på bara bidragsdelen. Det kräver ju såklart att man pluggar, men det finns helt sjukt spännande och softa distanskurser! Du kan studera distans på både högskola och folkhögskola (och komvux med för den delen).

Fördelar: Du har en fast inkomst. Du har alltid något att göra i händelse att du skulle bli uttråkad. Du lär dig sjukt spännande saker. (Testa medvetandefilosofikurserna på HiS!)

Nackdelar: Du måste släpa runt på en armé av böcker, som du dessutom måste köpa för snordyra pengar. (Lär dig välja kurser utefter litteraturlistan.) Tar lite av upplevelsen att vistas i ett nytt land — man måste alltid göra något eller ha skolan i åtanke. Du blir skuldsatt upp över öronen.

Resa

Lifta
Att lifta är gratis. I teorin. I praktiken köper du snordyr och dålig motorvägshaksmat för mer pengar än det skulle kosta att flyga med Ryanair. Men det är miljövänligt. Och ett äventyr i sig.

Fördelar: Ingen direkt miljöpåverkan. Billigt (gratis) om du planerar väl och tar med dig mat. Man träffar många spännande, sköna, intressanta och läskiga människor. Har du tur förbarmar sig någon över dig och låter dig sova och äta hos dem en natt innan du ger dig vidare.

Nackdelar: Du står ett dygn i regnet i en bensinmack i tyskland med feberfrossa när du försöker återhämta dig från Roskildefestivalens bravader. Numera är jag för gammal och bekväm för att lifta mer än ibland för nöjet och nostalgin.

Husbil
Sjukt många hippies i Spanien lever husbilsliv. Det betyder ingen hyra, ingen fast punkt och att man är lika tuff som alla andra husbilshippies.

Fördelar: Man kan bo var som helst så länge inte polisen kör bort en. Man kan alltså bo uppe i bergen med milsvid utsikt, eller på stranden några meter från vattnet, eller så nära de varma källorna i Santa Fé att man kan hoppa rätt i från bilen. Man har alltid sitt hem med sig. Man är garanterad en säng. Man har el. Man kan ta med sig mer prylar än vad som får plats i en väska. Man slipper boendeproblemet nedan. Man är lika tuff som de andra husbilshippisarna.

Nackdelar: Sjukt miljöovänligt om man åker långt. Slukar bensin. Bilen går sönder hela tiden. Ingen toalett. Inget direkt privatliv om man inte hittar en öde strand. (De finns..) Man blir begränsad till bilen och kan inte spontant flyga till andra sidan jorden. Man är lika tuff som de andra husbilshippisarna.

Lyckoalf

Givetvis kan man planka tåg, cykla, flyga flygplan eller flygande matta, gå eller åka bräda genom hela världen också. Bara icke-fantasi och lathet sätter begränsningar!

Bo

Det här är den punkten de inte riktigt förstår. Ett hostel var som helst i Europa går på minst 20eur/natt. I asien är det lättare och kostar kanske en femtedel, men inte ens där är man tvingad till att betala. Men misströsta inte! Couchsurfing har blivit sjukt populärt på sistone. Bo gratis och häng runt med de som faktiskt bor i staden. Tyvärr bor de flesta i städer dock. Och det är ju inte så roligt. Åtminstone inte om man är naturhippie och hellre lyssnar på fågelkvitter än bilbuller.

Här börjar levnadskonsten. Det viktigaste för att ta sig fram är att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och öppen för möjligheter. Det finns en uppsjö av olika sätt att bo på. Ockuperade hus finns över hela Europa (utom Sverige typ Joho!), och träffar man rätt människa är det inte särskilt svårt att bli inbjuden att bo där några nätter. Olika slags communities finns lite överallt, t ex Beneficio, där man helt enkelt kan komma och bo i sitt lilla tält eller dela en stor tipi. Många liknande platser finns. Hittar man väl ett ställe guidas man ofta vidare till nästa. Det finns människor som lever så år ut och år in. Men det kan bli ganska tröttsamt.

Wwoof är ett annat alterantiv — volontära på ekologiska gårdar. Ofta handlar det om att påta i jorden eller (gud förbjude) plocka oliver några timmar om dagen, i utbyte mot mat och husrum. Att gå med i wwoof kostar 20 euro per år, och då får man en lång lista med gårdar man kan kontakta. Spännvidden sträcker sig från slavarbete till sköna människor som bara vill ha mer skönt folk att hänga med. Bättre än att gå via wwoof-organisationen är nästan att ta sig till något område med mycket gårdar och .. (nu kommer ledtråden igen) prata med folk. Många är inte med i wwoof, för att volontärerna kan vara lika opålitliga som gårdarna. Men står man där som levande person och är trevlig och verkar pålitlig tar de (om du har tur) med glädje emot dig.

Det finns många andra sätt. I Granada kan du bo i grottor. Rainbow-träffar finns lite här och var, men kan vara lite svårt att hitta information om på internet. Annars kan man alltid bli god vän med någon och bli inbjuden att bo hos dem ;). Tempel och kloster kan gå bra att sova i en natt eller två. En hängmatta och en sovsäck är inte så tungt att bära.

Fördelar: Det är roligt att bo på alternativa sätt! (Det här sitter jag för övrigt och skriver i en trädkoja i Thailand.) Det är gratis. Du träffar sköna och inspirerande människor. Du lär dig mycket om dig själv, andra och livet i allmänhet. Du tvingas lära dig det lokala språket om människorna du bor med inte pratar engelska.

Nackdelar: I de flesta fall har du alltid människor omkring dig. Det kan vara fruktansvärt tärande. Du har sällan kontroll över situationen. Man måste lära sig när ens gästfrihet utnyttjas, och gärna åka därifrån dagen innan. Man har ingenting man kan kalla sitt. Inget eget kök. Blir tröttsamt i längden.

Annars kan man ju hyra ett rum eller en lägenhet eller hitta kollektiv var som helst för några månader, likväl som att bo i Sverige. Barcelona är åtminstone i mina ögon mer spännande än Eskilstuna.

Överlev

Ok. Säg att du inte tar studiebidrag. Eller att du köpte en flygbiljett för dina sista pengar (det har hänt mig mer än en gång..) Mat behöver man ju. Och visst, man kan dumpsterdiva eller gå till pizzerior vid stängningsdags och se snäll ut, men de flesta föredrar att köpa sin mat. Och då behöver man pengar. Men pengar blir annorlunda om man lever gratis. Har man inga fasta utgifter är tjugo euro tjugo euro. Så kan man bestämma om man vill köpa mat eller bensin (eller en hund) för pengarna. Summan blir mycket mer konkret på något sätt.

Här kommer den underbara kreativiteten till nytta igen!

  • Kan du tillverka någonting som går att sälja? Tillverka det och sälj.
  • Behärskar du någon konst som är värd att visa upp? Gatushowa!
  • Sätt dig utanför lämplig butik med en gitarr i famnen och le stort. Är du fin kan timlönen bli riktigt bra. Glöm inte att spela också.
  • Kan du göra någonting andra är villiga att betala för? Att bli massör var ett ganska naturligt steg för mig. Utöver att rädda världen kan man också få in lite pengar var man än är. Det finns alltid någon som är villig att betala litegrann för en massage.
  • Ordna ett jobb du kan utföra på distans. Skriv eller designa på frilans. Det finns tusen saker att göra!

Det viktigaste är tillit till livet. Att inte fastna i ett fattigdomstänkande. Känner man sig rik är man rik, så är det. Och attraktionslagen säger att man drar till sig pengar. Många verkar leva på smulor, till och med lägger stolthet och livsstil i att gräva i soptunnor för att få någon mat. På senare år har jag aldrig varit utan pengar. Delvis tack vare studielån, förvisso, men den största delen handlar om inställning. Det är bara pengar. Känner man sig fattig försvinner de på något sätt, och man blir fattig. Känner man sig rik och inte oroar sig över pengar, ser man att man alltid har så mycket man behöver. Precis så enkelt är det.

När man lever så här hamnar man i ett slags reseflow. Man blir tvungen. Man finner sig på rätt plats vid rätt ögonblick. Man träffar rätt människor. Allting bara flyter på.. Det största hindret för flow är planering. Att man oroar sig för var man ska ta vägen om två veckor. Då missar man det som är här och nu. Är en natt säkrad vet man åtminstone var man ska sova inatt. Att oroa sig för morgondagen är en diss mot nuet. Och att inte njuta av livet är en diss mot gud.

Att träffa rätt människor är A och O. Då händer saker man inte riktigt tänkt sig. Jag planerade inte att bli förälskad och flytta till Barcelona, eller bo i husbil i spanien eller lerhus i Thailand. Det bara hände. Livet bjuder en så många möjligheter hela tiden. Var öppen för dem.

Våga ta första steget, så löser sig resten sen. Det kommer vara svårt ibland. Det kommer vara kallt, blött, regnigt, jävligt. Det kommer också vara underbart, magiskt, flowande och bortom dina drömmar. Du kommer lida, och du kommer älska. Och dynamiken kommer lära dig livets hemligheter. Och när allt är som hemskast, när du står på den där bensinmacken i tyskland i regnet och undrar vad du gjort för att karman ska slå tillbaka på dig sådär, kom då ihåg att minnen förvrids och förskönas. Efteråt minns man bara det vackra. Det hemska verkade inte så hemskt längre. Det vackra blir lite vackrare.

Och vet du vad? Jag tror förvridningen på ett sätt är ”sannare” än upplevelsen. Om vi bara släpper taget, lär vi oss att det inte är så hemskt. Att det är okej att vara blöt, kall, frusen och hungrig. Efteråt kan man åtminstone berätta en schjysst historia om det.

Beneficio

Beneficio

Åk till Orgiva. Ta turistvägen en dryg halvmil upp för berget, sväng vänster mot Cañar och sedan direkt till vänster igen, in på en liten grusväg. Följ den några hundra meter och du kommer till en annan värld.

Det första du möter är parkeringen. Som en slags postapokalyptisk skymningszon balanserar den på gränsen mellan världarna; en skärseld att ta dig igenom innan du träder in i sagovärlden. Här gäller inga relger alls, varken Beneficios oskrivna eller utanförsamhällets skrivna. Det är smutsigt, skräpigt, dammigt… mängder av husbilar, bussar, lastbilar, husvagnar och vanliga bilar står uppställda längst med grusplanen. Fantasifulla kreationer, vrak och fordon som faktiskt rullar. Här bor säkert hundra personer, i sina fordon. Det finns två barer: en provisorisk bardisk och några bilsäten runt en eld eller ett skjul huvudsakligen byggt av lastpallar och presenningar. Det handlar inte om att tjäna pengar, utan att få in tillräckligt för att själv överleva. Och om att ha någonstans att hänga. Tystnaden bryts av bilbatteridriven musik eller elaggregatet som driver.. ja, vad?

Fortsätter hundra meter till möter du… tystnaden.

Beneficio ligger på en bit ockuperad mark i Sierra Nevadas nationalpark. Det började under sjuttiotalets hippievåg som ett permanent rainbowläger, och utvecklades med tiden till en slags organisk anarkistisk by. Några hundra personer bor i tält, tipis, egenhändigt byggda hus av sten eller lera eller trä. Stort nog att kunna leva i, men litet nog att kunna bygga med det material som fanns tillhands i närheten. Det är otroligt vackra kreationer, byggda med kärlek av händer som skall bo där, lite som tidiga Christianiavågens hus. I samhället finns en ”communal” tipi, där man kan bo och äta om man inte har något eget tält, eller om man bara känner sig väldigt social. Ingenting kostar några pengar. Grönsaker odlas eller tas till vara efter markanden i byn, det som inte kan säljas skänks till Beneficio. Trummorna ljuder natten igenom, ackompanjerade av allsköns instrument och mantrasång. På sitt sätt en hippiedröm, alltså.

Det finns en slags magi i luften. Den där stillheten man finner i naturen, bland människor som lever i naturen. Ibland ljuder en Pink Floyd-inspirerad elgitarr över dalen, och någon enstaka gång Bob Marleys ljuvliga stämma. Men det är de enda elektrifierade ljud som någonsin hörs. Människorna som bor här lever enkelt. Ingen betalar hyra eller elräkningar eller några andra räkningar för den delen, så de behöver inte heller jobba särskilt mycket. Allting återanvänds, kläder bärs tills de inte håller ihop längre. De som bott där länge nog odlar sina grönsaker. Några familjer har öppnat bagerier i byn, där man kan köpa vedeldat bröd och hemgjord getost för en billig peng. Ett undantag till den oskrivna regeln att pengautbyte inte får ske. Barnen går i skolan i den lilla byn nedanför. Alla lever sina liv, egentligen som i vilken by som helst…

Det är ett samhälle utan ledning. Det finns förvisso hierarkier, men man märker det bara om man blandar sig in i leken, eller gör något uppenbart ogillat. Men mest av allt fungerar det. Vem som helst är välkommen. Varhelst man finner en ledig plätt, kanske inte allt för nära inpå någon annan, är det okej att slå upp sitt tält och stanna så länge man vill, om så hela livet. Det finns ingen välkomstkommité som berättar hur det går till — det bara fungerar. Normer finns det givetivs, men man finner sig ta efter dem utan att ens reflektera över det. Så som all socialisering sker.

Där bodde jag, i mitt lilla tält. Där levde jag. Vandrade ned till byn för att handla mat. Vandrade upp i bergen på långa utflykter för att skåda den storslagna skönheten. Njöt solen och frös i regnet. Delade pepp, kärlek och inspiration. Badade i vattenfallet, värmde mig vid en av alla eldar. Huttrade mig igenom många långa frostnätter, trots dubbla sovsäckar och fem filtar. Njöt många samtal, många tysta stunder, många vackra möten…

Jag hade hittat en frizon. Åtminstone för en tid. Men jag rotades inte, utan virvlade vidare. Beneficio återkom, men var aldrig permanent. spanien var så mycket mer än så. Så otroligt mycket mer…

Längtan efter ett hem (del 2, Andalucia)

Längtan efter ett hem (del 2, Andalucia)

Äntligen lämnade jag Barcelonas smuts. Det ryktades om ett rainbow i södra Spanien, så jag hade bestämt träff med Lucia från mitt gamla barcelonakollektiv. Vi skulle mötas i Granada och därifrån tillsammans lifta de 35 milen till samlingen.

Men, som vi vet, vid det här laget. Saker blir aldrig som man tänkt sig.
Rainbow var flyttat till norra spanien. Lucia dök inte upp. När jag två veckor senare fick tag på henne visade det sig att dissat sin mobil och var på väg norrut, tillbaka till Barcelona. Det var bara att le och önska varandra en underbar, magisk tid.

Det finns lite att lära om Spanien och spanjorer.
”Nu” betyder allt mellan ganska snart och om några timmar. Om alls.
”Jag kommer” betyder just ”jag kommer”, men med tillägget ”kanske. Om inget annat händer eller så.”
”Jag kommer nu” betyder alltså någonting i stil med ”Jag kanske dyker upp någon gång, om lusten faller på.”

Man skulle kunna tycka det är jobbigt, om man råkar vara strikt tids- och löftesbaserad Svensk. Men jag älskar dem! Man vänjer sig fort. Det handlar väldigt mycket mer om att flowa, acceptera situationer som uppstår och inte ha några förutfattade meningar. Och kunna njuta av att vara ensam, om det skulle bli så.

Som tur var hade Rosa från samma kollektiv flyttat till staden. Ett vitt hus utanför centrum, med trädgård och kakiträd och apelsinträd, ett garage/vardagsrum som alltid var dimmigt av rök och mångkilovis av ”återvunna” avocados. Jag spände upp hängmattan under kakiträdet och började leta efter schjysst rum att bo i. Jag ville ha tillbaka barcelonamagin. Hänga i soffan i timmar och göra ingenting. Sitta på torg och prata med konstiga människor. Gå på skattjakt, äta gratis mat. Hitta ödehus på landet att flytta in i.

Inget blir som det någonsin var. Allt är nytt. Efter två veckor i trädgården och alla lediga rum bortfiltrerade i urvalsprocessen (busco chica estudiante o trabajando, muy limpia, muy educada y no fumadora…) var det dags för en ny livsplan. Tydligen skulle jag inte bo i städer. Ogästvänlig betong, squatters nedgånga i alldeles för mycket droger och alkohol, människor som tittar ner i marken när de går. Inte för att undvika snubbla, utan för att slippa se någon i ögonen.

Jag mindes fågelkvitter, frisk luft, bergens magi. Jag var trött på babylonenergierna och hemlösheten. Så jag köpte ett tält, en kastrull och en kasse mat, tog adjö av mina vackra vänner i Granada och tackade för den enorma gästvänligheten. Det var slutet av oktober, nätterna hade redan börjat bli riktigt kalla, men jag hittade en tjock filt på gatan och tänkte att det löser sig nog.

Sedan var det bara att flyta iväg de fem milen till Beneficio. Äntligen skulle jag få ett hem. Om det så bara var ett tält i bergen.

Där började äventyret.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Thailand. Välbehövd ensamhet och tid att skriva. Jag lämnade Spanien när mandelträden började blomma och kommer direkt till kvalmig sommarhetta.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. (Ganska sällan, faktiskt.) Men i slutändan bilr det ändå alltid bra. Det är en läxa att erfara om och om igen. Egentligen handlar det ju bara om att vara flexibel, inte klamra sig fast vid en rigid föreställning hur något ska vara. Inte skapa sig onödiga problem, alltså.

Jag missade flyget till Thailand. Med nio timmar, visade det sig när jag kom till flygplatsen i vad som enligt bokningsbekräftelsen borde varit god tid. Några timmars kaos, en sista-sekunden-mot-reglerna-avbokning, en ny enkelbiljett fem dagar senare och plötsligt står jag här utan någon hembiljett. Men det löste sig ju, även om enkelbiljetten kostade nästan lika mycket som tur-och-retur-biljetten. Fast å andra sidan är jag fri, jag har inget datum då jag behöver vara någonstans. Och så fick ajg fem magiska dagar till i Spanien, dagar på lånad tid och som var fria från all resenervositet och stress. För de skulle ju inte finnas. All nervositet spelades ut den dagen det stod på biljetten. Allt annat var lånad tid. Husbil och äventyr och hemliga magiska naturområden bortom enkelriktade vägar och precis de där dagarna som behövdes.

Ny fas igen. Dags att blicka tillbaka. Jag åkte till Barcelona när löven började gulna i Sverige. Jag ville fånga något åter, något vackert jag egentligen visste inte fanns kvar. Jag ville hitta ett folk, en familj, ett sammanhang. Men aldrig förr har staden varit så grå och ogästvänlig. Tusen filer med hundra tusen mullrande bilar, gatans blicker i intet av kemisk eskapism, lycksökare i ögonblicket väl medvetna om förgängligheten i det. Verkligheter bortom en grå artificiell värld. Jag vet inte om jag såg någon le. Förutom den hemlösa snubben på St Felippe Neri som altlid sitter i ett hörn och skrattar för sig själv då. Inte riktigt samma barcelona jag bodde i våren innan, inte riktigt samma ögon som såg det. Min natursjäl skrek och förgicks, men jag hade två veckor och ett flow att följa. Spraydammsdimmiga dagar när squattens trapphus fick färg och liv, soliga dagar med longboard och hiphop, långa nätter till enorma dubstepspelningar. Det var inte vad jag sökte. Egentligen var det inte vad jag ville ha just då heller, men jag följde med, njöt på de sätt jag kunde. Och minnen förskönas. Nu minns jag solen och dubsteppen och människorna. Inte de mögliga madrasserna, den enorma hemlöshetskänslan, vilsenheten då alla planer krasades.

Jag trodde jag var trött på att resa. Jag ville ha ett hem, stanna några månader och andas. Laga mat i kök, duscha varmt. Sådant andra tar för givet. Jag ville ha något som var mitt, ett rum att gömma mig i, en säng att krypa in i.
Jag lämnade barcelona för Granada. Ännu hade jag inte släppt det med städer. Jag ville ännu ha ett rum.

Så blev det givetvis inte.
Men vad som skulle blomma ut blev tillslut ren magi.
Givetvis. Ingenting blir någonsin som man tänkt sig.
Men allting är alltid precis som det ska.
Hur skulle det kunna vara annorlunda?