Gästinlägg av Sanne

Perhaps around the corner an entrance may await us,
never seen, even if we pass it, maybe tomorrow,
we will reach the secret paths,
those that leads us to the Sun and Moon. 

– Annika Zilliacus

Det finns något uråldrigt och universellt i att gå ut i naturen i tystnad, isolering och totalitet för att söka såväl inom sig själv som i naturens visdom efter vägledning, kraft och läkning. Jag tror att när själen är redo för förändring, vill påminnas om sin samhörighet igen med naturen och den större skaparkraften – ja då finner vi en passage eller den kommer till oss, i den form som kan möjliggöra den transformation som är nödvändig.

sannebali1

Jag har vaknat till en ny morgon på Bali, den Indonesiska ön som möjligtvis skimrar lite extra av att kallas Gudarnas ö. Närmare bestämt befinner jag mig på en sjö som ligger i en dalgång till vulkanberget Batur och som är här Bali får sitt vatten ifrån. En del anser sjön vara så helig att bada är förbjudet, andra menar att vattnet är rent nog att drickas. När jag ser plastflaskor och annat skräp som ligger på ytan (syns ej på bilden dock) tvivlar jag på båda. Men förtrollande vacker är naturen här minst sagt.
Två träkanoter, sammanbundna med rep men ändå som två individer, rors fram med en jämn och mjuk kraft över den stilla sjön. Jag sitter fram i den ena och en kvinna sitter i den andra. Min packning som ligger intill mina fötter rymmer inte mer än sovsäck, liggunderlag, yllesjal, lite kläder, ficklampa, min dagbok, en 10 liters vattendunk och en nyinköpt Hennessy hammock. Mer behövs inte för denna resa.

sannebali2

Strax väntar mig tre nätter och fyra dagar på egen hand ute i naturens famn. Stenen i min hand som jag valt eller valde mig, symboliserar den plats jag kommer sitta vid för att möta mig själv och landa mer i allt det jag är. Utan att ha sett platsen ännu upplever jag området som en centralaxel av universum där himlen och jorden har en helig kontakt. Detta förstärks när jag också lyssnat till alla myter och hjälteberättelser om bergen här, som chauffören livligt berättade medan han körde oss upp hit.

”Nu kommer ni för alltid också vara inskrivna
i bergens historia bland de som gått ut och mediterat i flera dagar.”
sa chauffören till oss.

Jag har valt att genomgå en ceremoni som heter vision quest som ursprungligen är en traditionell ritual främst associerad till nordamerikanska indiankulturer. Den kallas även för en ’rite of passage’ på engelska och stödjer den som vill blicka in i sig själv, släppa taget om rädslor och låta en gammal identitet eller fas i ens liv dö, för en ny vision att födas. Det är en ensam vistelse i naturen och jag kommer fasta på vatten. Ceremonin leds av en shaman som i vårt fall har anpassat den mer till vår kultur i väst även om den integreras med den balinesiska kulturen nu eftersom jag valt att genomföra den här. Det är viktigt att ha en klar intention för sin vision quest, vad det är man vill be om eller släppa taget om. Innan jag reste till Bali förberedde jag mig dels genom att be om vägledning i mina drömmar dels gjorde jag en ’medicine walk’, en ceremoni där man promenerar i naturen och kontemplerar från soluppgång till solnedgång och fastar på vatten.
Såhär beskriver två röster den;

“During the medicine walk, the spirits and powers of nature reveal themselves to you. Together, they and you weave an allegorical or symbolic story which answers a question; indicates your inherent gifts or future life direction; or shows the rituals or ceremonies to perform to become whole”. (Steven Foster and Meredith Little)

sannebali3För mig var det främst i mina nattdrömmar som min intention kom i dagen. Min medicin walk kom att hjälpa mig att fysiskt uppleva rädslor och känslor kopplat till att vara utan mat och ensam i naturen. Jag är inte en van friluftsmänniska och än mindre har jag sovit ute i den svenska skogen, så det var mig ytterst tveksamt hur jag ens skulle överleva att sova ute i Balis djungel en enda natt.
Många kvällar vid sängdags kom dödsångesten marscherade fram över fältet som giftiga ormar, som jag hade läst fanns på Bali; sällsynta men existerande. En kväll fick jag nog av att nära alla tankar som skapat dessa rädslor. Det behövde ju inte ens vara så att en orm och jag ens skulle korsa vägar. Så medan jag låg i sängen lät jag alla ormar kapslas in i små bubblor. Så lekte jag som ett barn gör med sopbubblor och prickade hål på varenda en med ett finger så att de upplöstes. Det har gett mig frid i sinnets tankar sen den kvällen. Här i vårt basläger i bergen har jag tillsammans med gruppen ytterligare förberetts, främst har vi samtalat och gjort trumresa. Traditionellt görs en svetthyddeceremoni före man går ut men vi har inte haft förutsättningarna för detta här.

För djungelvistelsen rekommenderades vi innan avfärd att ta med en hammock och myggnät för nätterna. Varken jag eller någon jag kände hade erfarenhet av hammockar men efter att ha läst på forum kom valet att stå mellan modellen Hennessy och DD-hammock. Den sistnämnda lockade mindre då jag behövde köpa flera extra rep och andra tillbehör för att bli komplett utrustad. Jag hade svårt att hitta någon med erfarenhet som kunde svara på mina frågor om Hennessy hammocken, tills jag fann Momo och momojord.se, en nätbutik med massor av friluftstillbehör och äntligen talade jag med någon som både sålde Hennessy hammockar och visste allt om dem. Han gav mig tips om upphängning och allmän användning i tropikerna.

sannebali2bDagen därpå beställde jag utan tvekan den större modellen ’Hennessy Hammock Explorer Deluxe’ eftersom i den kunde jag också få plats med min packning så att den varken blev blöt eller rörd av nyfikna apor.
Hammocken har ett inbyggt myggnät, perfekt mot alla djungelns stickande kryp och ett regnskydd (tarp) som är avtagbart. Helt enkelt en tältvariant som hängs upp mellan två träd eller vad man finner. Coolt snygg också, liknar en flygande fågel! Bali here I come!

Inspirerad av Momos friluftsbutik som är fylld med recensioner från hjärtat valde jag även att köpa Snugpack kudden som utlovas vara skönaste kudden för hängmattan/hammocken. Innan jag reste hit tränade jag att sätta upp hammocken hemma i skogen några gånger. Voilà! Såhär såg det ut då. Den är enkel att sätta upp och packa ner och bekvämare att ligga i än vad jag föreställt mig. Inget banan-häng utan denna modell kan man ligga ganska rakt utsträckt i.

Ändå tar det lite tid att bli ett med sin hammock. Att behålla tarpen sträckt efter att jag lagt mig i hammocken fann jag utmanande eftersom det sjunker ner lite, vilket tenderar att skapa kondens. Här fick jag prova mig fram genom att justera höjden på repen runt trädet för att hitta rätt grad (ibland också trädavstånd). Hopfälld är allting mindre än en huvudkudde och ligger inpackad i en vattentät påse, som är utmärkt att hänga utanför hammocken och förvara exempel skor eller annat i.

sannebali4När jag steg ner i ena kanoten trädde jag samtidigt in över tröskeln där jag lämnade min vardagliga värld bakom mig för den okända, förklarade shamanen och som markerade denna övergång genom att sjunga för mig. Jag lutar mig över kanten och ser allt jag hittills vet om mig själv speglas på ytan av sjön, men mest nyfiken är jag på vad som är bortom denna reflektion. Att säga ja till vision questen var för mig att ta ett steg närmare ett djupare kall. Min själ jublade medan jag på ett personligt plan kände rädsla. För varje årtag nu bubblar en glädje inom mig som sprider en djup avslappning. Jag njuter och känner mig härligt fri och släpper tanken på stunden som gått eller ögonblicket som väntar.

Jag inser att vision questen hjälper mig att gå bortom det jaget i mig som lever inrutad i tid, begränsningar och rädsla och istället stödjer mig i att stanna i denna kraft som alltid ser och upplever solstrålarna glittra över sjön. En välbekant källa där ingenting känns främmande, skrämmande eller smärtsamt.

Solen lyser nu över berget och jag är redo att möta nätternas mörker, fasta på enbart vatten och gå dödens ovisshet till mötes. Nedpackad ligger en rosa flagga som jag fått och som jag kan hissa som signal om jag vill meddela något. Jag skymtar framför mig en tempelplats med ett vackert rött tak som reser sig över grönskan.
”Detta är din plats Sanne”. Jag går i land. De två balinesiska män som rott kanoten lägger ut blommor och rökelse på platsen som de offrar till de hinduiska gudarna, ett sätt att visa sin tacksamhet och be om beskydd mot onda andar. Jag lämnar min ring jag alltid bär till shamanen som hon behåller dessa dagar och efter en varm kram ror de iväg. Jag skiljs från gruppen.

sannebali5

Denna vy möter mig vid entrén till min plats. Det är en familje-tempelplats som ägs av en skogshuggare och hans fru och som gett mig möjlighet att vara här i ensamhet utan att störa mig. Ett majestätisk gammalt banjanträd och flera altare som inte syns i bilden står precis till vänster om mig. Det känns heligt att vara här.

Mellan två pelare i en av tempelbyggnaderna hänger jag upp min hammock då det inte finns några träd inne på platsen. Inte fel att få lite tak som skydd men spänner även ut tarpen över hammocken mot regn och vind från nordöst.

sannebali6

Första kvällen får jag en kort chock när jag upptäcker att jag lagt mina glasögon i baslägret och kontaktlinserna jag rest ut med behöver slängas före jag somnar. I några minuter känner jag mig hjälplös men inser att det är bara att kapitulera med en gång. Jag ser symboliken i det och får en aha påminnelse igen att det jag åkt hit för att söka inte finns ’utanför mig’. Det finns alltid två sidor av ett mynt, tänker jag och ser möjligheten nu att både stärka mina andra sinnen och mitt inre seende. Apropå dem där ormarna… de kan ringla hejvilt runt mig nu, jag kommer inte ’se dem’. Men jag ber en liten bön om att inte trampa på någon och vara alert. Vinden vaggar mig och jag somnar lugn efter mörkrets inträde, skyddad i min hammock-kokong.
sannebali7bJag är tacksam att jag har tagit med ett liggunderlag som isolerar för kylan nattetid i hammocken. Det är huttrande kallt och fuktigt här uppe i bergen jämfört med Balis övriga tropiska hetta på 30 grader. Jag gissar här nog bara är 14 grader på natten. Sovsäck är jag också glad att jag inte prioriterade bort och yllesjalen täcker jag axlarna med och ja, kudden är precis så skön som den utlovades. Mörkret faller redan efter halv sju och så ljusnar det igen runt sex. Det är regnperiod här också nu så varje dag öser det ner non stop i några timmar. Det där älskade smattrande ljudet mot tarpen är lätt att somna till medan jag ännu inte vant mig vid alla fågelläten som ljuder dygnet runt.

Efter drygt 1,5 dag är vanan och minnet av att ’behöva glasögon och vilja sätta på dem’ brutet, det blir som de inte existerat. Världen har fått ett nytt utseende. Tiden upphör allt mer liksom mina tankar. Allt som jag lämnat hemma; livet jag levt fram till nu känns långt borta och stundtals som om det knappt funnits för mig. I naturen upplever jag transcendens, som att bli ’ingen’, eller bara en betraktare. För varje dag blir solen, månen, vinden, molnen, ja alla naturens element mer och mer betydande för mig och till speglar. Jag känner ingen rädsla. Jag sjunger, ber, ibland slumrar till av trötthet. Hungern som jag trodde skulle bli det svåraste har jag inte känt av eller ägnat många tankar åt. Men jag märker att jag blir mattare i kroppen vid ansträngning ju fler dagar som går. Skogshuggarens ena hund gör mig sällskap en gång om dagen då den kommer och skäller en stund – tittar att jag lever.
Sista natten gör jag en symbolisk dödsceremoni, en så kallad ’death lodge’ som ingår i vision questen. Det är här jag tar adjö av det jag vill släppa taget om och förlåter, tackar och välkomnar de män, kvinnor, element, djur eller vad/vem än som vill komma för att ta adjö av mig. Efter denna ceremoni packar jag ihop min hammock, sitter i månskenet och hör myggorna surra runt mig medan jag inväntar morgonens första solstrålar som markerar en pånyttfödelse. Man ska hålla sig vaken denna natt och jag upplever den som en evighets väntan. Förskräckt rycker jag till av ett skällande ljud intill mig. Det är hunden som kommit och jag inser att jag somnat en stund. Den har aldrig sprungit hit mitt i natten tidigare men jag tackar den för att den nu gjort det. Jag sitter stilla och lyssnar till vinden som spelar klart nattens partitur i bananträdens blad. Eldflugan som dansat i sitt vackra ljus i mörkret, gör mig påmind om ljuset inom mig själv, inom var och en av oss – den kraft som är ren kärlek. När vi vågar stå i allt det vi är med hjärtat öppet tillåter vi också friheten och skönheten att växa i våra liv. Jag ser solens eldklot resa sig över bergskammen och jag vet att jag har vaknat till en ny morgon. Ceremonin avslutas med plantering av ett lotusfrö som jag sätter ner i jorden som symbol för det nya som fötts samt för det som jag önskar bjuda in i mitt liv.

Det sägs ta sju år för en vision quest att fullt ut integreras och utvecklas i en människas liv. Därmed kan många upplevelser och ens förståelse av dem, sjunka in först långt efter det att själva ceremonin i naturen är över. Mitt råd är att ge sig själv lite ro efteråt för att smälta och bara vara, då processen kan liknas vid en orm som nyss ömsat skinn – tunt, naket och sårbart är det nya.

sannebali8

Tack till Momo som frågade om jag ville skriva denna skildring av min resa och hammockupplevelse. Det har hjälpt mig att bearbeta min resa mer. Vem vet, kanske även inspirera en och annan att ge sin själ frihet i naturens famn. Säkert är att det blir fler äventyr för mig och min Hennessy hammock!

Tack också till Annika Zilliacus som organiserade och ledde vision questen och för all vägledning och stöd du gett mig genom denna passage.

/Sanne Jakobsson

sannebali9

Vandra vidare..

Vill du ha ett fint mail ibland?

Vi vill dela fint med dig. Och kanske en och annan rabattkod.

Vi skickar högst 2 mail om året och delar givetvis aldrig din epost. Lovar ♥

Tack! Nu har du gått med.