Vipassana: Reflektioner och pusselbitar

Ute i verkligheten igen, efter tio dagar innanför de tunna, blå repen som symbolisk avgränsar det isolerade uppordnade sinnesfängelset med världen utanför, som tynar bort, från realitet till minne till avlägsen dröm.

Ute i babylon. Att komma hem. Att ens ha ett hem att komma till… var nog mer chockartat än de tio dagarna i sig. Chockerande stilla i en miljö full av rörelse, människor som springer, och allt jag förmår är att sitta med min stengodstekopp mellan händerna och stirra rakt fram. Va? Är jag ute igen? Men… vad nu? Finns något annat att göra än… ingenting.

Tidigare rinner av som minnen av en dröm, människor frågar mig hur det var, men efter en dag i staden var Vipassana så länge sedan att det knappt är nåbart. Så är det alltid att komma till en ny miljö; det som varit försvinner, som om det aldrig hänt; kvar ett tag är andetagen och pulsen tills även det ger vika för nytt. Men ska hinna få ner lite reflektioner innan minnesbilderna kan få flimra bort bäst de vill, för att ge plats åt /det här/.

… men vad finns att säga? Även om inte bergochdalbanan var lika brant som första gången för några år sedan, även om havet är lugnare, är det alltid en resa, en långdragen tripp som bara kan greppas som i en dröm. Vågor av ilska, strömningar av stillhet, timmar och timmar med ryggen mot ett träd, solen i ansiktet, fågelsång och de första knopparna vågar titta upp. Många soluppgångar över östgötaslätten och vindkraftverken och tjugofem koppar äpplechai. Goenka som tjatar om hur bra dhamma är, hur alla borde ha dhamma, om hur mycket vi lider… är ett starkt minne. All(a sangkaras av) ilska dom dök upp mot den där gubben som sitter och svamlar. Jag tror jag är lite allergisk mot bullshit, och jag vet inte om det är något jag vill bli av med.

Varje kväll är det föredrag. Videoföreläsning för oss som slipper sitta och lyssna på den svenska översättningen. Många delar är bra. Skarp filosofi hur sinnet fungerar, hur delar av medvetandet reagerar på olika sinnesintryck och tankar och känslor; hur uppfattningskedjan går från subtilare till grövre; från uppfattande till igenkännande till värderande till reagerande (sangkara), och hur vi så ofta identifierar oss med den reagerande delen av sinnet, då våra grova medvetanden missar de så subtila tidigare stadien. Det är fint. Men som insnöad i buddhism ägnas kvällsföredragen också så himla mycket åt att berätta för oss hur mycket vi lider, vilket lidande vi skapar för oss själva, att vi måste ta oss ur lidandet, hur mycket lidande det är att leva, att dhamma är enda vägen ut ur lidande, hur ingen annan teknik kan ta oss ur lidandet, och hur mycket vi lider när vi reagerar och… ja, nämnde jag lidande?

Det var en kväll. Kanske sjunde dagen eller så. Goenka hade pratat om att vi måste bryta kedjan av återfödelse och död, annars skulle vi fortsätta lida i all evighet. Hur värdefull den här tiden är. Att vi måste jobba stenhårt för att komma ut ur vårt lidande. Att nu har vi möjligheten, nu när vi är i våra mänskliga kroppar och allt det där svamlet.

Föreläsningen är över (äntligen!).

Stjärnhimlen är kall och klar. Jag avviker från gruppen som är på väg till huset och går in i den lilla skogen. Tittar upp mot stjärnhimlen, som samspelar i synfältet med siluetter av lövlösa trädkronor. Jupiter och Venus står i rak linje i väster, som de starkast lysande stjärnorna på himlen. Jag fryser härligt där jag står insvept i min tunna sjal, och jag tänker — varför skulle jag någonsin vilja bryta denna cykel? Varför skulle jag vilja avsluta den här fantatiska katastrofen / miraklet vi kallar liv?

Och vad finns att bryta? Det som föds och dör är inte jag. Som Momo har jag bara detta liv, och inte ens det här är mitt, lika lite som det liv som tar vid efter detta är mitt. Tidigare liv är lika verkliga som förra veckan — kanske är praktisk, men kan du hitta det någonstans? Kan du ta på det?

Liv är bara medvetande som på något sätt trasslat sig in i en identifikation. Det är sannerligen ett mirakel. Och en katastrof, och de båda sidorna behövs för att göra upplevelsen så magiskt fulländad som den är. Liv är så fantastiskt. Så otroligt. Alldeles för värdefullt för att slösa bort på lidande, eller på att försöka ta sig ur det. Det är här. Det är det här, med precis allt det bjuder.

Någon process började här. Den hade säkert varit i farten länge, men här började den ta form i ord. En pusselbit till föll på plats. Något om befrielse. Jag låter det vila där och berättar om några dagar. Ta hand om er och allt ni håller kärt. Bom!