Vidare…

Det är inte mer än att vara. Vila i det som är. Se att jag inte har någon kontroll, låta kroppen ta hand om sina saker som den interagerande köttrobot som den är. Hela den här processen är tom. Idéer som river upp andra idéer. Allt det där… det är ändå bara tomt.

Stilla. Ingenting behöver göras. Fattas. Uppnås… för vaddå? Berättelsen har sin gång… men det finns ingen där som berättar. Det finns inget drama. Ingen process. Ingenting. Människorna jag möter, och de jag ser flöda förbi, eller sitta i publiken i trans… det finns inget där.

Jag ser det här nervstycket släppa taget om … allt. Förväntningar. God sed. Den tar sig friheter att var otrevlig, bränna broar, gå emot allt som är korrekt och rätt. Samtidigt som den kan slå över på ett ögonblick, ta emot ett jobbsamtal och vara profesionell och glad utan att behöva fejka… för det är inte jag som gör det; det är ingen ansträngning. Eller så slår det över i hysteriska skratt som går över i extas. Jag ser allt det där hända. Jag känner hur något urladdas… det går djupare. Förtvivlan och kärlek är bara en hårmån bort; de uppstår ur samma intet. Jag dras med av känslorna, njuter av att vara destruktiv, njuter av att genomskåda idiotin i hela det här brinnandet, och jag vet att inget av det där är jag. Att det är historien som laddas ur och bleknar…

Och jag känner sådan tacksamhet. Tacksamhet till processen. Tacksamheten till varat. Tacksamhet till universum som förser den här kroppen med vad den behöver. Mat och tak över huvudet och så mycket mer därtill. Jag känner sådan vördnad och tacksamhet över det jag inte har någon kontroll över… för vem finns att ha kontroll? Och över vad?

Allt det här är som en schjysst film. Nu spelas filmen Ladda ur egot (2011 ed.) upp. Och jag dras med av den, för jag njuter av den. Djupdykning i idéerna är en sjukt spännande story att följa. Jag väntar med spänning för att se var nästa eld blossar upp…