Varför fortsätter sökandet?

Fråga:
Allt som händer oavsett om de är en tanke, känsla, upplevelse, glädje, sorg osv så finns de alltid något i bakgrunden eller något som ser det som händer. Men jag vet inte vad det är som ser och upplever allt eftersom när ”jag” vänder mig mot den som upplever allt så finns inget där.

Vad är de jag missar, varför fortsätter sökandet efter de eviga? De känns som att de finns inget jag kan göra och jag slutar alltid med att alla tankar försvinner utan medvetenheten av att jag finns, jag existerar, att de finns en närvaro men ändå är de något som är medveten av även närvaron.

Här känns de som ett stopp, att jag inte kan göra något mer. Är de något jag missar? Min fråga är kan upplevaren upplevas, ses eller hur ska jag veta att jag är upplevaren även om de är väldigt uppenbart att något ser och upplever allt så upplever jag inte att I am that?

-B

Det är ju precis det som är grejen! Det finns inget där!

Sinnet försöker hitta något… och det kommer inte lyckas. Så fort något upplevs…. så kan du inte vara det, för något upplever det som upplevs. Hur skulle du någonsin kunna veta ”vad” det är som upplever allt? Så snart du sätter ett namn på det, ett ord, ett koncept… så är det inte det. Det enda du kan göra är att skratta, slå ut med armarna och utropa ”jag vet inte.. jag vet verkligen inte! jag vet ingenting…”

Något sannare yttrande finns kanske inte.

Strunta i medvetandet. Strunta i närvaron. Strunta i I am that. Det är bara ord. Ord och koncept som sinnet stirrar sig blint på; tror att det ska finna något, att det finns ett mål. Syftet med de där frågorna, med introspektionen, är inte att få ett svar, eller att nå ett mål…. utan att upplösa den som frågar.

Ta en stund och fundera på vikten över vad du funnit. Du har tittat djupt inåt. Du ser att någon ser allting. Att allting upplevs. Att ingenting du upplever är du. Du är inte sorg lycka glädje tankar känslor… allt det där upplevs… allt det där är bara flyktiga impulser, som uppstår ur ingenstans och faller tillbaka till ingenstans.

Du säger att du inte hittar någon som upplever.
Det är för att det inte finns någon där. Det finns ingen ”kärna” som är ”jag”, som upplever allt det där. Allt bara upplevs, dyker upp, uppmärksammas, och försvinner.

Det betyder att ingenting har någon landningsplats. Vad skulle lyckan eller sorgen kunna påverka? Varifrån du ser allting, varifrån allting upplevs… är ingenting. Den som påverkas av omvärldens impulser… det är inte du, för du ser det. Du ser att sinnet reagerar på vad det nu är som händer. Du är före det. Före alla reaktioner. Före alla impulser. Före alla koncept.

Vad finns kvar?
Det du finner när du tittar efter.
Ingenting.
Närvaron och medvetenheten av närvaro.
Strunta i ”jag är” och allt det där. Det är också bara pointers. Det du beskriver är DET.

Du behöver inte uppleva att I AM THAT. Bara upplev. Bara se. Bara njut av det här skådespelet världen innebär.

Fortsätt med enquiryn. Vänd uppmärksamheten ”inåt”, mot varifrån allting upplevs, istället för ”utåt”. Det är hela syftet med ”kan du se den som ser?”. Sinnet vill alltid ha något mer, och det kommer alltid vilja det… men även den viljan ses, och inget som behöver följas eller reageras på. Precis som sinnet alltid kommer tvivla — är det här verkligen det? Samma sak där. Du ser sinnet tvivla. Du behöver inte reagera på det. Det finns ingenting att upptäcka. Du kommer inte hitta någonting mer. Det finns ingen dold kärna som är ”ditt sanna jag”…

Bara vila i det där varat… den där platsen varifrån du ser allting. Var där så mycket som möjligt. Bara var, utan att manipulera din upplevelse. Lyssna och se utan att sätta koncept eller ord på vad du upplever. Vila uppmärksamheten före alla koncept. Rymden, stillheten, kommer bli starkare, tydligare, ju mer du vilar uppmärksamheten i den.

Så nej, det finns ingenting du missar. Det finns ingenting att hitta, således ingenting att söka. Inget stort omvälvande behöver ske med dunder och brak. Grejen är att…. det är ingen grej. Den där evigheten du söker… den är där hela tiden. Det är inget stort, mystiskt, extraordinärt… det är bara liv. Bara håll uppmärksamheten så ”tidigt” du kan. Innan namn och form, innan sinnet tar vid, och se allting. Ser du klart… ja, då är du i orkanens öga. Vad som helst kan hända omkring dig eller i sinnet… och du ser… vilar… är.

Hela den här uppvaknandegrejen är så upphottad och hajpad. Egentligen är det ingenting alls. Bara att se igenom illusionen om att egot är du. Och när du ser det, när du kan se allting hända, vila uppmärksamheten i den rymden, hela tiden, om och om och om igen, tills den blir så stark att omvärlden inte längre kan rucka om dig. Man kan se det som ett skifte i uppmärksamheten, från att ”egot upplever universum” till att ”universum upplever egot”… men egentligen är det ingen skillnad. Bara ord. Ord ord ord.

Fortsätt se igenom sinnet. Fortsätt se varifrån seendet sker. Det är inte svårare än så. Inget komplicerat och mystiskt. Var bara uppmärksam. Och vila i dig själv.