Om jag finge (försöka) möta din fråga, Kristoffer, så skulle jag säga som så:
varje kultur bär på djupt liggande antaganden om hur saker och ting ligger till. Ett exempel är linjär tid, något som är självklart för oss men fullkomligt nonsens för andra grupper av människor med andra grundantaganden. Vår subjektiva upplevelse av linjär tid är då i enlighet med detta resonemang inte något som man kan spåra till något som kan kallas mänsklig natur, dvs det är inte en del av vår hårdvara utan snarare vår mjukvara.

Buddhism menar i allmänhet att det förhåller sig på detta vis med *alla* föreställningar, och då i synnerlighet föreställningen om något sorts substantiellt ”jag”.

När en varelse med vår typ av formattering begrundar frågan ”vem/vad är jag” ställer man inte en genuin fråga, utan man späder bara vidare myten om jag, ty själva ifrågasättandet av vad jag är bygger på ett antagande att ”jag” alls finns. Så när vi då i vår ignorans söker inom oss efter detta ”jag” skalar vi av oss fler och fler lager. Vi börjar med det mest påtagliga, som vår kropp, och fortsätter sedan till mer och mer subtila former av ”jag” såsom åsikter, grundläggande moraliska ställningstaganden, existentiella drömmar osv, allt i enlighet med vår personliga utveckling och komplexitet. Grundproblematiken är dock att oavsett hur djupt man gräver, så kommer man aldrig hitta något av egentlig substans – något som besitter en oförneklig ”jaghet”.

Tränger man riktigt djupt, så som Momo söker förklara, finner man (dock är det inte ett jag som finner detta..) helt enkelt en tomhet. Det lustiga med denna tomhet dock är (förutom att den omöjligt kan beskrivas) är att den är tom på ett så tom’igt sätt.. Eller som man säger på engelska: det finns en påtaglig suchness över nothingness. Ingenting och någonting; ej samma, ej skilda.

Det går förstås inte att säga någonting om hur detta känns, men i ett brutalt erkännande av underlag kan man ju säga såhär: det känns Bra. Bra som fan

Det magiska är, att ur detta ingenting, föds precis allting. När vi känner igen att vi inte är någon-ting, känner vi samtidigt igen att samtidigt är all-ting. Och varkendera.

Öööh.. kanske mest blev rapparkalja tillsist. Nåväl, här skall planteras blommor!

Jag vet inte om jag forstatt fragan ratt. Och det ar sa otroligt svart att formedla sant har i ord. Det behover liksom upplevas..

Vad har det egentligen att göra med hur vi ska uppleva oss själva att göra?