Varför är vi så rädda för att möta oss själva?

Skrivet av den Maj 18, 2009 i Momo | 3 kommentarer

Varför är vi så rädda för att möta oss själva?

Är vi rädda att ingenting finns där, att vi upplöses, att alla våra koncept och fasader faller?

Tänk tanken: ”Jag är ingen.”

Egot skriker. ”Jag är visst någon! Jag är viktig och betydelsefull eller åtminstone kommer jag bli det i en avlägsen framtid och hela världen kretsar kring mig mig mig!” skriker det. Det gör allt för att få dig ifrån dumheterna att leta efter någonting som inte finns.

För är det inte så? När vi skådar någots innersta kärna finner vi… ingenting. Tankar bara uppstår och försvinner. Reser sig ur inoch faller dit ner igen. Universum uppstod, och kommer en dag försvinna igen.. ur intet (eller alltet). Du föds och dör; du får en kropp, den växer, den förkastas och bränns.

Även känslor uppstår och försvinner.

Nästa gång du känner en intensiv känsla… iaktta den istället för att reagera. Du kommer upptäcka att känslan bara varar ett ögonblick. Jack Kornfield menar att varje känsla bara kan vara i drygt fyra sekunder innan den byts ut mot en annan känsla. Det kan vara en snarlik känsla, men det är så att säga på ”nästa nivå”. En annan känsla, en annan impuls. Jag upplever tidsspannet som lite längre än så, men han har en poäng. Känslor försvinner fort. Även ilska, sorg, vrede. Bara man helt låter de komma, och inte kämpar emot dem.

Låt känslorna komma, men välj att inte följa impulsen att handla. De varar bara några sekunder, på sin höjd några minuter. Så länge borde det inte vara så svårt att stå emot en impuls.



...

      3 kommentarer. Lämna ett spår om du vill...

3 som vill säga något.

  1. kristoffer nolgren - 19 maj, 2009

    Riktigt fint inlägg, men en sak jag inte förstår är själva kopplingen, nu vet jag ju att logik inte är särskilt viktigt i den här typen av resonemang, men:
    ”När vi skådar någots innersta kärna finner vi… ingenting”

    Vad har det egentligen att göra med hur vi ska uppleva oss själva att göra?

    Reply
  2. Momo - 19 maj, 2009

    Vad jag vill framhava ar sjalva impermanensen. Att betona alltings innevarande tomhet ar ett traditionellt buddhistiskt satt att beskriva det. Mer specifikt i det har inlagget handlar det val om kanslan av ”jag” som ett lutslott. Att det ar just.. ingenting.

    Jag vet inte om jag forstatt fragan ratt. Och det ar sa otroligt svart att formedla sant har i ord. Det behover liksom upplevas..

    Reply
  3. Magnus - 9 juni, 2009

    Krill, Momo – jag hoppar in på ett hörn här jag!

    Om jag finge (försöka) möta din fråga, Kristoffer, så skulle jag säga som så:
    varje kultur bär på djupt liggande antaganden om hur saker och ting ligger till. Ett exempel är linjär tid, något som är självklart för oss men fullkomligt nonsens för andra grupper av människor med andra grundantaganden. Vår subjektiva upplevelse av linjär tid är då i enlighet med detta resonemang inte något som man kan spåra till något som kan kallas mänsklig natur, dvs det är inte en del av vår hårdvara utan snarare vår mjukvara.

    Buddhism menar i allmänhet att det förhåller sig på detta vis med *alla* föreställningar, och då i synnerlighet föreställningen om något sorts substantiellt ”jag”.

    När en varelse med vår typ av formattering begrundar frågan ”vem/vad är jag” ställer man inte en genuin fråga, utan man späder bara vidare myten om jag, ty själva ifrågasättandet av vad jag är bygger på ett antagande att ”jag” alls finns. Så när vi då i vår ignorans söker inom oss efter detta ”jag” skalar vi av oss fler och fler lager. Vi börjar med det mest påtagliga, som vår kropp, och fortsätter sedan till mer och mer subtila former av ”jag” såsom åsikter, grundläggande moraliska ställningstaganden, existentiella drömmar osv, allt i enlighet med vår personliga utveckling och komplexitet. Grundproblematiken är dock att oavsett hur djupt man gräver, så kommer man aldrig hitta något av egentlig substans – något som besitter en oförneklig ”jaghet”.

    Tränger man riktigt djupt, så som Momo söker förklara, finner man (dock är det inte ett jag som finner detta..) helt enkelt en tomhet. Det lustiga med denna tomhet dock är (förutom att den omöjligt kan beskrivas) är att den är tom på ett så tom’igt sätt.. Eller som man säger på engelska: det finns en påtaglig suchness över nothingness. Ingenting och någonting; ej samma, ej skilda.

    Det går förstås inte att säga någonting om hur detta känns, men i ett brutalt erkännande av underlag kan man ju säga såhär: det känns Bra. Bra som fan :D

    Det magiska är, att ur detta ingenting, föds precis allting. När vi känner igen att vi inte är någon-ting, känner vi samtidigt igen att samtidigt är all-ting. Och varkendera.

    Öööh.. kanske mest blev rapparkalja tillsist. Nåväl, här skall planteras blommor!

    Reply

Skriv något..