Vad hindrar en från att leva ett meningsfullt liv?
Skrivet av momo den Jan 15, 2010 i Kärlek & Pepp! | 6 kommentarer
Då och då dimper det ner ett mail från någon som läst bloggen. Ibland innehåller mailet en fråga av mer allmän karaktär. Jag tänkte det vore trevligt att dela med mig lite av mina svar och tankar kring dessa specifika frågor. Här kommer ett.t Ni är givetvis alltid välkomna att maila mig om ni vill något.
hej,
jag råkade snubbla över din sida och läste din historia… det låter helt fantastiskt och inspirerande speciell en så här bakis dag som idag. Ibland undrar jag vad det är som stoppar en från att ha ett meningsfullt och medvetet liv .. jag kommer inte riktigt till något svar. Det är bara till att konstatera att man måste svara på den frågan om man ska gå vidare .. har du nåt vettigt att säga?
peace
Hej!
Klurig fråga. Vad hindrar en från att leva ett meningsfullt och medvetet liv?
Två svar dyker upp för mig.
Det första är helt enkelt okunskap. Som barn av den självförverkligande åttiotalistgenerationer har jag ofta sett på äldre generationer, och undrat, shit, hur kan de göra så här? Hur fattar de inte bättre? Jag är uppväxt med kass mat (a k a ”husmanskost”), att man ska ta huvudvärkstabletter om man har ont i huvudet osv.
Alla gör så gott de kan. Men det första steget till medvetet leverne kan vara ett stort steg.
Det kan dessutom vara obekvämt. Vilket tar mig till det andra svaret. Som är lite jobbigare, eftersom det bara hänger på en själv.
Lathet. (Eller bekvämlighet om man så vill.) Sorry, men precis så enkelt är det. Har man väl vetskapen är det bara upp till en själv att göra allt det där man vet att man borde göra för att må bra. Ibland kan det vara fett jobbigt. Äta socker, röka cigaretter, dricka alkohol, knarka, allt det där är dåligt. Men har man en livssti l eller social gemenskap som kretsar kring det kan det vara svårt att bryta sig ur.
Jag vet att jag mår galet bra av att meditera varje dag. Ändå händer det ibland i långa perioder att jag inte gör det alls. Jag vet hur maten påverkar mig och att gifter förstör mig, ändå tog det 27 år innan jag la ner den där osunda maten; fortfarande kan processad mat locka mig.
Fast.. hur jobbigt det än låter, så tror jag lite det handlar om att inte göra en stor grej av det. Medvetande föder handling automatiskt, om man bara väljer att lyssna till sig själv. Vet jag hur skräpmat påverkar min kropp och själ så undviker jag det. Vet jag hur negativa känslor påverkar mig ser jag till att bli medveten nog för att bemästra dem, eller inte låta dem få fritt spelrum. Vet jag att mitt liv blir enklare och trevligare om jag är glad och trevlig mot alla jag möter (eller så många jag pallar med om jag har en keff dag) så är det värt att anstränga sig att göra det.
Lathet är kärlekens motsats, skrev nån känd psykiatikersnubbe nån gång. Kärleken då i termer av den ihopbindande flödande kraften. Att leva medvetet kräver ansträngningar; åtminstone i början innan det börjar flöda av sig själv. Sen är det bara att flyta med. Svårare än så behöver det inte vara.
Oj, det finns så mycket att svara, men hoppas jag lyckats träffa något rätt. Att förstå att man har fullkomlig makt över sitt eget liv, att man kan förändra och påverka allt som sker; då är det bara att bestämma sig för hur man vill leva, och leva precis så.
Lycka till! 
Momo ♥
Jaa, okunskap och lathet är nog två stora faktorer till vad det är som stoppar oss att göra det rätta för oss själva. Väldigt sant!
Men hur når människan insikt och kunskap, om de inte ”orkar”? Som människor i min omgivning tex, människor som inte mår superbra, men söker sig hellre till chokladen än meditationskudden, hellre till ölen än joggingrundan…Det tar mycket längre tid att se skillnad i sitt mående när man mediterar (tex), för det kan vara segt och långtråkigt och man förstår inte vitsen, om man inte vet eller tror att det kan göra skillnad. Det är mkt enklare att festa och äta gott, ”njuta av livet – livet är ju kort!” Det är ju en snabb glädje-fix, man känner glädje med en gång. (Och sen kommer baksmällan, och med den behovet av mer…)
Det är svårt detta, hur man skall inspirera människor som vill förändra sitt liv, men inte vill tillräckligt mycket för att GÖRA det också. Det är ju oerhört mycket lättare att hjälpa människor som vill bli hjälpta, som är redo att satsa, och som kanske redan börjat vandra den hälsosamma vägen.
Klurigt:)
Tack för ditt inlägg Momo!
♥♥♥
Ingela!
Intressant fråga. Hur ska man inspirera till förändring hos de som inte vill tillräckligt själva?
Jag ska fundera på det på riktigt och skriva ett inlägg om det när jag kommer på något klokt. Men lite lösa tankar:
Man kan ju aldrig förändra någon annan. Så man kan verkligen inte tvinga någon till förändring. Är de ”redo”, dvs vill de mycket nog att göra vad som krävs så går det av sig självt.
- Andra kan man så små frön i, frön som växer och gror, tills de själva känner att det är dags.
- Vissa behöver nå botten först. Halvvilja och halvbekvämt, ”det kunde varit värre”-principen fungerar så länge det finns någon slags balans i det. En rejäl käftsmäll, en riktigt djup svacka, kan tvinga fram förändring. Ibland finner jag mig till och med att uppmuntra destruktivitet, för att snabba på processen.
- Riskabelt och okonventionellt, men lidande har en tendens att tvinga fram uppvaknanden.
- Annars finns det lätta saker. Små saker som gör saker bättre, som inte innebär uppoffringar. Meditera är asjobbigt. Ett svettigt yogapass under skratt och dans ger en direkt belöning i form av endorfiner och mindre kroppsliga smärtor. – Man kan göra superfoodberikad raw choklad till vänner, byta ut dålig choklad mot bra och närande — näring som kanske ändrar tankebanor något.
- Många är dessutom mer mottagliga under avslappnade tillstånd, när de får massage. Jag brukar alltid smyga in små råd och hemläxor, och de mest oväntade människorna har tagit till sig dem.
För min del väljer jag mycket vad som är värt att lägga enegi på och inte. Jag lägger hellre energi på att uppa folk som är villiga att arbeta på det själva — det blir så givande för båda — än att stånga huvudet i väggen på folk som vill men inte vill. Deras liv, deras ansvar, och hur mycket jag än älskar dem är det ibland dags att fundera på hur mycket enegi jag vill lägga.
Men viktigast av allt, tror jag, är att leva som man lär. Att inspirera. Att vara en förebild. Att göra allt det där bra. Att Le! Att stråla. Det kommer smitta av sig. Jag vet att du gör allt det där, vännen. Forsätt med det! ♥
Egentligen handlar det nog mycket om långsiktighet. Förstår man långsiktighet, och att man vill vara lycklig, tappar quickfixarna sin lockelse.
Men det är ju också något man måste förstå själv
Ja, leva som man lär är grejen! Och jag tycker du verkar göra ett ganska bra jobb med det:)
Ljus & kärlek!
Lättja eller kanske till och med uppgivenhet … är nog vad som hindrar … mig och många med mig att bli den jag ”vill vara”, leva som jag egentligen ”vill leva” … men jag tycker ändå att jag lever livet levande … och att det är väldigt väldigt meningsfullt, trots alla brister. Jag haaar förändrats genom åren och förändras hela tiden … men stegen blir inte så stora och ibland halkar jag tillbaka … Det är människor som du som hjälper mig på traven, som hjälper mig att se, inse, förstå.
Tack! Än en gång … tack!
Kramar!
Det som hindrar mig är just medvetenheten. Ju mer medveten jag blir desto meningslösare blir min tillvaro.
Så för mig går de två orden inte ihop alls.