Utveckling, leken och allt i inget. (#1)

Det här med utveckling igen. Jag möter den där föreställningen om personlig utveckling hela tiden, och tänker: måste vi verkligen till varje pris bryta våra mönster och betingade beteenden? Måste vi verkligen bli helt hela och rena och med skinande, välputsade egon? Varför då? Jag menar, om vi inte lider av dem?

Kanske räcker det med att inte ta oss själva så himla seriöst. Inte ta våra mönster och beteenden, som vi känner igen så väl, på så himla stort allvar.

Det finns ingen poäng med att bryta sig ur det här samsara, att helt ugå upp i varat eller vad man nu vill kalla det. För en tid kan det vara schjysst, visst, och för en del kanske det passar resten av det här jordelivet att sitta någonstans och bara smälta…

Men när det som händer inte är så himla allvarligt kan vi lika gärna dansa med i leken — för det är inget annat än på lek. Och oj vad tabu det är i den här kulturen, att se någonting som lekfullt. Vi är så himla allvarliga och hårt arbete och allvar och hela den är judeo-kristna traditionen med en allvarlig Gud och en son som aldrig avbildats skrattande. För det är allvarligt att leva. Vi ska ta oss själva på allvar, och så ska vi arbeta och sen ska vi dö.

När det är så tydligt att det ändå bara är på lek.

På lek som i att allt det här är nyfikenheten av skapelsen, om vad som kan hända. Vad som händer om liv släpps helt fritt.

Lek som i att det är den mest fundamentala och enklaste leken. Leka låtsas. Barn är så himla bra på det. Alla de här låtsaslekarna. Sen nån gång när vi blir vuxna får vi för oss att det är på riktigt, men det är fortfarande bara samma låtsaslek. Vi hittar på saker. Saker vi måste göra. Och regler. Och roller. Och hierarkier.

På samma sätt som hela skapelsen — ordlöst — obundet — ogreppbart — … i tomheten leker något. Enhet leker många. Och det är en lek med ont och gott, ljus och mörker. Och det är lätt hänt att fångas av känslan att det mörka som händer i vår värld, det är allvar, att kanske allt det andra är lek, men när något hemskt händer så är det allvarligt.

Ur det perspektivet är det så allvarligt. Vi lever i en helt uppfuckad värld. Och vi gör vårt bästa för att fucka upp den ytterligare. Och döda varandra och alla andra, ja, shit vad vi kämpar för att hinna i tid till vår död; kullerbyttan om ständig tillväxt och den existensiella ångesten om att livet kan ta slut vilken dag som helst.

Men det är också det lidandet som skapar det vackra. Allting som finns, allt vi upplever, allt vi känner, är bara i relation till varandra, i kontrast till varandra. Vi vet vad varmt är för att vi vet vad kallt är. Vi vet vad som är vått för att vi vet vad som är torrt. Vi vet vad som är ljust för att vi vet vad som är mörkt. En människa född blind kan inte förstå vad mörker är. En människa som aldrig lidit kan inte förstå vad stillhet är.

Och det är det som är så himla häftigt med att få leka människa, att vi genom att uppleva allt det här lidandet också kan förstå och känna allt det här så otroligt vackra… liv alltså! vilken grej! Det är så stort; ett löv, en blomma, solen, stjärnorna…

Först när vi fuckar upp naturen börjar vi förstå hur värdefull den är.
När livet blir hotat förstår vi hur värdefullt livet är.
När vi möter djup rädsla så värderar vi livet så högt. Högst av allt. Vi skulle inte byta vårt medvetande mot något i världen.

Att finnas till är det mest fundamentala som allt annat bygger på. Medvetandet är det första och det enda, och allt det här, allt liv, allt mörker, allt ljus, all dans, all rörelse, all stillhet, allting föds ur det Enda.

Tid, och rymd, och koncept, och ideer; allting, allting, allting.
Utan medvetandet finns ingenting.
Och det är — ingenting.

Allting kommer ur det, men det är ingenting.

? personlig utveckling, självutveckling, medvetande