Upplysning är egots lilla drama (och en himla massa svammel)

Mmmm. Den där andra pusselbiten. Gick ungefär i de här banorna:

Goenka tjatar så himla mycket om upplysning. Hela tiden. Hur vi lider i liv efter liv och måste kämpa och jobba hårt för att nå upplysning och allt det där.

Och det är ju så lätt att snöa in på det. För det verkar ju så himla bra. Att bli befriad från all skit. Inte bara det. Uppnå den slutliga, ultimata, absoluta befrielsen. Fullkomlig befrielse från allt lidande. Vilken grej.

Tills en tittar lite närmare på det. Och tänker efter ett ögonblick. Och inser att — bara sinnet kan lida. Det är liksom vad sinnen gör, de här små knippena av reaktioner.

Det vi är kan inte lida. Och kan inte heller befrias.

Det vi är, är helt bortom det där med lidande, identifikation, reaktioner, fångenskap, befrielse.

Upplysning är alltså bara egots lilla drama. Det handlar bara om egots befrielse från sig själv.

Att vi är vad vi är kvittar lite i sammanhanget. Att glimta det absoluta har egentligen ingenting med upplysning att göra. Det är bara att ha glidit in bakom scenen och sett igenom skådespelet. Det är allt.

Så enkelt. Så självklart. Men jag kan nog inte i ord beskriva hur befriande den insikten var. Hur mycket tyngt, föreställningar, och idéer kring upplysning som släppte. Ingen mer förvirring kring vad upplysning var. Ingen mer identitet som smyger sig på. Jag kunde landa i Momo igen. Hela det här identitetsknippet. För att det är schjysst. För att det är så himla roligt att komma på och lista ut saker. Som att krossa världsspegeln i miljarder bitar så vi kan gå runt och pussla lite.

Den naturliga följdfrågan dök upp — är då upplysning något jag strävar efter? Och svaret kom lika inglidandes på små moln… om det innebär att jag måste sitta och meditera hela livet, fullt fokuserad på sinnesförnimmelser som Goenka propagerar för… äh, palla. Seriöst. Meditera är rätt fint, men så jävla roligt är det inte. Finns finare saker. Ni vet, trädtoppar, vindsus, lövsprickning, regnstormar, dubstepfester, soluppgångar och vindkraftverk på nära håll. Eller vad du nu tycker är fint. Jag känner inte riktigt att det här är min grej. Vill universum styra upp nåt för universum göra det. Om hela dansen är en naturlig och spontan process som kanske eller kanske inte leder fram till någon slutlig uppgörelse, ok, visst, det känns som en fin överenskommelse. Mer motiverad än så är jag nog inte. Inte nu. Det är så himla fint att bara glida med i livet — Momo eller inte — och dansa med i det här förgängliga skådespelets dans. Vad jag är eller inte, om det finns något att uppnå eller inte, om jag möter varje situation med sinnesjämvikt eller inte — vad spelar det för roll? Solen skiner bländande starkt, knopparna på träden börjar trängas innanför skalen och bara väntar på att få spricka ut. Massa vackra människor börjar vakna ur sina vinteriden, några tappra fjärilar prövar sina vingar i den tidiga vårsolen — och ingenting kan någonsin vara något annat än fulländat. Nu. I precis det här.

*

Egots upplysning, om det nu ens går att prata i sådana termer, kommer genom att göra upp med alla reaktionsmönster som ligger därinne och lurar. Genom att rota upp alla vasanas (latenta tendenser) och samskaras (mer aktiva sådana). Vägen verkar vara att sitta ner och hålla käften, på ett eller annat sätt. Alltså att sluta ge kraft åt reaktionerna, och således sluta skapa nya samskaras. När vi slutar skapa nya samskaras kommer de gamla upp till ytan; vi tvingas möta alla gammal skit i en urladdningsprocess. Det är vad vipassana går ut på. Det är vad Mooji pratar om med sitt ständiga Don’t put so much attention to that. En intensiv upplevelse av det absoluta verkar sätta igång en sådan process… sedan är det bara att följa med i vågorna, stormarna och elden som följer.

Kanske, hann jag tänka också, kanske är det så att det faktiskt finns något att göra. Att det faktiskt finns en poäng att jobba, om det nu finns något intresse att städa bort den där identifikationen. Det skulle förklara alla de människor som är med om ett intensivt uppvaknande, men efter några år känner sig frustrerade för att det fortfarande är samma gamla mönster, samma ego, som styr. Det kanske inte räcker att ha blissat ut i evigheten. Det kanske inte har något alls med upplysning att göra. Om vi fortsätter leva ut samma gamla mönster, samma lögner, samma tendenser… då blir den där upplevelsen bara ett minne, som bleknar, blir till en historia, något för egot att greppa tag i, och ännu en röd plastboll i bullshitbollhavet vi alla simmar runt i.

Kanske är det så. Kanske finns något att göra.

Eller kanske så tas det om hand för oss.

Älskade Krishnabai dök upp från ingenstans, några timmar innan hon skulle återvända till Moojiland… det där leendet som aldrig verkar gå över, de kisande ögonen omgivna av skrattrynkor, tomma med plats för så mycket liv. Ansiktsuttrycket påminner så himla mycket om Moojis. Samma strålande stillhet.

Stillheten lägger sig som ett mjukt täcke över extasen och orden börjar ta vid. Jag nämner något om tankarna som dök upp. Hur himla fint det känns att jag är okej med att vara någon.

Hennes leende möter mig. Orden börjar dansa ut.

“Om vi gör sanningen till första prioritet, tror jag det tas hand om sig själv. Livet ställer oss för de möten vi behöver, allt sker av i sig själv, om vi hela tiden har den här längtan efter sanningen med oss. Om vi gör det till det viktigaste. Att smälta ihop. Sri Nisargadatta Maharaj sa att det tar tolv år efter ett uppvaknande, innan vi börjar landa i ljuset. Jag möte någon som varit fullt klarvaken i flera år, innan någon stark identifikation kom över honom…. det tar tid. Men om vi bara bär med oss sanningen…”

Jag är så tacksam för alla vackra människor som finns i mitt liv. Alla som öppnar sina dörrar, sina hjärtan och delar upplevelser och närvaro. Jag blir helt rörd när jag tänker på er, varenda en, och det är så vackert att jag nästan vill gråta. Alla dessa möten. Alla dessa möten är anledning nog att ha trasslats in i illusionen; att få uppleva kärleken till det eviga genom någon annans ögon.

Tack, alla ni älskade, ni spegelbilder, ni strålande solar, stjärnor, universa.

Tack.