Tomhet i möten.
Skrivet av momo den Jul 27, 2010 i Satsang | 7 kommentarer
– Vad gör du?
Jag kommer på mig släv med att vanemässigt titta ut mot den framrusande perrongen.
– Tittar efter kontrollanter… Jag är inte säker på om vi plankar eller inte.
Hon ler. Jag ser klarhetens svärd i hennes ögon. Min guru.
– Det gör vi. Vad gör du om kontrollanterna kommer?
– Då skulle jag gå av, antar jag.
– Varför då?
– För att slippa massa onödiga böter?
– Varför då?
Den där blicken. Hugger rakt igenom. Jag tystnar.
– Bakom varje kontrollant finns en människa. Människor vill bli mötta. Konstpaus. Och bakom varje människa finns tomhet. Vågar du möta den tomheten?
Jag brister ut i skratt.
– Vem skulle möta vad?
Skrattat bubblar över i henne med.
– Precis.
♥
Det var då. Vindarna blåste vidare; även i stillheten finns ett flöde. Från tomhetsgrundat guerillaashram i Stockholm via gitarrspelande äppelchaidrickande stillhet utanför Göteborg och rakt ned till kaoset i Malmö och möllevångsfestivalen. Roadtrip i skåneland, balansen mellan storstad och land, stillhet och äventyr.
♥
Vad som än sker är frågan med mig. Den är där, utan ansträngning, utan spontant uppdykande vid varje upplevelse.
Vid varje tanke — vem är det som tänker?
Vid varje känsla — vem känner?
Vid varje upplevelse — vem upplever?
Frågan som en ständig påminnelse om vad som egentligen är riktigt.
Vem?
? möten, människor, tomhet, planka, tunnelbana, roadtrip
← Livets vindar : Vem uppelver? : Satsang
Inga vindar blåser. →
7 kommentarer. Lämna ett spår om du vill...
7 som vill säga något.
Skriv något..
Eldshow
Mest besökta
Blogg
Från extrem till normaltillstånd / hejdå.
Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har...
Vilken röst ska jag lyssna på?
Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.
Den som viskar, en gång.
Huvuden skriker. Hjärtan är tysta....
Ibland händer det oväntade
Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan...
Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt
Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där...
Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)
Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så...
Vad menar ni med att det finns en tomhet bakom varje människa?
Till och med tomheten bakom mig har börjat fråga sig eller är det kanske jag framför den där tomheten som frågar sig … vem det verkligen är som känner när jag känner, vem som tänker och upplever det jag tänker och upplever …
Kram!
Vindla.. det som finns kvar när alla koncept är bortskalade. Tomhet är bara ett ord, fäst dig inte så mycket vid det heller
. Men det är samma tomhet, bortom mig, bortom dig, bortom alla andra. Det är inte separata existenser, utan just.. samma. Icke-separation.
Skatan… spännande! Leder det någonstans? (eller, tja, ingenstans, eller så..)
Momo! Joo du … du har satt igång en process som jag långsamt håller på att bli medveten om och försöker analysera … men det brukar jag vara bra på … så jag försöker låta bli att analysera, ”släppa taget” och när vissa tankar eller känslor dyker upp frågar jag mig VEM det är som känner och tänker. Så … Det är verkligen spännande.
kram!
´Jag vill också ha en guru. Jag hade en vän, hon reste till Nya Zeeland strax efter att vi träffats, hon blev kvar där tills hon gick bort för drygt ett år sedan. Jag vill ha henne tillbaka, hon var så klok, visste så mycket. Det jag önskar ska unniversum ge, jag önskar en ny vän/guru. Jag tror att jag hittat en men snart inser jag att jag vet mer, att jag kommit längre på något sätt, då blir jag ledsen. Är det så att jag ska leda, att jag hittar svaren själv och visar andra. Jag vet att svaren finns inom mig men det skulle vara så härligt ibland att få svar från någon annan. Varför? Är det för att jag inte riktigt litar på själv ändå? Är det för att jag ska förstå att jag vet som jag hela tiden upptäcker att jag ligger ”före” mina nya vänner? Men nog skulle det ändå vara bra med att omge sig med likasinnade, det kan vi väl ändå vara överens om, universum
Kram på dig Momo, tack för att du finns, för att du skriver så vackert
Jag inne på samma spår helt och har precis sagt upp allt mitt och känner mig fri som en vind! ska utomlands till hösten och ska till södra spanien till vintern.. jag läste i din blogg innan att du hade hyrt ett litet trollhus i orgíva, vad behöver man punga ut för ngt sådant ett par månader? har kollat runt lite men det ända man hittar är lyxvillor och det är inte riktigt det man är ute efter.. kanske tom har tips på retreats eller likanande? hör väldigt gärna av dig! många kramar päm!
Päm, du får ett mail när jag får tid att skriva