Hej alla fina.

(Speciellt ni som hört av er och undrat vad som hänt med bloggandet, när jag kommer börja skriva igen osv. Det här är för er.)

Så mycket har hänt sedan den stora insiktsresan började för fem år sedan. Så mycket naivitet som spritts, så mycket sprudldande glädje och så mycket brinnande ilska.

Hursomhelst,
Jag behöver lämna det förhållningssättet som varit bakom mig. För att finna ett nytt sätt att förstå, förmedla och förklara. Jag ska göra mitt allra bästa för att fortsätta studera sinnet och tankens roll i att skapa vår värld och upplevelse, och hur det yttrar sig i praktiken. Men den här gången tänker jag försöka göra det utan blå figurer i himlen, ord som upplysning, uppvaknande, ego, maya, samsara.

Så bloggen kommer återuppstå. Med nytt namn och ny energi.
Ibland måste saker dö för att lämna plats åt något nytt.

Tills dess, var så goda. Fragment, brottstycken, ofärdiga och dissade inlägg; formuleringar och annat, som uppkommit och plockats ihop under några år. Kanske kommer ett och annat inlägg som hittats i en kvarglömd låda, men nu är det bara för att avsluta, lägga bakom.

Så ser vi vad som kommer nytt.

Lev i kärlek (om du vill), och minns att du alltid kan välja.

Hur du väljer att uppfatta och skapa den här världen är helt upp till dig.

Jag kommer aldrig sluta påminna dig om det.

– Momo

***

Så.. du har vaknat upp. Du har letat efter detta jag men inte funnit det, såg att det som ser är före tanken, före jagidén, till och med före seendet. Det är stort, jag vet. Omkullkastar precis allting.

Ena stunden övertygad om sin egen existens som människa, historia bland historier, i nästa stund fri från allt och det ter sig så absurt att någon överhuvudtaget skulle funnits där att tro något i första taget.

Hela skämtet uppenbaras och existensen brister ut i skratt över sig själv och alla frågor som någonsin funnits rinner av, faller bort, blir meningslösa. Alla invändningar faller ögonblickligen på sin egen orimlighet, för de bygger på falska premisser. Omvärlden ter sig drömlik när illusion efter illusion spricker, som pärlband eller som bubbelplasten som tidigare skyddade ditt hjärta, men som nu slita slits bort, och blodet och det sköra skinnet möts i en omfamning som aldrig tar slut. En sanning. Fullkomligt outtryckbar. Du är det.

Du är ett. Hel. Odelbar och obeskrivbar. Fullkomlig och aldrig varit något annat. Tidlös, formlös, ständigt ny, ständigt nu. Du är seendet som omsluter allt, du är före varje rörelse. Innan något som helst som kan uppstå finns du: Jag är.

Minns då det här:

Upplysning är ingenting.
Passion är allt.

***

Dröm stort.
Förankra visionen i verkligheten.
Vad kan jag göra idag?
Vad kan jag göra imorgon?
Vad kan jag göra nästa vecka?

Dela inte dina drömmar med de som inte tror på dig.

Uthållighet och knivskarpt fokus tar dig i mål.

*

Varför ens mål?
Innan du löst den gåtan kommer du gå i cirklar.

*

Det vi kallar stort kanske inte är så enormt ändå – lyft ett sandkorn mot himlen och reflektera över de hundra miljarder galaxer du skymmer.

*

Insikt kan sammanfattas ungefär såhär: när något händer mig är det inte hela världen.

***

Vet du hur stor du är, mitt i allt det här lilla? Vet du hur storslaget livet är och hur mycket vi missar när vi stänger in oss i våra borgar?

Vet du hur mycket vi kan åstadkomma, genom att våga vara öppna och sårbara?

Vi har valt den här världen. Minns vi det vackra mitt i all förstörelse, så framträder koreografin; stegen blir tydliga. Mönster framträder och något i hjärtat slappnar av. Det kommer att ordna sig. Naturen är tidlös och vi kommer aldrig kunna slå ihjäl varandra tillräckligt mycket för att upphöra som liv.

För liv är grundläggande och kan inte dö.

*

Vi är här, i den här världen. Identifikation eller inte. Du och jag och någon slags psykotisk minnesförlust övertäckt av identitet och relationer.

Vi har kroppar, händer, minnen, verktyg, vi har åsikter som definierar våra liv, vi har identiteter vi håller fast i så hårt att knogarna vitnar när tornet börjar ruckas på.

Vi är här och vi har valt det. Ändå är vi så djupt rädda för hålet inom oss, den skrämmande fragranten av det ingenting som hotar vår historiebaserade existens.

Men alla murar faller

Vem är du när du inte kan vara dig själv längre?

Vem är du när hela din värld rasar?

Vem var du innan du fick ditt namn?

*

Vilken frihet kan det ge dig, att inte längre behöva vara en del av din historia?

*

Vi kommer inte undan det här livet. Spiritualitet är ingen quick remedy. Du kan aldrig någonsin fly – livet hinner ikapp dig. Inte ens som workshopsledare eller satsanglärare kommer du undan livet.

Så, frågan är kanske, hur kan jag leva ett tillfredsställande liv här?
Det är en öppen fråga, utan något definitivt svar.
Men, en riktning kanske:

Vad du än gör: gör det fullt ut, och ärligt.
Du kan vara en ärlig bilhandlare eller telefonförsäljare
Du kan leva mitt i stockholmsstressen, som ett hemligt litet ljus

Skapa mer lycka i världen än vad du orsakar lidande,
samtidigt som, paradoxalt nog, gräv inte ner dig i det där med lycka och lidande.

Var sann mot dig själv. Din egen sanning. Den du aldrig fullt kan dela med någon annan.
Låt sedan livet leva sig som det vill.

Kanske är det inte så mycket upp till dig?

*

Låt stormen komma, låt kaoset komma. Jag älskar skönheten; min tilltro till att livet alltid vinner är obeveklig. I slutändan landar allt i stillhet så låt förändringen ha sitt roliga nu. Håll i dig hårt och skrik rakt ut om du behöver. Låt oss se på vilken sida av linan vi faller, eller om vi lyckas balansera hela vägen från toalocket till baren i hopp om att åtminstone för en stund glömma vilka vi är så vi kan vara den vi vill.

När du inte är hållbar längre, när du fuckat upp det tillräckligt, målat in dig i tillräckliga många hörn är det dags att se din egen maktlöshet och låta något större ta över. Kläck personen så anden kan få tränga fram. När du är som mest sårbar är du som starkast. Svart och vitt är inte två sidor, det är en.

Den med stark självinsikt behöver inte längre vara något.
Den som känner sig själv är ingenting alls.
Den som tror sig vara inget har inte ens lämnat ruta ett.

*

Det krävs ett starkt ego för att vara öppet och transparent, på samma sätt som en muskel måste vara stark för att kunna slappna av – en svag muskel är ständigt i kamptillstånd för att skydda sig.

Att vara mindless och utblissad har en viss dragningskraft hos spirituella junkies, men vill du se vad skillnaden mellan verkligt och sant är, behövs lite jävlaranamma och lite vanlig full-power råstyrka. Frontallobens självmedvetenhet kan befria oss från oss själva, men det kräver skärpa; det funkar inte i dimman.

Vägen är inte att kliva ur – det är att kliva upp genom dimslöjorna och möta solens blick.

Se ut och se klart:
Du är jag.
Vi har valt det här.
Här är vi, nu, evigt nu, sjudande med varandra, i oss själva.

Vad vi är har vi alltid varit.

*

På ett spirituellt plan kan mognad ses utifrån hur många föreställningar du håller fast vid. Föreställningar om vem du är och hur världen är beskaffad – allt från sagor och drömmar om ett utopia, till chakrabalansering, ett ständigt sökande efter Något, tomt prat om oneness och identifikation med något som inte är sanningen – till ett förgivettaget utrop av Det finns inget jag! – eller vilken advaitisk dogm du nu väljer att köpa.

Mognad är att kliva ur vanan att hålla dessa föreställningar som sanning. De kan vara underhållande eller användbara, men att betrakta något inlärt som sanning är inget annat än självbedrägeri. Kan du inte verifiera ett påstående – bortom allt tvivel – är det kanske dags att ifrågasätta dess sanningshalt.

Allt vi tar för verkligt kan dissikeras av en skarp blick och en vilja att ifrågasätta oifrågasatta antaganden.

En fråga att bära med dig är: Vad är det enda du kan verifiera, det enda du verkligen kan veta?

*

Jag flög. Funderade:
Hur många nervkopplingar behövs för att något ska bli medvetet om sig självt?
Och hur många behövs för att vi ska bli medvetna om oss själva som vår sanna form?

***

Vi är alla nybörjare på att leva.