"vipassana"
Gå in i illusionen för att kliva ur den (Vipassana)
Tillbaka i (o)verkligheten igen. Just hemkommen efter att ha servat Vipassanaeleverna på Dhamma Sobana.
Vipassana går ut på att på djupet observera vad som sker inom en, på nivån bortom tankar, känslor och sinnesintryck — du observerar kroppsförnimmelser med total sinnesjämvikt. Jag rekommenderar verkligen alla att gå på en tiodagarskurs Tekniken ger dig direkta upplevelser av Anithya, alltings förgänglighet och formlöshet. Vipassana sägs vara meditationstekniken Buddha lärde ut för att nå upplysning. Det låter ju bra, men..
En tanke som fötts tidigare stärktes under retreatet. Vipassana, ja, hela Dhamma, är en väldigt långsam och trög väg till upplysning, fullkomlig befrielse från cravings och aversion. Om du mediterar duktigt och fint flera timmar om dagen i många många många år, eller helst livstider, så kanske du blir upplyst.
Kom igen. Palla?
Det finns snabbare och effektivare vägar till samma mål. Buddha hittade en av otaliga vägar, men det finns så många fler. Upplysningen kan komma på ett ögonblick, en enda insikt kan leda dit… för det finns ingenstans att nå, det är där hela tiden. Att med hela varat inse att det inte finns något Jag separerat från något annat, stiga ur tanke- och känsloströmmen, kliva av samsaras hjul. Allt går så mycket snabbare nu. Det behövs bara en liten knuff i rätt riktning.
Första gången jag kom i kontakt med Vipassana var jag lyrisk. Jag fattade Anithya, greppade hela förgänglighetsgrejen och lallade runt på små moln i några månader efteråt. Den här gången insåg jag att tekniken förutsätter illusionen om ett Jag — så jag var tvungen att kliva in i illusionen för att kunna bryta mig ur den. Lite som att gå i cirkel. Så jag gjorde nog lite slut med vipassana. Tack för allt vackert, Goenka, men nu vandrar jag vidare.
Bortom alla lager av tankar och känslor, begär och aversion; bortom separation och jagidentifikation vilar nibbanas frid, det vindlösa tillståndet. Gud. Den allomfattande kärleken. Det behövs inte längre år och år och år av korsbenad meditation för att kliva ur hjulet. Allt som behövs är en fjärils vingslag. Och vi är fjärilen. Är vingslagen. Är ögonblicket.
Jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Hem. Sedan kommer jag tillbaka och visar vägen, om det då finns någon kvar som inte hittat dit själv.
Vi ses i evigheten, vackra vackra vänner.
? vipassana, meditation, goenka, upplysning, nibbana, samsara, frihet
Bostadsfri, verklighetstänjande och fri fri fri.
Tanke blev limbo blev chockartad verklighet. Över en natt tömde jag mitt rum på prylar och flyttade in i min väska. Jag är bostadsfri och internetfri. Fri fri fri. Världen för mig dit den behagar, och jag ser att det är gott. En tid av ostrukturerat kaos, friheten i blicken här och nu, inte i framtiden, och varje ögonblick är ett beslut som kan men inte måste fattas: jag styr stegen, eller så gör Gud det. Det gör detsamma om jag rör på mig eller står stilla, vad jag vill eller inte vill. Jag kastas in i äventyr, sitter stilla och dricker te, möter kroppar, själar, huvuden.
Jag köpte en större väska, efter att ha levt i fyra år på trettio liter. Nu har jag dubbelt så mycket plats i mitt hem, lite som att flytta in till två rum och kök. Friheten att välja blir lite tyngre, men att inte ha blir också begränsat. Och det är schjysst att ha med en extra tröja om det blir kallt, en filt för att den är mysig och sådant som givs mig på vägen.
Ett rött rum i Göteborg, utsikt över solbelysta husfasader mot en mörkgrå himmel; tre vita garderobsdörrar sticker ut från det röda. Som att man kan välja, att det alltid finns ett val, må man möta ett lejon eller en skatt; kanske är det samma sak. I min kalender står massa platser och datum och tider men jag känner mig ändå helt fri.
Sverigeturné med eldshower väntar, göra världen lite mer magisk. Likaså äran att tjäna andra genom att serva på vipassana. Luft, vind, kaos med en liten bismak av balans. Ingenting går att planera, men ändå hamnar jag där jag ska, när jag ska vara där, som det står i min lilla kalender. Det fascinerar mig varje gång, livet vecklar ut sig bit för bit, steg för steg; jag är aldrig säker på om det det är fast mark min fot når, eller om den ska vika sig som den drömska illusionen vi alla vandrar i. Det gör lite detsamma, färden går framåt, bakåt, uppåt, står stilla men virvlar, virvlar och jag med den.
Världen är min lekplats, är allas vår lekplats. Det är därför vi drömmer fram den. För att uppleva, leka, njuta. Tror vi det är på riktigt får vi lätt för oss att det är allvar. Då kan det bli tungt, hårt, motstånd. Jag trivs med att utmana världen, utmana mig själv. Se hur långt jag kan tänja gränserna för verkligheten. Titta upp mot himlen och skingra ett utvalt moln, genom att tacka det för att det redan skingrat sig. Är du medveten om att du drömmer har du redan vaknat upp, och då är vad som helst möjligt.
Minns det i varje ögonblick. Vad som helst är möjligt. Utifrån evighetens och oändlighetens perspektiv måste allting ske hela tiden. Alltså finns inga gränser mellan dröm och verklighet, mellan möjligt och omöjligt. Du kan göra precis vad som helst. Och du behöver aldrig vara rädd. Världen tar hand om dig, för du är en del av världen, och den vill dig inte illa.
När du vågar blir färgerna så mycket starkare, formerna så mycket klarare. Verkligheten så mycket verkligare. Och då ser du hur tunn hinnan är, den mellan vår bubbla och alltet. Den mentala hinnan som skiljer oss från evigheten.
Vi ses där. ♥
Du är inte din kropp (eller sinnen eller tankar eller känslor eller ego eller något annat heller för den delen)
Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.
Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.
Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.
Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.
Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.
Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.
Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.
Är det dags att bryta några vanor?
Förr eller senare kanske det är dags att bli medveten om och bryta beroenden du samlat på dig under livet. Det kan vara droger som kaffe, alkohol, cigaretter, läkemedel, narkotikaklassade substanser eller socker och snabba kolhydrater. Men det kan också vara TV, osunt användande av Internet, skvaller eller känslostämningar.
En del beroenden faller man bara in på när det finns tillgängligt. Det är lätt att fastna i timtal framför TVn med fjärrkontrollen i handen, men det är inte så många som får akuta abstinensbesvär av några dagar utan TV (eller?). Andra beroenden som är mer kemiskt bundna, som rökning till exempel, finns alltid i bakgrunden. Nikotinbegäret kan vara väldigt subtilt, så man inte lägger märke till det, men det finns där. Och man kan aldrig vara helt tillfreds utan drogen, som kroppen behöver ständig påfyllning av.
Livet behöver inte kretsa kring beroendet så radikalt som hos heroinisten för att det ska ha en negativ inverkan på oss. Lever man ett oreflekterande och omedvetet liv gör det inte så mycket. Man agerar ofta automatiskt efter handlingsmönster och droger blir bara en del av ritualen. Är man nöjd med morgonkaffe, cigaretter, döva sockersuget med godis mellan måltiderna och att spendera nästan varje kväll i TV-soffan så okej. I de fallen är beroenden en del av den dagliga rutinen. Dessa människor tenderar hålla sig starkt till sina ritualer och blir osäkra när de bryts. Beroendena och handlingsmönstren blir en slags trygghet i den här världen, något som hålls kvar när allting runt en är föränderligt. Beroenden håller oss kvar i upprepande tankemönster. Upprepande tankemönster skapar beroenden.
För andra står beroenden i vägen för utveckling. Om man börjar vidga sitt medvetande och närvaro, genom exempelvis meditation, så blir det förr eller senare ett naturligt steg att ta sig ur det som dimmar ens medvetande, det som står ivägen för klarsyn. Beroenden är luriga och man kan i åratal lura sig själv att det är något annat som måste ske för att kunna utvecklas vidare. Men har man väl sett mönstret och brutit beroendet ter det sig ofta väldigt tydligt i efterhand.
Beroenden är också ett av de effektivaste sätt vi har för att döva och dölja känslor. Vilka rökare tänder inte en cigarett när de blir upprörda eller stressade? Vad är hetsätning, oavsett omfattning, om inte ett sätt att undvika möta sina egna känslor? Eller alkoholdrickande eller kodein eller överdrivet TV-tittande… Så länge vi är fast i beroendet undanhåller vi också dessa känslor för oss själva. Det först när vi bryter våra automatiserade försvarsmekanismer och istället bara iakttar oss själva som dessa känslor kan komma upp till ytan. För att därefter försvinna när de väl erkänns.
En känsla som känns och erkänns är väldigt kortlivad. Ofta känns den bara intensivt i några sekunder, innan den klingar av eller ger plats åt en annan känsla. Känslor som undanhålls och trycks ner kan ligga och bubbla ett helt liv. Med kroppsliga och själsliga spänningar som följd. Beroenden blir på så sätt en negativ spiral.
Det handlar egentligen bara om lyssna på sin kropp. Att se och acceptera vad som händer inom en. Kroppsliga symptom är direkt kopplade till känslor, och spänningar uppstår först när man inte lyssnar på och accepterar vad som händer inom en.
Givetvis kan huvudvärk bero på att man varit ute för länge i solen eller druckit för lite. Alla kroppsliga symptom är inte nödvändigtvis undertryckta känslor. Emellertid tror jag det finns en kvalitativ skillnad i olika typer av symptom. Blir man uppmärksam nog lär man sig till slut att känna skillnad på en spänning som härrör ur känslor och en som är mera rent fysisk. Ibland är det båda delarna.
För att kunna lyssna på sig själv och veta vad som händer inom en måste man skala bort alla lager av störningar. Beroenden är som ett brus, ett lager som ligger runt den tysta kärnan som är ens varande. Har man väl börjat skala bort ett lager, och upptäckt hur mycket som finns där under dimslöjan går man gärna vidare på den vägen. När man upptäcker hur mycket klarare sinnet blir utan något beroende som dövar upphör man gärna med andra beroenden. Förändringen går i en positiv spiral. Ju fler beroenden man upphör med, desto lättare är det. För ju närmare sin kärna man är, ju mer man kan vara lyhörd för sina behov, desto mindre behov har man av att tysta behoven.
Det svåraste är att vakna upp och ta första steget. Resten brukar gå av sig själv. Och det är en resa in mot dig själv, kantad av glädje och en hel mängd upptäckter kring vem du är. Är det dags för dig också?
? beroende, meditation, vanor, utveckling, medvetande, vipassana, vakna
