"vindar"
Inga vindar blåser.
Jag är inte vinden — jag är rymden i vilken vindarna uppstår.
Jag är inte träden — träden växer inom mig. Formlösa, flyktiga…
Jag är inte lövens sus, inte vindarna, träden eller något skilt från allt detta.
Vindar, men ingen rörelse sker; lövens prasslande är tomt.
Inga vindar, inga träd, inga löv.
Ingen jag som ser på.
Jag är rymden, formlöst oändlig och tidlös evig.
Allt sker inom mig, i den mån jag ger det uppmärksamhet.
Bortom rörelsen, stillhet.
Bortom leken, vila.
Bortom fötterna på jorden, hemma.
Bortom koncept, ingenting.
Inga vindar blåser, inget finns att påverka något.
Vindar berör inte rymd; vågorna berör inte hav.
Bortom ord, bortom frid, bortom lycka och väg.
Bortom medvetande, bortom upplevande, bortom rymden självt.
Bortom, gå bortom, men ingen som går.
Inget bortom att gå. Inget att nå.
Ingen hand som sträcker sig. Inget att förstå.
Inte ett. Inte två.
Inga vindar blåser.
Inget återstår.
Förut fanns massa idéer och planer. Nu vill jag mest vara.♥
