"Vägar till lycka"
Leendemeditation
Sätt dig ned och le. Le med hela kroppen. Hela anden.
Le åt de delar av dig själv du älskar. Le åt de delar du kanske ännu inte lärt dig älska.
Le åt ditt förflutna, din framtid, dina vänner, din familj.
Le åt minnen som dyker upp, känslor som dyker upp.
Le åt alla galenskaper i världen.
Le stort. Överdrivet stort, tills du känner att det påverkar hela dig. Fortsätt så.
Känner du för att skratta, så skratta.
Le tills leendet känns äkta.
Sedan kan du fortsätta dagen. Lite lugnare, lite gladare, lite mer fokuserad.
Paradiset finns överallt. (Men på vissa platser skiner det igenom klarare än på andra.)
Nu vill jag ha er hjälp!
Som jag tidigare hintat om skriver jag en ny bok. Om hur man lever ett lyckligt och kärleksfullt liv. Istället för att gömma mig i ett hörn och skriva tänkte jag ta hjälp av bloggen. Med jämna mellanrum kommer jag publicera små texter, utkast till kapitel. Antingen bara vackra saker, eller med tankegångar jag vill diskutera. Och er uppgift är att läsa och reagera. Är det jag skriver vettigt? Är tankegångarna för långt borta? Håller de? Varför? Varför inte?
Ge mig respons. Låt oss tillsammans lära människor hur man blir lycklig!
Då börjar vi.
Vi blev aldrig utkastade ur paradiset. Vi vandrar på samma mark, skördar samma frukter. Ingen ondsint gud har straffat oss för att vi inte lydde hans vilja.
Men vi åt äpplet av kunskapens träd, och vi glömde bort paradiset vi levde i. Från att bara njuta allt livet bjöd började vi intellektualisera, konceptivisera och söka mera. Tanken föddes, och med den konstruktioner som tid.
Vi försköt oss själva från lustgården för att vi inte längre visste hur man skulle leva i den. Vi började sträva mot något bortom, något vi inte redan hade. Inte av girighet men av kunskapstörst. Vi ville veta, definiera. Vi skapade mentala konstruktioner av objekt i våra sinnen och lade mer fokus på dessa än objektet i sig. Världen blev abstrakt, något att mäta, förstå och tämja.
Ur det nya sättet att se världen tappade vi bort den gudomliga dimensionen. Världen blev en plats att överleva i. Tusen viljor, inte längre bara en, blev tvungna att samsas. Eller kriga. Jag-medvetande föddes och tog gudsmedvetandets plats. Vi började se oss som individer, åtskiljda från allt annat. Denna illusion om åtskillnad som gör att man kan utföra vilka grymheter som helst.
Vi blev inte utkastade ur paradiset. Vi tappade bara bort det.
♥
Det finns en alkemistisk symbol för transformation. En vit cirkel, en svart cirkel och en vit cirkel med en svart prick i mitten. Symbolen visar hur all utveckling sker i stadier. Först är allt ljus och bra. Sedan uppstår något motstånd, mörker. Slutligen tar man sig igenom mörkret och integerar de båda aspekterna. Något nytt och mer fullkmoligt har växt fram. Sedan kan processen börja om igen. Det är samma princip som Hegels begrepp om tes – antites – syntes. Eller som paradigmskiften inom vetenskap. När en teori inte längre håller för att för mycket säger emot den, måste man släppa de gamla förställningarna så att något nytt kan växa fram. Samhällsutveckling genom revolutioner är ytterligare exempel på denna princip.
På samma sätt tror jag det är med människan och kunskapens träd.
Vi offrade paradiset för kunskapen, närvaron för att utveckla intellektet. Och med det följde egot. Det är en period av transformation, av mörker och motstånd. Känslan av splittring och frånvaron av den gudomliga dimensionen är påtaglig i vår värld idag. Men det var ett nödvändigt steg i evolutionen. Nu kan vi finna vår väg tillbaka till paradiset, med större sinnen och rikare världar. Det fanns en potential att expandera våra världar. Kunskapens äpple väntade på oss. Det var tvunget att ske. När vi träder in i paradiset igen, när vi gått bortom intellektet och egots bojor, gör vi det med en ny medvetenhet och närvaro.
Vi kan träda in med hela anden. Så oändligt mycket rikare och visare än innan. Vi kan återförenas med Gud, i medvetenhet och kärlek.
I den kristna tradition som dominerat vår kultur sedan medeltiden har vi lärt oss att paradiset är något som väntar oss i framtiden. När vi dött om vi levt gott, eller bara senare, när det här och det här och det här är uppfyllt. Det är ur denna kristna tradition kapitalismen uppstod, om man ska tro Max Weber. Att spara och investera och att sträva efter en belöning i framtiden är helt i den protestantiska andan. Och som barn av det kulturarvet är det något vi bär med oss djupt rotat i våra sinnen. Att paradiset väntar runt hörnet, men inte här. Inte just nu. Någon gång i framtiden, kanske.
Givetvis är det inte så. Paradiset finns tillgängligt för oss här och nu. Det är inte en fysisk plats, åtminstone inte någon som är annorlunda från den du står på precis just nu. Paradiset finns alltid med oss i våra hjärtan. Och nu, bortom läror och dogmer, är vi redo att åter träda in.
Följer du med?
