Uppvaknanden sker så mycket snabbare nu än tidigare. Gamla tekniker blir överflödiga. Från de första enstaka som bröt sig ur illusionen efter år eller livstider av strävan ser vi nu lättare verkligheten som den är. Som lysande blommor, vågor av ljus som får knopparna att spricka sprider sig uppvaknanden över vår värld. Vi har bara sett början. Ju fler som vaknar, desto snabbare sprids det i en eskalerande process.

Ingenting behövs för att vakna upp. Inga tekniker, inga studier, inga gurus som sprider sina läror. Allt mer sker spontant, för att tiden är inne.

Förvandlingens tid. Vi kan inte längre vänta på någon framtid. Om man strävar hårt i detta liv kanke man inte blir upplyst, men man skapar sig goda förtusättningar för nästa liv, är en gammal Buddhistisk tanke. Den stämde säkert under sin storhetstid, men nu gäller den inte längre.

Vi har all potential att vakna upp ur den här illusionen. Precis just nu. En fråga, ett fingerknäpp, en zen-käpp kan vara allt som behövs. för vi har grott så länge att vi alla är knoppar och spricker ut. Jag ser det överallt.

Ritualer är överflödiga. Alla gamla föreställningar är överflödiga. Vår tid är ny och unik. Separationens tid är förbi.
Vakna upp.
Vakna upp nu.

? upplysning, uppvaknande, vår tid

Ju mer man upplevt och integrerat, desto större blir ens värld. Det är det uppvaknanden handlar om. Att plötsligt uppfatta något… bortom.

De vackraste av mina vänner är också de som varit djupast nere i sitt eget mörker. En del så djupt att de varit nära att dö, helt enkelt för att själen inte längre orkat med. De har varit på botten och återvänt.

Sådana människor har något speciellt i blicken. Ett slags sken, ett inre ljus som strålar ut. Jag vet inte om alla kan se det, men jag kan.

Kanske är det tacksamhet. Att leva. Eller kanske ödmjukhet. Har man vandrat genom skärselden och mött sina demonser kan man inte längre döma. Har man sett den fullkomliga desperationen i sig själv så förstår man andras handlingar. Att man kanske inte alltid lyckas handla ur renhjärtad kärlek, men att alla gör så gott de kan.

Alla bär vi ett mörker inom oss. Jag vet inte om det verkligen är så, men ibland får jag en känsla av att man måste möta, konfrontera och integrera mörkret inom sig för att bli fullkomlig. Annars känner man bara en aspekt av sig själv. Den ljusa sidan, den man vill se och vill visa utåt till världen. Konsekvensen av det blir att man blir blind för allt som är dunkelt, hos sig själv och hos andra. Det som är fel. Man kanske har en starkare förställning om hur det ska vara. En föreställning som förvisso i sig orsakar mycket lidande. Man ser bara halva verkligheten.

Nu tror jag jag förstår vad det är jag ser i människors ögon. Helhet.

Om ens inre mörker inte är så starkt och påträngande är det lättare att blunda för det. Eller så är det starkt, men man har utvecklat ett — för att använda Freud — ännu starkare överjag. Kanske ska man vara tacksam om man är en av de som inte kan blunda. Det tvingar en att vakna upp. At se livet med nya ögon. Det är en svår väg, kantad av lidande. Men, som jag sade, de vackraste människorna jag vet är också de som en gång lidit mest. Och de har alla förstått samma sak. Att lidande är något man väljer. De har tagit sig ur sina offerroller och börjat ta ansvar för sina liv. Lidande är något man väljer. Ofta är valet omedvetet. Vill man ta sig ur lidandet måste man alltså bli medveten.

Nu tror jag jag förstår vad jag ser i människors ögon. Medvetenhet.

Alla klarade det inte. Några tog slut på lidandet innan de förstått dess kärna. Andra är kvar i mörkrets grepp och strävar efter att ta sig ur. Vi är alla olika långt gångna på våra vägar. En stor vändpunkt sker när man kastar av sig offerrollens tunga börda och börjar ta ansvar för sitt liv. När man förstår att varje tanke, varje känsla, varje situation har man själv orsakat.

Det är ett oändligt ansvar. Men också en oändlig frihet. Tar man fullt ansvar för sitt liv, är man också fri. Fri att göra vad som helst.

Nu förstår jag vad det är jag ser. Liv.