"upplysning"
Det bästa mantrat
Mantrameditation är ett effektivt sätt att nå upplysning, genom att helt fokusera på de uråldriga stavelserna och vibrationerna de burit med sig sedan sanskrit var på modet för fem-nånting tusen år sedan och alla var heliga gurus som hängde på bergstoppar.
Grejen är att fokusera uteslutande på ett mantra och upprepa det tills man smälter samman med det och genom det transcenderar illusionen om det falska egot; identifikationen med våra kroppar.
I dagens facebookstinna tidsbundna värld kan det dock vara svårt att hålla sitt mantra i sinnet dygnet runt. Det är så mycket annat som distraherar oss; vi måste gå till jobbet, kolla in fejjan, gå på yogaklassen, twittra, hålla oss uppdaterade med det senaste skvallret, för att inte tala om det nya yogamodet och de senaste kristallerna. Därför har vi, av en slump (by the grace of Shiva), funnit en ny och otroligt effektiv direktväg till nirvana som passar utmärkt till dagens stressade tempo.
Ju mer vi upprepar vårt mantra, desto bättre. Att säga det tusen gånger om dagen är bättre än att säga det tio. Att säga det högt är effektivare än att recitera det tyst. Skriker vi det i megafon blir effekten säkert förstärkt med decibelstyrkan, men jag har inte provat.
Men varför gå den långa vägen? Varför hålla på och kämpa och slösa massa värdefull tid på att upprepa ett mantra? Turbotweaka din väg till upplysningen med Turbo Tweak™-metoden. Den är helt naturlig, godkänd av Indiska gurus och alla kan lära sig den på mindre än en minut. Och dessutom ger jag den till er, helt gratis. Nu ska jag berätta hur den går till:
Sätt dig ner. Se till att ryggen är rak, så kundalinin kan flöda fritt. Det här är inte kundalinimeditation, men i ögonblicket av upplysning kan alla energier du hållit tillbaka och stängt in explodera ut så att du kan leva ut till din sanna potential. Se också till att andas djupt med magen och att diafragman är avslappnad. Sedan sjunker du in i ditt mantra; det kan vara vilket som helst som kommit till dig, men jag har funnit det effektivare om det börjar med Om (eller Aum), eftersom det i sig innefattar hela universums skapelse i en enda stavelse. Som exempel tar vi om nama shivay.
När du har sjunkit in till ditt transcendentala medvetandetillstånd och är kontakt med ditt högre jag är det dags att börja processen. Säg orden nedan, högt och med känsla inför dig själv. Du måste verkligen tro på varje ord och ha hjärtat öppet och ödmjukt inför processen, utan förutfattade meningar som blockerar upplevelsen. Kom ihåg att grundprincipen är – ju mer vi är med ett mantra, desto effektivare. Så här lyder de magiska orden, som tar dig direkt ut ur den här illusionen. The direct path to enlightenment – TurboTweaked™. Så här lyder de magiska orden:
Om namah shivay tio tusen gånger mer än någon någonsin kan säga, stjärnstopp.
Det var det. Så enkelt. Det verkar simpelt, men är enormt kraftfullt och kommer garanterat leda till ögonblicklig upplysning. Använder du dubbla radband förstärker du effekten. Lycka till!
Föreställningar
Ibland (som i nu) funderar jag på om hela den här processen bara handlar om att göra upp med föreställningar. Att hela den här missuppfattningen om samsara bara är.. föreställningar.
Tänk dig att leva ett liv helt utan föreställningar. Möta det som dyker upp, precis som det är, utan några förutfattade meningar eller förväntningar. Låter det inte härligt? Är det inte det som gömmer sig bakom klyshan att Leva i nuet?
Och dra det ett steg längre, till den mest djupt rotade föreställningen; att vi är våra kroppar, ett sammanhängande Jag, skilt från allt annat, och att allt som dyker upp i upplevelsen relaterar till oss. Att allt det som stiger upp, om det så tar form som tankar… att det har med oss att göra.
Hur mycket jag än tittar efter, så är det inget där. Det är bara just det, ting som dyker upp ur intet. Tankar. Men det finns inget där att påverkas av det. Det är bara just.. upplevelser.
Kan det vara så att den där ”upplysningen” som så många jagar (det är uppenbarligen inte bara jag som varit där och snurrat), bara handlar om att göra upp med alla föreställningar, och i synnerhet föreställningen om jag och du?
I det ljuset blir det så absurt att ha några föreställningar alls om vad upplysning är (eller om någonting annat för den delen). Ett stadie av evig bliss, enhet med allt, eller vad folk nu tror… Alla föreställningar måste göras upp med. Det går inte att jaga något, söka något. För vi kan inte veta. Har vi någon idé om hur det är, är vi lurade. Och någonstans på resan måste vi göra upp med de föreställningarna också. Det finns helt enkelt inte kvar.
Det är vad jag sysslar med nu, verkar det som. Gör upp med alla föreställnignar. En efter en, eller ställer upp tusen på rad och skjuter av dem i ett enda skott. Kanske räcker det med att göra upp med den djupaste föreställningen, verkligen göra upp med den, så faller resten som höghus i ett babylonskt domino.
Jag kan inte veta var det här leder, eller om det leder någonstans. Varje idé jag har måste göras upp med förr eller senare. Och ju mer jag inser att jag inte vet någonting om någonting, desto friare är jag att vara ingenting.
Ingenting finns att jaga. Ingenting finns att uppnå. (Ah shit vad många gånger jag insett det där..) Även ett stadie utan föreställningar, kan jag bara föreställa mig, så det gör jag inte. Och gör jag det ändå, utan att vara medveten om det… ja, må det brinna tills syret tar slut. Må allt brinna, för eldens egen skull.
*
För att kunna göra upp med alla föreställningar måste de först dras fram i ljuset. Det är först då vi kan möta dem. Det är här egots ”kamp” blir tydlig. Förnekelse kommer in i bilden. Att inte vilja se. Hålla den där pendeln i ljuset. Allt det mörka måste komma upp i ljuset. Och det måste mötas. Egot har massa finesser, överlevnadsmekanismer, för att se till att det inte händer. Förnekelse, sublimering och hela processen som pratas om i kommentarerna i förra inlägget. (Jaha, nu skriver jag tydligen plötsligt ett blogginlägg. Ok, jag fortsätter skriva för att försöka luska ut hur det är.)
Egots försvarsmekanismer står ivägen. Jag kan sluta identifiera mig med det, låta det ha sin gång. Men det finns inte två. Det finns inte jag och egot. Så länge egot har några föreställningar kvar, har jag föreställningar kvar. Jag är egot, alltså. Det måste bli en logisk följd. Jag är mina föreställningar, så länge jag tar dem för sanna. De föreställningar jag ser, kan jag se igenom. De är transparenta. Men de jag inte ser… Det som finns dupt därinne, som göms i mörkret. Det är så lätt att tro att det inte finns något där, inget mörker, inga rädslor… men hur ofta handlar det om förnekelse?
Först måste jag erkänna rädslan. Den djupa rädslan som finns i mig, den som lägger sig som ett täcke över det jag inte vill se. Det som är för smärtsamt. Jag vet inte vad det är, hur kan jag veta? Jag kan inte heller föreställa mig att det är något där, det kan jag inte heller veta. Och att jag föreställer mig att det finns något… Det är klart det inte finns. Men jag måste se efter ändå. Varför måste jag det?
Jag är rädd. Så jävla rädd. Jag vet inte för vad. Rädslan känns inte som den brukar. Om det inte vore för de här orden skulle jag säkert inte erkänna den som rädsla, slå bort den som en svag sinnesförnimmelse. Men den ilar i kroppen, som en köld.
Det är tomheten. Den kalla, stora, enorma tomheten. Där ingenting finns. Jag klamrar mig fast så jävla mycket vid det som finns, ser egot hålla sig fast medan det sugs in i det tomma, mörka, förintande…
Helvetesgapet.
Det är samma tomhet, samma rymd, som friden, stillheten. Båda är bara påklistrade. Upplevelser. Föreställningar. Det finns inget där, och jag är lika rädd för det som jag strävar mot det. Ibland i motvind, ibland sveps jag med utan ett andetag. Motstånd, jag ser ju att det är motstånd, rädslan. Det stora, kalla är påklistrat på ingenting. Det är ju ingenting. Ingenting att vara rädd för, för det är… ingenting.
Rädslorna är de jag måste kasta mig rakt genom för att nå fram till den där grinden som jag ändå vet inte finns. Grinden är byggd av rädslor, jag vet att de är tomma, men på den här sidan är de så påtagliga.
Ja, de är tomma. Men egots avledningsmanövrar är fulla av buller och bång.
Det är därför en rädsla går över när jag möter den. Erkänner den, ser den, är med den.
Lika tomma som allt annat när de ses i ljuset.
Allt jag rör vid faller sönder till stoft. Tappar helt sin kraft.
Kärleken.
Den klamrar jag mig också fast vid. Mötet mellan två människor är lika tomt som allt annat. Men kärleken som flödar är så himla vacker. Det finns så mycket vackert här i Maya som jag inte vill släppa taget om. Alla jag älskar så djupt. Det är annorlunda nu än vad det var förr. Jag vet att de är tomma, att det inte finns något bakom de där lagrena av föreställningar. På samma sätt som mitt egot inte har något eget liv har deras inte det heller. Jag vet att kärleken som flödar är opersonlig, att ”kärlek som flödar” också bara är en påklistrad bild på…. Ja, vad jag än säger blir det bara en föreställning.
Det finns bara det här. Härifrån är det så självklart. Så uppenbart. All jakt är över innan den ens började. Den tog aldrig ens form. Ingenting är något annat än det här. Har aldrig någonsin varit. Hur skulle det?
…
Gurukulten
Ok Jenny, den här är till dig. Cynism är sååå förra veckan, men låt gå för det.
*
”Mooji är så medkännande. Han sitter där, och lyssnar på alla våra problem. Vi får lätta våra hjärtan. Han är så icke-dualistisk.”
Jag tjuvlyssnar på de blektjocka britterna i övre medelåldern som sitter vid bordet bredvid och pratar om viktiga saker. Jag smuttar på min papayalassi och läser en bok om indiska gudasagor. Detgår visst utmärkt att vara närvarande i det där nuet alla pratar om, utan att behöva snöa in på ett sinne i taget. Jag tycker om att sitta och lyssna på konversationer, lite på samma sätt som det finns njutning i att åka spökhuset. Mayas verk är fan det läskigaste.
”Self-enquiry är väldigt viktigt.. men du måste vet vad du gör, annars kan det vara farligt.” De andra runt bordet nickar medkännande och kvinnan som badar i svett fortsätter. ”Man borde bara gör det med någon som är kompetent.”
Sällskapet runt bordet har något gemensamt med de flesta satsangbesökare. Ålder, kön, bakgrund, allt sånt där skiljer (”vit medelklass” verkar dock bestå.), men många har en sak gemensamt. De har ett hål de vill fylla. De är olyckliga och vill bli lyckliga.
Och för skrämmande många är konceptualiserad icke-dualism lösningen. ”Han är så icke-dualistiskt.” Jag älskar det! Jag vill hi-fivea Maya, men hon är upptagen med att dra i trådarna så dockshowen kan fortsätta. Det kvittar hur mycket Mooji sitter och frågar vem som upplever. De här människorna vill ha sin årliga satsangfix, så de sedan kan sitta artiga kring middagsbordet och berätta om när de träffade en livs levande Guru.
”Jomen, du vet, det finns en ny grej nu. Icke-dualism heter den. Direct path to enlightenment. Joråsåatt…”
”Nejmen oj vad fint! Är du upplyst nu då?”
”Nja… Men det finns ingenting att göra, säger han. Han säger att vi alla är Det, typ medvetande alltså, energi du vet, och att alla redan är upplysta!”
”Men guuud så trevligt då! Får det lov att vara lite mer kaffe?”
Så sitter de där och är upplysta och dricker kaffe coh ser världen passera förbi… eller?
Satsanggurus drar till sig egon som flugor. Sökarna, som vill ha någon som behöver sin fix och spegla sig i guruns bliss.
Jag vet att för de som fattat kvittar de lika, men jag tycker ändå lite synd om dem på nåt sätt, allihopa. Man skulle ju kunna tänka att någon slags insikt skulle komma om man hänger några år med en den store gurun. Ändå står de och stampar, kommer ine förbi stadiet av self-enquiry, kommer inte förbi frågan, men blissar ut i rymden gång på gång bara de möter sin mästares blick.
Egon som hakar fast vid en symbol för den jaglösa närvaron för att fylla det där hålet. En mur av egon kring den stora mästaren. Som flugor runt bajset.
Self-enquiry är bara ett steg. Stanna inte där.
Om du fattar, integrera sanningen och alla dess följder.
Om du inte ännu fattat, sätt dig ner och håll käften tills du VET vad som är sant.
Vill du blissa hos en guru är det såklart helt okej. Men se det för vad det är. Bliss hos en guru. Ingenting annat, om det är den leken du leker.
Det kan säkert vara gynnsamt att hänga med en guru ett tag. Åtminstone en som fattat och som ve hur man lär, hur man guidar någon till det onåbara. (Vilken idiot som helst kan bli upplyst, men långt ifrån alla är kapabla att uttrycka och lära ut sanningen.)
Men jobbet är ditt.
Det går inte bara att hänga i gruuns närhet och vänta på att upplysning kommer på något mystiskt sätt. Ditt jobb är att dyka djupt in i dina förställningar, skaka av alla lager av illusoiner. Så länge det finns någon som gör något. Gurun gör ingenting. Blissen och kärleken du ser är självet reflekterat i tomma ögon. Devotion till ett objekt – en person – kan fungera en stund, för att ladda ur känslor av jag och mitt, men tillslut måste du släppa taget även om gurun och inse att du är ensam. Att alla vägar leder till villfarelsen att det finns en väg att gå.
Tro inte att någon annan kan ge dig något, eller visa dig något. Sök inte något i det yttre; leta in bland reflektionerna. Ljuset återspeglas så starkt att det bländar, men det är inte källan. Följ bara tekniker du kan förstå, och som ger resultat. Självrannsaka skickligt och djupt; inte halvhjärtat och i ord. ”Vem är jag?” blir ett plattitydmantra som tappar sin mening. Varje situation tar dig närmare det du vill nå, om du kan se den för vad den är och etrahera lärdomen från den. Träna på att genomskåda tankar och känslor och förundras hur de förlorar sin kraft över dig. Se hur det här mysteriet vi kallar ”Jag” tar form, varje ögonblick så unikt, nytt, levande. Släpp idén om sammanhang och strävan och låt dig förundras över storheten i det rena faktumet att vi är välsignade med att uppleva.. Sluta tro att du tappat bort något, och låt kärleken strömma genom hela varat.
Identifiera dig inte med någonting alls. Bara observera.
Se den som ser.
Se allt hända.
Se att inget händer dig.
Upplysningshetsens mekka
Jag drar söderut och hamnar efter en vecka i Tiruvannamalaj, en liten dammig håla i södra Indien. Ramana Maharshi fick visst för sig att dra hit för att det heliga berget Arunachala tyckte han skulle komma dit, så han drog dit och satte sig på berge och höll käften för att folk skulle tröttna på att störa honom med dumma frågor.
De tröttande inte och nu är Tiruvannamalaj upplysningshetsens mekka. Allt är så jävla icke-dualistiskt att jag spyr. Ramanas namn pryder allt från ashramet till vattenflaskorna. Arméer av självutnämnda gurus i olika grader av självinsikt håller satsangs och vedantaföredrag. Och räcker inte de levande närvarande visas videosatsanger med Papa’ji, Tolle och Adyashanti. Om kvällarna hänger folk hos Mooji och gråter för att de inte kan vara Det, och varje samtal över specialkaffe på de wifiuppkopplade turistrestauranterna handlar om upplysning, allas stora dröm och craving.
Kort sagt, Maya in action.
Jag ler åt Mayas storverk och undrar varför fan universum skickat mig hit.
Jag dras med till Vedantalektion. Eftersom jag aldrig vet var jag ska och det inte är så viktigt vad jag gör eller var jag hamnar så låter jag det som händer hända. Nån vitskäggig amerikan sitter vid ett diagram. Överst står det Medvetande, tillsammans med ett Aum-tecken som indikerar, tja, allt. Nothing less than everything.
Där tyckte jag både diagrammet och lektionen kunde sluta, men det fortsatte visst.
Under omtecknet är en streckad linje, som indikerar Maya. Sedan följer en pyramid med en himla massa saker. Typ vasanas som blir till begär och vanor och massa subtila och grova kroppar och jag vet inte vad. Han pratar ur tradition och dissar gärna och ofta de där neo-advaitans som säger att Du är Det, det finns ingen väg att gå. Du behöver inte göra något. Han verkar visst tycka tradition är bra, och att man måste kämpa hårt för att uppnå något. Jag lyssnar med ett halvt öra, och när Arunachala, det där heliga berget, fångar min uppmärksamhet, blir han visst lite lack.
– Om du vill gå till berget, så gå. Vill du inte vara här så är det bara slöseri med tid, både din och min.
Jaja, tänker jag. Jag kan väl likagärna gå som att sitta här. Och tycker han jag ska gå, så varför inte?
Jag går ner för trappan och sätter mig i korsningen och röker en Beedie. Ger tiggarkvinnan några rupees, tittar på de kräftröda dödsseriösa sökarna och njuter av att sitta och se skådespelet dansa fram för mina ögon.
Tio minuter senare kommer Therese. Hon pallade visst inte heller. Ytterligare fem minuter senare kommer Anna. Plötsligt är allt himla roligt och vi skrattar så högt att den ihopskrumpna kvinnan bredvid oss tittar storögt på oss, innan hon sträcker fram handen mot nykomlingarna, som försöker hi-fivea henne.
– Jag blir så trött på allt det här pratet om upplysning, suckar Therese. Jag bryr mig inte längre. Jag vill bara vara det jag är, göra det jag gör.
– Det är precis det det handlar om, svarar jag. Ingenting mer.
