Thailand utan Lonely Planet

Skrivet den Maj 24, 2009 i Resliv | 6 kommentarer

Att resa handlar om att upptäcka. Uppleva. Det är lättare att komma in i ett stadie av ren närvaro, utan massa måsten. Så släng din guidebok som försöker locka dig till tusen olika ställen, släng stressen att ”måste hinna med allting”. Jag erkänner, även jag har tittat i någon Lonelyplanet ibland för att hitta inspiration om var jag ska ta vägen. Ofta har det varit mer stressande än givande. Jag har fastnat i framtiden, varit orolig för att hitta bra boende och vad jag ska göra där, och inte där. Minns ni Killinggänget? ”Där är där där man inte här, här är där där man är.”

Jag har spenderat åtminstone ett år i Thailand. Det är ett soft land. Enkelt att leva i. Trevliga människor, bra infrastruktur, helt otroliga motorcykelvänliga vägar, många lärdomar. Här är mitt Thailand. Men följ det inte. Ta det blott som inspiration. Finn ditt eget. Även ett så turistinvaderat land som Thailand går att hänga i som en vanlig människa, och inte som en vandrande bankomat.

Gör.

Åk till norr. Det finns ingen kärlek i söder. Attityden är ungefär ”vi har stranden, så folk kommer hit ändå.” Och det gör de. I hundratusentals, eller miljontals om året. Men visst, vill du lyssna på barnskrik och gnällande svenskar, så åk dit, för all del. Dessutom är södern sisådär dubbelt så dyrt som norr. Om du absolut måste till stranden, åk till klätterparadiset Ao Ton Sai i Krabi.

Hyr motorcykel. I Pai kostar det 1500 baht (3-400kr)/månad. Tänkte du stanna länge kan du köpa en schjysst 125cc för 10-15000 baht i Chiang Mai. Som du sedan kan sälja för nästan lika mycket. Du slipper planera resor, trängas ihop med turister i bussar eller minivans med påtvingade matstopp. Du kan finna paradis ingen annan hittar till för att det inte finns på de etablerade rutterna. Du kan stanna när du vill, hur länge du vill. Du kan vakna upp på morgonen och bara ”idag drar jag” och tio minuter senare vara på väg. Och hela norr är gudomligt vackert att köra omkring i.

Res lätt nog för att bekvämt kunna ha med dig all packning på cykeln. Med spännremmar och kreativitet kan man få med sig mer än man tror.

Ta upp liftare. Vid hilltribemarknaderna finns ibland (eller ganska ofta) någon gammal kvinna som vill hem till byn några kilometer bort. Hon kommer älska dig. Och kanske bjuda in dig att äta eller bo hos dem någon natt. Du kan hamna på ställen du inte trodde fanns. Du kan träffa människor du aldrig annars skulle träffat.

Le. På riktigt. Thailand är en leendets kultur. Det gör ditt liv lättare. Du sprider bättre vibbar. Att bli upprörd hjälper ingenstans, även om du blir lurad på något sätt. Le när du prutar, om du prutar. Min-mamma-ligger-på-sjukhus-och-jag-måste-mata-mina-fyra-barn-stilen gäller inte i det här landet.

Antipruta. Den där plånboken för 10 baht (lite mer än två kronor) har kvinnan som säljer den suttit och broderat och sytt. Erbjude henne 20-30-40 baht. Se reaktionen. Du har råd. Och du ger en familj mat. Och du gör någons dag. Fast lär dig vad saker ska kosta. Betala inga fantasipriser till giriga försäljare, t ex på Chiang Mais turistnattmarknad. Skippa den förresten, allt finns på söndagsmarknaden, och försäljarna är mycket trevligare och ärligare.

Skippa resebyråerna. De är djävulens påfund. Du har inte kontroll över någonting, slussas runt i halvsanningar eller rena lögner. Antingen tjänar de pengar på din lathet genom stora mellanskillnader, eller så crampar de ihop dig på en sunkig buss med ”good movies everyday” i tolv timmar. Köp tågbiljetter på tågstationen. Bussbiljetter på busstationen. Åk på spontanäventyr istället för paketresor. Gå ut i djungeln och vandra istället för att åka på trekkingresor. Eller åk till någon hilltribeby och be någon visa dig runt i deras omgivning för en peng.

Skippa kameran. Ok, fota är schjysst. Men inte hela tiden. Spendera lite tid till att bara uppleva också. Spendera inte din tid i rädsla för att inte minnas det efteråt. Och det är inte alltid så roligt att få en kamera upptryckt i ansiktet. Jag säger som Snusmumriken: ”Förstår de inte att jag förstör mina minnen om jag berättar om dem? Då minns jag bara mina egna berättelser sen.”

Åk tåg. Bussar är hemska. Ta dem bara om du måste. Tåg åker ofta genom vackra miljöer dit vägarna inte når. Du kan sträcka på benen, eller t o m få en säng om du åker nattåg. Det är lite dyrare om du väljer andraklass- eller sovtåg, men det är så galet värt det.

Åk tredjeklass. Okej, arton timmar tredjeklass är inte roligt. Träsmaken tar över. Men är det bara några timmar, sisådär åtta eller så, är det definitivt värt det. Bänkarna är placerade så att du tvingas kommunicera med dina medresenärer, även om ni inte talar ens ett uns samma språk. (Leenden och kroppsspråk hjälper långt.) Fönstrena är neddragna, så du får direktkontakt med omgivningarna. Försäljare går på på varje station, med vatten, drycker, frukt, mat, rotis, you name it. Åker du i en vagn full av turister (t ex Bangkok – Chiang Mai) kommer du få stå ut med att tågvagnen snarare liknar en bar, och tågkompaniet har monopol på försäljning av mat och dryck. Till sjuka överpriser.

Lär dig språket. Jag erkänner. Jag har spenderat ett år i Thailand och pratar inte mer än lösryckta fraser. Ännu mindre kan jag läsa. Mer lär dig det mest fundamentala. Hej, tack, vad heter du, vad kommer du ifrån; lär dig räkna. De kommer göra underverk när du är den enda utlänningen på tredjeklasståget.

Respektera kulturen. No shit? Men när strandmiffos springer runt i Chiang Mai med bar överkropp är något jävligt fel. Thailändare är för artiga för att säga något. Ta på dig din t-shirt. Kliv inte över människor eller mat. Peka inte mot buddha med fötterna. Du kommer dränkas i svett i vilket fall som helst.

Ät på gatan. Det är billigare, schjysstare, snabbare, softare. För oss vegetarianer kan det vara lite lurigt ibland, men Som Tam (papayasallad), grillad tofu, nudelsoppa eller ris med grönsaker brukar gå att trolla fram.

I norr. (Platser)

Ok. Du är i norr. Och nu då? Tja. Äventyra. Låt ett ställe ta dig till ett annat. Skippa den där framtidsångesten om var du ska ta vägen. Det ordnar sig. Prata med folk. (Har jag sagt det förr?) Här är några utgångspunkter. Dra ut på landet, börja på Second Home eller Tacomepai och se var det leder. Finn din egen väg. Ditt eget Thailand. Här är en del av mitt.

Chiang Mai. Ja, staden finns med i guideböckerna . Tempel är väl trevliga, men bara några dagar. (Testa hänga runt lite på tempelområdet och faktiskt prata med munkarna. De kommer bli tokglada. Annars är det lite levande zoo över det — gå in, ta ett foto, titta runt lite, gå ut, gå till nästa tempel.) Mest hänger jag är för alla kurser. I synnerhet massagekurserna är helt otroliga. Skippa ITM, TMC, TTC och alla andra trebokstavskombinationsskolor. De är de mest kända, men jag har inte upplevt eller hört något gott om dem. Någonsin. Skräp är ett annat ord.

Vill du lära dig thaimassage ska du åka till Lahu-byn med The sunshine Network. Du bor i en hilltribeby tillsammans med tuppar och grisar och karaoke och hundar och toksofta Lahus och lär dig den bästa och mest kärleksfulla thaimassagen som går att frambringa. Vill du gå mer avancerade kurser, eller av någon anledning stanna i staden, gå kurser på Sunshine massage school. Båda skolorna är i samma nätverk som den legendariska Ashokananda startade. Är du riktigt inne på massage, så ta dig några veckor eller månader och studera för den lika legendariska Pichet. Men du får hitta honom själv . Glöm inte ta med dig blommor till altaret.

Sen är det dags att dra. Chiang Mai är en bullrig, avgasig och överbefolkad stad. Åk ut till naturen istället.

Second Home. Mitt paradis i Thailand, sju eller så mil från Chiang Mai. Skippa hela guesthouse-och-restaurant-scenen. Häng med munken Chinnaworn. Bygg lite lerhus eller jobba lite i permakulturträdgården, eller gör vad du vill. Behöver ni mat är det bara gå ut på fälten och plocka, eller ut i naturen och hitta ätbara växter. Stanna ett år eller en vecka. Vanligtivs brukar det vara någonstans mellan 5-15 personer där, varav en handfull bor där mer eller mindre permanent. Känner du för att stanna kan du bygga ett eget hus. Allt är på donationsbasis. Här finns kärleken.

Det finns också liknande ställen i närheten, som jag dock inte varit på. Kolla in Pun Pun t ex.

Pai. Hippiebyn i norr. Ett av Thailands största resmål. Men det är det av en anledning. Även här kan du komma undan guesthouse-och-restaurant-scenen. Bo hos Sandot på Tacomepai en halvmil utanför byn. Volontära med honom, bo gratis i något av de sjukt vackra och kärleksfulla hyddorna med varmdusch under stjärnorna och ät med familjen. Eller betala en spottstyver och bara bo där utan att jobba.

Åk dit på lågsäsong (mars-oktober) så får du mer lugn och ro.

Skogstemplet i Mae Hong Song. Är du det minsta inne på vipassana, buddhism eller meditation måste du åka hit. Ett galet vackert tempelområde i de vackraste omgivningarna jag sett. Åk på retreat några dagar här. Offra mat till munkar, meditera många timmar om dagen, recitera mantran och ät galet kärleksfull och god mat. Vandra runt i omgivningarna eller gå till någon av alla meditationsgrottor.

Dyk upp oanmäld. Hitta någon av munkarna och be att få stanna och meditera så får du ett eget rum. Stanna så länge du vill. Stoppa en peng i donationsboxen när du åker därifrån. Ta med dig vita kläder. Templet ligger mellan Pai och Mae Hong Song, 45km före sistnämnda stad. Du kan antingen åka buss från Pai eller glida dit på motorcykeln. Det sägs vara 1089 eller så kurvor mellan de två städerna. Det är många. Och något som definitivt ska upplevas på cykel.

Det största misstaget man kan göra är att försöka hinna med så mycket som möjligt. Två dagar där, tre dagar där, vidare ned, se det där och det där och det där du läst om. Skippa det. Har du tid, stanna en månad eller mer på ett ställe. Ta motorcykeln och åk. Se var du hamnar. Mat finns att få tag på överallt. (Fyll frontkorgen med frukt.) Boende löser sig alltid. Finns inga guesthouses i närheten är det alltid någon som förbarmar sig över dig. Tio mil från det väldefinierade turiststråket pratar ingen engelska och en farang blir plötsligt tokintressant. Lär dig ett trolleritrick eller så, och du vinner barnens hjärtan.

Upplev, var, andas och le. Det är vad det handlar om. Den som varit på flest turistdestinationer när den dör vinner inte. Inte heller den som varit mest off the beaten track. Förvänta dig inte att komma någonstans som den första västerlänningen och skriva historia. Om det nu råkar finnas något sådant ställe kvar i världen — låt det vara. Vi må var den nya tidens kolonialister. Men vi kan åtminstone försöka exploatera med lite stil och förnuft.

Det är okej

Skrivet den Maj 12, 2009 i Resliv | 5 kommentarer

När jag vaccinerade mig inför min första resa till Sydostasien för några år sedan fick jag en lång rad förhållningsregler av läkaren. Jag tror faktiskt det var flera A4-papper fulla.

Ät inte skalad frukt eller råa grönsaker, för de kan ha sköljts i vatten. Drick inte drycker med is i av samma anledning. Stoppa inte in händerna i håligheter(!). Var inte ute för länge i solen. Skydda dig med täckande kläder och använd myggmedel innehållande DEET. Använd impregnerat myggnät när du sover. Ät inte på rummet, för det kan locka till sig smådjur. Gå inte barfota. Sitt inte under kokospalmer.Ta inte emot mat eller dryck från främlingar, hur trevliga de än verkar vara. Och vad du än gör, hyr absolut inte moped eller motorcykel.

Skulle man följa alla förhållningsregler skulle man få sitta på sitt dyra luftkonditionerade hotellrum på någon biobombad turistort och spendera tjugo minuter om dagen på stranden, insmord i SPF 120-sunblock. Och äta den lokala maten är det ingen fråga om. Hotellrestauranten är det enda som kanske är säkert.

Jag vet inte hur du ser det, me jag tycker det verkar ganska trist. Jag undrar om läkaren som skrivit de där papprena någonsin varit på resa?

Jag bröt nog mot alla förhållningsregler den resan. Varenda en. Jag köpte färdigskalad frukt. Jag drack vatten från vattendrag i djungeln. Jag åt kakor i sängen. Jag gick barfota. Sov utan myggnät. Jag spenderade flera månader på motorcykel bland norra Thailands berg. Jag valde att utmana ödet istället för att förgifta min kropp med malariaprofylax. Bjöd någon in mig att äta med dem tog jag tacksamt emot erbjudandet. Jag liftade på bilflak på motorvägen. Jag bodde på en strand, spenderade hela dagarna i den gassande solen. Sövdes gott till vågornas stilla brus. Ja, jag stoppade till och med in händerna i håligheter. (Klättrar man har man inte så mycket val om man vill upp.)

Jag blev magsjuk några gånger. Jag sprang in i ormar, eller var ögonblick från kokosnötsregn. Jag voltade med motorcykeln och hamnade på sjukhus. Jag blev solbränd, skadade mig, blev myggbiten.

Men det är okej.

Allt går över. De flesta sjukdomar varar bara några dagar. Sår läker. Magar återhämtar sig. Några veckor efter min sjukhusupplevelse var jag återställd igen. Nacken gör sig fortarande påmind om olyckan ibland, men det är okej. Jag skulle aldrig för något i världen byta ut mina månader på hjul mot en lite mindre stel nacke och ett ärr på hakan mindre.

Om man genomlider livet utan att våga ta risker blir det ett väldigt lågmält och trist liv. Det är när man går bortom de upptrampade stigarna man kan upptäcka nya saker. Få nya perspektiv.

Ta inte livet så allvarligt. Vad är det för mening med att försöka överleva så länge som möjligt, om man inte lever under tiden? Du dör inte av skavsår, myggbett; denguefeber eller malaria. Du dör inte ens av att bli rånad på allt man äger. Eller av att ta sociala risker. Att göra bort sig, bli avvisad, bli utskrattad. Det är okej.

Varje upplevelse gör dig en upplevelse rikare. Och det är rikedom långt bortom vad pengar och trygghet kan erbjuda dig. För varje rädsla du möter växer du. För varje nederlag blir du starkare. Och för varje gång du struntar i en vaccinationsläkares reseråd, lovar jag dig att ditt liv blir roligare.