"tanke"
Sex principer för flow i livet
Hur vi möter livet styr hur vi uppfattar det. Verkligheten i sig är bara ett flöde av händelser utan innebörd — vad det betyder och hur vi uppfattar det beror på vilka lager av föreställningar vi lägger på det. På så sätt skapar vi vår egen verklighet, och det är upp till oss om vi upplever den som flow eller som något krångligt med massa hinder.
Det behöver inte vara svårt att orientera sig i den här världen. Oavsett livssituation kan där ändå finnas en känsla av flöde, en stillhet som omger alla historier. Här är några enkla principer för att möta livet på ett enkelt, okrångligt och ärligt sätt. Små saker som gör livet lättare att leva helt enkelt…
1. Tro inte så mycket på dina tankar
Vi tänker så sjukt mycket. Alldeles för mycket känns det ofta som. Tankar kan vara bra. Men dom är uttröttande. Du vet, den där känslan när du ska sova och tankarna snurrar runt runt runt. Eller när vi vaknar på morgonen, *kitchiing* så är tankekarusellen igång igen.
Tänk mindre kanske borde vara ett självklart råd, men hur lätt är det? För de allra flesta av oss har vi inte kontroll över tankarna — vi kan inte bara säga till sinnet att sluta tänka — utan vi dras med av loopen. Att meditera är bra, vistas i naturen eller finna stillheten i alla tankarna, men om det inte sker naturligt kräver det utövande eller träning. Så ett klokare råd är: Tro inte så himla mycket på dina tankar.
Tankar har ingenting med verkligheten att göra. De är bara uttryck av gamla programmeringar, glasögon vi filtrerar det vi upplever med. Tankar skapar historier kring saker som i sig inte har någon innebörd. Tankar projicerar rädslor på det vi möter, eller förväntningar, eller längtan…
Speciellt tankar som innehåller självhat. Begränsande, negativa tankar, som du fått inpräntade sedan livmodern. Varför är jag så…? Att jag alltid ska… ! Men shit, varför… ? Eller självhat som projiceras ut på ”de andra”, som alltså bara är ett uttryck för dig själv. Kan hon inte… ? Varför måste han… ? Jag står inte ut!
Tankarna kan få komma. Men du måste inte tro på dem. Tittar du riktigt noga, känner efter i tanken, varifrån den kommer och vilken energi den bär med sig, så ser du att den inte är sann. Det gäller alla tankar, men de är de begränsande och förminskande tankarna som ställer till det för oss.
2. Var ärlig
Ha för vana att vara ärlig. Det är klart det okej att ljuga ibland; spelet får spela ut sig så som det vill. Men våga vara ärlig. Speciellt i nära relationer. Berätta sanningen, så som du upplever den, utan att blanda in eller lägga till anklaganden eller tvetydligheter. Ta ansvar för dina känslor; se till att du talar ifrån hjärtat, och inte utifrån egot. Var ärlig nog mot dig själv att se skillnaden.
Tar du för vana att vara ärlig mot andra, blir du det också allt mer gentemot dig själv. Förstår du att ingenting har med någon annan att göra, utan att allt sker i dig själv, kan du på riktigt på djupet börja se efter vad som försiggår i ditt inre. Och det är där de riktigt djupa antagandena som skapar alla projiceringar finns
3. Det du ger uppmärksamhet växer sig starkare
Vad händer om du hela tiden fokuserar på dina problem? Verkar de bli mindre? Och vad händer med problemen när du skiter i dem och tar en joggingtur i skogen eller tokdansar några timmar? Var är dom då?
Tänk glada tankar. Le. Känn andetagen strömma in och ut. Tänk på vackra saker. Tänk snälla saker om dig själv och andra. Vad händer med upplevelsen då?
Det du fokuserar på växer sig starkare. Ger du massa uppmärksamhet till tankarna så fortsätter de ha sin dominerande roll i ditt liv. Finner du istället mellanrummet mellan tankarna, eller tystanden bakom och vilar uppmärksamheten där, kommer tankarnas inverkan bli svagare och svagare, allt medan din upplevelse blir mer och mer stilla.
Försöker du ta itu med något i dig? Har du något du känner står ivägen för att du ska kunna vara fri och leva i stillhet? Vad händer när du hela tiden fokuserar på det där problemet? Jo, det blir starkare.
Tankar har ingen makt i sig själv. De måste ha vår uppmärksamhet och vårt medgivande för att kunna betyda något. Vi måste tro dem till sanning. Och ju mer vi ger dem vårt medgivande, desto större makt får de.
4. Allt går över
”why tear your soul apart for something here
one moment, and gone over the next.”
- Rumi
Ibland är det flow och magiskt och världen är helt förträfflig och fantastisk.
Ibland är det grått och trist och babylon och så jävla mycket att göra och jag har inte sett solen på en vecka.
Ibland skriker tankarna och slåss om vår uppmärksamhet.
Ibland är det helt tyst, åtminstone några timmar varje natt, när vi inte ens drömmer.
Ibland lider vi. Ibland njuter vi. Ibland båda på samma gång.
Grejen är. Allt går över. (Allt utom du, faktiskt.) Alla situationer, alla känslor, allting som kommer i den här världen försvinner igen. På så sätt är det inte sån himla stor grej vad som händer. Det har ingen giltlighet förrän vi skapar en historia om det — en tanke som i sig altså inte är sann, och vad det än är så försvinner det lika fort som det uppstår. Vi behöver inte följa med mitt i den kaotiska bergochdalbanan, utan se det uppifrån, hur dalar blir toppar blir dalar blir loopar och går runt runt runt igen.
Vad som händer är alltså inte hela världen. Imorgon händer ändå något nytt och om en vecka minns du inte vad som var så upprörande nu. Om du inte skapar en historia du klamrar dig fast vid, förstås.
5. Släpp taget
Vi har alla massa skit med oss. Sånt där efterhängsamt från barndomen som format hur vi uppfattar världen, människor och oss själva. Sånt som håller oss nere i gyttjan och fast i separation. Låter vi oss styras av de här programmeringarna kommer vi fortsätta halvsova oss genom livet på autopilot.
Kliv upp ur gyttjan. Viss skit måste vi deala med, men det allra mesta går att bara kliva ur. Ser vi att tankarna bara är tankar, och inte sanningar som dikterar verkligheten, så tappar de sin makt över oss. Och problemen, vad är de mer än bara tankar?
Varje småproblem behöver inte tas hand om. Vi blir inte fulländade människor av att gräva i det förflutna och försöka lösa barndomstraumor. Vi blir fulländande genom att inse at vi redan är det, att vilken historia sinnet än skapar, och vilka tankar som än snurrar runt i uppmärksamhetens sfär så är det inte vi. Inget av det där har något med oss att göra. Begränsande tankar är inte mer än vanemönster vi förblindat oss med. Vi kan släppa taget om dem lika lätt som vi släpper taget om en förbipasserande vindpust.
6. Dela med dig
Le när du vill le. Skratta mycket. Håll inte tillbaka dig för något. Lyssna inte på dom som är tråkiga. Dela med dig av det du tycker är vackert. De runt dig är också du. Djuren, träden, skogen, solen, stjärnorna är också du. Vi drömmer fram allt det här, varje unik drömvärld där vi agerar drömkaraktärer åt varandra. Vill du leva i glädje och kärlek — sänd ut glädje och kärlek.
Vi skapar världen genom våra projiceringar. Det är du som bestämmer vilken värld du lever du. Om du envisas med att tro på dina tankar, tro åtminstone på något vackert, enkelt, omvårdande som tar hand om dig. Och om du inte tror på dina tankar… grattis. Välkommen hem.
PS. Min reflexologilärare har börjat blogga. Klart läsvärt om reflexolog, zonterapi, näring och hälsa!
Blir man lycklig av psykologi
Jag har ägnat ett gäng universitetsår till psykologistudier. En gång i tiden trodde jag det var en väg till frid. Att studera det mänskliga sinnet, förändra det som tynger oss och därmed bli hela och fullkomliga människor. Stora män (för det är nästan bara män) med så insiktsfulla tankar om vårt inre att det grundar en hel vetenskaplig disciplin — de måste ha något att komma med.
Eller?
Egentligen kan man värdera alla psykologiska teoribildningar, åtminstone de som berör individens inre, utefter en enda måttstock. Leder de till varaktig lycka, frid, inre tillfredsställelse? Levde dess grundare så? För vad är det annars för mening att undersöka vårt inre, om inte för att förstå oss själva och skapa oss bättre liv?
Freud, den stora anfadern till vår moderna psykologi, fokuserade på neuroser och lidande, skrev böcker om hur kulturen förstör oss genomatt stå i kontrast till vårt mörka djuriska inre som vi ständigt måste vara på vakt mot. Jung? En liten bit på vägen med tanken om det kollektivt omedvetna, men ingen har nog funnit lyckan genom att kalla sig Jungian. Behavioristerna? De sysslade med beteende och manipulation, ville efterlikna den kalla naturvetenskapen och bortsåg egentligen från det mänskliga psyket. Maslow och den humanistiska grenen? De var förvisso också på rätt väg, men ofta genom intellektualiserade teoribildningar, där självförverkligande ses som något slags utopiskt mål.
Jag vet inte om någon utav dem dog med ett leende på sina läppar. Freudianerna för att de bara fokuserade på sjukdom och lidande, men det finns ett mer gemensamt misstag de alla gjorde. Överdrivet intellektualiserande. De fokuserade bara på tanken, precis som alla andra. De var barn av sin tid. Cogito, ergo sum, jag tänker, alltså finns jag, myntade Descartes på 1600-talet. Han likställde alltså sitt varande med tänkande, en devis som hela vårt samhälle är uppbyggt runt. Att tänka är inte att vara — tanken leder oss bort från varandet, från här och nu. Tanken tar oss till det förflutna, till framtiden, men aldrig till här och nu. Ett ögonblick kan inte tänkas, det kan bara upplevas.
Och däri ligger kärnan som psykologin sökt. Här och nu, i ögonblickets närvaro, finns inga problem, inget lidande. Accepterar man situationen och ögonblicket och bara är, då kan ingenting annat än frid finnas. Så snart man börjar identifiera sig med tankar, sätta etiketter på känslor och bedöma dem som bra eller dåliga, då kan lidandets hjul börja snurra, men utan tankar, utan etiketter, i ögonblicket, där finns bara varande.
Tankens kraft är stark, och rätt använd är den ett kraftigt verktyg. Men lär dig ha kontroll över tankarna, låt inte dem kontrollera dig, låt dig inte ryckas iväg av dem. Det är i tankarna man lider för sitt förflutna, i ett slags offermanér. Det är i tankarna man är stressad eller rädd över framtiden. Ett förflutet och en framtid som inte finns — de finns bara i tankarna. Här och nu finns bara… varande. Närvaro. Och med det blir ögonblickets frid tillgängligt. Och det är stort. Här och nu finns inga problem, inget lidande — de skapar sig själva när du inte är närvarande.
Buddha var en av de många som fattade grejen, likväl som många andra kloka människa före och efter honom. Läran är mycket enkel — lär dig stilla ditt sinne och var närvarande varje ögonblick. Iaktta tankar, känslor och impulser, men slukas inte av dem. Lyckan, kärleken, friden finns alltid närvarande här och nu, bara man släpper illusionen om framtid och förflutet — illusionen om att tiden skulle vara linjär, eller att du skulle vara åtskiljd från allting annat.
Så medan psykologer tänker och analyserar och skriver högvis med böcker om det mänskliga sinnet, vänd dig istället mot solen, känn dess strålar värma ditt ansikte och le. Du är precis just här, precis just jnu. det finns ingen annanstans, det finns inget förflutet, det finns ingen framtid. Inte precis just nu. Och här finns lyckan, kärleken och friden. I varje ögonblick. Här och nu. Och nu. Och nu. Och nu.
