Momo Jord

“Vad har du tänkt på den sista tiden?”
Jag kände efter en stund. “Jag… har inte tänkt så mycket.”
“Nejjustja. Du sysslar ju inte med sådant längre.”
En stunds tystnad.
“Jag har upplevt väldigt mycket. Suttit. Tittat på löven som växer. Lyssnat på samtal. Njutit av solen. Men tänkt… nej. Inte så mycket.”

Stillhet. Tankarna lugna. Säger inte så mycket. Snurrar inte. Går runt och småler för mig själv. Inte så mycket behov av att prata. Av att dela med mig. Men delar stunder. Stunder med andra. Träffar människor, nya, spännande människor. Klättrar i träd. Ler.

Ibland kan jag höra människor tänka. Eller se. Som ett tankemoln kring dem. Snabbt snurrande. Jag hör det på sättet de kastar ur sig tankar. Att det snurrar runt runt, hur sinnet hoppar från en tanke till nästa och vissa letar sig ut och blir till ord.

Jag ler. Stilla. Svarar något. Medveten om att det är ett rastlösts sinnes utkastade ord. Låter mig inte dras med av tankestressen. På samma sätt jag låter babylonhetsen rinna av mig när jag går längs de trafikerade vägarna, bland människor som springer fram.

Går ensamma promenader i skogen. Sitter i en park. Cyklar många timmar. Stannar till vid en klippa, tittar ut över sjön. Äter mandlar som jag tog med från spanien.

Knäcker. Äter. Mandeln reflekterar nog inte att den blir till mat.

? tankar, stillhet, sinne, meditation

Varför klamrar du dig fast vid din kropp? Varför tror du att känslor är på riktigt?
Identitet är stagnation av flödet.
Känslor härrör ur tankar. Tankar som upprepas tills de glöms bort; en ström som loopas.

Skåda hela strömmen.
Var strömmen. Var floden. Var den som betraktar.
För det är du. Gud, allsmäktiga, som i nyfikenhet och glädje upplever skådespelet som vecklas ut för dina sinnen.
Använd sinnena för förnöjsamhet. Varför lida?

När du förstår att du sitter på stranden kan du välja vilka strömmar du följer. Du behöver inte vara mitt i floden och sträva. För floden är gud; Guds oändliga rörelse.

Vilken riktning har strömmen? Ingen. Riktning kräver tid och rum.

Allt är, hela tiden, och du är mitt i det.
Du är det och du betraktar det från stillheten i strömmens mitt. Låt skådespelet strömma geom dig. Var en öppen kanal för Gud, ett verktyg för gudomen att agera ut sin lek genom. Tjäna, för att det för dig närmast gud. För kärlek är det enda som är viktigt. (Blir du rädd när jag pratar om Gud? Varför? Släpp alla föreställningar du har, alla bilder det föder inom dig; känn enheten och evigheten bortom hjärtat; där har du Gud.)

Kärlek mellan två människor bygger på koncept och idéer. Den enda sanna kärleken är till Gud, för det är du, är den andra, är allt. Ingen behöver visa dig vägen dit, för du är där hela tiden. Det finns inget du. Det finns inget jag. Det finns bara kärlek. Enhet. Ingenting annat kan finnas. Separation är bara ett illusoriskt skådespel.

Se igenom separationen. Frågas inte av den. Du kan se igenom den nu, precis just nu. Du kan se bortom dig själv, ditt ego, dina tankar. Gör det nu.

Rymden bortom är allt som är. Rymden är enhet, varur alla upplevelser föds till en vacker snöflinga som faller tillbaka till tomheten och smälter.

Enhet. Allt annat är illusoriskt.
Identitetslös. Formlös. Tidlös. Utan historia; i ständig rörelse fast ändå stilla.

Måste du vara någon — var allt.
Men forma dig inte en identitet kring det. Var nöjd med att vara ingen. Upplev. Var. Andas och förstå att luften du andas in är lika transparent som din kropp; rörelse i upplevelseströmmen utan riktning eller mål.

Allt bara är. Om du låter det vara så kan du känna evigheten strömma genom alla dina upplevelser, oavsett vilka etiketter du tidigare satt på dem.

Ingen strävan finns. Allt är frid. Ingen vindar blåser.

    — Du har gått igenom mycket. Edgars röst smälte in i tystnaden, tonen som klingade i hans öron, uppfattades och utmynnade i tolkning och förstods.
    — Jag hade inte behövt, eller hur?
    — Du hade möjligheten hela tiden. Den finns där för alla. Varje ögonblick är en möjlighet att träda ur.
    Jord hade trätt ut ur koncepten, ut ur den illusoriska fenomenvärlden. Ut ur den ständiga strömmen av tankar och tid, in i rikedomen och skönheten i ögonblicket. Han hade vaknat upp i nuet; tillåtit det vara där. Tillåtit ögonblicket vara precis så som det är. För det är allt som är, ögonblicket som är rymden i vilken alla koncept och former vecklas ut, viks ut. Han hade stått utanför strömmen och iakttigt, accepterat, underkastat sig vad som hänt. Vad som är.
    En lång tystnad gav rymd åt samtalet. Edgar gav Jord tid att smälta sin upplevelse.
    — Det du träder ur är… historien om dig själv. Idén om självet. Ett själv som bygger på en föreställning om att det är skiljt från allt annat. Det skapar sig en identitet, ett jag, mina tankar, mina rädslor, mina känslor, mina upplevelser. Vi skapar en historia om oss själva i våra huvuden. Allt det är bara tankestrukturer, mentala bilder. Dess existens bygger på separation, så därför skapar det fiender genom att motsätta sig vad som händer, situationer, känslor, genom att säga nej, jag vill ha någonting annat, något mer. Alla behov, alla drömmar och rädslor mynnar i grunden ut i ett sökande efter oss själva, en förhoppning om att nästa ögonblick kommer bära med sig tillfredsställelse, göra dem hela, fullkomliga. Något gång i en framtid, historien om oss själva kräver ett tidsförlopp för att kunna berättas. Du kan inte finna dig själv bland koncept och idéer, bland tankar och känslor. Du kan inte finna dig själv i någon framtid. Du kan inte finna dig själv genom att lägga till mer till idén och berättelsen om dig själv.
    Jord tog in varenda ord. De klingade behagfullt i hans närvaro. Det var poesi, han upplevde sanningen i varje stavelse, i varje vibration, orden manifesterade sig för honom och smekte honom. Båten färdades långsamt över sjön. Vattnet kring fören lystes upp av lanternan, speglades i den brutna ytan där båten gled fram. Han lät sina fingertoppar smeka vattnet, dansade med ytan, vätan på fingrarna.
    — Vem är du, bortom form och koncept? Det kan vara skrämmande. Vem är du utan din historia, utan idén om dig själv? Klarar du av att vara en ingen, ingenting? Vågar du överlämna dig till ögonblicket? Du vågade.
    — Det gav upp sig själv.
    — Det kan hända spontant när motståndet mot vad som är utmanas så mycket att det kollapsar, när trycket blir så hårt att man tvingas inse det fruktlösa och galna i att motsätta sig det som händer, inom en och utanför en. Motståndet mot känslor, tankar, situationer som dyker upp är det problematiska, inte känslorna eller tankarna i sig. Plötsligt kan du finna dig stå utanför. Du kan se tankarna och känslorna och situationerna, utan att vara fångad i dem.
    Orden räckte inte till för att förklara, men Jord förstod.
    Vattnet.
    Rymden.
    — Motståndet mot vad som är är ett omedvetet tillstånd, där du reagerar på alla former som uppstår. Ser du igenom dem, ställer du dig utanför dem och bara upplever, som det är, utan att göra motstånd.. Så snart du accepterar nuet, tillåter allt som händer att hända, det som ändå oundvikligen händer… det är då koncepten börjar luckras upp och närvaron skiner igenom. I detta tillstånd av överlämnande, ser du form manifesteras och låter dig omslutas av skådespelet, leken. Du ser formerna, koncepten, men behöver inte reagera på dem.
    Närvaron.
    Tystnaden.
    Stillheten.
    En ö närmade sig i fjärran. Den växte sig långsamt större, men verkade ändå liten i relation till den enorma sjön.
    — De gjorde motstånd. Mörket kom från Rotvärld, från deras egna gemensamma omedvetna domäner. Men de behövde komma ut i fenomenvärlden för att få fäste. Invånarnas kollektiva motstånd mot vad de upplevde, deras tankar, känslor, vad som hände dem… det var ett ständigt nej till livet. Formvärlden växte sig så stark, de identiferade sig så starkt med den… att illusionen slukade dem helt. Illusionen, mörkret, agerade ut genom människorna, genom motstånd till livet.
    — Rädsla är den största illusionen.
    — Precis. De var så fast i koncepten, i idén om sig själva. De reagerade på allt, gjorde motstånd mot det, ville alltid ha något annat, de sökte frälsningen i nästa ögonblick, utan att reflektera över vad de gjorde. De blev rädda för allt, varje stråle medvetande som trängde igenom täpptes igen, ersattes med mörker…
    Båten gled in mot ön, en liten rund, ö, i det väldiga svarta havet, en ö omgiven av mörker så tungt att trycket tränger in genom formvärlden och ger uttryck åt en känsloreaktion, en liten ilning av rädsla. Han kände den. Njöt av dess skönhet.
    På ön stod varelser. Svarta, flyktiga skuggor, tätt ihopträngda. De stod alldeles stilla. De var frånvarande, verkade inte ta notis av att han var där.
    Båten gled sakta in mot ön, obönhörligen närmare det mörka, som pulserar, växer sig större.
    Båten landade mjukt mot stranden. Jord satt kvar. Kände mörkret sträcka sig mot honom, omsluta honom.
    — Jag kan inte ta dig längre. Härifrån får du gå själv.
    — Tack, sa Jord och klev ur båten utan att vända sig om. Någonstans i periferin upplevde han hur Edgar sköt iväg med åran och gled ut på det väldiga havet, försvann med ljuset och det enda som bröt tomrummet.

Sedan jag kom till Sverige har jag gått på högvarv. Dygnet runt har mitt sinne varit ockuperat med jobb. Starta företag, dra igång massageverksamheten, bygga 12(!) websidor, få ordning på mitt rum/kontor/massagerum, skriva min roman som ju faktiskt är min heltidssysselsättning, starta raw food-butiken…

Dygnet runt. På riktigt alltså. Jag hann till och med dra på mig sömnproblem för att sinnet snurrade så snabbt. Jag glömde bort att meditera. Jag glömde bort att andas.

Jag tappade bort vad som var viktigt. Igår hittade jag det igen, genom några kloka ord från Miri som var i samma situation och jobbstrejkade. Det klokaste man kan göra när själen säger till.

Jag hittade det igen.
Solen. Andetagen. Här. Nu.
Allt annat är sekundärt. Det är så lätt at lura sig att något är viktigt. ATt något måste göras, för att uppnå något. I framtiden. När det enda som är viktigyt är glädjen och friden i ögonblicket. Precis just nu.

Jag stängde av datorn. Gick ut i solen. Nu sitter jag på ett fallet träd vid en bäck som bildats av den smältande snön. Vårfåglar har börjat kvittra, fjolårslöven ligger kvar som ett täcke över marken. Änggårdsbergen. Göteborgs oas och min granne. Min livlina tillbaka till Modern.

Närvaron. Vinden. Förnimmelserna.
Det finns ingen anledning att stressa. Allt sker när det ska ske. Ett pressat sinne fullt av tankar skapar inte konst. För mig är livet ett storverk, ständigt pågående, växande, formbart.

Här och nu.

Ta en paus. Gör vad själen behöver en stund, inte vad ditt sinne tror sig behöva av rädsla för en potentiell framtid. Gör vad som behövs, men låt det ske av sig själv. Allt är i sin ordning, om du bara låter livet flöda och ha sin naturliga sång.

Allt är precis som det ska, om du bara släpper taget, släpper illusionen om kontroll. Närvaron finns där. Hela tiden. Om du bra stannar upp i den. Ge dig själv den gåvan. För din egen skull. För världens.

Här och nu. Här och nu. Här och nu.
Färgerna. Formerna. Ljuden.
Skönheten i ögonblickets storhet.

Ikväll låter jag lilla flickan Momo i Michael Endes roman illustrera närvaron. Hon är min idol, så ni kommer få höra mer om henne snart.

Många kvällar, när alla hennes vänner gått hem igen, satt hon både länge och väl alldeles ensam i den gamla teaterns stora stenrundel, medan den stjärngnistrande himlen välvde sig över henne, och lyssnade helt enkelt på den stora stillheten.

Då kunde det kännas som hon satt i ett väldigt öra, som lyssnde upp mot stjärnorna. Och det var som hon hörde en stilla men ändå väldig musik, som på ett sällsamt sätt gick rakt i henne hjärta.

Sådana nätter hade hon alltid särskilt trevliga drömmar.

? babylon, stress, hälsa, närvaro

Hej alla fina!
Nu är det dags för ännu en sån där lite jobbig tanke som bjuder dig att skåda inåt. Läs den. Fundera. Se om det stämmer på dig. Lär dig något om du vill. Eller förkasta det och gör något helt annat.

Alla tankar du har om någon annan handlar egentligen om dig själv.

Kan det vara så? Jag provar tanken och bollar den till er.
Hur känner du när du läser den? Hur reagerar du i tanke och känsla?

Påståendet är förenklat. Det gäller inte alla tankar. Men jag tror det gäller många. Åtminstone dömanden.

Har du problem med någon? Vad är det för issues i dig själv du projicerar på den personen?
Har du lätt att döma folk? Hur är det med din inre censor, rösten som dömer dig själv?
Skyller du din olycka på någon annan eller på en viss livssituation? Tänk om.
Tycker du folk omkring dig är arga, bittra, ledsna, svekfulla? Ta en titt inåt. Vad finns där som ger liv åt dessa tankar. Ur vilken rädsla — eller vad du nu finner — filtrerar du verkligheten?

Se alla omkring dig som kärleksvarelser och du kommer omges av kärlek. Visualiseras fullkomlighet och allt för dina ögon är perfekt, precis som det är.

I slutändan handlar det om att ta ansvar. Ansvar för dina egna känslor och upplevelser. Ansvar för att kommunicera dem så andra förstår. Du är den enda som kan bestämma hur du uppfattar världen. Gör det med ett leende!

~

Imorgon packar vi ned det sista i huset och påbörjar vår färd tillbaka till sverige. Nästa vecka bor jag i ett hus i Göteborg och kan börja ge behandlingar igen. Dessutom kommer många förändringar ske på momojord inom kort, och en hel del nya hemsidor kommer dyka upp i nätverket. (För övrigt pågår det just nu en tävling på Miri Raw..) Mycket spännande att se fram emot i vår alltså!

Kärlek till er!

? projektioner, tankar, lycka, dömande, ansvar

Dags att balansera förra inlägget med något alltigenom vackert. Något vackert springer ur allt mörkt. Babylonhelger visar mig hur mycket jag vill sträva efter hälsa och lycka. Även om det ibland kan vara svårt att alltid vara där, vet jag att jag alltid har valet. I slutändan är det alltid du själv som bestämmer hur du uppfattar världen ♥

~

Lycka beror inte på situationer eller omständigheter. “Om bara…” är alltid en lögn, ett famlande efter lycka i framtiden. Du kan välja att vara lycklig. I varje ögonblick kan du välja. Du kan välja lycka på dödsbädden. Det är aldrig för sent.

Börja nu. Nu är den enda tidpunkt du kan finna lycka i. Nuet är det enda som kan bjuda dig lycka: allt du är, allt omkring dig, allt du känner. Allt kan du möta med frid, se det vackra i det.

Du kan välja hur du upplever allt.
Du kan välja att vara lycklig oavsett vad du upplever.
(Varför skulle du vilja välja att lida?)

Låt inte tankar komma ivägen och störa. Hindras inte av föreställningar om att lycka är svårt, att alla inte kan ha allt, att livet är hårt eller att du inte är värd att vara lycklig. Dessa tankar är egots röst. Egot som räds lycka, för om det inte har något att göra motstånd mot har egot inget att leva för.

Du är värd allt vackert i världen. För du är så strålande vacker! Välj lycka. Lyckan är bara upp till dig. Du känner den bara för din egen skull. För att njutningen i att finnas till är så överväldigande när du släppt taget om negativitetens filter och ser allt det vackra.
När du väljer lyckan.

Alla kännande varelser strävar efter lycka och att undvika lidande sa Buddha.
Du behöver inte sträva.
Du är redan där.
Du kan välja bort lidande. Se impulsen att lida utifrån och se den för just vad den är — en impuls att lida. Impulsen att tycka synd om dig själv, att känna dig orättvist behandlad av världen. Tanken “varför just jag?”.
Egots tankar.
Tankar ur den del av dig som vill lida. Som finner en njutning i det. Som inte vet något annat sätt att leva. Tankar som när sig på negativiteten de skapar.

Lidande suger energi ur dig. Försätter dig i ett stadie av motstånd.
Motstånd mot vad som är.
Nuet. Det enda som är.

Du behöver inte följa alla impulser som dyker upp.
Du behöver inte lida.
Du kan välja lycka.
Precis just nu.
Välj lycka.
Gör det nu. ♥

? lycka, nuet, kärlek, tankar, glädje

Varje människa är ett frö. Vi är blommor i växande på väg att slå ut. Vi är alla själar med enorm kraft och kapacitet, men vi tenderar begränsa oss genom våra tankar och omedvetna handlingsmönster. Omedvetenhet är den stora boven. Våra tankar snurrar och upprepas för att vi inte är uppmärksamma nog, och det är dessa tankekedjor som gör att vi orsakar oss själva lidande.

Genom att bli medvetna om våra tankar och känslor kan vi bryta dessa kedjor. Då kan tanken bli ett verktyg att använda, snarare än en röst som maler om begär eller rädslor. Vi kan bryta oss ur denna kedja, stiga ur denna linje av tanke och tid…

Kan vi lära oss iaktta tankeströmmen utifrån ser vi att de allra flesta “problem” vi tror oss ha egentligen bara är uppförstorade småsaker. Allt är fullkomligt, precis som det är, precis just nu. Kan vi bara acceptera ögonblicket precis som det är, med allt som är i det… där är vägen till frid och lycka.
Är det svårt? Nej, egentligen inte. Tron att det är svårt är bara en tankeform.

Samhället är bara en yttre manifestation av dess invånare. Samma omedvetenhet som finns på den individuella nivån finns också på den kollektiva. Att få till en radikal kollektiv förändring är svårare. Det finns större motstånd och går trögare. Vi omges av strukturer som försöker skapa likriktning; att alla ska falla inom samma ramar, eller tillåtas sticka ut men bara på rätt sätt och inom vissa gränser.

Alla strukturer riskerar hämma kreativiteten, eftersom diversitet och dynamik är grundförutsättningar för kreativitet. Men de påverkar dig bara så mycket du vill. Du kan gå utanför normer, gå din egen väg, följa din egen dröm. Samhällets strukturer kan inte begränsa dig — bara dina egna tankar och reaktioner. Du kan stiga utanför allt det där. Du kan göra precis vad du vill, uppnå precis vad du vill. Det finns alltid sätt.

Drömmar är för viktiga för att begränsas av en omedveten kollektiv trygghetssträvan. De som vågat utmana strukturer, de som gått bortom, det är de som skapat storverk.

Vägen för att uppnå det du vill är enkel: Gör vad ditt hjärta säger åt dig att göra. Gör vad du måste, oavsett omgivningens reaktioner. Och kom ihåg att le medan du gör det.

Det finns inget roligare än att följa sina drömmar!
Vi ses i världen bortom begränsningar!

“Jag tror på det värsta”, sade någon. “Då blir man inte besviken.”

Det är ju.. en bra… taktik?

Du skapar allt du tänker.
Vad händer om du tror det värsta?
Din makt att påverka skeenden är oändlig.
Inse din egen storhet.

Sikta högt! Förvänta dig det bästa. Vad du än gör.

Ju högre mål du sätter, desto bättre blir resultatet.
Förväntar du dig att nätt och jämt ha pengar till att betala hyra och mat varje månad, att inte ha råd att göra det du vill, är det det som kommer hända.
Förväntar du dig att alltid ha pengar nog att göra precis vad du vill, ja, då ska du nog se att pengar trillar in.

Samma princip gäller allt.
Sätt dina mål så högt du kan. Så högt du anser realistiskt.
Sedan fördubblar du dem, tiodubblar. Nu börjar du närma dig bilden att hålla i sinnet.

Sikta inte på lite extra inkomst — se till att bli ekonomiskt oberoende.
Sikta inte på lite mer tid för dig själv — skapa dig ett liv där du har full kontroll över din tid.
Hoppas inte på att en arbetsintervju ska gå bra — se dig redan som chef på företaget. Eller starta ett eget.
Givetvis blir din bok en storsäljare. Musiken du skapar hyllad. Det där drömhuset är ditt.

Alla dina drömmar går i uppfyllelse, om du låter dem göra det. Det är bara upp till dig att se till att det händer. Det enda du behöver är en stark intention. Och att göra vad som krävs.

Förvänta dig det bästa från livet. Inte ett uns mindre.
Förvänta dig överflöd och överflöd är ditt. ♥

? visioner, målsättning, the secret, attraktionslagen, tankar, ansvar

Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.

Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.

Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.

Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.

Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.

Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.

Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.

I ett ögonblick av insikt såg jag hur mycket jag begränsat mig i många år. Varit rädd för att satsa, eller för att “lyckas” snarare. Jag har alltid haft tusen små projekt på gång, men aldrig drivit någonting längre än till vänskaplig hobbynivå.

Det har inte riktigt funnits i min föreställningsvärld att skapa något stort. Har jag varit rädd för att misslyckas? Om det är så, kan vi se på det ur det här perspektivet. Allt jag äger kan värderas till.. tja, jag lever sedan några år tillbaka i en trettiolitersväska. Min ipod är den dyraste prylen jag äger. Jag har ingen lägenhet, ingen bil, inga räkningar eller utgifter. Jag är redan skuldsatt upp över öronen efter fyra års högskolestudier.

Räknat i materiella tillgångar är jag redan på botten, alltså. Skulle jag förlora allt är det inte mer än att det går att jobba ihop på några veckor. Och jag är inte direkt typen som behöver något. (Jag känner mig emellertid otroligt mycket rikare än många lönearbetare med “materiell trygghet”. Inte minst för att jag vet att jag klarar mig utan någonting alls. Och på något sätt saknar jag aldrig pengar. De kommer till mig när jag behöver dem. Som om universum samarbetar bara man släpper taget och följer med i flowet.. känner ni igen det där?)

Jag har alltså ingenting att förlora.

Nu är det alltså dags att vidga mina vyer. Jag ska inte trycka upp mina böcker i några hundra ex och sprida till mina närmaste — jag ska skriva böcker som förändrar människors liv och se till att den sprids till de som behöver läsa den.

Jag ska inte trycka upp en handfull tröjor och sälja til vänner. Jag ska starta ett klädmärke och samarbeta med alla sjukt skillade designers som finns omkring mig.

Jag ska inte nöja mig med att massera min närmaste bekantskapskrets utan någon direkt vinst. Jag är bättre än så. Det är ingen slump att de allra flesta jag masserar blir återkommande kunder. Jag kan hjälpa människor — och jag kan leva på det.

Jag ska bygga upp ett sätt att leva som låter mig spendera somrarna i Sverige och resten av tiden i något varmare och soligare land. Precis som jag gör nu alltså, men under mer strukturerade och produktiva former. Jag kan leva på min kreativitet och talang och jag vet att jag kan skapa storverk.

Det enda som begränsar vad som är möjligt är du själv. Lyssna inte på pessimisterna som säger att det inte går. Det är klart det går! Leva inte deras krossade drömmar. Lev dina egna!

Har du en plan — genomför den! Våga tänka större än du någonsin tänkt. Sikta tio gånger högre än vad som är tryggt och bekvämt. Du kan!

Hellre riskera falla från himlen än att inte våga hoppa ned från trotoarkanten. Och under resans gång kanske du lär dig flyga. Vi är kapabla till så otroligt mycket mer än vi tror — tro ännu mer!