"stress"
Att minnas det viktiga och att lyssna på tomheten
Sedan jag kom till Sverige har jag gått på högvarv. Dygnet runt har mitt sinne varit ockuperat med jobb. Starta företag, dra igång massageverksamheten, bygga 12(!) websidor, få ordning på mitt rum/kontor/massagerum, skriva min roman som ju faktiskt är min heltidssysselsättning, starta raw food-butiken…
Dygnet runt. På riktigt alltså. Jag hann till och med dra på mig sömnproblem för att sinnet snurrade så snabbt. Jag glömde bort att meditera. Jag glömde bort att andas.
Jag tappade bort vad som var viktigt. Igår hittade jag det igen, genom några kloka ord från Miri som var i samma situation och jobbstrejkade. Det klokaste man kan göra när själen säger till.
Jag hittade det igen.
Solen. Andetagen. Här. Nu.
Allt annat är sekundärt. Det är så lätt at lura sig att något är viktigt. ATt något måste göras, för att uppnå något. I framtiden. När det enda som är viktigyt är glädjen och friden i ögonblicket. Precis just nu.
Jag stängde av datorn. Gick ut i solen. Nu sitter jag på ett fallet träd vid en bäck som bildats av den smältande snön. Vårfåglar har börjat kvittra, fjolårslöven ligger kvar som ett täcke över marken. Änggårdsbergen. Göteborgs oas och min granne. Min livlina tillbaka till Modern.
Närvaron. Vinden. Förnimmelserna.
Det finns ingen anledning att stressa. Allt sker när det ska ske. Ett pressat sinne fullt av tankar skapar inte konst. För mig är livet ett storverk, ständigt pågående, växande, formbart.
Här och nu.
Ta en paus. Gör vad själen behöver en stund, inte vad ditt sinne tror sig behöva av rädsla för en potentiell framtid. Gör vad som behövs, men låt det ske av sig själv. Allt är i sin ordning, om du bara låter livet flöda och ha sin naturliga sång.
Allt är precis som det ska, om du bara släpper taget, släpper illusionen om kontroll. Närvaron finns där. Hela tiden. Om du bra stannar upp i den. Ge dig själv den gåvan. För din egen skull. För världens.
Här och nu. Här och nu. Här och nu.
Färgerna. Formerna. Ljuden.
Skönheten i ögonblickets storhet.
Ikväll låter jag lilla flickan Momo i Michael Endes roman illustrera närvaron. Hon är min idol, så ni kommer få höra mer om henne snart.
Många kvällar, när alla hennes vänner gått hem igen, satt hon både länge och väl alldeles ensam i den gamla teaterns stora stenrundel, medan den stjärngnistrande himlen välvde sig över henne, och lyssnade helt enkelt på den stora stillheten.
Då kunde det kännas som hon satt i ett väldigt öra, som lyssnde upp mot stjärnorna. Och det var som hon hörde en stilla men ändå väldig musik, som på ett sällsamt sätt gick rakt i henne hjärta.
Sådana nätter hade hon alltid särskilt trevliga drömmar.
Ta en tablett?
Har ni hört Cecila Bruces härliga visa, Ta en tablett? Lyssna på den. Den är söt. Härligt ironisk. Men med ett budskap — givetivs. Vi lever ofta i föreställningar om hur något skall vara. Om något avviker från ordningen återställer man det med enklaste medel. Ta en tablett och vips är huvudvärken borta.
Men — ni har hört det tusen gånger förut, och jag tänker säga det igen. Tyvärr tar piller bara bort symptomen. De botar inte orsaken.
Huvudvärk uppstår av en anledning. Det kan vara att man varit ute för mycket i solen, eller att man druckit för lite. Eller så kan det bero på spänningar i axlar och nacke, eller någon annanstans i kroppen. Det kan vara stress. Kanske beror det på någon känsla man vill dölja för sig själv och omvärlden. En känsla som kämpar för att komma ut.
Piller löser inget av ovanstående. De tar bort kroppens signaler om att någonting är fel. Signaler vi borde vara lyhörda och tacksamma för.
Magsårsmedicin är, omgiven av olika antidepressiva preparat, bland de mest sålda medicinerna i Sverige. I stället för att lyssna på våra behov, förgiftar vi kroppen med kemikalier så vi kan fortsätta stressa. Eller så tar vi antidepressiver för att slippa reflektera över vår plats på jorden eller lära oss leva med oss själva.
Vi lever i en värld av snabba, temporära lösningar. Det är uppenbart att de inte håller i längden.
När vi förnekat och dolt våra behov länge nog kan inte kroppen stå emot längre. Vi krashar. Vi har till och med uppfunnit ett ord för det — utbrändhet. Skulle vi lära oss lyssna på våra kroppar och se till våra känslomässiga behov skulle denna ”sjukdom” inte finnas. Utbrändhet är ett modernt fenomen, omtalat i högst några tiotal år. Jag vet inte om vi var bättre på att lyssna på oss själva innan dess. Men vi stressade i alla fall inte lika mycket. Och vi tog inte mediciner i samma omfattning.
Har jag ont någonstans funderar jag på varför, och försöker lära av symptomen. Är kroppen spänd? Behöver jag slappna av mer? Har jag feber låter jag det vara upplevelsen, just då. Feber är kroppens sätt att bekämpa inkräktare genom att höja kroppstemperaturen. Att kämpa emot kroppens eget immunsystem låter inte särskilt sunt.
Inom vår kultur ser vi sjukdomar som virus eller bakterier som kommer utifrån och angriper vårt inre. Så är det förvisso. Men jag tror inte det är hela sanningen. Vad är det som gör att en angripare kan ta sig igenom immunförsvaret eller inte? Vi har ständigt i runda slängar en sisådär hundra tusen miljarder bakterier i kroppen. (Det är ganska många, även om de flesta finns i tjocktarmen.) Vad är det som gör att en människa blir sjuk och en annan, som gjort samma saker och levt i samma miljö, inte blir sjuk?
Givetvis finns flera svar. Aspekten jag vill lyfta fram är balans. En balanserad kropp har ett starkt immunförsvar. Om vi inte döljer känslor eller plågas av destruktiva tankar och offerroller, står vi emot sjukdomar bättre. Då kan kroppen vila och använda resurserna till att stå emot inkräktande organismer.
När vi stressar mycket utsöndras kortisol, som hjälper kroppen att stå emot inflammationer. När kroppen tillslut efter en tids stress kan slappna av blir vi ofta sjuka, när kortisolutsöndringen minskar. Under mina år på högskolan blev jag ofta sjuk i samma ögonblick som jag lämnade in en tenta.
Stress kan hjälpa oss att skjuta upp sjukdomar — men samtidigt är det stressen som är orsak till dem. Ju längre tid kroppen är försatt i ett stresstillstånd, desto hårdare blir krashlandningen efteråt. En människa som sällan är stressad, som lyssnar på sin kropp blir inte heller sjuk på samma sätt. Tar man tag i saker när de uppstår och inte skjuter på framtiden blir de lättare att hantera. Uppgifter tenderar växa om man skjuter dem på framtiden, vare sig det är en arbetsuppgift, något som måste göras eller känslomässiga behov som behöver ses till.
Vi blir sjuka ibland. Det hör till livet. Vi har kroppar, komplexa biologiska system som kan hamna i obalans. Men när du blir sjuk — acceptera sjukdomen som en naturlig del av livet. Låt den gå över av sig själv. Handlar det om kroniska eller livshotande sjukdomar, gör vad du kan för att bli frisk. Mediciner och läkarvård är givetvis nödvändigt ibland. Men förlita dig inte bara på dem. Ta sjukdomen som ett tecken att det är dags att se över ditt liv, om det finns någonting som behöver förändras.
Harmoni, balans och acceptans. De kan göra större underverk än du tror.
? sjukdom, medikalisering, medicin, antidepressiver, magsår, kortisol, stress, balans
