"stillhet"
Döden, kliva ur, McKenna, Maya, Samadhi (del 2)
Maya är vår syster som sitter på andra sidan. Hon begär dig, och gör allt för att förföra dig. Hon är slug som tusan och kan lura dig att gräva efter stjärnor trots att ditt arbete är upplyst av månljus. Hon visade dig stjärnornas reflektioner i en damm en gång, och nu gräver du i marken för att få se stjärnorna en gång till. Kanske, om du bara gräver djupt nog…
Maya är alltid med oss. Samadhi likaså. Om vi förirrar oss sliter de oss i sticken, som dualitet mellan rörelse och stillhet, mellan något och inget. Dualiteten är omöljig, men Maya hypnosiserar oss med sin skönhet, lockar oss att begära och njuter av att få uppfylla våra önskningar. May aär vårt universum, det är Maya som ser till att all rörelse sker.
Alla våra begär springer ur Mayas kärlek till oss. Men kärleken är villkorlig, för Maya har också begär. Hennes önskan är vår uppmärksamhet. Hon kan aldrig dö, aldrig besegras. Maya blir rasande om vi bara för ett ögonblick vänder oss mot Samadhi, vars kärlek till oss är lika stark, men ovillkorlig. Maya kräver att få leka med oss, på sina villkor. Samadhi kräver ingenting. Alls.
Ju mer vi hänger med MAya, desto djupare in i hypnosen går vi. Vi börjar fatta att det där med villkorlig kärlek inte riktigt funkar, vi börjar se cirkelresonemangen som lögnen bygger på. Det börjar bli obekvämt. Kanske tar kärleken slut och vi bara bråkar. Maya kanske till och med börjar bestraffa oss, förbannar din existens och ser till att allt går åt helvete. Är du i hennes grepp har hon all makt över dig och hon gör med dig som hon behagar.
Maya är allt. Hon är kvinna, man, lärare, bestraffare, älskare, domare. Och hon älskar dig, hon begär dig. Hon vill att ni ska vara lyckliga ihop. Bara ni. Inga andra störande element. Typ Samadhi, som sitter brevid dig och älskar dig villkorslöst, en kärlek helt befriad från band. Hon väntar inte på dig. Hon mest sitter där. Vilar… i varat.. i kärleken.. i stillheten. Hon kanske tittar till dig och Maya ibland, ger er båda en smekning innan hon svävar in i rymden igen.
*
Vi behöver inte hänga med Maya. När Samadhi omfamnar oss, blir Maya inte så viktig längre. Vi kommer inte sakna henne, men hon kommer törsta efter oss. Kul med en stalker, eller hur? Hon letar upp dig överallt och gör konstiga saker, allt för att du ska titta åt henens håll, vinka, le, göra något. HOn smyger sig försiktigt på dig när du minst anar det. Hon lockar med att leka önskeleken, påminner dig om vilka upplevelser som väntar. Hon kan alla dina ömma punkter, känner dig utan och innan.
Älska Maya, men lämna henne ifred. on vill leka. Låt henne leka. Låna henne dina sinnen, men vila din uppmärksamhet hos Samadhi, on som utgör den sista och mest stilla delen i den heliga treenigheten. Satchitananda; medvetande, uppmärksamhet och… ja, Samadhi. Den hejdlösa glädjen över precis ingenting.
Samadhi är allt du behöver. Önskningar kan uppfyllas ändå. För Samadhi är också Maya, och är lika skicklig på att förverkliga önskeimpulser så att livet flödar obehindrat, så att ni tillsammans ostört kan vila i kärleken till varandra.
För Samadhi är också Maya.
Samadhi och Maya är dualiteten i ditt liv.
Mayas lek är att dela upp och dela upp, utan ände. Repetetivt, samma mönster, djupare och djupare i spindelnätet.
Tudelningen är hypnosen. Att kärleken är mellan Maya och Dig.
Mayas begär är dina. Se dem. Se dem för vad de är.
Om namo narayn.
Stillhet.
”Vad har du tänkt på den sista tiden?”
Jag kände efter en stund. ”Jag… har inte tänkt så mycket.”
”Nejjustja. Du sysslar ju inte med sådant längre.”
En stunds tystnad.
”Jag har upplevt väldigt mycket. Suttit. Tittat på löven som växer. Lyssnat på samtal. Njutit av solen. Men tänkt… nej. Inte så mycket.”
Stillhet. Tankarna lugna. Säger inte så mycket. Snurrar inte. Går runt och småler för mig själv. Inte så mycket behov av att prata. Av att dela med mig. Men delar stunder. Stunder med andra. Träffar människor, nya, spännande människor. Klättrar i träd. Ler.
Ibland kan jag höra människor tänka. Eller se. Som ett tankemoln kring dem. Snabbt snurrande. Jag hör det på sättet de kastar ur sig tankar. Att det snurrar runt runt, hur sinnet hoppar från en tanke till nästa och vissa letar sig ut och blir till ord.
Jag ler. Stilla. Svarar något. Medveten om att det är ett rastlösts sinnes utkastade ord. Låter mig inte dras med av tankestressen. På samma sätt jag låter babylonhetsen rinna av mig när jag går längs de trafikerade vägarna, bland människor som springer fram.
Går ensamma promenader i skogen. Sitter i en park. Cyklar många timmar. Stannar till vid en klippa, tittar ut över sjön. Äter mandlar som jag tog med från spanien.
Knäcker. Äter. Mandeln reflekterar nog inte att den blir till mat.
