"släppa taget"
Livets vindar : Vem uppelver? : Satsang
Ett meddelande letade sig fram på telefonens display.
Vackraste, vindarna viskar ditt namn. Om du känner att flödet bär hitåt är du varmt välkommen till vår boning när du vill.
Ibland är det så rätt att det inte finns några alternativ. Vissa flöden måste följas. De kommer ofta överraskande, rycker marken för dina fötter när du misnt anar det.
Älskade! Där fanns inte en tanke på nu, bara sen och datum i kalendrar. Men nu…
Stormar säger, släpp taget om allt. Åk. Åk. Ställ in bokat och jobb. Åk. Åk.
Var är ni? Öland? Stockholm? Universum?
Vett och sans, jag vet inte alls, men jag tror att ibland måste galenskap hända.
Jag avbokade allt som stod i min kalender, glömde bort det jag inte skrivit upp. Packade en väska som skulle räcka för två dagar eller ett halvår och gav mig av. Utan någon aning om hur länge eller vad universum hade för planer för mig. In i ett äventyr med stilla dagar i meditation och tystnad. Varma vindar om nätter med äpplechai och små hål i himlens väv där ljuset skiner igenom. Dygn bortom varat, bortom tid. Vila i oändligheten där ”vem upplever” har varit mantrat.
Ingenting behöver göras. Ingenting behöver uppnås. Du är fullkomlig. Skala av, ta bort. Gå bortom koncepten, bortom idéer, bortom Jag och Mitt. Vila i evigheten. Låt upplevelseströmmen ta den form den vill. Observera. Dras inte med. Minns vad du är. Vila där.
Du är allt.
Du är allt som är.
Idag vill jag dela med mig av en sen natts uppelvelseström som hamnade i min lilla mikrofonmojäng. Luta dig tillbaka, i lugn och ro och tystnad och lyssna. Låt intellektet och egot vila. Lyssna med öppet sinne. Ta dig den tiden. Fjorton och en halv minut av ditt liv. Och minns hela tiden den enda, viktiga frågan.
Vem upplever?
Satsangmonolog en sen natt (Momo Jord)
Ladda ner ljudfilen i mp3 här. (Högerklicka och välj ”spara som”)
All kärlek, fina du! <3
Egot är förgängligt. Som allt annat.
Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, ett fenomen, en energisamling. Något som föds, växer och dör. Precis som allt annat.
Egot är inte i symbios med våra kroppar, eller våra sinnen. När vi föds som människor, är inte egot där. Det kommer i den tidiga barndomen, när en jaguppfattning och ett åtskiljande mellan ’jag’ och ’världen’ tar vid.
Egot föds inte när vi föds. Och det behöver inte följa med oss genom hela jordelivet. I vår barndom, kanske ända tills nu i livet har det haft ett syfte. En jagidentitet har kanske varit viktigt för att skapa oss en bild av verkligheten att kunna fungera i.
Behöver du egot nu? Behöver du identifiera dig som något åtskiljt allt annat?
Om inte, varför bär du runt på det? Varför fortsätter du vara i dess grepp?
Kan du kanske släppa taget om det, just precis nu? Säga, Tack, egot, du har gjort vad du ska och nu behöver vi inte varandra längre. Återgå till evigheten och låt energin frigöras till annat.
Egot är inget konstant. Egot är förgängligt, illusoriskt. När det är en börda istället för en hjälp, när det fyllt sitt syfte, släpp taget om det. Låt det släppa taget om dig.
Allting föds, växer och dör. Uppstår från formlösheten och återgår dit. Du behöver inte egot. Egot behöver dig, för det har blivit självmedvetet och tror att det är separerat allt annat. Befria egot. Låt det gå till vila. Släpp taget. Släpp taget.
Om kärlek. Och att klamra sig fast.
Jag lovade en vän att skriva om kärlek. och om hur man släpper taget när ett förhållande tar slut. Relationer bjuder de djupaste tillfällena att växa; genom ens partner speglas ens innersta djup. Relationer är en prövning och en gudagåva, och innebär alltid utbyte av energier — att man påverkar varandra. I en verkligt djup och intensiv relation till en människa kan de älskades energier gå upp så i varandra att en eller båda blir beroende. När förälskelserevolutionens underbara blindhet så sakta falnar, börjar obalanser uppstå. Egot börjar försvara de gränser det kallar ”jag”, en del av en blir rädd för att splittras, helt förgöras av den nya influensen. Man finner impulser, handlingar i det gemensamma energifältet man inte vill veta av, man börjar finna murar på vägar som förut var öppna; man börjar känna sig hämmad… Man finner mörker inom sig själv, som man projicerar på sin levnadskamrat; man börjar försöka förändra varandra. En ond spiral har satts igång. MEd kärlek, kommunikation och en smula radikal ärlighet går den att vända — sedan vandrar man en magisk balansgång framåt tillsammans. EN sådan resa kräver en dedikering lika stark som kärleken; att älska och leva tillsammans är ett hårt jobb. Kärlekens motsats är inte rädsla, utan lathet, skrev Schott M. Peck. (En väldigt klok människa jag kommer återkomma till en dag.)
Ibland är det inte värt jobbet. Inte med den människan, inte vid den tidpunkten. Att gå skjilda vägar som älskande vänner är vackert. Släppa varandras händer, låta var och en dansa fritt — sin egen dans. Frigöra allt som hållits tillbaka, av blockeringar, rädslor eller kompromisser. Då kan en annan typ av kärlek ta vid, där man respekterar varandras gränser och hjälper varandra på de sätt man kan. Var och en fortsätter sin resa, och man delar sina framgångar i kärlek och glädje.
Detta tillstånd, tror jag, kan uppstå först när båda släppt taget. Givetvis finns det tillfällen då det bästa är att helt gå skilda vägar. Om någon har mer att ta än att ge.
Men även då måste man släppa taget.
Min resa mot att börja förstå fastklamrandet tog många år. Jag var så otroligt fäst vid en flicka; baserade hela mitt välmående på henne; var så beroende av hennes energier, hur destruktiva de än må vara. Mitt hjärta var i spillror, jag hatade och älsakde henne; anklagade henne för allt ont i världen; avgudade henne som en ouppnåbar symbol. Jag vill ta mitt liv, för det fanns ingenting att leva för utan henne. Jag var ung, och det var min första förblindande förälskelse. En förälskelse som väckte en hel värld av kärnslor, mörka såväl som ljusa, jag inte visste fanns. Jag bragdes ur balans och försökte bäst jag kunde hantera chocken av att ha hoppat ut för stupet. Jag famlade i blindo, trevade och klamrade fast. Jag fick som vore det första gången erfara lidande, saknad, eufori, extas…
En av de största vändpunkterna var när Buddhismen trillade in i mitt liv. Efter ett helnattssamtal med min då hjärtesorgens ängel halkade jag in på en buddhistisk hemsida. Jag började läsa, och synkront nog handlade det precis om vad vi pratat om. Och i en mening väntade mitt uppvaknande. Att mycket olycka grundar sig i ägandebegär. På ett ögonblick förstod jag. Jag försökte äga henne, klamrade mig fast vid en värld hon inte ville dela. Och all min olycka, allt mitt hat, var bara projiceringar. Det var rädslor och känslor jag behövde ta tag i i mig jsälv — de hade ingenting med henne att göra; mer än att det var i hennes ögon jag såg dess återspeglingar.
Jag började hänga med de lokala buddhisterna, ohc min kärlek til min vän blev starkare än någonsin, för det var en frisläppt kärlek, lösgjord energi som strålade åt alla håll.
Enligt buddhas lära grundar sig allt lidande i två impluser; begär och motvilja. Utgångspunkten är alltings förgänglighet; att allting som uppstår också försvinner. Uppstår och försvinner. Uppstår och försvinner.
Det gäller på den minst kvantnivån till ting till stora historiska skeenden. (Och givetvis också relationer.) Buddha sade att på ett ögonblick uppstår och fösrvinner varje atom en trillion gånger. Någon lär ha visat samma sak kliniskt, fast med andra siffror. Människor föds och dör. Hus byggs och förstörs. Rikenb upopstår, når en storhetspunkt och faller sedan. Politiska sytstem skapas och ersätts med nya. Hela världar skapas och förstörs. Universum kommer implodera för att sedan explodera igen, likt människans andetag. Mig ger det här en otrolig trygghet. USA kommer falla som stormakt, nya kommer uppstå, och även de falla. Kapitalismen kommer förr eller senare ersättas av något humanare. Och varje känsla jag har kommer snart försvinna, ersättas med någon ny, eller ingenting alls. I skenet av denna förgänglighet; vad finns det då att klamra sig fast vid? Vi tenderar att klamra oss fast vid begär; materiella ting, status, njutningar, makt, nöjen… och vi tenderar vilja undvika obehagliga upplevelser, sorg, smärta, tomhet (som man dövar med TV), ensamhet…
Som om de vore för evigt.
Möt istället dessa begär, denna hjärtesorg med ett leende. ”Låt se hur länge det varar.”
Jag förlät henne allt, och bad om förlåtelse för allt jag gjort henne. Att förlåta mig själv var ingenting jag tänkte på då. Det blev en senare läxa. Jag är så otroligt tacksam för de åren i mörkret. Så många demoner bekämpades, så många lärdommar vanns. De var de första trevande steg på krigarens stig.
Vi är alla fria och självständiga individer. Vi har våra egna vägar att vandra här i livet. Ibland gör vi det tillsammans, andra stigar måste man vandra själv. På ytterligare andra ledsagar man någon, eller ledsagas. Ibland kan man skiljas åt för att mötas igen. Livet och dess möten är förunderligt, spännande och vackert.
Släpp taget! Känn inåt! Känn efter vad Du behöver, vilket väg Du måste vandra. Och vandra den. Med modet att göra det ensam, om ödet vill sig så. Låt den du klamrar fast vid vandra sin. Älska, fritt och ohämmat. Vad hindrar dig att älska en människa, bara för att ni inte är tillsammans? Älskar du inte denna människa lika mycket var än i världen denne befinner sig? Kärlek, för mig, är en intensiv önskan att hjälpa den jag älskar att växa, att se denne stråla. Lyckliga människor kan älska friare. Och om den du älskar faktiskt är lyckligare utan din inverkan just nu, är då inte det enda rätta att bjuda på den lyckan, ta ett steg tillbaka och börja leta sig fram i sin egen värld?
Man kan inte äga någons kärlek. Kärlek kvävs om den inte får flöda, får ge sig uttryck på det sätt som den vill. Kärlek som sprids växer. Kärlek som inte får andas dör.
