"sinne"
Sagan om en identifikation
Jag pallar inte det här!
Vad var det?
Swooosh! En känsla jag inte känt på evighter sveper in över sinnets sfär.
Jag sitter i min bil på en rastplats utanför Årjäng efter en natts hängmattesquattande i ett litet naturreservat. Regnet öser ner och smattrar mot de igenimmade rutorna som halvt avslöjar en grå värld därutanför. Jag är på väg mot Dragonflyfestivalen några kilometer bort, men sitter handlingsförlamad.
I fem timmar sitter jag där och känner. Ömsom läser i Beate Grimseryds En dåre fri och ömsom känner. Upplever. Vad är det som händer?
En våg av gamla energier sveper in över mig. Tankemönster som flytts, zyprexadimmats, bearbetats, avidentifierats, upplösts. Tankar jag sedan länge frigjort mig från, som inte längre har något med mig att göra… där är de, i fullaste dager, fyller upp hela bilen och den regnsmattrande världen utanför.
Jag sitter förundrad. Förbluffad. Hänförd och nästan lite uppspelt.
Wow, identfikation.
Tro inte på en enda tanke.
Är det något jag upprepar, något jag ser som vägen ur detta samsaras tankesnurr är det just det. Tro inte på en enda tanke.
I en våg av identifikation med hela separationen. Med tankar och mönster och gamla energier, mitt i det lilla Jaget, går jag med tvekande steg in på Ica. Lyckas stoppa ner några bananer och lite bröd i korgen med den där surrealistiska känslan att jag är skild från allt det här. Den unga killen i kassan tittar konstigt på mig och ler snett när jag försöker komma ihåg hur man uppför sig och betalar. Ser långt bortom honom och fumlar upp pengar ur plånboken medan energitjuven ligger där bak och skriker, Jag pallar inte det här!
Utanför festivalens grindar. Regnet slår i den kaosstorm kvällstidningslöpsedeln utlovade. Jag kliver ur bilen och känslan eskalerar. Jag pallar inte. Vem Jag? Fuck det. Inte det här. Inte nu. Jag måste bort. Jag måste… någonstans.
Tro inte på en enda tanken.
Jag trodde på tanken. Lyssnade på den. Drog.
Planlöst runtförande i jakt på en imupls, en dragning åt något håll. Ännu en Ica. Falköping i eftermiddagsrusningen. Verklighetsfrämmande steg, ett paket cigaretter (va?), nikotinet i kroppen som bara spär på känslan. Dessutom röker jag ju inte ens.
Ibland kommer det. Det gamla.
Elden.
För att brinna upp. Komma upp till ytan, frigöras och försvinna. Kanske triggades det av femhundra sidor tvångstankar och psykoser (hej Beate). Kanske genom en kärleksrelation så vacker och så ren att den skär på djupet. Kanske var det dags för lite ny eld. Sangkaras som kommer upp när nya inte längre skapas. Karma som slår tillbaka och förbränns.
En impuls. En dragning. I strid ström mot regnet och i kamp mot vattenplaning på motorvägen mot Stockholm. En ängel och en nyckelknippa och en tom lägenhet. Vita väggar, ingefärate och utanför regnet som alltjämt följt med dagens äventyr. Stillhet och förundran. Ögonen kippar av trötthet — det tar på krafterna att vara Någon.
Universums vägar äro outgrundliga.
Ske din vilja.
Självutveckling
”Vi bär ju alla med oss vår historia, våra problem och issues att lösa…”
Jag sitter i ett satsangtält, dit benen råkade ta mig när jag trodde jag var på väg någon helt annanstans, tittar storögt på kvinnan som står framför mig.
Och tänker: ”Va?”
Vad sjuttsingen pratar hon om? Tror de andra verkligen på det här?
Jag ser mig om, lite i smyg. Publiken lyssnar uppmärksamt. En del nickar igenkännande. Som om det är en självklarhet. Som att det är så det är.
Kvinnan pratar vidare. Något om att acceptera döden och försoning. Jag smyger ut så omärkligt jag kan och sätter mig på den stora gräsmattan med en kopp te och tittar ut över det skimrande människohavet.
Jag förstår mig inte riktigt på den här världen längre. Eller människorna. Ibland kan jag spela med, men för det mesta är jag bara förvirrad. Låt oss se om jag förstått det här rätt…
Vi är alla personer med en historia. Vi har varit med om mycket skit i det förflutna som påverkar hur vi är nu. Vi behöver komma över våra blockeringar och lösa våra problem för att bli hela människor. Det är en hård och lång väg att gå, men tillslut kanske vi kan nå fram till målet att bli hela. Om inte annat tar oss varje delsteg lite närmare målet. Målet att… ja, vaddå? Bli hel? Bli fri? Bli fri från vaddå? Blockeringarna och problemen? Bli hel som i…? Hur ska jag fylla upp den där sista luckan? ”Leva upp till vår fulla potential”? ”Leva livet fullt ut”?…
Så vi använder tekniker för att lösa problemen. Vi går i terapier, går kurser, workshops, mediterar, gör yoga. Läser självhjälpsböcker, blir terapeuter själva eller hänger med gurus. Och vi kanske lyckas städa lite i egot, ställa lite saker tillrätta, men det kommer bara mer, mer mer mer. Djupare lager i det undermedvetna, kallar vi det, och kastar oss gladerligen in i våra nya issues och blockeringar, i hopp om att en gång bli hela människor.
Eller… Va?
Vi kan gräva i all oändlighet. Eller så kan vi helt enkelt sluta. Inse att det vi fokuserar på växer sig starkare, och att ju fler problem vi löser, desto fler skapas. Att försöka befria oss från sinnets grepp, på sinnets villkor, fungerar aldrig. Sinnet älskar den här leken. Skapa problem och försöka lösa dem. Håller transen igång.
Hur mycket mer självutveckling måste vi syssla med innan vi inser att vägen inte leder någonstans?
Se efter. Se efter vad du identifierar dig med. Du kan jobba med den här personen, det här jaget hela livet, utan att bli färdig. Men det räcker med ett enda ögonblick, för att allt ska falla. Ett enda ögonblick att bryta dig ur transen, för att sluta se allt genom egots ögon och istället låta egot bli sett, som en del i rörelsen, i all rörelse…
Ta reda på vem det är som ser allt. Hitta den som upplever det här.
Du är redan fri. Du är hel. Du är perfekt. Men det spelar ingen roll hur många gånger du läser det, hur många workshopshållare som säger det. Du måste se efter själv.
Kan du hitta den som upplever allt det här?
Sen kan du gå på workshops. Eller dricka te. Eller dansa. Eller vad som helst.
När du inte längre är fast i transen
om att något måste göras
för att du ska bli fri.
Tepåsar med etiketterna Detox och Love. Mycket sojamjölk och honung. Det är hela grejen. Ord på en blogg, ja, det är där också. Och i morgondagens att göra-lista, radioskvalpet i sommarstugan, alkoholisten på parkbänken. Grannarna som bråkar, den övervuxna gräsmattan eller bilkön. Ja, det är där också. Det är bara så uppenbart, att vi lätt missar det. För vi har fått lära oss, att det ska vara svårt…
Stillhet.
”Vad har du tänkt på den sista tiden?”
Jag kände efter en stund. ”Jag… har inte tänkt så mycket.”
”Nejjustja. Du sysslar ju inte med sådant längre.”
En stunds tystnad.
”Jag har upplevt väldigt mycket. Suttit. Tittat på löven som växer. Lyssnat på samtal. Njutit av solen. Men tänkt… nej. Inte så mycket.”
Stillhet. Tankarna lugna. Säger inte så mycket. Snurrar inte. Går runt och småler för mig själv. Inte så mycket behov av att prata. Av att dela med mig. Men delar stunder. Stunder med andra. Träffar människor, nya, spännande människor. Klättrar i träd. Ler.
Ibland kan jag höra människor tänka. Eller se. Som ett tankemoln kring dem. Snabbt snurrande. Jag hör det på sättet de kastar ur sig tankar. Att det snurrar runt runt, hur sinnet hoppar från en tanke till nästa och vissa letar sig ut och blir till ord.
Jag ler. Stilla. Svarar något. Medveten om att det är ett rastlösts sinnes utkastade ord. Låter mig inte dras med av tankestressen. På samma sätt jag låter babylonhetsen rinna av mig när jag går längs de trafikerade vägarna, bland människor som springer fram.
Går ensamma promenader i skogen. Sitter i en park. Cyklar många timmar. Stannar till vid en klippa, tittar ut över sjön. Äter mandlar som jag tog med från spanien.
Knäcker. Äter. Mandeln reflekterar nog inte att den blir till mat.
Att minnas det viktiga och att lyssna på tomheten
Sedan jag kom till Sverige har jag gått på högvarv. Dygnet runt har mitt sinne varit ockuperat med jobb. Starta företag, dra igång massageverksamheten, bygga 12(!) websidor, få ordning på mitt rum/kontor/massagerum, skriva min roman som ju faktiskt är min heltidssysselsättning, starta raw food-butiken…
Dygnet runt. På riktigt alltså. Jag hann till och med dra på mig sömnproblem för att sinnet snurrade så snabbt. Jag glömde bort att meditera. Jag glömde bort att andas.
Jag tappade bort vad som var viktigt. Igår hittade jag det igen, genom några kloka ord från Miri som var i samma situation och jobbstrejkade. Det klokaste man kan göra när själen säger till.
Jag hittade det igen.
Solen. Andetagen. Här. Nu.
Allt annat är sekundärt. Det är så lätt at lura sig att något är viktigt. ATt något måste göras, för att uppnå något. I framtiden. När det enda som är viktigyt är glädjen och friden i ögonblicket. Precis just nu.
Jag stängde av datorn. Gick ut i solen. Nu sitter jag på ett fallet träd vid en bäck som bildats av den smältande snön. Vårfåglar har börjat kvittra, fjolårslöven ligger kvar som ett täcke över marken. Änggårdsbergen. Göteborgs oas och min granne. Min livlina tillbaka till Modern.
Närvaron. Vinden. Förnimmelserna.
Det finns ingen anledning att stressa. Allt sker när det ska ske. Ett pressat sinne fullt av tankar skapar inte konst. För mig är livet ett storverk, ständigt pågående, växande, formbart.
Här och nu.
Ta en paus. Gör vad själen behöver en stund, inte vad ditt sinne tror sig behöva av rädsla för en potentiell framtid. Gör vad som behövs, men låt det ske av sig själv. Allt är i sin ordning, om du bara låter livet flöda och ha sin naturliga sång.
Allt är precis som det ska, om du bara släpper taget, släpper illusionen om kontroll. Närvaron finns där. Hela tiden. Om du bra stannar upp i den. Ge dig själv den gåvan. För din egen skull. För världens.
Här och nu. Här och nu. Här och nu.
Färgerna. Formerna. Ljuden.
Skönheten i ögonblickets storhet.
Ikväll låter jag lilla flickan Momo i Michael Endes roman illustrera närvaron. Hon är min idol, så ni kommer få höra mer om henne snart.
Många kvällar, när alla hennes vänner gått hem igen, satt hon både länge och väl alldeles ensam i den gamla teaterns stora stenrundel, medan den stjärngnistrande himlen välvde sig över henne, och lyssnade helt enkelt på den stora stillheten.
Då kunde det kännas som hon satt i ett väldigt öra, som lyssnde upp mot stjärnorna. Och det var som hon hörde en stilla men ändå väldig musik, som på ett sällsamt sätt gick rakt i henne hjärta.
Sådana nätter hade hon alltid särskilt trevliga drömmar.
Du är inte din kropp (eller sinnen eller tankar eller känslor eller ego eller något annat heller för den delen)
Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.
Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.
Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.
Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.
Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.
Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.
Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.
