"Satsang"
Du är perfekt (ljud)
Från Gokarnas stenar och stränder. Varat verkar vara på viloläge, men lite svammel och trams dyker visst upp ändå. Varsågoda, vackra vackra vänner. Se till att ha på ljudet. ♥
Bara om det finns identifikation med vågskvalpningarna så kan det verka som att du för ett ögonblick glömmer bort vem du är… men det har du inte.
Du har aldrig någonsin tappat det. Du kan aldrig någonsin tappa det. Det. Det där… som är så… extravagant, stort, jag vet inte… alltså… det är så himla himla himla enkelt.
Inte ens vågornas ljud. Bortom det. Före det.
Något upplever.
Något hör vågorna.
Alltså kan du inte vara vågorna. Du är före vågorna.
Så kan du göra med allting. Du kan inte vara det du tänker, för någon upplever tankarna. Något är före tankarna……
ॐ
Gurukulten
Ok Jenny, den här är till dig. Cynism är sååå förra veckan, men låt gå för det.
*
”Mooji är så medkännande. Han sitter där, och lyssnar på alla våra problem. Vi får lätta våra hjärtan. Han är så icke-dualistisk.”
Jag tjuvlyssnar på de blektjocka britterna i övre medelåldern som sitter vid bordet bredvid och pratar om viktiga saker. Jag smuttar på min papayalassi och läser en bok om indiska gudasagor. Detgår visst utmärkt att vara närvarande i det där nuet alla pratar om, utan att behöva snöa in på ett sinne i taget. Jag tycker om att sitta och lyssna på konversationer, lite på samma sätt som det finns njutning i att åka spökhuset. Mayas verk är fan det läskigaste.
”Self-enquiry är väldigt viktigt.. men du måste vet vad du gör, annars kan det vara farligt.” De andra runt bordet nickar medkännande och kvinnan som badar i svett fortsätter. ”Man borde bara gör det med någon som är kompetent.”
Sällskapet runt bordet har något gemensamt med de flesta satsangbesökare. Ålder, kön, bakgrund, allt sånt där skiljer (”vit medelklass” verkar dock bestå.), men många har en sak gemensamt. De har ett hål de vill fylla. De är olyckliga och vill bli lyckliga.
Och för skrämmande många är konceptualiserad icke-dualism lösningen. ”Han är så icke-dualistiskt.” Jag älskar det! Jag vill hi-fivea Maya, men hon är upptagen med att dra i trådarna så dockshowen kan fortsätta. Det kvittar hur mycket Mooji sitter och frågar vem som upplever. De här människorna vill ha sin årliga satsangfix, så de sedan kan sitta artiga kring middagsbordet och berätta om när de träffade en livs levande Guru.
”Jomen, du vet, det finns en ny grej nu. Icke-dualism heter den. Direct path to enlightenment. Joråsåatt…”
”Nejmen oj vad fint! Är du upplyst nu då?”
”Nja… Men det finns ingenting att göra, säger han. Han säger att vi alla är Det, typ medvetande alltså, energi du vet, och att alla redan är upplysta!”
”Men guuud så trevligt då! Får det lov att vara lite mer kaffe?”
Så sitter de där och är upplysta och dricker kaffe coh ser världen passera förbi… eller?
Satsanggurus drar till sig egon som flugor. Sökarna, som vill ha någon som behöver sin fix och spegla sig i guruns bliss.
Jag vet att för de som fattat kvittar de lika, men jag tycker ändå lite synd om dem på nåt sätt, allihopa. Man skulle ju kunna tänka att någon slags insikt skulle komma om man hänger några år med en den store gurun. Ändå står de och stampar, kommer ine förbi stadiet av self-enquiry, kommer inte förbi frågan, men blissar ut i rymden gång på gång bara de möter sin mästares blick.
Egon som hakar fast vid en symbol för den jaglösa närvaron för att fylla det där hålet. En mur av egon kring den stora mästaren. Som flugor runt bajset.
Self-enquiry är bara ett steg. Stanna inte där.
Om du fattar, integrera sanningen och alla dess följder.
Om du inte ännu fattat, sätt dig ner och håll käften tills du VET vad som är sant.
Vill du blissa hos en guru är det såklart helt okej. Men se det för vad det är. Bliss hos en guru. Ingenting annat, om det är den leken du leker.
Det kan säkert vara gynnsamt att hänga med en guru ett tag. Åtminstone en som fattat och som ve hur man lär, hur man guidar någon till det onåbara. (Vilken idiot som helst kan bli upplyst, men långt ifrån alla är kapabla att uttrycka och lära ut sanningen.)
Men jobbet är ditt.
Det går inte bara att hänga i gruuns närhet och vänta på att upplysning kommer på något mystiskt sätt. Ditt jobb är att dyka djupt in i dina förställningar, skaka av alla lager av illusoiner. Så länge det finns någon som gör något. Gurun gör ingenting. Blissen och kärleken du ser är självet reflekterat i tomma ögon. Devotion till ett objekt – en person – kan fungera en stund, för att ladda ur känslor av jag och mitt, men tillslut måste du släppa taget även om gurun och inse att du är ensam. Att alla vägar leder till villfarelsen att det finns en väg att gå.
Tro inte att någon annan kan ge dig något, eller visa dig något. Sök inte något i det yttre; leta in bland reflektionerna. Ljuset återspeglas så starkt att det bländar, men det är inte källan. Följ bara tekniker du kan förstå, och som ger resultat. Självrannsaka skickligt och djupt; inte halvhjärtat och i ord. ”Vem är jag?” blir ett plattitydmantra som tappar sin mening. Varje situation tar dig närmare det du vill nå, om du kan se den för vad den är och etrahera lärdomen från den. Träna på att genomskåda tankar och känslor och förundras hur de förlorar sin kraft över dig. Se hur det här mysteriet vi kallar ”Jag” tar form, varje ögonblick så unikt, nytt, levande. Släpp idén om sammanhang och strävan och låt dig förundras över storheten i det rena faktumet att vi är välsignade med att uppleva.. Sluta tro att du tappat bort något, och låt kärleken strömma genom hela varat.
Identifiera dig inte med någonting alls. Bara observera.
Se den som ser.
Se allt hända.
Se att inget händer dig.
Upplysningshetsens mekka
Jag drar söderut och hamnar efter en vecka i Tiruvannamalaj, en liten dammig håla i södra Indien. Ramana Maharshi fick visst för sig att dra hit för att det heliga berget Arunachala tyckte han skulle komma dit, så han drog dit och satte sig på berge och höll käften för att folk skulle tröttna på att störa honom med dumma frågor.
De tröttande inte och nu är Tiruvannamalaj upplysningshetsens mekka. Allt är så jävla icke-dualistiskt att jag spyr. Ramanas namn pryder allt från ashramet till vattenflaskorna. Arméer av självutnämnda gurus i olika grader av självinsikt håller satsangs och vedantaföredrag. Och räcker inte de levande närvarande visas videosatsanger med Papa’ji, Tolle och Adyashanti. Om kvällarna hänger folk hos Mooji och gråter för att de inte kan vara Det, och varje samtal över specialkaffe på de wifiuppkopplade turistrestauranterna handlar om upplysning, allas stora dröm och craving.
Kort sagt, Maya in action.
Jag ler åt Mayas storverk och undrar varför fan universum skickat mig hit.
Jag dras med till Vedantalektion. Eftersom jag aldrig vet var jag ska och det inte är så viktigt vad jag gör eller var jag hamnar så låter jag det som händer hända. Nån vitskäggig amerikan sitter vid ett diagram. Överst står det Medvetande, tillsammans med ett Aum-tecken som indikerar, tja, allt. Nothing less than everything.
Där tyckte jag både diagrammet och lektionen kunde sluta, men det fortsatte visst.
Under omtecknet är en streckad linje, som indikerar Maya. Sedan följer en pyramid med en himla massa saker. Typ vasanas som blir till begär och vanor och massa subtila och grova kroppar och jag vet inte vad. Han pratar ur tradition och dissar gärna och ofta de där neo-advaitans som säger att Du är Det, det finns ingen väg att gå. Du behöver inte göra något. Han verkar visst tycka tradition är bra, och att man måste kämpa hårt för att uppnå något. Jag lyssnar med ett halvt öra, och när Arunachala, det där heliga berget, fångar min uppmärksamhet, blir han visst lite lack.
– Om du vill gå till berget, så gå. Vill du inte vara här så är det bara slöseri med tid, både din och min.
Jaja, tänker jag. Jag kan väl likagärna gå som att sitta här. Och tycker han jag ska gå, så varför inte?
Jag går ner för trappan och sätter mig i korsningen och röker en Beedie. Ger tiggarkvinnan några rupees, tittar på de kräftröda dödsseriösa sökarna och njuter av att sitta och se skådespelet dansa fram för mina ögon.
Tio minuter senare kommer Therese. Hon pallade visst inte heller. Ytterligare fem minuter senare kommer Anna. Plötsligt är allt himla roligt och vi skrattar så högt att den ihopskrumpna kvinnan bredvid oss tittar storögt på oss, innan hon sträcker fram handen mot nykomlingarna, som försöker hi-fivea henne.
– Jag blir så trött på allt det här pratet om upplysning, suckar Therese. Jag bryr mig inte längre. Jag vill bara vara det jag är, göra det jag gör.
– Det är precis det det handlar om, svarar jag. Ingenting mer.
Livets vindar : Vem uppelver? : Satsang
Ett meddelande letade sig fram på telefonens display.
Vackraste, vindarna viskar ditt namn. Om du känner att flödet bär hitåt är du varmt välkommen till vår boning när du vill.
Ibland är det så rätt att det inte finns några alternativ. Vissa flöden måste följas. De kommer ofta överraskande, rycker marken för dina fötter när du misnt anar det.
Älskade! Där fanns inte en tanke på nu, bara sen och datum i kalendrar. Men nu…
Stormar säger, släpp taget om allt. Åk. Åk. Ställ in bokat och jobb. Åk. Åk.
Var är ni? Öland? Stockholm? Universum?
Vett och sans, jag vet inte alls, men jag tror att ibland måste galenskap hända.
Jag avbokade allt som stod i min kalender, glömde bort det jag inte skrivit upp. Packade en väska som skulle räcka för två dagar eller ett halvår och gav mig av. Utan någon aning om hur länge eller vad universum hade för planer för mig. In i ett äventyr med stilla dagar i meditation och tystnad. Varma vindar om nätter med äpplechai och små hål i himlens väv där ljuset skiner igenom. Dygn bortom varat, bortom tid. Vila i oändligheten där ”vem upplever” har varit mantrat.
Ingenting behöver göras. Ingenting behöver uppnås. Du är fullkomlig. Skala av, ta bort. Gå bortom koncepten, bortom idéer, bortom Jag och Mitt. Vila i evigheten. Låt upplevelseströmmen ta den form den vill. Observera. Dras inte med. Minns vad du är. Vila där.
Du är allt.
Du är allt som är.
Idag vill jag dela med mig av en sen natts uppelvelseström som hamnade i min lilla mikrofonmojäng. Luta dig tillbaka, i lugn och ro och tystnad och lyssna. Låt intellektet och egot vila. Lyssna med öppet sinne. Ta dig den tiden. Fjorton och en halv minut av ditt liv. Och minns hela tiden den enda, viktiga frågan.
Vem upplever?
Satsangmonolog en sen natt (Momo Jord)
Ladda ner ljudfilen i mp3 här. (Högerklicka och välj ”spara som”)
All kärlek, fina du! <3
