"relationer"
Jag friade till Kushbo
– You want to marry me?
Hoppsan. Det var lite oväntat.
– I you marry no! Flickan jag tydligen just råkade fria till försöker se upprörd ut. Hon heter Kushbu, har ögon som får mig att snubbla till och bär för dagen en rödblommig sari och en gul tunn sjal. Hon är sjutton år och har knappt varit utanför byn.
Guru skrattar högt och Anna tittar på mig som om jag just sagt något konstigt.
Jag har för länge sedan gett upp det där med att kämpa emot universums överraskningar eller försöka förstå vad gud sysslar med egentligen. Men det händer så mycket galenskaper nu att jag knappt reagerar, utan vila i samma känsla som genomströmmar det mesta vad gäller val i livet vilar med mig här. Visst, varför inte? Hela livet är ju bara en serie galna händelser ändå, och gifta mig med en total främling, en sekulariserat uppväxt hinduisk sadhu med en muslim dessutom, är precis lika schjysst som något annat.
Sabnam råkade visst giftas bort lite plötsligt också. Typ hundra tusen rupees behövs till hemgiften, så vi väntar och ser hur universum styr upp det.
Jag vet inte riktigt om jag förstår den där förälskelsegrejen längre. Förälskelse är en sådan enorm energi, som kan kanaliseras ut i hela världen om man inte bara låser den till ett objekt. Men bara om den är utan önskan om en viss utkomst. Att för stunden ersätta det högsta med en enda människa. Det fungerar jättefint så länge egots begär besvaras och förälskelseleken är ömsesidig, eller om samma förälskelse sprids till universum i vetskap att det inte är något annat än alla och du själv. I andra fall handlar det om åtrå, sinnen och förkroppsliganden emellan. Och någonstans långt där bakom finns alltid en önskan om att bli en hel människa, att den man åtrår ska hjälpa en finna den där lyckan och friden alla söker. Hjälp till självhjälp, som en vän i stockholms söderinspirerade dramaqueenqueerkretsar brukar kalla element i keffa förhållanden.
Det är mycket jag inte fattar grejen med, och det här missriktade klamrandet efter kärlek är en av dem. Typ att det måste finnas nån där för att ge kärlek för att det ska funka. Som om kärleken inte vore allomfattande och överallt. Som om någonting behöver göras för att bli lycklig, och att man inte kan bli hel förrän man smält samman med någon och slutat vara halv.
Fast förr eller senare kommer den där tvåsamhetshelheten också börja känna sig ofullkomlig. Båda vet det, men de gör allt för att dölja med, för sig själva och för varandra. De låter sig båda slukas av den kollektiva lögnen om det kärleksfulla och utvecklande giftermålet och kärlek i nöd och lust in till döden. Eftersom de begränsar världen till sig själva och varandra, måste de antingen krympa sitt vara för att passa in i den rollen, eller förr eller senare försöka finna något mer för att fylla det stora hål som omsluter den framljugna lyckobubblan, som väl är lycklig fram tills den dagen tomheten omkring blir för stark och den spricker. En älskad dör. Någon förlorar sitt hus, sin dator, sin hund. ”Du älskar mig inte längre” kommer någon säga. Kärleken förloras, sexlivet, intresset för varandras liv, när samma historier har berättats på automatik, hundratals gånger för att fylla upp tystnaden mellan sekundvisarens släpande framtickande.
Och så börjar jakten på ny lycka. Samma jakt som alltid, samma sinnesbedövande leksaker för att hålla oss borta från tomheten, som när som helst hotar att sluka oss, och som vår älskade inte kan skydda oss från längre, nu när banden inte längre är som de en gång varit.
Förälskelsen två människor emellan är övergående. Jag älskar att rida på den sköna upplevelsevågen förälskelsehistorier för med sig, veckor i extas och styrka bortom människors mått… men det är en lek, ett tillfälligt spel av universum.
Förälskelse är inte vägen till lycka eller till att bli fullkomlig, det är bara ännu ett åktur i nöjesparken. Upplevelsen kan hjälpa dig till insikter kanske, men det är inte poängen. Syftet med förälskelse är förälskelsen i sig, att uppleva det explosiva flödet, och sedan låta upplevelsen försvinna när den faller och ger plats för något nytt.
Tomheten förälskelsen lämnar efter sig, om vi fortfarande vandrar med dess spöklika avtryck på våra näthinnor, ger upphov till längtan, en hjärtskärande längtan att vara den Älskade nära, eller om inte den Älskade finns, så någon, någon om kan ge en kärlek, som kan fylla halvheten nu när tvåsamheten plötsligt blivit jag och jag.
Åter en av dessa potentiella vändpunkter. De finns överallt, i alla upplevelser. I det djupaste lidande kan vi vända om, uppe på toppen kan vi låta oss falla.
Vem känner sig halv, vems behov av helhet behöver uppfyllas? Kan den blinde leda den blinde till ljuset? Kanske finner några vägen fram, kanske ensamma, kanske tillsammans, men de flesta par, i relation till lycka och frid, irrar mest runt som de blinda löparna i Monty Phytons Flying Circus.
Jag älskar alla mina systrar, alla mina bröder. Gud skiner igenom dem, strålar ut genom ögonen. Alla ögonpar jag möter tittar på mig med Guds blick. De kanske inte alltid vet det, fast i betingade tankemönster och oifrågasatta föreställningar om vad som är verkligt och sant. Typ att dom finns.
Där faller det lite. Alltså med att göra kärlek lätt och okomplicerat.
Jag sitter vid min gurus tomma säte på hedersplatsen. Tittar på havet av ansikten. Profeter, fakirer, arbetare. Hemmafruar, barn med leenden mellan öronen och stora tunna guldringar i öronen.
Jag inser att alla de är jag. Det är kanske lätt att fatta med systrar och vänner. Men de här är profeter med djup insikt i varat och stor makt i den här världen, profeter som behandlas som kungar. Jag möter varje ögonpar helt utan någon åtskillnad. Jag är ögonen jag möter.
Den enda som är här är jag.
Så tvåsamhet fattar jag inte riktigt. Hur skulle ett möte mellan jag och mig själv kunna göra mig till mer (eller mindre) jag än jag redan är?
Hur skulle det absoluta kunna delas upp, på ett sånt sätt jag skulle tro på lögnen?
Fast det är mycket jag inte fattar. Typ att jag ändå är helt okej med att gifta mig med en främling om det är vad Gud vill. Och att jag är övertygad att kärleken alltid kommer finnas där. Typ för att det är det enda bestående och därför kommer vara det som finns kvar när vi stilla eller våldsamt kastats in i döden. Och för att universum vill mitt bästa, och ge mig allt vackert nu när jag lärt mig älska det, mig, whatever. Medvetandet är det enda som består, och för medvetandet är upplevelser blott upplevelser. Därför finns ingen anledning att lyssna på impulsen att reagera med motvilja till sådant sinnet bestämt sig för att inte tycka om, eller begär om sinnet vill ha det. Sinnet kan aldrig göra dig lycklig.
Lyckan är inneboende, allomfattande, och strålar igenom när du slutar jaga irrbloss.
Du kan förändra din sinnesstämning på ett ögonblick
I vilken sinnestämning du än befinner dig, om det så är vrede, sorg eller bara en känsla av allmän otillfresställelse, så kan du förvandla den till något annat. Det sker när du — inför dig själv — tar fullt ansvar för dina känslor. Med den insikten följer insikten att inte någon annan orsakat känslan du känner i dig; och att ingen annan kan få den att upphöra åt dig.
Lös upp problem när de uppstår, prata med dem du behöver prata med, det blir trevligare i livet i det långa loppet, men du kan släppa problemet innan det är löst. Skriker egot argt inom dig? Kommer du på dig själv med att i tanken recitera anklagelser till någon; får du tendenser att skylla på någon annan för att du känner vad du känner; faller du in i gamla mönster? Ur den sinnesstämningen är det väldigt svårt att hantera problem som uppstått.
Släpp det först, i ditt inre, genom att ta fullt ansvar för hur du känner, precis just nu. Inse att du vill vara lycklig, för att du älskar dig själv. Och släpp känslan; för att det är det bästa för dig. All denna tankeverksamhet, allt detta mentala bråkande eller grubblande, tror du inte det tar energi från dig? Hjärnan går på högvarv i repetetiva tankar och det finns ingen plats för något annat. Vill du verkligen göra så mot dig själv? Givetvis inte.
Inse ditt ansvar.
Blunda. Ta ett djupt andetag och le.
Känn omgivningarna, ljuden, färgerna, känseln. Tillåt det vara där, precis som det är.
Känn när vågen av värme sveper igenom kroppen som slappnar av när du släpper känslan. Visualisera om du behöver, le så stort du kan, visualisera hur glädje sköljer genom kroppen. Fortsätt tills glädjen är där. Ge inte upp halvvägs.
När du sedan tar tag i situationen upptäcker du kanske att den inte är så besvärlig. Kanske var det inte ens något problem över huvud taget. Livet blir helt enkelt lättare att leva när du inser att allt du känner, det skapar du själv.
Polyamorositet (eller relationsanarki)
Jag förälskade mig två gånger förra veckan. En spontan själslig föräleskelse; magisk ordfadd kväll. Och en… syster. Två själar som hittat varandra i en lek. Jag har en vän som stått mig lite extra kär i hjärtat sedan några år. Jag kallar henne till och med min flickvän ibland. Det klingar lite lurigt, nästan lite förbjudet. Jag berättar om mina kärlekar för henne. Hon berättar sina historier. Vi sprudlar av glädje och kommer på hur kära vi är i varandra, också.
Kärleken är outtömlig. Det finns inte en viss mängd man måste portionera ut eller bara rikta mot vissa människor. Ju mera rum kärleken får, desto större blir den. Ju mer du sprider omkring dig, desto mer får du tillbaka.
Jag har många kärlekar i mitt liv. I många fall finns det inte någon tydlig gräns mellan vänskap och ”relationer”. Ibland har vi sex, jag och någon. Ibland kysser vi varandra. Andra gånger är vi ensamma tillsammans. Allt beror på ögonblickets kvalitet. Varje relation är så spännande. I en odefinierad relation finns inga förväntningar eller förgivettaganden. Bara för att vi hånglade igår behöver inte betyda att vi gör det imorgon, eller någon annan gång. Jag har hånglat med många av mina vänner, en gång eller annan, och inte minst flirtat med de allra flesta. Det är mysigt att kyssas. Det sjukt roligt att flirta. Och underbart att bli flirtad med. Väcka de små fjärilarna som softar runt i magtrakten.
Att flirta är ett fint sätt att komma någon nära. Det behöver inte finnas några baktankar, hopp eller förväntningar. Jag behöver inte få någon i säng. Det är inte viktigt. Jag älskar att flirta för konstens egen skull, att få vackra människor att le. Ge kärlek och få tillbaka, utan spöken från någon uppdiktad framtid.
Jag kvävs i monogama relationer där själslig och beteendemässig trohet krävs. Att jag inte fått leva ut hela mig, utan slutligen måste kompromissa och anpassa mig. Ge upp en del av mig. Att inte få förälska mig. Att inte få flirta. Inte få se var nya bekantskaper leder mig. Inte tillåta sig det för att man har en överenskommelse om att inte vandra de livets möjligheter. Vilket slöseri på tillfälligheter!
Min kärlek till Miri blir inte mindre för att Jenni finns i mitt hjärta. Min själ värms och magen bubblar när jag tänker på mina nya förälskelser. Jag är lite smygkär i min exsambo, på ett sådär mysigt opretto sätt. Och känner jag efter är jag nog lite småkär i Rosa och Becca och Rachel och Karin och My och Charlie och Hannah och några till…
Och det är helt okej. Svartsjuka existerar knappt. Jag är alltid öppen med min polyamorositet. Att inget nödvändigtvis betyder något för någon framtid, att det bara är kärlek och att det inte finns några regler för hur den skall levas ut. Att jag älskar många. Dyker svartsjuka upp går den ofta över om den kommuniceras. Fullt ansvar, fullkomlig ärlighet och gemensam vilja att ta sig över hinder löser det mesta. Det är kärlek manifesterat i praktiken.
Att jag känner kärlek och dragning till någon betyder inte att jag måste agera efter känslan. Spelet kan vara roligt. Djupet kan vara magiskt och belönande. Men ibland räcker det att bara vara sådär mysigt smygkär. Flirta lite som självändamål. Låta det vara där. Utbyta lite bekräftelse under lättsamma former.
Varje relation har sin unika form. Olika relationer tilltalar olika sidor av mig. En del är huvudsakligen själsliga. Andra mer profana, platonska eller drivna av åtrå. En del av de jag involverar mig med anammar det polyamorösa förhållningssättet eller har redan gjort det. (Vi är fler än du tror!) Andra bara ”hånglar runt” som ”singel” (detta konstiga ord); några föredrar monogama parrelationer men hänger med mig odefinierat och villkorslöst om de för tillfället inte är involverade i någon djupare relation.
Att ge kärlek till någon är att vilja dennes bästa, att hon eller han ska vara lycklig, växa och följa sitt livsflöde. Ibland virvlar karman åt samma håll, ibland kringlar den olika. Ibland är det gemensamma mål och drömmar som för oss tillsammans. Ibland är det själslig hunger, andligt växande, sexuell åtrå. Det finns så många människor där ute. Så otroligt många vackra människor.
Begränsa inte kärleken. Håll dig till en partner om du vill, men våga älska andra. Dra i tyglarna, utmana de osagda förgivettaganden. Våga lita på varandra, tillåt varandra ha känslor för andra. Det är okej att bli förälskad även om man är i en monogam relation. Man kan komma överens om beteenden, men inte om känslor. Att undertrycka en känsla, vilken det än är, skapar spänningar, låsningar, blockeringar. Det kommer yttra sig i relationen, på ett eller annat sätt. Är vi nakna inför varandra hinner sådant inte uppstå. Tala om vad ni känner. Kommunicera. Var ärliga. Radikalt ärliga. Anklaga aldrig, berätta vad du känner istället. Försök inte säga till någon hur denne är eller vad någon känner. Du vet inte. Känner efter vad du själv känner, på riktigt. Lyssna på varandra; vänta inte bara på din tur att tala. Sitt tysta och andas ibland; våga låta det vara tyst. Utvecklas tillsammans. Titta varandra i ögonen. Djupt. Länge.
Det är bara kärlek. Varken mer eller mindre. Kärleken vet inga regler, inga normer eller fack. Den kan bara levas ut spontant utifrån nuet. Den kan inte beröras, men den finns där tillgänglig hela tiden. Använd den väl. Njut av att se den flöda. Sprid den och få tusenfalt tillbaka.
? relationsanarki, ra, poly, polyamorositet, kärlek, relationer, flirta
Ansvar, ärlighet och acceptans. Svårare är det inte.
En av de viktigaste aspekterna på att leva i lycka är ansvar. Att ta ansvar för alla sina handlingar. Alla sina tankar och känslor.
Tar du fullkomligt ansvar finns ingenting att skylla på. Du kan inte gömma dig bakom offerroller, se dig som ett offer för omständigheterna. Allt du upplever har du orsakat själv. Din livssituation är resultat av ditt handlande, ditt agerande.
Sådant ansvar innebär en likaledes stark makt att handla. Vad du än har skapat kan du förändra. Livet är föränderligt, kastar dig in i snabba vändningar; en enda liten vink från världen kan kasta allt i nya banor. Då är acceptans det viktigaste. Låt det hända. Utan att känna dig styrd och att du är bortom kontroll. Kontroll har du aldrig, det är bara en slags illusion för att göra världen greppbar. Vad som helst kan hända när som helst; ingenting är omöjligt, bara på sin höjd otroligt osannolikt. Men känslan av kontroll är viktig, att det är du som styr dina göranden och din riktning i världen. Det skapar en samhörighet till världen; lär dig samarbeta med den.
I relationer är ansvar lika viktigt som öppenhet och ärlighet. Undanhåll aldrig något. Ljug aldrig. Genomskåda egospelet; egot räds kärleken. Försök inte ta ”snabba poäng” eller finna hållhakar mot din älskade. Det är ingen tävling i roller där någon kan vinna. Spelet tär kärleken.
Många parrelationer genomgår perioder av maktkamper. Båda vill få sina behov tillgodosedda av den andre. Förlitar sitt välmående på sin partner. Det blir som en tyst överenskommelse att lägga över ansvaret för sitt välmående på den andre. En överenskommelse som aldrig kan fungera i längden; ingen annan kan utveckla dig, ingen annan kan lösa dina problem. Det är bara du. Samma gäller den som står dig nära. I djupa relationer är ansvar ett viktigt fundament, ty du blir så sårbar. Det är lätt att vilja bli av med gamla betingelser som kommer upp till ytan; att börja projicera på sin partner. Gör det inte. Ta ansvar för allt. Fullkomligt ansvar. Kommunicera vad du känner. Våga prata om allt. Våga öppnar er fullständigt och blotta era själar för varandra. Bara så kan kärleken växa. Har du känt ren intensiv kärlek, bortom habegär, murar eller rädslor?
Det är kärleken vi alla bär inom oss, som finns där inne och väntar på att få komma ut. Bara genom att vara i balans kan vi sprida kärleken ut i världen.
Balans når vi genom att inte skapa oss onödiga problem. Att tänka och känna innan vi handlar, innan vi talar; genomskåda egots impulser. Genom ärlighet slipper vi minnas tusen smålögner. Bara med ärlighet kan vi släppa på fasaderna vi byggt upp. Ärlighet bjuder oss möta varandras själar på verbal nivå.
Genom att ta ansvar för ditt liv ger du dig själv makt över det. Ser du dig som ett offer för omständigheter eller för livet ger du bort makten. Du ger bort din kraft. Gör inte det. Lev ut energin och känn vilken otrolig kraft som sprudlar där inne. Använd all din styrka åt att styra ditt liv åt det håll du vill. Ha en intention, en riktning, en plan. Må vara tusen saker eller ett fast mål i livet. Om det förändras, låt det förändras. Acceptera och le. Var närvarande, känn varje vibration pirra som gåshud när du flyter med i livets strömmar. Skratta ofta. Le ofta. Kramas med människor du tycker om. Våga dig på närhet med nya själar. Blotta dig för livets skönhet. Den finns överallt!
Andas.
Älska.
Dansa.
Le.
Svårare än så är det inte.
Om utrymme
För varje fel du finner hos en människa, tänk på tre bra saker med honom eller henne. Ditt liv kommer bli behagligare att leva.
Vissa människor har man givetvis rätt att tycka illa om, men jag är säker på att även de har några goda egenskaper. Viktigare är emellertid nära relationer – finns det människor man ogillar behöver man ju faktiskt inte umgås med dem.
Med älskande är det svårare. Efter förälskelsens extas, Alberonis begynnelsestadie, vaknar man förr eller senare upp ur blindot och upptäcker att man kvävt sig själv. (Med rätt uppmärksamhet för utrymmesbehov tror jag man kan låta förälskelsens magi vara om inte i evighet så åtminstone länge. Men det får bli en annan saga, som får berättas en annan gång…) Man börjar se skuggorna som ljuset kastar. Man börjar hitta anledningar att stöta bort den andre, för att ge utrymme åt sin egen energi att flöda. Man börjar hitta fel. Antingen som projiceringar av vad man inte vill veta av inom sig själv — om samma brister uppvisas hos partner efter partner är det dags att börja titta inåt. Då har man troligtvis en läxa att lära. Eller också kan det vara sådant som stör ens harmoni, inkräktande influenser på vissa plan. I ett kärleksförhållande påverkar man varandra starkt, eftersom det finns ett så starkt ”vi”, och om det hotar sluka vad man uppfattar som ”jag”, börjar det försvara sig. Viet kräver alltid någon form av kompromiss, om det inte är ett av de lyckliga få totalt harmoniserande, som givetvis finns i ögonblick, veckor och i sällsynta fall livstider.
Att helt gå upp i viet innebär alltså att kompromissa, att bortse från sidor i sig själv som inte passar i de strukturer som börjar uppkomma i den gemensamma identiteten. Slukas jaget får inte dessa bortkompromissade sidor utrymme och börjar skrika och ställa till oreda i själen. För att kunna leva i harmoni tillsammans måste varje part vara harmoniska i sig själva. Man behöver utrymme, få andas. Det vet vi alla. Men vi är inte lika bra på att lyssna på när det behövs. Vi måste lära oss lära symbolerna, tecknena och vara starka och ärliga nog fö ratt erkänna att man vill dra sig tillbaka några ögonblick. Det må vara att ta en promenad i skogen eller att flytta till Island några år.
Och glömmer du lyssna, och börjar hitta fel. Kom då ihåg hur vacker din älskade, din mor, din vän är.
Tänk på tre goda egenskaper för varje negativ. Vänd perspektivet.
Se det vackra och var ensam den tid du behöver, med bara kärlek i sinnet för den du drar dig ifrån. Relationer är alltid en organisk, dynamisk balansgång mellan ”jag” och ”vi”. Må kärleken övervinna allt.
