Spiritualitet

Skrivet den Dec 18, 2011 i Satsang | 27 kommentarer

Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?

Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:

Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn. (Notera ”requires expansion of our existing beliefs” …)

Det är inget fel med spiritualitet. Men syftet är inte, och har aldrig varit, att ”vakna upp”. Tvärt om. Det handlar om att sova gott. Om att döva sin existensiella ångest, hopplösheten och paniken över att finnas till som människa.

Den där hopplösheten, som ligger där djupt begravd någonstans, över att världen är på väg åt helvete, och hur mycket vi än kämpar ligger det inte i våra händer. Hopplösheten över att det finns så mycket grymhet och lidande på alla nivåer av det mänskliga varat. Vi krigar, dödar och våldtar varandra på grund av ideer och åsikter. 450 miljarder djur slaktas varje år för att bli mat. Inte ens på lokal nivå kan vi hålla sams; hur många relationer bygger inte på rädslor och bristande kommunikation?

Samma existensiella panik kan ligga och lura i känslan av att något är jävligt fel, att allt bara är illusoriska luftslott, gemensamma lögner vi alla lyckas tro på, genom att bygga våra egna rigida versioner av dem. Kanske vänder vi paniken mot känslorna, den ångesten över att bara finnas till som människa (må vara uppdiktat eller inte); det är tungt att vara någon, med historia och problem och taskig barndom och allt det där. Vad är att sträva mot att släppa identifikationen med det där jaget, om inte en desperat reaktion mot den där ångesten? Den där djupa, jävla rädslan, som håller fast oss i vilken skit som helst, för djupt, innerst innerst inne, så är vi så rädda för att inte finnas. Vad gör vi när vi inte längre kan knuffa bort den?

Nu målar jag upp en mörk bild här, men jag vill tydliggöra en poäng. Det här mörkret är ingenting vi nödvändigtvis är i kontakt med. Vi gör ju såklart allting vi kan för att skjuta undan det. För att slippa möta vår egen existensiella rädsla.

Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet? Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om att vi är på väg in i något finare, vi kan hitta på historier om varför vi finns på den här jorden — hitta på svar till alla frågor som uppstår i tomheten, och vi kan nöja oss med det. För att det tar oss bort från ångesten. Remedies against panic. *

Denna egoinducerade spiritualitet är således inget annat än förtäckt rädsla. I vilken position egot än sätter sig, hur fint det än verkar, hur mycket prat det än är om växande, transcenderande; hur fina regnsbågshistorier vi än bygger upp, så blinkar det rött och låter tut tut tut tut tut tut tut (mm, precis så monotont låter larmet. Det blir rätt tjatigt i längden.). Det luktar ego. Det luktar rädsla. Rädslan för att inte finnas till, som håller oss så sysselsatta.

Det är okej. Rädsla styr så sjukt mycket av våra beteenden, och vi är inte ens medvetna om det. För rädsla och okunskap går hand i hand — vi vågar inte ens se. Vågar inte röra vid det, höra det, lukta på det eller kasta oss ut i det. Och vi famlar desperat efter sätt att hantera rädslan, på ett så tidigt plan att vi inte sjävla är medvetna om det.

Det är inget fel, något av det här. Vi har alla våra sätt att möta tomrummet, om det så är fly det, kasta oss in i det, ignorera det, uppgå i det… Men nu tror jag jag förstår varför bullshitdetektorn ljuder så högt av all slentrianspiritualitet jag tycks springa på överallt.

Förklädd rädsla, i formen av något vackert.
Som vi så desperat försöker tro till existens.
Bara vi tror på något hårt nog, så blir det sant, aight?

Vi har ingen anledning att lura någon annan än oss själva. Och det verkar som vi trivs himla bra med att sova, om vi bara hittar en historia vi passar in i. Happs. Nu har Momoidentiteten fått säga sitt. Sov gott, fina vänner. Vi ses i drömmen…

Naturligt handlande

Skrivet den Nov 26, 2011 i Satsang | 0 kommentarer

Gör det som känns naturligt.

Svårare än så är det inte.

Det finns en naturlig handling i varje situation. Och det är ändå inte vi som handlar, så det är ingen ansträngning att göra rätt val. Om vi bara låter allt det där surret släppa taget om oss.

I handlingen har vi ett val. Åtminstone kan det verka så. Vi kan alltid välja om vi ska följa vår rädsla, som blockerar det naturliga flödet, eller vara modiga att göra det vi vet är rätt. Vi väljer i ögonblicket, men vad vi än gör är det oundvikligt. Efteråt finns ingen möjlighet att något annat kunde ha hänt, än det som hände. På så sätt är allt som det ska. För det kan omöjligen vara på något annat sätt än precis så som det är. Vår vilja är fri, men resultatet är inte upp till oss.

Vad händer om vi struntar i de där tankarna att vi kanske borde, och vad den och den ska tycka? Om vi följer vårt eget flöde, hela tiden, och ser igenom självcentrerade begär när de dyker upp? Vad händer om vi slutar haka upp oss på idéer om hur livet ska levas eller saker ska göras?
Vi låter andras idéer som är påpackade på oss släppa taget? Släpper taget om ”jag”. Bara programmeringar i den omedvetna betingade rörelsen.

*

Det kan hända att våra naturliga mönster skiljer sig mycket från hur vi är vana vid att agera. Det kan hända att vi kanske hela livet agerat utefter andras förväntningar, andras tankar, utifrån hänsyn till någon annan.

Hur skulle det vara, om det inte fanns någon annan?

…

Det är ingen hemma hos dig heller.

Den där rösten…

Vem hör den?

Vem ser reaktionerna?

…

Kan det finnas något annat ‘vem’?

*

Jag upplever världen som strömningar.
Strömningar i naturens cykler.
I politik, i människors inre.
Paradigm avlöses av paradigm.

Upplevelsen förändras hela tiden,
tar olika riktningar, vänder.
Hösten förskjuts.
Det blir några grader varmare.
Tills nästa istid tar över.

Människans historia är så otroligt kort på den här jorden. Liv har spirat i miljoner år på den här planeten. En planet i ett enormt universum, som i sig bara är en aspekt, en del av en historia. En historia som behöver oss för att berättas och bli solid.

Bara historia…

Vi är inte skilda den här planeten. Vi är inte skilda den här naturen. Allt det här är Jag, alla tider, alla åldrar.

Människans korta korta korta tid här på jorden… vi kan dö ut i morgon, eller om hundra år, eller om några miljarder när universum imploderar eller exploderar igen. Den stora vågen, där tiden föds, första ögonblicke… också bara en puls…. strömningar… vågor…

…

Att ta ett steg tillbaka, och få lite perspektiv, i vilken situation som helst, gör att vi ser den klarare.
Och att ta det sista steget tillbaka… ser vilket fragment av en vågkrusning jordelivet är.

Och hur enormt havet är.

…

Det är havet vi är.
Inte tumultet i vågkrusningen.

Vi kan inte drunkna,
för vi är havet,
och det kan inte drunkna i sig själv.

Att stiga ur tankeströmmen

Skrivet den Apr 10, 2010 i Satsang | 2 kommentarer

    — Du har gått igenom mycket. Edgars röst smälte in i tystnaden, tonen som klingade i hans öron, uppfattades och utmynnade i tolkning och förstods.
    — Jag hade inte behövt, eller hur?
    — Du hade möjligheten hela tiden. Den finns där för alla. Varje ögonblick är en möjlighet att träda ur.
    Jord hade trätt ut ur koncepten, ut ur den illusoriska fenomenvärlden. Ut ur den ständiga strömmen av tankar och tid, in i rikedomen och skönheten i ögonblicket. Han hade vaknat upp i nuet; tillåtit det vara där. Tillåtit ögonblicket vara precis så som det är. För det är allt som är, ögonblicket som är rymden i vilken alla koncept och former vecklas ut, viks ut. Han hade stått utanför strömmen och iakttigt, accepterat, underkastat sig vad som hänt. Vad som är.
    En lång tystnad gav rymd åt samtalet. Edgar gav Jord tid att smälta sin upplevelse.
    — Det du träder ur är… historien om dig själv. Idén om självet. Ett själv som bygger på en föreställning om att det är skiljt från allt annat. Det skapar sig en identitet, ett jag, mina tankar, mina rädslor, mina känslor, mina upplevelser. Vi skapar en historia om oss själva i våra huvuden. Allt det är bara tankestrukturer, mentala bilder. Dess existens bygger på separation, så därför skapar det fiender genom att motsätta sig vad som händer, situationer, känslor, genom att säga nej, jag vill ha någonting annat, något mer. Alla behov, alla drömmar och rädslor mynnar i grunden ut i ett sökande efter oss själva, en förhoppning om att nästa ögonblick kommer bära med sig tillfredsställelse, göra dem hela, fullkomliga. Något gång i en framtid, historien om oss själva kräver ett tidsförlopp för att kunna berättas. Du kan inte finna dig själv bland koncept och idéer, bland tankar och känslor. Du kan inte finna dig själv i någon framtid. Du kan inte finna dig själv genom att lägga till mer till idén och berättelsen om dig själv.
    Jord tog in varenda ord. De klingade behagfullt i hans närvaro. Det var poesi, han upplevde sanningen i varje stavelse, i varje vibration, orden manifesterade sig för honom och smekte honom. Båten färdades långsamt över sjön. Vattnet kring fören lystes upp av lanternan, speglades i den brutna ytan där båten gled fram. Han lät sina fingertoppar smeka vattnet, dansade med ytan, vätan på fingrarna.
    — Vem är du, bortom form och koncept? Det kan vara skrämmande. Vem är du utan din historia, utan idén om dig själv? Klarar du av att vara en ingen, ingenting? Vågar du överlämna dig till ögonblicket? Du vågade.
    — Det gav upp sig själv.
    — Det kan hända spontant när motståndet mot vad som är utmanas så mycket att det kollapsar, när trycket blir så hårt att man tvingas inse det fruktlösa och galna i att motsätta sig det som händer, inom en och utanför en. Motståndet mot känslor, tankar, situationer som dyker upp är det problematiska, inte känslorna eller tankarna i sig. Plötsligt kan du finna dig stå utanför. Du kan se tankarna och känslorna och situationerna, utan att vara fångad i dem.
    Orden räckte inte till för att förklara, men Jord förstod.
    Vattnet.
    Rymden.
    — Motståndet mot vad som är är ett omedvetet tillstånd, där du reagerar på alla former som uppstår. Ser du igenom dem, ställer du dig utanför dem och bara upplever, som det är, utan att göra motstånd.. Så snart du accepterar nuet, tillåter allt som händer att hända, det som ändå oundvikligen händer… det är då koncepten börjar luckras upp och närvaron skiner igenom. I detta tillstånd av överlämnande, ser du form manifesteras och låter dig omslutas av skådespelet, leken. Du ser formerna, koncepten, men behöver inte reagera på dem.
    Närvaron.
    Tystnaden.
    Stillheten.
    En ö närmade sig i fjärran. Den växte sig långsamt större, men verkade ändå liten i relation till den enorma sjön.
    — De gjorde motstånd. Mörket kom från Rotvärld, från deras egna gemensamma omedvetna domäner. Men de behövde komma ut i fenomenvärlden för att få fäste. Invånarnas kollektiva motstånd mot vad de upplevde, deras tankar, känslor, vad som hände dem… det var ett ständigt nej till livet. Formvärlden växte sig så stark, de identiferade sig så starkt med den… att illusionen slukade dem helt. Illusionen, mörkret, agerade ut genom människorna, genom motstånd till livet.
    — Rädsla är den största illusionen.
    — Precis. De var så fast i koncepten, i idén om sig själva. De reagerade på allt, gjorde motstånd mot det, ville alltid ha något annat, de sökte frälsningen i nästa ögonblick, utan att reflektera över vad de gjorde. De blev rädda för allt, varje stråle medvetande som trängde igenom täpptes igen, ersattes med mörker…
    Båten gled in mot ön, en liten rund, ö, i det väldiga svarta havet, en ö omgiven av mörker så tungt att trycket tränger in genom formvärlden och ger uttryck åt en känsloreaktion, en liten ilning av rädsla. Han kände den. Njöt av dess skönhet.
    På ön stod varelser. Svarta, flyktiga skuggor, tätt ihopträngda. De stod alldeles stilla. De var frånvarande, verkade inte ta notis av att han var där.
    Båten gled sakta in mot ön, obönhörligen närmare det mörka, som pulserar, växer sig större.
    Båten landade mjukt mot stranden. Jord satt kvar. Kände mörkret sträcka sig mot honom, omsluta honom.
    — Jag kan inte ta dig längre. Härifrån får du gå själv.
    — Tack, sa Jord och klev ur båten utan att vända sig om. Någonstans i periferin upplevde han hur Edgar sköt iväg med åran och gled ut på det väldiga havet, försvann med ljuset och det enda som bröt tomrummet.

Ansvar, ärlighet och acceptans. Svårare är det inte.

Skrivet den Aug 25, 2009 i Kärlek & Pepp! | 3 kommentarer

En av de viktigaste aspekterna på att leva i lycka är ansvar. Att ta ansvar för alla sina handlingar. Alla sina tankar och känslor.

Tar du fullkomligt ansvar finns ingenting att skylla på. Du kan inte gömma dig bakom offerroller, se dig som ett offer för omständigheterna. Allt du upplever har du orsakat själv. Din livssituation är resultat av ditt handlande, ditt agerande.

Sådant ansvar innebär en likaledes stark makt att handla. Vad du än har skapat kan du förändra. Livet är föränderligt, kastar dig in i snabba vändningar; en enda liten vink från världen kan kasta allt i nya banor. Då är acceptans det viktigaste. Låt det hända. Utan att känna dig styrd och att du är bortom kontroll. Kontroll har du aldrig, det är bara en slags illusion för att göra världen greppbar. Vad som helst kan hända när som helst; ingenting är omöjligt, bara på sin höjd otroligt osannolikt. Men känslan av kontroll är viktig, att det är du som styr dina göranden och din riktning i världen. Det skapar en samhörighet till världen; lär dig samarbeta med den.

I relationer är ansvar lika viktigt som öppenhet och ärlighet. Undanhåll aldrig något. Ljug aldrig. Genomskåda egospelet; egot räds kärleken. Försök inte ta ”snabba poäng” eller finna hållhakar mot din älskade. Det är ingen tävling i roller där någon kan vinna. Spelet tär kärleken.

Många parrelationer genomgår perioder av maktkamper. Båda vill få sina behov tillgodosedda av den andre. Förlitar sitt välmående på sin partner. Det blir som en tyst överenskommelse att lägga över ansvaret för sitt välmående på den andre. En överenskommelse som aldrig kan fungera i längden; ingen annan kan utveckla dig, ingen annan kan lösa dina problem. Det är bara du. Samma gäller den som står dig nära. I djupa relationer är ansvar ett viktigt fundament, ty du blir så sårbar. Det är lätt att vilja bli av med gamla betingelser som kommer upp till ytan; att börja projicera på sin partner. Gör det inte. Ta ansvar för allt. Fullkomligt ansvar. Kommunicera vad du känner. Våga prata om allt. Våga öppnar er fullständigt och blotta era själar för varandra. Bara så kan kärleken växa. Har du känt ren intensiv kärlek, bortom habegär, murar eller rädslor?

Det är kärleken vi alla bär inom oss, som finns där inne och väntar på att få komma ut. Bara genom att vara i balans kan vi sprida kärleken ut i världen.

Balans når vi genom att inte skapa oss onödiga problem. Att tänka och känna innan vi handlar, innan vi talar; genomskåda egots impulser. Genom ärlighet slipper vi minnas tusen smålögner. Bara med ärlighet kan vi släppa på fasaderna vi byggt upp. Ärlighet bjuder oss möta varandras själar på verbal nivå.

Genom att ta ansvar för ditt liv ger du dig själv makt över det. Ser du dig som ett offer för omständigheter eller för livet ger du bort makten. Du ger bort din kraft. Gör inte det. Lev ut energin och känn vilken otrolig kraft som sprudlar där inne. Använd all din styrka åt att styra ditt liv åt det håll du vill. Ha en intention, en riktning, en plan. Må vara tusen saker eller ett fast mål i livet. Om det förändras, låt det förändras. Acceptera och le. Var närvarande, känn varje vibration pirra som gåshud när du flyter med i livets strömmar. Skratta ofta. Le ofta. Kramas med människor du tycker om. Våga dig på närhet med nya själar. Blotta dig för livets skönhet. Den finns överallt!

Andas.
Älska.
Dansa.
Le.

Svårare än så är det inte.

? ansvar, ärlighet, acceptans, realtioner, kärlek, ego

Det är okej

Skrivet den Maj 12, 2009 i Resliv | 5 kommentarer

När jag vaccinerade mig inför min första resa till Sydostasien för några år sedan fick jag en lång rad förhållningsregler av läkaren. Jag tror faktiskt det var flera A4-papper fulla.

Ät inte skalad frukt eller råa grönsaker, för de kan ha sköljts i vatten. Drick inte drycker med is i av samma anledning. Stoppa inte in händerna i håligheter(!). Var inte ute för länge i solen. Skydda dig med täckande kläder och använd myggmedel innehållande DEET. Använd impregnerat myggnät när du sover. Ät inte på rummet, för det kan locka till sig smådjur. Gå inte barfota. Sitt inte under kokospalmer.Ta inte emot mat eller dryck från främlingar, hur trevliga de än verkar vara. Och vad du än gör, hyr absolut inte moped eller motorcykel.

Skulle man följa alla förhållningsregler skulle man få sitta på sitt dyra luftkonditionerade hotellrum på någon biobombad turistort och spendera tjugo minuter om dagen på stranden, insmord i SPF 120-sunblock. Och äta den lokala maten är det ingen fråga om. Hotellrestauranten är det enda som kanske är säkert.

Jag vet inte hur du ser det, me jag tycker det verkar ganska trist. Jag undrar om läkaren som skrivit de där papprena någonsin varit på resa?

Jag bröt nog mot alla förhållningsregler den resan. Varenda en. Jag köpte färdigskalad frukt. Jag drack vatten från vattendrag i djungeln. Jag åt kakor i sängen. Jag gick barfota. Sov utan myggnät. Jag spenderade flera månader på motorcykel bland norra Thailands berg. Jag valde att utmana ödet istället för att förgifta min kropp med malariaprofylax. Bjöd någon in mig att äta med dem tog jag tacksamt emot erbjudandet. Jag liftade på bilflak på motorvägen. Jag bodde på en strand, spenderade hela dagarna i den gassande solen. Sövdes gott till vågornas stilla brus. Ja, jag stoppade till och med in händerna i håligheter. (Klättrar man har man inte så mycket val om man vill upp.)

Jag blev magsjuk några gånger. Jag sprang in i ormar, eller var ögonblick från kokosnötsregn. Jag voltade med motorcykeln och hamnade på sjukhus. Jag blev solbränd, skadade mig, blev myggbiten.

Men det är okej.

Allt går över. De flesta sjukdomar varar bara några dagar. Sår läker. Magar återhämtar sig. Några veckor efter min sjukhusupplevelse var jag återställd igen. Nacken gör sig fortarande påmind om olyckan ibland, men det är okej. Jag skulle aldrig för något i världen byta ut mina månader på hjul mot en lite mindre stel nacke och ett ärr på hakan mindre.

Om man genomlider livet utan att våga ta risker blir det ett väldigt lågmält och trist liv. Det är när man går bortom de upptrampade stigarna man kan upptäcka nya saker. Få nya perspektiv.

Ta inte livet så allvarligt. Vad är det för mening med att försöka överleva så länge som möjligt, om man inte lever under tiden? Du dör inte av skavsår, myggbett; denguefeber eller malaria. Du dör inte ens av att bli rånad på allt man äger. Eller av att ta sociala risker. Att göra bort sig, bli avvisad, bli utskrattad. Det är okej.

Varje upplevelse gör dig en upplevelse rikare. Och det är rikedom långt bortom vad pengar och trygghet kan erbjuda dig. För varje rädsla du möter växer du. För varje nederlag blir du starkare. Och för varje gång du struntar i en vaccinationsläkares reseråd, lovar jag dig att ditt liv blir roligare.