Momo Jord

I ett ögonblick av insikt såg jag hur mycket jag begränsat mig i många år. Varit rädd för att satsa, eller för att “lyckas” snarare. Jag har alltid haft tusen små projekt på gång, men aldrig drivit någonting längre än till vänskaplig hobbynivå.

Det har inte riktigt funnits i min föreställningsvärld att skapa något stort. Har jag varit rädd för att misslyckas? Om det är så, kan vi se på det ur det här perspektivet. Allt jag äger kan värderas till.. tja, jag lever sedan några år tillbaka i en trettiolitersväska. Min ipod är den dyraste prylen jag äger. Jag har ingen lägenhet, ingen bil, inga räkningar eller utgifter. Jag är redan skuldsatt upp över öronen efter fyra års högskolestudier.

Räknat i materiella tillgångar är jag redan på botten, alltså. Skulle jag förlora allt är det inte mer än att det går att jobba ihop på några veckor. Och jag är inte direkt typen som behöver något. (Jag känner mig emellertid otroligt mycket rikare än många lönearbetare med “materiell trygghet”. Inte minst för att jag vet att jag klarar mig utan någonting alls. Och på något sätt saknar jag aldrig pengar. De kommer till mig när jag behöver dem. Som om universum samarbetar bara man släpper taget och följer med i flowet.. känner ni igen det där?)

Jag har alltså ingenting att förlora.

Nu är det alltså dags att vidga mina vyer. Jag ska inte trycka upp mina böcker i några hundra ex och sprida till mina närmaste — jag ska skriva böcker som förändrar människors liv och se till att den sprids till de som behöver läsa den.

Jag ska inte trycka upp en handfull tröjor och sälja til vänner. Jag ska starta ett klädmärke och samarbeta med alla sjukt skillade designers som finns omkring mig.

Jag ska inte nöja mig med att massera min närmaste bekantskapskrets utan någon direkt vinst. Jag är bättre än så. Det är ingen slump att de allra flesta jag masserar blir återkommande kunder. Jag kan hjälpa människor — och jag kan leva på det.

Jag ska bygga upp ett sätt att leva som låter mig spendera somrarna i Sverige och resten av tiden i något varmare och soligare land. Precis som jag gör nu alltså, men under mer strukturerade och produktiva former. Jag kan leva på min kreativitet och talang och jag vet att jag kan skapa storverk.

Det enda som begränsar vad som är möjligt är du själv. Lyssna inte på pessimisterna som säger att det inte går. Det är klart det går! Leva inte deras krossade drömmar. Lev dina egna!

Har du en plan — genomför den! Våga tänka större än du någonsin tänkt. Sikta tio gånger högre än vad som är tryggt och bekvämt. Du kan!

Hellre riskera falla från himlen än att inte våga hoppa ned från trotoarkanten. Och under resans gång kanske du lär dig flyga. Vi är kapabla till så otroligt mycket mer än vi tror — tro ännu mer!

Nu vill jag ha er hjälp!

Som jag tidigare hintat om skriver jag en ny bok. Om hur man lever ett lyckligt och kärleksfullt liv. Istället för att gömma mig i ett hörn och skriva tänkte jag ta hjälp av bloggen. Med jämna mellanrum kommer jag publicera små texter, utkast till kapitel. Antingen bara vackra saker, eller med tankegångar jag vill diskutera. Och er uppgift är att läsa och reagera. Är det jag skriver vettigt? Är tankegångarna för långt borta? Håller de? Varför? Varför inte?

Ge mig respons. Låt oss tillsammans lära människor hur man blir lycklig!

Då börjar vi.

Vi blev aldrig utkastade ur paradiset. Vi vandrar på samma mark, skördar samma frukter. Ingen ondsint gud har straffat oss för att vi inte lydde hans vilja.

Men vi åt äpplet av kunskapens träd, och vi glömde bort paradiset vi levde i. Från att bara njuta allt livet bjöd började vi intellektualisera, konceptivisera och söka mera. Tanken föddes, och med den konstruktioner som tid.

Vi försköt oss själva från lustgården för att vi inte längre visste hur man skulle leva i den. Vi började sträva mot något bortom, något vi inte redan hade. Inte av girighet men av kunskapstörst. Vi ville veta, definiera. Vi skapade mentala konstruktioner av objekt i våra sinnen och lade mer fokus på dessa än objektet i sig. Världen blev abstrakt, något att mäta, förstå och tämja.

Ur det nya sättet att se världen tappade vi bort den gudomliga dimensionen. Världen blev en plats att överleva i. Tusen viljor, inte längre bara en, blev tvungna att samsas. Eller kriga. Jag-medvetande föddes och tog gudsmedvetandets plats. Vi började se oss som individer, åtskiljda från allt annat. Denna illusion om åtskillnad som gör att man kan utföra vilka grymheter som helst.

Vi blev inte utkastade ur paradiset. Vi tappade bara bort det.

♥

Det finns en alkemistisk symbol för transformation. En vit cirkel, en svart cirkel och en vit cirkel med en svart prick i mitten. Symbolen visar hur all utveckling sker i stadier. Först är allt ljus och bra. Sedan uppstår något motstånd, mörker. Slutligen tar man sig igenom mörkret och integerar de båda aspekterna. Något nytt och mer fullkmoligt har växt fram. Sedan kan processen börja om igen. Det är samma princip som Hegels begrepp om tes – antites – syntes. Eller som paradigmskiften inom vetenskap. När en teori inte längre håller för att för mycket säger emot den, måste man släppa de gamla förställningarna så att något nytt kan växa fram. Samhällsutveckling genom revolutioner är ytterligare exempel på denna princip.

På samma sätt tror jag det är med människan och kunskapens träd.

Vi offrade paradiset för kunskapen, närvaron för att utveckla intellektet. Och med det följde egot. Det är en period av transformation, av mörker och motstånd. Känslan av splittring och frånvaron av den gudomliga dimensionen är påtaglig i vår värld idag. Men det var ett nödvändigt steg i evolutionen. Nu kan vi finna vår väg tillbaka till paradiset, med större sinnen och rikare världar. Det fanns en potential att expandera våra världar. Kunskapens äpple väntade på oss. Det var tvunget att ske. När vi träder in i paradiset igen, när vi gått bortom intellektet och egots bojor, gör vi det med en ny medvetenhet och närvaro.

Vi kan träda in med hela anden. Så oändligt mycket rikare och visare än innan. Vi kan återförenas med Gud, i medvetenhet och kärlek.

I den kristna tradition som dominerat vår kultur sedan medeltiden har vi lärt oss att paradiset är något som väntar oss i framtiden. När vi dött om vi levt gott, eller bara senare, när det här och det här och det här är uppfyllt. Det är ur denna kristna tradition kapitalismen uppstod, om man ska tro Max Weber. Att spara och investera och att sträva efter en belöning i framtiden är helt i den protestantiska andan. Och som barn av det kulturarvet är det något vi bär med oss djupt rotat i våra sinnen. Att paradiset väntar runt hörnet, men inte här. Inte just nu. Någon gång i framtiden, kanske.

Givetvis är det inte så. Paradiset finns tillgängligt för oss här och nu. Det är inte en fysisk plats, åtminstone inte någon som är annorlunda från den du står på precis just nu. Paradiset finns alltid med oss i våra hjärtan. Och nu, bortom läror och dogmer, är vi redo att åter träda in.

Följer du med?

Ju mer man upplevt och integrerat, desto större blir ens värld. Det är det uppvaknanden handlar om. Att plötsligt uppfatta något… bortom.

De vackraste av mina vänner är också de som varit djupast nere i sitt eget mörker. En del så djupt att de varit nära att dö, helt enkelt för att själen inte längre orkat med. De har varit på botten och återvänt.

Sådana människor har något speciellt i blicken. Ett slags sken, ett inre ljus som strålar ut. Jag vet inte om alla kan se det, men jag kan.

Kanske är det tacksamhet. Att leva. Eller kanske ödmjukhet. Har man vandrat genom skärselden och mött sina demonser kan man inte längre döma. Har man sett den fullkomliga desperationen i sig själv så förstår man andras handlingar. Att man kanske inte alltid lyckas handla ur renhjärtad kärlek, men att alla gör så gott de kan.

Alla bär vi ett mörker inom oss. Jag vet inte om det verkligen är så, men ibland får jag en känsla av att man måste möta, konfrontera och integrera mörkret inom sig för att bli fullkomlig. Annars känner man bara en aspekt av sig själv. Den ljusa sidan, den man vill se och vill visa utåt till världen. Konsekvensen av det blir att man blir blind för allt som är dunkelt, hos sig själv och hos andra. Det som är fel. Man kanske har en starkare förställning om hur det ska vara. En föreställning som förvisso i sig orsakar mycket lidande. Man ser bara halva verkligheten.

Nu tror jag jag förstår vad det är jag ser i människors ögon. Helhet.

Om ens inre mörker inte är så starkt och påträngande är det lättare att blunda för det. Eller så är det starkt, men man har utvecklat ett — för att använda Freud — ännu starkare överjag. Kanske ska man vara tacksam om man är en av de som inte kan blunda. Det tvingar en att vakna upp. At se livet med nya ögon. Det är en svår väg, kantad av lidande. Men, som jag sade, de vackraste människorna jag vet är också de som en gång lidit mest. Och de har alla förstått samma sak. Att lidande är något man väljer. De har tagit sig ur sina offerroller och börjat ta ansvar för sina liv. Lidande är något man väljer. Ofta är valet omedvetet. Vill man ta sig ur lidandet måste man alltså bli medveten.

Nu tror jag jag förstår vad jag ser i människors ögon. Medvetenhet.

Alla klarade det inte. Några tog slut på lidandet innan de förstått dess kärna. Andra är kvar i mörkrets grepp och strävar efter att ta sig ur. Vi är alla olika långt gångna på våra vägar. En stor vändpunkt sker när man kastar av sig offerrollens tunga börda och börjar ta ansvar för sitt liv. När man förstår att varje tanke, varje känsla, varje situation har man själv orsakat.

Det är ett oändligt ansvar. Men också en oändlig frihet. Tar man fullt ansvar för sitt liv, är man också fri. Fri att göra vad som helst.

Nu förstår jag vad det är jag ser. Liv.

Från och med idag skall jag le minst en timme om dagen.

Gör det du också!

Jag har ägnat ett gäng universitetsår till psykologistudier. En gång i tiden trodde jag det var en väg till frid. Att studera det mänskliga sinnet, förändra det som tynger oss och därmed bli hela och fullkomliga människor. Stora män (för det är nästan bara män) med så insiktsfulla tankar om vårt inre att det grundar en hel vetenskaplig disciplin — de måste ha något att komma med.

Eller?

Egentligen kan man värdera alla psykologiska teoribildningar, åtminstone de som berör individens inre, utefter en enda måttstock. Leder de till varaktig lycka, frid, inre tillfredsställelse? Levde dess grundare så? För vad är det annars för mening att undersöka vårt inre, om inte för att förstå oss själva och skapa oss bättre liv?

Freud, den stora anfadern till vår moderna psykologi, fokuserade på neuroser och lidande, skrev böcker om hur kulturen förstör oss genomatt stå i kontrast till vårt mörka djuriska inre som vi ständigt måste vara på vakt mot. Jung? En liten bit på vägen med tanken om det kollektivt omedvetna, men ingen har nog funnit lyckan genom att kalla sig Jungian. Behavioristerna? De sysslade med beteende och manipulation, ville efterlikna den kalla naturvetenskapen och bortsåg egentligen från det mänskliga psyket. Maslow och den humanistiska grenen? De var förvisso också på rätt väg, men ofta genom intellektualiserade teoribildningar, där självförverkligande ses som något slags utopiskt mål.

Jag vet inte om någon utav dem dog med ett leende på sina läppar. Freudianerna för att de bara fokuserade på sjukdom och lidande, men det finns ett mer gemensamt misstag de alla gjorde. Överdrivet intellektualiserande. De fokuserade bara på tanken, precis som alla andra. De var barn av sin tid. Cogito, ergo sum, jag tänker, alltså finns jag, myntade Descartes på 1600-talet. Han likställde alltså sitt varande med tänkande, en devis som hela vårt samhälle är uppbyggt runt. Att tänka är inte att vara — tanken leder oss bort från varandet, från här och nu. Tanken tar oss till det förflutna, till framtiden, men aldrig till här och nu. Ett ögonblick kan inte tänkas, det kan bara upplevas.

Och däri ligger kärnan som psykologin sökt. Här och nu, i ögonblickets närvaro, finns inga problem, inget lidande. Accepterar man situationen och ögonblicket och bara är, då kan ingenting annat än frid finnas. Så snart man börjar identifiera sig med tankar, sätta etiketter på känslor och bedöma dem som bra eller dåliga, då kan lidandets hjul börja snurra, men utan tankar, utan etiketter, i ögonblicket, där finns bara varande.

Tankens kraft är stark, och rätt använd är den ett kraftigt verktyg. Men lär dig ha kontroll över tankarna, låt inte dem kontrollera dig, låt dig inte ryckas iväg av dem. Det är i tankarna man lider för sitt förflutna, i ett slags offermanér. Det är i tankarna man är stressad eller rädd över framtiden. Ett förflutet och en framtid som inte finns — de finns bara i tankarna. Här och nu finns bara… varande. Närvaro. Och med det blir ögonblickets frid tillgängligt. Och det är stort. Här och nu finns inga problem, inget lidande — de skapar sig själva när du inte är närvarande.

Buddha var en av de många som fattade grejen, likväl som många andra kloka människa före och efter honom. Läran är mycket enkel — lär dig stilla ditt sinne och var närvarande varje ögonblick. Iaktta tankar, känslor och impulser, men slukas inte av dem. Lyckan, kärleken, friden finns alltid närvarande här och nu, bara man släpper illusionen om framtid och förflutet — illusionen om att tiden skulle vara linjär, eller att du skulle vara åtskiljd från allting annat.

Så medan psykologer tänker och analyserar och skriver högvis med böcker om det mänskliga sinnet, vänd dig istället mot solen, känn dess strålar värma ditt ansikte och le. Du är precis just här, precis just jnu. det finns ingen annanstans, det finns inget förflutet, det finns ingen framtid. Inte precis just nu. Och här finns lyckan, kärleken och friden. I varje ögonblick. Här och nu. Och nu. Och nu. Och nu.