"nuet"
Det började som ”Vad vet jag egentligen?”
Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.
(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?
Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.
Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…
Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.
Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.
När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?
Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?
Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?
När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.
Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.
Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.
Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.
Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.
I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.
Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.
Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.
Stjärnor, vindar, inget händer. (Höstnatt på taket)
Stjärnorna som flödar ovan oss, det öppna taket som blottar skyarna. Höstvindarna som fångas mellan öppna väggar, New tango orchestras Kievkonsert vars stråkar andras vemod och sverigehöst.
Ingenting händer.
Alla samtal, alla tanka som tänkts och förkastats.
Ingenting händer. Ingenting har någonsin hänt, blåser förbi som vindarna, virvlar ett varv och flyger vidare. Ingen kan säga var vinden är, utan rymd och form dansar världen förbi. Tomrummet i virvelns mitt, där är jag, oberörd av vad som sker. Jag ser tankar, de jag en gång kallade mina, ser dem födas och dör. Ser en annan tanke förkasta den första, den om att något är fel, om och om igen ser jag leken. Tanke föder tanke förkastar tanke. Jag ser tankearbetet dekonstruera sig själv, hur de förlorar sin kraft utan min inblandning. Om jag greppar tag i en tanke blir den sann. Om jag förblir stilla händer ingenting alls.
Tankar genomskådar tankar. Jag är inte där.
Känslor upplöses i ett moln när de inte finner något att greppa tag i. Jag ser dem, kan namnge dem. Känslor är också bara en sorts tanke, utan ord men som konceptualiseras och ges mening. Utan tankar är känslor ingenting, upplevelse. Känslor behöver inte genomskådas. Bara tankarna kring dem. Föreställningarna, reaktionerna.
Ur stillheten ses allt.
Det verkar röra sig, men varje ögonblick är nytt. Stilla.
Orörligt.
Hela tiden nytt orörligt.
Jag rör det inte. Det rör sig inte.
Sinnet rör sig, tror det, men jag är inte det, och jag vet att det inte är sant.
Det finns ingenting jag inte är.
Jag är ingenting.
Jag ser impulser till identifikation, men jag är inte i impulsen. Uppstår med en tanke, men drabbas av ljuset innan den når fram till… vaddå?
Ingenting.
Det finns ingen där att identifiera sig med något. Jag är ingenting, inget alls. Stilla, ingenstans. Jag vet allt jag inte är, men jag vet inte vad jag är. Inga ord kan beskriva mig, jag är fri, fri från alla föreställningar om att något är på ett visst sätt. Fri från förbannelsen av identifikation. Jag är inte allt, tvärtom, jag är inget, och inget annat finns.
Allt händer i mig säger dom, men vaddå allt, vad skulle kunna hända? Vad skulle någonsin kunna hända som påverkar mig på något sätt?
Hur kan ingenting påverkas av något? Vad skulle detta något vara, var kommer det ifrån, var är det, bortom koncept och idéer om relativitet? Rum, tid, vaddå, bara idéer i stormen, som skapas ur idén om en storm och någon att vara i den. Det första konceptet som föds är Jag. Först måste rymden skapas, för att något ska uppstå i den.
Ingen tanke kan leva av sig självt. För att den ska få någon kraft måste jag tro på den. Tror jag på den har jag redan skapat idén om ett jag, en rymd.
Jag kan inte längre. Där finns en gammal idé om att jag en gång kunnat, men den är inte min. Jag äger ingen tanke. Ingen tanke äger mig. Jag har helt enkelt inget med dem att göra. De berör mig inte och därför är de kraftlösa.
Det är tyst. Det är stilla.
Inga vindar blåser. Ingenstans kan de blåsa, ingenstans kan de komma från. Ingen rymd finns att blåsa i. Inget finns att föras av vindarna.
Ingenting, ingenting.
Inte det, inte det.
Ingenting alls, inte ens Jag är eller Vem är jag? Inga frågor, inga svar. Inget sökande efter något, inte heller vilande i finnande. Jag har inte funnit något, jag har aldrig förlorat något, jag är varken hel eller halv. Jag är lika skimrande, hägrande som vinden mot min hud eller stenväggen mot min rygg. Där är ingen, inte ens en idé om något. Jag vet vad jag inte är, och det är allt jag en gång tog för givet. Mig själv, jag förstår inte vad det betyder. Jag är här, men jag är inte här. Som en främling vilar jag i vetskapen att inget av det som dansar för min uppmärksamhet är jag. Vinden. Andetagen är där, ljuden, känseln, men utan att göra väsen av sig dansar det förbi, rinner förbi upplevelsen som kan kallas nuet. Jag är här, alltid, men inget annat är.
Lyckan. Här. Nu. Ögonblickets storhet.
Dags att balansera förra inlägget med något alltigenom vackert. Något vackert springer ur allt mörkt. Babylonhelger visar mig hur mycket jag vill sträva efter hälsa och lycka. Även om det ibland kan vara svårt att alltid vara där, vet jag att jag alltid har valet. I slutändan är det alltid du själv som bestämmer hur du uppfattar världen ♥
~
Lycka beror inte på situationer eller omständigheter. ”Om bara…” är alltid en lögn, ett famlande efter lycka i framtiden. Du kan välja att vara lycklig. I varje ögonblick kan du välja. Du kan välja lycka på dödsbädden. Det är aldrig för sent.
Börja nu. Nu är den enda tidpunkt du kan finna lycka i. Nuet är det enda som kan bjuda dig lycka: allt du är, allt omkring dig, allt du känner. Allt kan du möta med frid, se det vackra i det.
Du kan välja hur du upplever allt.
Du kan välja att vara lycklig oavsett vad du upplever.
(Varför skulle du vilja välja att lida?)
Låt inte tankar komma ivägen och störa. Hindras inte av föreställningar om att lycka är svårt, att alla inte kan ha allt, att livet är hårt eller att du inte är värd att vara lycklig. Dessa tankar är egots röst. Egot som räds lycka, för om det inte har något att göra motstånd mot har egot inget att leva för.
Du är värd allt vackert i världen. För du är så strålande vacker! Välj lycka. Lyckan är bara upp till dig. Du känner den bara för din egen skull. För att njutningen i att finnas till är så överväldigande när du släppt taget om negativitetens filter och ser allt det vackra.
När du väljer lyckan.
Alla kännande varelser strävar efter lycka och att undvika lidande sa Buddha.
Du behöver inte sträva.
Du är redan där.
Du kan välja bort lidande. Se impulsen att lida utifrån och se den för just vad den är — en impuls att lida. Impulsen att tycka synd om dig själv, att känna dig orättvist behandlad av världen. Tanken ”varför just jag?”.
Egots tankar.
Tankar ur den del av dig som vill lida. Som finner en njutning i det. Som inte vet något annat sätt att leva. Tankar som när sig på negativiteten de skapar.
Lidande suger energi ur dig. Försätter dig i ett stadie av motstånd.
Motstånd mot vad som är.
Nuet. Det enda som är.
Du behöver inte följa alla impulser som dyker upp.
Du behöver inte lida.
Du kan välja lycka.
Precis just nu.
Välj lycka.
Gör det nu. ♥
