"non-dualism"
Inga vindar blåser.
Jag är inte vinden — jag är rymden i vilken vindarna uppstår.
Jag är inte träden — träden växer inom mig. Formlösa, flyktiga…
Jag är inte lövens sus, inte vindarna, träden eller något skilt från allt detta.
Vindar, men ingen rörelse sker; lövens prasslande är tomt.
Inga vindar, inga träd, inga löv.
Ingen jag som ser på.
Jag är rymden, formlöst oändlig och tidlös evig.
Allt sker inom mig, i den mån jag ger det uppmärksamhet.
Bortom rörelsen, stillhet.
Bortom leken, vila.
Bortom fötterna på jorden, hemma.
Bortom koncept, ingenting.
Inga vindar blåser, inget finns att påverka något.
Vindar berör inte rymd; vågorna berör inte hav.
Bortom ord, bortom frid, bortom lycka och väg.
Bortom medvetande, bortom upplevande, bortom rymden självt.
Bortom, gå bortom, men ingen som går.
Inget bortom att gå. Inget att nå.
Ingen hand som sträcker sig. Inget att förstå.
Inte ett. Inte två.
Inga vindar blåser.
Inget återstår.
Förut fanns massa idéer och planer. Nu vill jag mest vara.♥
Tomhet i möten.
– Vad gör du?
Jag kommer på mig släv med att vanemässigt titta ut mot den framrusande perrongen.
– Tittar efter kontrollanter… Jag är inte säker på om vi plankar eller inte.
Hon ler. Jag ser klarhetens svärd i hennes ögon. Min guru.
– Det gör vi. Vad gör du om kontrollanterna kommer?
– Då skulle jag gå av, antar jag.
– Varför då?
– För att slippa massa onödiga böter?
– Varför då?
Den där blicken. Hugger rakt igenom. Jag tystnar.
– Bakom varje kontrollant finns en människa. Människor vill bli mötta. Konstpaus. Och bakom varje människa finns tomhet. Vågar du möta den tomheten?
Jag brister ut i skratt.
– Vem skulle möta vad?
Skrattat bubblar över i henne med.
– Precis.
♥
Det var då. Vindarna blåste vidare; även i stillheten finns ett flöde. Från tomhetsgrundat guerillaashram i Stockholm via gitarrspelande äppelchaidrickande stillhet utanför Göteborg och rakt ned till kaoset i Malmö och möllevångsfestivalen. Roadtrip i skåneland, balansen mellan storstad och land, stillhet och äventyr.
♥
Vad som än sker är frågan med mig. Den är där, utan ansträngning, utan spontant uppdykande vid varje upplevelse.
Vid varje tanke — vem är det som tänker?
Vid varje känsla — vem känner?
Vid varje upplevelse — vem upplever?
Frågan som en ständig påminnelse om vad som egentligen är riktigt.
Vem?
Hemkomst genom frågor
Nukunu skriver i The True Rebellion om att upplysning sker i två stadier.
Första stadiet är att upptäcka självet, att uppleva det. Efter en sådan upplevse kan egot fortfarande leva kvar, men världen ses annorlunda. Varandet är gränslöst, och du har upplevt det. Upplysningprocessen har påbörjats, beskriver han det som.
I denna process finns två fallgropar. Eftersom du förstått något som inte många förstått riskerar du utveckla ett superego. (Kanske har vi där en förklaring till alla dessa tvivelaktiga ”gurus”?). Eller så faller du ner i tvivel.
Detta stadie av närvaro… upplevelsen av det. Många i min närhet är så nära att några frågor kan hjälpa dem hitta hem.
Vem är du?
Vem är det som känner detta?
Vems är tankarna?
Vem är det som upplever? Vad är det som uplever? (Har den form? Färg?)
Var är du nu?
Vem är du?
En enda fråga kan räcka. Om man går bortom intellektualiserandets cirkelslingervägar som inte leder någonstans. Ställer sig frågan och stannar i den.
Upplysningsprocessens fullkomnande, enligt Nukunu, är att vara självet, att helt gå upp i det gränslösa varandet och därur agera i världen.
Paradoxalt nog finns ingen väg dit. Du är det. Upplevelsen. Det finns inget mer att uppnå. Inget mer att göra eller försöka få ogjort. Ingenting att skjuta upp. Du är här. Nu.
Du är Det.
”Jag är” är bara det oändligas flirt med det ändliga, det formlösas med form. En lek. Du kan fortsätta leka, men obegränsad av separation och koncept.
Upplysningen finns inte; är inget annat än allt som är, precis just nu. Du är oändligheten. Låt dig inte luras av något annat.
Har väl upplevelsen av det ägt rum i medvetandeströmmen, finns ingen återvändo. Du är det
