"närvaro"
Sol, sälar och höstnätter.
Vaknade upp i en säng jag tycker mycket om. Hon försvann tidigt på morgonen, jag låg kvar några timmar till. Det är härligt att bestämma över sina egna tider.
Sol. En sån där härlig septemberdag när löven just börjat gulna. Tog en promenad genom slottsskogen, bland löpare, pensionärer och dagisklasser. Stannade till och tittade på sälarna. Hur de tumlade runt, lekte, simmade på rygg, pussades… hur de njöt av sin existens, i den form och den kropp de är i, i det utrymme de givits, bassängen som ligger nära till hands att kalla ’fängelse’.
Jag kunde inte se något lidande alls. Bara acceptans. Glädjefull lekfullhet över det som är. Oavsett vad. Utan direkt hot finns ingen anledning att vara rädd. Framtiden finns inte. Det förflutna har aldrig varit. Vattnet mot huden, simma på rygg, snurra runt… Tror de det är på riktigt? Jag vet inte. Det är inte så viktigt. Ovillkorligt samarbete med det oundvikliga. Djuren kan det där.
Djuren behöver inte fritas från sin fångenskap. Om någon behöver befrias är det människan. Tankarnas och konceptens börda. Alla illusioner vi kränger på oss och bär med oss. Den där jävla famtiden som förföljer oss var iv än går. Vi går till jobb vi hatar för att vi tror vi måste. Vi dödar vår tid för att vi inte vet hur man lever. Tur att man kan stänga av framför TVn eller döva ångesten med meditation…
Gör dig fri, människa. Simma i vattnet. Dansa i skogen. Återupptäck glädjen i allt som sker. Låt flödet flöda. Sluta med den hemska ovanan att tänka så mycket och följ bara med. Dansa din dans. Människa, lär dig att dansa…
*
Världen är så himla vacker! Det är så häftigt att leva. Att uppleva…
Nätter älskar jag. Stormiga höstnätter, gatlyktsljus som speglar sig i den glänsande asfalten och löven som dansar. Stillheten efter sommarens psykos.
I upplevelsen finns en vila. Om du tillåter dig stanna upp. Bara uppleva. Träd ut ur din egen historia för ett ögonblick. I den rena upplevelsen spelar det ingen roll hur känner dig, vad som händer i dig, eller ens om det finns något ’jag’ eller ej. Det är inte så viktigt. Bara en historia du intalar dig själv är sann. Låt allt vara där. Bara upplev. Bara var.
Försök inte älska ögonblicket. Jaga ingen eufori över att finnas till. Jaga ingenting alls. Klamra dig inte fast vi någon idé om någonting. Låt bara ögonblicket och upplevelsen vara precis så som den är. Låt alla intryck, alla känslor, låt din egen berättelse vara där. Omfamna det. För det är upplevelsen. Det är nu. Det är här.
Det är allt som är.
Därför är det perfekt.
Jag vet inte. Och det är precis som det ska vara. För det är precis som det är.
Livet förde mig till ett litet miniretreat på Englagård. Så många transformationer på samma helg… jag är så tacksam för att ha skådat det.
När det var över och alla åkte hem, satte jag mig på trappan… och visste inte vad som skulle hända härnäst. Om jag skulle åka med någon därifrån eller stanna kvar, eller något helt annat. Inte att jag satt och försökte bestämma mig. Utan… jag visste inte.
Trappan. Blommorna. Människorna. Det lätta regnet som föll.
Närvaron efter att åter ställts frågan: Vem är jag?
Jag misstänkte att antingen skulle jag ta med min väska och gå därifrån. Eller så skulle jag inte göra det.
Så fann jag i ett nu att jag var på väg därifrån. I en bil med ännu en deltagare, på väg.
Tidigare har jag ibland trott mig veta. Haft planer, om så bara för de närmsta dagarna.
Nu och här finns ingen som kan tro sig veta. Hur kan något styras? Allt bara är.
Jag ringde ett samtal, kunde bara sitta och le i telefonen i själen men det räckte. De sista resterna av vad som en gång kunde ha blivit ett missförstånd skingrades. Gick upp i kärleken.
Band släpps där jag inte ens visste att de fanns. Allt frigörs. Allt luckras upp. De som står mig närmast har jag släppt taget om; om deras människogestalter. Bortom illusionen görs ingen åtskillnad och jag vet att ingen separation är där.
Vad jag släpper taget om är den illusoriska verkligheten. Den om att vi är människor, med tankar, känslor, planer, visioner. Allt som var form luckras upp och ur ett lugn… sjäsligt evigt lugn… ser jag allt falla. Det finns människor jag älskar djupt, men jag behöver inte vara nära dem. Det är inte viktigt. De är med mig hela tiden, för jag är dem.
Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.
Jag grät inatt när jag släppte bandet till en av de jag älskar djupast. Tårar av glädje, tacksamhet, kärlek och djup respekt. Under många år har vi visat varandra vägen, strålat ikapp, påmint varandra om ljuset när molnen blivit mörka.
Nu vet jag inte vad som händer. Och det är precis som det ska vara. För det är precis så det är. I ljuset är vi alltid förenade; det är i den mänskliga manifestationen ovissheten ligger. I världen av form, den förgängliga, föränderliga; den man måste låta förändras.
Min resa fortsätter. Jag vet inte var den bär mig. Livet flödar och allt som är är. Och jag låter det vara så.
Vi ses på vägarna, vackra ljusvarelser. <3
Att stiga ur tankeströmmen
— Du har gått igenom mycket. Edgars röst smälte in i tystnaden, tonen som klingade i hans öron, uppfattades och utmynnade i tolkning och förstods.
— Jag hade inte behövt, eller hur?
— Du hade möjligheten hela tiden. Den finns där för alla. Varje ögonblick är en möjlighet att träda ur.
Jord hade trätt ut ur koncepten, ut ur den illusoriska fenomenvärlden. Ut ur den ständiga strömmen av tankar och tid, in i rikedomen och skönheten i ögonblicket. Han hade vaknat upp i nuet; tillåtit det vara där. Tillåtit ögonblicket vara precis så som det är. För det är allt som är, ögonblicket som är rymden i vilken alla koncept och former vecklas ut, viks ut. Han hade stått utanför strömmen och iakttigt, accepterat, underkastat sig vad som hänt. Vad som är.
En lång tystnad gav rymd åt samtalet. Edgar gav Jord tid att smälta sin upplevelse.
— Det du träder ur är… historien om dig själv. Idén om självet. Ett själv som bygger på en föreställning om att det är skiljt från allt annat. Det skapar sig en identitet, ett jag, mina tankar, mina rädslor, mina känslor, mina upplevelser. Vi skapar en historia om oss själva i våra huvuden. Allt det är bara tankestrukturer, mentala bilder. Dess existens bygger på separation, så därför skapar det fiender genom att motsätta sig vad som händer, situationer, känslor, genom att säga nej, jag vill ha någonting annat, något mer. Alla behov, alla drömmar och rädslor mynnar i grunden ut i ett sökande efter oss själva, en förhoppning om att nästa ögonblick kommer bära med sig tillfredsställelse, göra dem hela, fullkomliga. Något gång i en framtid, historien om oss själva kräver ett tidsförlopp för att kunna berättas. Du kan inte finna dig själv bland koncept och idéer, bland tankar och känslor. Du kan inte finna dig själv i någon framtid. Du kan inte finna dig själv genom att lägga till mer till idén och berättelsen om dig själv.
Jord tog in varenda ord. De klingade behagfullt i hans närvaro. Det var poesi, han upplevde sanningen i varje stavelse, i varje vibration, orden manifesterade sig för honom och smekte honom. Båten färdades långsamt över sjön. Vattnet kring fören lystes upp av lanternan, speglades i den brutna ytan där båten gled fram. Han lät sina fingertoppar smeka vattnet, dansade med ytan, vätan på fingrarna.
— Vem är du, bortom form och koncept? Det kan vara skrämmande. Vem är du utan din historia, utan idén om dig själv? Klarar du av att vara en ingen, ingenting? Vågar du överlämna dig till ögonblicket? Du vågade.
— Det gav upp sig själv.
— Det kan hända spontant när motståndet mot vad som är utmanas så mycket att det kollapsar, när trycket blir så hårt att man tvingas inse det fruktlösa och galna i att motsätta sig det som händer, inom en och utanför en. Motståndet mot känslor, tankar, situationer som dyker upp är det problematiska, inte känslorna eller tankarna i sig. Plötsligt kan du finna dig stå utanför. Du kan se tankarna och känslorna och situationerna, utan att vara fångad i dem.
Orden räckte inte till för att förklara, men Jord förstod.
Vattnet.
Rymden.
— Motståndet mot vad som är är ett omedvetet tillstånd, där du reagerar på alla former som uppstår. Ser du igenom dem, ställer du dig utanför dem och bara upplever, som det är, utan att göra motstånd.. Så snart du accepterar nuet, tillåter allt som händer att hända, det som ändå oundvikligen händer… det är då koncepten börjar luckras upp och närvaron skiner igenom. I detta tillstånd av överlämnande, ser du form manifesteras och låter dig omslutas av skådespelet, leken. Du ser formerna, koncepten, men behöver inte reagera på dem.
Närvaron.
Tystnaden.
Stillheten.
En ö närmade sig i fjärran. Den växte sig långsamt större, men verkade ändå liten i relation till den enorma sjön.
— De gjorde motstånd. Mörket kom från Rotvärld, från deras egna gemensamma omedvetna domäner. Men de behövde komma ut i fenomenvärlden för att få fäste. Invånarnas kollektiva motstånd mot vad de upplevde, deras tankar, känslor, vad som hände dem… det var ett ständigt nej till livet. Formvärlden växte sig så stark, de identiferade sig så starkt med den… att illusionen slukade dem helt. Illusionen, mörkret, agerade ut genom människorna, genom motstånd till livet.
— Rädsla är den största illusionen.
— Precis. De var så fast i koncepten, i idén om sig själva. De reagerade på allt, gjorde motstånd mot det, ville alltid ha något annat, de sökte frälsningen i nästa ögonblick, utan att reflektera över vad de gjorde. De blev rädda för allt, varje stråle medvetande som trängde igenom täpptes igen, ersattes med mörker…
Båten gled in mot ön, en liten rund, ö, i det väldiga svarta havet, en ö omgiven av mörker så tungt att trycket tränger in genom formvärlden och ger uttryck åt en känsloreaktion, en liten ilning av rädsla. Han kände den. Njöt av dess skönhet.
På ön stod varelser. Svarta, flyktiga skuggor, tätt ihopträngda. De stod alldeles stilla. De var frånvarande, verkade inte ta notis av att han var där.
Båten gled sakta in mot ön, obönhörligen närmare det mörka, som pulserar, växer sig större.
Båten landade mjukt mot stranden. Jord satt kvar. Kände mörkret sträcka sig mot honom, omsluta honom.
— Jag kan inte ta dig längre. Härifrån får du gå själv.
— Tack, sa Jord och klev ur båten utan att vända sig om. Någonstans i periferin upplevde han hur Edgar sköt iväg med åran och gled ut på det väldiga havet, försvann med ljuset och det enda som bröt tomrummet.
Mooji
Ord som går rakt in i själen. Ännu en som förstått. Och minns att orden egentligen inte är så viktiga. Alls.
Att minnas det viktiga och att lyssna på tomheten
Sedan jag kom till Sverige har jag gått på högvarv. Dygnet runt har mitt sinne varit ockuperat med jobb. Starta företag, dra igång massageverksamheten, bygga 12(!) websidor, få ordning på mitt rum/kontor/massagerum, skriva min roman som ju faktiskt är min heltidssysselsättning, starta raw food-butiken…
Dygnet runt. På riktigt alltså. Jag hann till och med dra på mig sömnproblem för att sinnet snurrade så snabbt. Jag glömde bort att meditera. Jag glömde bort att andas.
Jag tappade bort vad som var viktigt. Igår hittade jag det igen, genom några kloka ord från Miri som var i samma situation och jobbstrejkade. Det klokaste man kan göra när själen säger till.
Jag hittade det igen.
Solen. Andetagen. Här. Nu.
Allt annat är sekundärt. Det är så lätt at lura sig att något är viktigt. ATt något måste göras, för att uppnå något. I framtiden. När det enda som är viktigyt är glädjen och friden i ögonblicket. Precis just nu.
Jag stängde av datorn. Gick ut i solen. Nu sitter jag på ett fallet träd vid en bäck som bildats av den smältande snön. Vårfåglar har börjat kvittra, fjolårslöven ligger kvar som ett täcke över marken. Änggårdsbergen. Göteborgs oas och min granne. Min livlina tillbaka till Modern.
Närvaron. Vinden. Förnimmelserna.
Det finns ingen anledning att stressa. Allt sker när det ska ske. Ett pressat sinne fullt av tankar skapar inte konst. För mig är livet ett storverk, ständigt pågående, växande, formbart.
Här och nu.
Ta en paus. Gör vad själen behöver en stund, inte vad ditt sinne tror sig behöva av rädsla för en potentiell framtid. Gör vad som behövs, men låt det ske av sig själv. Allt är i sin ordning, om du bara låter livet flöda och ha sin naturliga sång.
Allt är precis som det ska, om du bara släpper taget, släpper illusionen om kontroll. Närvaron finns där. Hela tiden. Om du bra stannar upp i den. Ge dig själv den gåvan. För din egen skull. För världens.
Här och nu. Här och nu. Här och nu.
Färgerna. Formerna. Ljuden.
Skönheten i ögonblickets storhet.
Ikväll låter jag lilla flickan Momo i Michael Endes roman illustrera närvaron. Hon är min idol, så ni kommer få höra mer om henne snart.
Många kvällar, när alla hennes vänner gått hem igen, satt hon både länge och väl alldeles ensam i den gamla teaterns stora stenrundel, medan den stjärngnistrande himlen välvde sig över henne, och lyssnade helt enkelt på den stora stillheten.
Då kunde det kännas som hon satt i ett väldigt öra, som lyssnde upp mot stjärnorna. Och det var som hon hörde en stilla men ändå väldig musik, som på ett sällsamt sätt gick rakt i henne hjärta.
Sådana nätter hade hon alltid särskilt trevliga drömmar.
