"möten"
Tomhet i möten.
– Vad gör du?
Jag kommer på mig släv med att vanemässigt titta ut mot den framrusande perrongen.
– Tittar efter kontrollanter… Jag är inte säker på om vi plankar eller inte.
Hon ler. Jag ser klarhetens svärd i hennes ögon. Min guru.
– Det gör vi. Vad gör du om kontrollanterna kommer?
– Då skulle jag gå av, antar jag.
– Varför då?
– För att slippa massa onödiga böter?
– Varför då?
Den där blicken. Hugger rakt igenom. Jag tystnar.
– Bakom varje kontrollant finns en människa. Människor vill bli mötta. Konstpaus. Och bakom varje människa finns tomhet. Vågar du möta den tomheten?
Jag brister ut i skratt.
– Vem skulle möta vad?
Skrattat bubblar över i henne med.
– Precis.
♥
Det var då. Vindarna blåste vidare; även i stillheten finns ett flöde. Från tomhetsgrundat guerillaashram i Stockholm via gitarrspelande äppelchaidrickande stillhet utanför Göteborg och rakt ned till kaoset i Malmö och möllevångsfestivalen. Roadtrip i skåneland, balansen mellan storstad och land, stillhet och äventyr.
♥
Vad som än sker är frågan med mig. Den är där, utan ansträngning, utan spontant uppdykande vid varje upplevelse.
Vid varje tanke — vem är det som tänker?
Vid varje känsla — vem känner?
Vid varje upplevelse — vem upplever?
Frågan som en ständig påminnelse om vad som egentligen är riktigt.
Vem?
Konsten att leva är att dö med ett leende på sina läppar.
En kär vän skrev brev till mig idag. Det handlade om att följa sina drommar, om modet att gå den väg man måste, även om det innebar att ge upp allting man byggt upp. Att avstå från allting omkring sig, och kasta sig ut i nagot okänt, driven av en brinnande inre längtan. Längtan att växa som människa, låta alla aspekter av sin person att få leva ut.
Nya miljöer innebär nya utmaningar, nya rädslor att möta och bemästra. Gamla ingrodda beteendemonster belyses ur nya perspektiv. Varje ny situation innebär en möjlighet att ga emot de bekväma men hämmande slentrianmassiga sätt att handla. Varje situation är förvisso ny, oavesett om man är på resande fot eller ej, men situationen bilr invana likväl som beteendet. Välkända situationer blir möten mellan människors framvuxna och inlärda roller.
I nya miljöer, med nya människor, kan man lägga av sig sitt förflutans tunga börda, och i varje ogonblick tillåta sig att förvandlas Djupa möten ger en bestående känsla av kärlek och gemenskap; flyktiga möten bjuder möjligheter att agera radikalt annorlunda från det man lärt sig fungerar. Utan förflutet finns det inget som begränsar en; utan framtid finns ingenting att förlora!
Lek med identiteter, med tankar och känslor. Känn, känn efter hur det påverkar dig. Se vad som fungerar eller inte. Det är okej att misslyckas, att göra fel. Det är lika viktigt for läroprocessen som att lyckas. Och vi är här för att lära, aight?
Det är motgångarna som peppar till framgång. Det är bara genom att möta motstånd och besegra det man utvecklas. Allting definieras utifrån – skapas av – sin motsats. Och båda aspekterna behövs; motstånd och genombrott; materiell trygghet och frihet från ting; kärlek och uppgivenhet. Dynamiken är vad som för oss framat.
Ibland behöver man sitta still, samla på sig, landa. Ibland behöver man ge upp allt, släppa taget, bränna alla broar och se var ögonen landar när elden falnat och ögonen vant sig vid mörkret. Där det först bara var ett kompakt mörker, framträder sakta en ny värld. Först färger, sedan konturer och slutligen detaljer. Och du är lika nyfödd som världen du föds in till. En värld som formar och kan formas. En värld dar allt ar möjligt, ty inga regler har ännu hunnit skapas.En värld av brinnande lidelse, där varje ögonblick, av gladje, skratt, fortvivlan, extas, karlek, utmattning… där varje ögonblick har ett mål, är en strävan att uppfylla sina drömmar.
Livet bjuder så mycket skönhet. Se den. Andas den. Känn den.
Att inte leva fullt ut, att inte göra allt som star i sin makt for att undanröja alla hinder som står i vägen för att leva ett fullkomligt och lyckligt liv, är att inte visa tacksamhet for alltings storhet.
Konsten att leva är att dö med ett leende på sina läppar.
*
Med dessa ord inviger jag denna blogg. Eller resedagbok kanske. Jag må vara på resande fot, men säg, är vi inte alla det? Varje dag är ett nytt äventyr, vilken värld man än väljer att leva i
Välkomna till min värld.
