"mörker"
En del dagar…
Vissa dagar är lite svårare än andra. Det behöver inte vara av någon speciell anledning. Man bara vaknar upp och märker att tankarna snurrar extra fort, eller att anden är trött och man har en konstig känsla i kroppen.
Sådana dagar bör man vila, göra ingenting. Inte prestera någonting. Det man skapar bör ske med ett gott sinne, eftersom man för över sina energier i allt man gör.
Är du lycklig nog att helt kunna bestämma över din egen tid, ta en ledig dag. Om du arbetar eller går i skolan är det helt okej att skolka en dag. Det är ju för att vila upp själen.
Gör dessa dagar till medvetna, fridfulla dagar. Utför varje handling med full närvaro. När du går — gå. När du äter — ät. Ingenting annat.
Spendera gärna dagen i naturen. Ingenting är så helande som träd och ängar och bäckar. För att itne tala om tystnad och frisk luft. Skogen sjuder av liv och delar gärna med sig av sin energi.
Sätt dig under ett träd. Bara sitt. Sysselsätt dig inte med någonting. Känn trädets livsenergi genom strammen. Låt den sprida sig in i din kropp.
Le. Andas och le. Hur falskt leendet än känns de första ögonblicken så hjälper det. Kroppen förknippar dessa muskelrörelser med lycka och gör dig på bättre humör. Snart blir leendet spontant och äkta.
Känn dina andetag. Känn moder jords andetag. Andas tillsammans.
Naturen är oöverträfflig för att återhämta sig. Speciellt om du bor i en stad med magnetfält och avgaser och trafikbuller är det viktigt att känna kontakten med jorden ibland.
De dagar när livet är tungt är viktiga dagar. De får oss att minnas våra behov. Att vi är människor och inte bara prestationsmaskiner. De bjuder in oss att lyssna på oss själva, och att börja en helandets resa. Var tacksam. Använd dem väl.
Paradiset finns överallt. (Men på vissa platser skiner det igenom klarare än på andra.)
Nu vill jag ha er hjälp!
Som jag tidigare hintat om skriver jag en ny bok. Om hur man lever ett lyckligt och kärleksfullt liv. Istället för att gömma mig i ett hörn och skriva tänkte jag ta hjälp av bloggen. Med jämna mellanrum kommer jag publicera små texter, utkast till kapitel. Antingen bara vackra saker, eller med tankegångar jag vill diskutera. Och er uppgift är att läsa och reagera. Är det jag skriver vettigt? Är tankegångarna för långt borta? Håller de? Varför? Varför inte?
Ge mig respons. Låt oss tillsammans lära människor hur man blir lycklig!
Då börjar vi.
Vi blev aldrig utkastade ur paradiset. Vi vandrar på samma mark, skördar samma frukter. Ingen ondsint gud har straffat oss för att vi inte lydde hans vilja.
Men vi åt äpplet av kunskapens träd, och vi glömde bort paradiset vi levde i. Från att bara njuta allt livet bjöd började vi intellektualisera, konceptivisera och söka mera. Tanken föddes, och med den konstruktioner som tid.
Vi försköt oss själva från lustgården för att vi inte längre visste hur man skulle leva i den. Vi började sträva mot något bortom, något vi inte redan hade. Inte av girighet men av kunskapstörst. Vi ville veta, definiera. Vi skapade mentala konstruktioner av objekt i våra sinnen och lade mer fokus på dessa än objektet i sig. Världen blev abstrakt, något att mäta, förstå och tämja.
Ur det nya sättet att se världen tappade vi bort den gudomliga dimensionen. Världen blev en plats att överleva i. Tusen viljor, inte längre bara en, blev tvungna att samsas. Eller kriga. Jag-medvetande föddes och tog gudsmedvetandets plats. Vi började se oss som individer, åtskiljda från allt annat. Denna illusion om åtskillnad som gör att man kan utföra vilka grymheter som helst.
Vi blev inte utkastade ur paradiset. Vi tappade bara bort det.
♥
Det finns en alkemistisk symbol för transformation. En vit cirkel, en svart cirkel och en vit cirkel med en svart prick i mitten. Symbolen visar hur all utveckling sker i stadier. Först är allt ljus och bra. Sedan uppstår något motstånd, mörker. Slutligen tar man sig igenom mörkret och integerar de båda aspekterna. Något nytt och mer fullkmoligt har växt fram. Sedan kan processen börja om igen. Det är samma princip som Hegels begrepp om tes – antites – syntes. Eller som paradigmskiften inom vetenskap. När en teori inte längre håller för att för mycket säger emot den, måste man släppa de gamla förställningarna så att något nytt kan växa fram. Samhällsutveckling genom revolutioner är ytterligare exempel på denna princip.
På samma sätt tror jag det är med människan och kunskapens träd.
Vi offrade paradiset för kunskapen, närvaron för att utveckla intellektet. Och med det följde egot. Det är en period av transformation, av mörker och motstånd. Känslan av splittring och frånvaron av den gudomliga dimensionen är påtaglig i vår värld idag. Men det var ett nödvändigt steg i evolutionen. Nu kan vi finna vår väg tillbaka till paradiset, med större sinnen och rikare världar. Det fanns en potential att expandera våra världar. Kunskapens äpple väntade på oss. Det var tvunget att ske. När vi träder in i paradiset igen, när vi gått bortom intellektet och egots bojor, gör vi det med en ny medvetenhet och närvaro.
Vi kan träda in med hela anden. Så oändligt mycket rikare och visare än innan. Vi kan återförenas med Gud, i medvetenhet och kärlek.
I den kristna tradition som dominerat vår kultur sedan medeltiden har vi lärt oss att paradiset är något som väntar oss i framtiden. När vi dött om vi levt gott, eller bara senare, när det här och det här och det här är uppfyllt. Det är ur denna kristna tradition kapitalismen uppstod, om man ska tro Max Weber. Att spara och investera och att sträva efter en belöning i framtiden är helt i den protestantiska andan. Och som barn av det kulturarvet är det något vi bär med oss djupt rotat i våra sinnen. Att paradiset väntar runt hörnet, men inte här. Inte just nu. Någon gång i framtiden, kanske.
Givetvis är det inte så. Paradiset finns tillgängligt för oss här och nu. Det är inte en fysisk plats, åtminstone inte någon som är annorlunda från den du står på precis just nu. Paradiset finns alltid med oss i våra hjärtan. Och nu, bortom läror och dogmer, är vi redo att åter träda in.
Följer du med?
Konsten att leva är att dö med ett leende på sina läppar.
En kär vän skrev brev till mig idag. Det handlade om att följa sina drommar, om modet att gå den väg man måste, även om det innebar att ge upp allting man byggt upp. Att avstå från allting omkring sig, och kasta sig ut i nagot okänt, driven av en brinnande inre längtan. Längtan att växa som människa, låta alla aspekter av sin person att få leva ut.
Nya miljöer innebär nya utmaningar, nya rädslor att möta och bemästra. Gamla ingrodda beteendemonster belyses ur nya perspektiv. Varje ny situation innebär en möjlighet att ga emot de bekväma men hämmande slentrianmassiga sätt att handla. Varje situation är förvisso ny, oavesett om man är på resande fot eller ej, men situationen bilr invana likväl som beteendet. Välkända situationer blir möten mellan människors framvuxna och inlärda roller.
I nya miljöer, med nya människor, kan man lägga av sig sitt förflutans tunga börda, och i varje ogonblick tillåta sig att förvandlas Djupa möten ger en bestående känsla av kärlek och gemenskap; flyktiga möten bjuder möjligheter att agera radikalt annorlunda från det man lärt sig fungerar. Utan förflutet finns det inget som begränsar en; utan framtid finns ingenting att förlora!
Lek med identiteter, med tankar och känslor. Känn, känn efter hur det påverkar dig. Se vad som fungerar eller inte. Det är okej att misslyckas, att göra fel. Det är lika viktigt for läroprocessen som att lyckas. Och vi är här för att lära, aight?
Det är motgångarna som peppar till framgång. Det är bara genom att möta motstånd och besegra det man utvecklas. Allting definieras utifrån – skapas av – sin motsats. Och båda aspekterna behövs; motstånd och genombrott; materiell trygghet och frihet från ting; kärlek och uppgivenhet. Dynamiken är vad som för oss framat.
Ibland behöver man sitta still, samla på sig, landa. Ibland behöver man ge upp allt, släppa taget, bränna alla broar och se var ögonen landar när elden falnat och ögonen vant sig vid mörkret. Där det först bara var ett kompakt mörker, framträder sakta en ny värld. Först färger, sedan konturer och slutligen detaljer. Och du är lika nyfödd som världen du föds in till. En värld som formar och kan formas. En värld dar allt ar möjligt, ty inga regler har ännu hunnit skapas.En värld av brinnande lidelse, där varje ögonblick, av gladje, skratt, fortvivlan, extas, karlek, utmattning… där varje ögonblick har ett mål, är en strävan att uppfylla sina drömmar.
Livet bjuder så mycket skönhet. Se den. Andas den. Känn den.
Att inte leva fullt ut, att inte göra allt som star i sin makt for att undanröja alla hinder som står i vägen för att leva ett fullkomligt och lyckligt liv, är att inte visa tacksamhet for alltings storhet.
Konsten att leva är att dö med ett leende på sina läppar.
*
Med dessa ord inviger jag denna blogg. Eller resedagbok kanske. Jag må vara på resande fot, men säg, är vi inte alla det? Varje dag är ett nytt äventyr, vilken värld man än väljer att leva i
Välkomna till min värld.
