Ingenting finns. …eller?

Skrivet den Maj 13, 2011 i Satsang | 2 kommentarer

En insikt som kanske följer efter att man gjort sin self-enquiry-läxa duktigt och tittat efter vem det egentligen är som upplever allt kan låta typ såhär:

Det finns inget du. Det fins inget jag. Allt som finns är… det här. Allt är tomt, inget existerar mer än i en dröm; inget av det här är verkligt.

Allt det där är sant.
Men det är kanske inte hela bilden.

Något gammalt helgon (Shankara) beskrev det på tre vackra rader. Adyashanti har pratat om det, och säkert många andra också. För det verkar vara en punkt som är så himla lätt att fastna på i satsangträsket. Läs bara bloggen något år bakåt, så är den ett levande exempel på det.

Såhär sa Shankara:

Världen är en illusion
Blott Brahman är verklig.
Världen är Brahman.

Allt är en illusion. Allt som finns är det. Upplevande medvetande. Ja, så är det. Trippa på det en stund, njut av det! Ur den insikten är allt så himla komiskt, så himla surrealistiskt, problemfritt, och alldeles alldeles underbart…

Tillslut kanske du landar. ”Verkligheten” kommer krypandes. Ingenting finns, kanske… men det är här ändå. Även om du fattar att allt bara är en illusion, upplever allt som en dröm, så är du omgiven av en värld som är övertygad om att det är på riktigt.

Att du börjar landa, betyder inte att du ”tappat det”. Snarare börjar cirkeln slutas, insikten integreras.

Världen är Brahman. Det är… allt det här vi upplever. Alla dofter, smaker, bilder, ljud, känselintryck. Alla människor vi möter, alla upplevelser och alla berättelser — Det är världen.

Ingenting finns, på så sätt att det inte har något eget liv, ingen kärna. Allt spelas upp, i, av och för medvetandet-självet-dig.

Ingenting finns, på så sätt att det är flyktigt, ständigt föränderligt och ögonblickligen övergående.

Ingenting finns, på så sätt att våra berättelser, våra ideer och koncept inte är sanna.

Ingenting finns, i absoluta termer, för allting som kan tas fasta på är relativt.

… och ändå upplever vi. Ändå deltar och interagerar vi. Vår existens påverkar, även om vi gömmer oss i en grotta. (Hej Ramana…).

Men det blir bara så himla mycket lättare att leva, när vi inser att det kanske inte är så på riktigt som det verkar. På ett sätt kliver vi ur världen, samtidigt som vi är där. Saker blir inte så himla allvarliga. Kanske märker vi att åsikter och tankar vi tidigare identifierade oss med inte gäller längre. Kanske ersätts alla dessa identifikationer med en känsla av att allt är så otroligt helt okej. För ingenting är åtskiljt något annat.

Allt det här är det. Och allt är så otroligt helt okej.

Vi skriver våra namn på vattnet, som Mooji brukar säga. Ytan kanske rörs upp för ett ögonblick, men inget lämnar några spår.

? mooji, adyashanti, shankara, brahman, uppvaknande, insikter, illusionen, drömvärlden, ramana

….och sen då?

Skrivet den Feb 7, 2011 i Satsang | 11 kommentarer

Nu är det snart ett år sedan en upplevelse omkullkastade min betingade världsbild. Allt förändrades på ett ögonblick. Det skulle kunna kallas för ett uppvaknande, men det är inte helt sant. Ingenting vaknade upp, för det hade aldrig sovit. På sin höjd kan jag kalla det ett skifte i uppmärksamhet, varifrån seendet sker. Det jaget som trodde sig vara skiljt från allt annat upplöstes, så som mörker skingras av ett ljus; okunskap skingras av förståelse; lögn skingras av sanning.

Allt vändes upp och ner den natten. Inget var längre som det en gång varit.

Jag förstod plötsligt ingenting längre, samtidigt som jag förstod allt. Jag tittade på människorna, alla de som springer runt… och kunde verkligen inte förstå. Vaddå, de tror de är någon? De tar det där ”jag” för givet, tror att allt som händer händer dem.. lidande, lycka, sorger, extas… jag var bara så förundrad.

Jag kunde plötsligt inte relatera till människor längre. Tusentals teatermasker på en scen, i trans, uppslukade av sina roller. En förvirrad stackare som slitit av sig masken, vaknar upp ur drömmen.. och ser alla andra springa runt.
Så mycket förändrades. Så mycket hände. Samtidigt som ingenting alls hände. Så många stormar, samtidigt som det var – är — så stilla hela tiden.

Vågor av identifikation dök upp då och då… under det första halvåret eller så, var de starka. Stormar av intensiva eldar för att bränna upp min egen värld. Egot som kämpar för sin överlevnad. Vågor att surfa på och rida ut.

Vågorna lugnade sig till krusningar på havet. Stillheten blev mer och mer stadfäst. Tvivel och undringar byttes mot stadfasthet. Jag vet. Jag vet att jag vet. Sinnet kommer alltid tvivla – ja, sinnet finns fortfarande där – men det har ingen giltlighet. Tvivlet har ingenstans att landa. Tvivlet, om det någon gång dyker upp en rest av det, når inte fram… precis som resten av omvärlden. Hela sommaren lyssnade jag på satsanger. Adyashanti och Mooji. I timmar och timmar. Jed McKenna väckte nya stormar och fick mig för ett ögonblick att glömma bort kärleken. Mooji påminde mig igen och sakterligen blev även hjärtat etablerat i det nya sättet att uppleva. Det gränslösa, tidlösa självet upplever ur mina ögon, samma ögon som det illusoriska egot en gång tittade ut genom.

Jag skrev. Skrev skrev skrev. Ett tag verkade det som jag skrev en bok. Advaita och icke-dualism och alla de där begreppen kom in i mitt liv. Tydligen var det här inget unikt och slumpmässigt, utan något utarbetat, mångtusenårigt. Tusen och åter tusen människor har genom tiderna fattat samma sak som jag. Jag ser människor omkring mig och ser att de ser. Vet att de vet. Vi ler åt varandra, eller ignorerar varandra. Det är inte så viktigt.

En halv miljon tecken skrev jag på några månader. Det är typ två romaner. Det behövdes väl, eftersom det hände. Nu sitter jag med en stor hög prydligt utrskivna papper och tittar på dem.. jaha? Vad ska världen med det till? Vad finns det mer att säga? Samma på bloggen, vad finns det att säga? Det som är relevant går att skriva på några sidor. Eller som Mooji uttrycker det, om inte sanningen går att skriva ned på baksidan av ett frimärke är den inte ren nog.

Ingenting annat intresserar mig. En gång i tiden handlade Momo Jord om lycka, hur man lever ett schjysst liv, hur man copar med vardagen eller flowar i livet. Hur man manifesterar grejer. Sådant som alla kunde relatera till. Sedan i våras har det uteslutande handlat om… tja, icke-dualism. Det enda som funnits i mitt sinne. Jag Är, och det är allt som är. Jag brydde mig inte längre om att vara pedagogisk, att vara förstådd. Det spelade ingen roll. Det var det ens som intresserade mig. Jag slutade fatta grejen med att hantera saker på sinnets nivå. Jag kunde inte längre relatera till sinnen. Även om jag förstod helt vad som hände lät jag saker vara. Det var så absurt för mig, är det fortfarande… att människor envisas så mycket med att tro att de är någon, att de har ett sinne, att lidande och historia är deras. På något sätt känns det så himla ineffektivt att lösa saker på sinnets nivå… problemen kommer återkomma. Lidande kommer alltid vara där, så länge sinnet är huvudfokus. Sinnet och inte Självet, det allomfattande, tidlösa självet som vi alla är. Det enda som är bestående, sant. Och det som strålar sådan… frid.

Det har aldrig varit ”jag” som styrt något av det här. Det har bara hänt. Jag har bara observerat. Jag har observerat stormar, stillhet, frihet, extas. Jag har observerat människor lida, utan att göra något trots att jag kunde. Jag slutade dalta med egon, förutom när det var uppenbart att det faktiskt var det som behövdes. Bara en enda sak spelade roll för mig. Att vakna upp.

På något sätt är det så himla ironiskt att vara terapeut med den utgångspunkten. Men mina klientmöten – de jag valde att ha kvar – var så kärleksfulla, så vackra. Jag njöt av mitt jobb, jag gör det fortfarande.

Och nu då? Jag hänger i ett stort, tomt hus i Tiruvannamalaj. Största delen av dagarna spenderar jag med att ligga och titta upp i taket. Och jag är helt nöjd med det. Jag skulle kunna göra hur mycket som helst, satsanger och spelningar och konserter och schjyssta restauranger och skogen och sjön och de vackraste människorna jag vet bor bara några hundra meter från mig. Men jag ligger och tittar upp i taket. Ensam. Eller ibland ligger Fredrik brevid mig. I samma stilla varande, glädjen och blissen som inte ens behöver uttryckas med ett leende.

Ingenting alls behöver göras. Ingenting är bättre än något annat. Omvärldens glädje eller spännande saker berör mig inte. Jag har det bra. Var jag än är, vad jag än gör, är det samma frid. Känslan av att Jag är. Sadhulivet var helvetiskt jobbigt, såg jag från någonstans, men även när sinnet reagerade och började skrika, var där frid. Jag berördes inte. Huset här har varit kaos, tio personer, en dampunge, en supande amerikan och inte ett ögonblicks ensamhet på flera veckor. Där var bara frid. Och när det går över, är det som det aldrig någonsin hänt.

Ingenting sätter några spår. Allt bara är.

Vad som kommer hända nu vet jag inte. Kanske kommer en våg av görande komma. Vid någon tidpunkt kommer jag säkert packa min väska och dra vidare. Kanske kommer en bok skrivas, men just nu förstår jag verkligen inte varför. Allt som behöver sägas är sagt. Ett frimärke är inte särskilt stort. Jag har inget särskilt stort intresse av att skriva, trots att där finns en stor kärlek till orden. Taket är lika vackert som skogen eller toppen av Arunachala.

Det finns inget att uppnå. Inget att göra. Görs något så händer det genom mig, jag har ingenting med det att göra. Däremellan vilar jag. Vilar i blissen och glädjen av att finnas till. Förundras över det här miraklet, att det finns kroppar, att det finns sinnen. Att det finns miljarder världar på en jord.

Jag vilar. Äter vindruvor. Tittar upp i taket.

Det är ett himla fint tak.

"mooji"

Ingenting finns. …eller?

….och sen då?

Mooji kommer till Sverige!

Mooji