"medvetande"
Det började som ”Vad vet jag egentligen?”
Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.
(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?
Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.
Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…
Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.
Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.
När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?
Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?
Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?
När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.
Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.
Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.
Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.
Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.
I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.
Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.
Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.
Sol, sälar och höstnätter.
Vaknade upp i en säng jag tycker mycket om. Hon försvann tidigt på morgonen, jag låg kvar några timmar till. Det är härligt att bestämma över sina egna tider.
Sol. En sån där härlig septemberdag när löven just börjat gulna. Tog en promenad genom slottsskogen, bland löpare, pensionärer och dagisklasser. Stannade till och tittade på sälarna. Hur de tumlade runt, lekte, simmade på rygg, pussades… hur de njöt av sin existens, i den form och den kropp de är i, i det utrymme de givits, bassängen som ligger nära till hands att kalla ’fängelse’.
Jag kunde inte se något lidande alls. Bara acceptans. Glädjefull lekfullhet över det som är. Oavsett vad. Utan direkt hot finns ingen anledning att vara rädd. Framtiden finns inte. Det förflutna har aldrig varit. Vattnet mot huden, simma på rygg, snurra runt… Tror de det är på riktigt? Jag vet inte. Det är inte så viktigt. Ovillkorligt samarbete med det oundvikliga. Djuren kan det där.
Djuren behöver inte fritas från sin fångenskap. Om någon behöver befrias är det människan. Tankarnas och konceptens börda. Alla illusioner vi kränger på oss och bär med oss. Den där jävla famtiden som förföljer oss var iv än går. Vi går till jobb vi hatar för att vi tror vi måste. Vi dödar vår tid för att vi inte vet hur man lever. Tur att man kan stänga av framför TVn eller döva ångesten med meditation…
Gör dig fri, människa. Simma i vattnet. Dansa i skogen. Återupptäck glädjen i allt som sker. Låt flödet flöda. Sluta med den hemska ovanan att tänka så mycket och följ bara med. Dansa din dans. Människa, lär dig att dansa…
*
Världen är så himla vacker! Det är så häftigt att leva. Att uppleva…
Nätter älskar jag. Stormiga höstnätter, gatlyktsljus som speglar sig i den glänsande asfalten och löven som dansar. Stillheten efter sommarens psykos.
I upplevelsen finns en vila. Om du tillåter dig stanna upp. Bara uppleva. Träd ut ur din egen historia för ett ögonblick. I den rena upplevelsen spelar det ingen roll hur känner dig, vad som händer i dig, eller ens om det finns något ’jag’ eller ej. Det är inte så viktigt. Bara en historia du intalar dig själv är sann. Låt allt vara där. Bara upplev. Bara var.
Försök inte älska ögonblicket. Jaga ingen eufori över att finnas till. Jaga ingenting alls. Klamra dig inte fast vi någon idé om någonting. Låt bara ögonblicket och upplevelsen vara precis så som den är. Låt alla intryck, alla känslor, låt din egen berättelse vara där. Omfamna det. För det är upplevelsen. Det är nu. Det är här.
Det är allt som är.
Därför är det perfekt.
Upplevelseströmmen
Där finns uplevelsen av lycka, men jag är inte lycklig. Där finns uppelvelsen av sorg, men jag är inte sorgsen. För det finns inget jag som känner lycka eller sorg.
Upplevelser i en kontinuerlig ström av upplevelser. Inte som strömmar genom mig, som om jag vore åtskild upplevelsen.
Det jag en gång trodde var jag var bara en identitet skapad av fragment av upplevelseströmmen. Små bitar som klumpade ihop sig och tillslut började identifiera sig som något.
Så snart en identitet skapas uppelvs strömmen genom den, filtreras genom koncepten som skapats av de fragment som blev till identitet: minnen, kropp, tankar, åsikter…
Slutligen blev vi så många ideer om åtskilda medvetanden att vi trodde det var på riktigt. Vi somnade in till världen av koncept och form, och vi började uppfatta uypplevelser som sanna och fasta, isolerade objekt och situationer. Hela världar byggde vi upp, och i drömmen slukades vi helt av vår egen skapelse.
Medvetande är nödvändgit för att upplevelser skall kunna äga rum. Det första medvetandet satte igång händelsekedjan av orsak och konsekvens. Orsakssambandet. Karmahjulet sattes i rullning. Det började blåsa i det vindlösa riket.
*
Allt du tar för sant kommer en dag raseras.
När dagen kommer, låt det hända.
Är det dags att bryta några vanor?
Förr eller senare kanske det är dags att bli medveten om och bryta beroenden du samlat på dig under livet. Det kan vara droger som kaffe, alkohol, cigaretter, läkemedel, narkotikaklassade substanser eller socker och snabba kolhydrater. Men det kan också vara TV, osunt användande av Internet, skvaller eller känslostämningar.
En del beroenden faller man bara in på när det finns tillgängligt. Det är lätt att fastna i timtal framför TVn med fjärrkontrollen i handen, men det är inte så många som får akuta abstinensbesvär av några dagar utan TV (eller?). Andra beroenden som är mer kemiskt bundna, som rökning till exempel, finns alltid i bakgrunden. Nikotinbegäret kan vara väldigt subtilt, så man inte lägger märke till det, men det finns där. Och man kan aldrig vara helt tillfreds utan drogen, som kroppen behöver ständig påfyllning av.
Livet behöver inte kretsa kring beroendet så radikalt som hos heroinisten för att det ska ha en negativ inverkan på oss. Lever man ett oreflekterande och omedvetet liv gör det inte så mycket. Man agerar ofta automatiskt efter handlingsmönster och droger blir bara en del av ritualen. Är man nöjd med morgonkaffe, cigaretter, döva sockersuget med godis mellan måltiderna och att spendera nästan varje kväll i TV-soffan så okej. I de fallen är beroenden en del av den dagliga rutinen. Dessa människor tenderar hålla sig starkt till sina ritualer och blir osäkra när de bryts. Beroendena och handlingsmönstren blir en slags trygghet i den här världen, något som hålls kvar när allting runt en är föränderligt. Beroenden håller oss kvar i upprepande tankemönster. Upprepande tankemönster skapar beroenden.
För andra står beroenden i vägen för utveckling. Om man börjar vidga sitt medvetande och närvaro, genom exempelvis meditation, så blir det förr eller senare ett naturligt steg att ta sig ur det som dimmar ens medvetande, det som står ivägen för klarsyn. Beroenden är luriga och man kan i åratal lura sig själv att det är något annat som måste ske för att kunna utvecklas vidare. Men har man väl sett mönstret och brutit beroendet ter det sig ofta väldigt tydligt i efterhand.
Beroenden är också ett av de effektivaste sätt vi har för att döva och dölja känslor. Vilka rökare tänder inte en cigarett när de blir upprörda eller stressade? Vad är hetsätning, oavsett omfattning, om inte ett sätt att undvika möta sina egna känslor? Eller alkoholdrickande eller kodein eller överdrivet TV-tittande… Så länge vi är fast i beroendet undanhåller vi också dessa känslor för oss själva. Det först när vi bryter våra automatiserade försvarsmekanismer och istället bara iakttar oss själva som dessa känslor kan komma upp till ytan. För att därefter försvinna när de väl erkänns.
En känsla som känns och erkänns är väldigt kortlivad. Ofta känns den bara intensivt i några sekunder, innan den klingar av eller ger plats åt en annan känsla. Känslor som undanhålls och trycks ner kan ligga och bubbla ett helt liv. Med kroppsliga och själsliga spänningar som följd. Beroenden blir på så sätt en negativ spiral.
Det handlar egentligen bara om lyssna på sin kropp. Att se och acceptera vad som händer inom en. Kroppsliga symptom är direkt kopplade till känslor, och spänningar uppstår först när man inte lyssnar på och accepterar vad som händer inom en.
Givetvis kan huvudvärk bero på att man varit ute för länge i solen eller druckit för lite. Alla kroppsliga symptom är inte nödvändigtvis undertryckta känslor. Emellertid tror jag det finns en kvalitativ skillnad i olika typer av symptom. Blir man uppmärksam nog lär man sig till slut att känna skillnad på en spänning som härrör ur känslor och en som är mera rent fysisk. Ibland är det båda delarna.
För att kunna lyssna på sig själv och veta vad som händer inom en måste man skala bort alla lager av störningar. Beroenden är som ett brus, ett lager som ligger runt den tysta kärnan som är ens varande. Har man väl börjat skala bort ett lager, och upptäckt hur mycket som finns där under dimslöjan går man gärna vidare på den vägen. När man upptäcker hur mycket klarare sinnet blir utan något beroende som dövar upphör man gärna med andra beroenden. Förändringen går i en positiv spiral. Ju fler beroenden man upphör med, desto lättare är det. För ju närmare sin kärna man är, ju mer man kan vara lyhörd för sina behov, desto mindre behov har man av att tysta behoven.
Det svåraste är att vakna upp och ta första steget. Resten brukar gå av sig själv. Och det är en resa in mot dig själv, kantad av glädje och en hel mängd upptäckter kring vem du är. Är det dags för dig också?
? beroende, meditation, vanor, utveckling, medvetande, vipassana, vakna
Har du varit i mörkret, min vän?
Ju mer man upplevt och integrerat, desto större blir ens värld. Det är det uppvaknanden handlar om. Att plötsligt uppfatta något… bortom.
De vackraste av mina vänner är också de som varit djupast nere i sitt eget mörker. En del så djupt att de varit nära att dö, helt enkelt för att själen inte längre orkat med. De har varit på botten och återvänt.
Sådana människor har något speciellt i blicken. Ett slags sken, ett inre ljus som strålar ut. Jag vet inte om alla kan se det, men jag kan.
Kanske är det tacksamhet. Att leva. Eller kanske ödmjukhet. Har man vandrat genom skärselden och mött sina demonser kan man inte längre döma. Har man sett den fullkomliga desperationen i sig själv så förstår man andras handlingar. Att man kanske inte alltid lyckas handla ur renhjärtad kärlek, men att alla gör så gott de kan.
Alla bär vi ett mörker inom oss. Jag vet inte om det verkligen är så, men ibland får jag en känsla av att man måste möta, konfrontera och integrera mörkret inom sig för att bli fullkomlig. Annars känner man bara en aspekt av sig själv. Den ljusa sidan, den man vill se och vill visa utåt till världen. Konsekvensen av det blir att man blir blind för allt som är dunkelt, hos sig själv och hos andra. Det som är fel. Man kanske har en starkare förställning om hur det ska vara. En föreställning som förvisso i sig orsakar mycket lidande. Man ser bara halva verkligheten.
Nu tror jag jag förstår vad det är jag ser i människors ögon. Helhet.
Om ens inre mörker inte är så starkt och påträngande är det lättare att blunda för det. Eller så är det starkt, men man har utvecklat ett — för att använda Freud — ännu starkare överjag. Kanske ska man vara tacksam om man är en av de som inte kan blunda. Det tvingar en att vakna upp. At se livet med nya ögon. Det är en svår väg, kantad av lidande. Men, som jag sade, de vackraste människorna jag vet är också de som en gång lidit mest. Och de har alla förstått samma sak. Att lidande är något man väljer. De har tagit sig ur sina offerroller och börjat ta ansvar för sina liv. Lidande är något man väljer. Ofta är valet omedvetet. Vill man ta sig ur lidandet måste man alltså bli medveten.
Nu tror jag jag förstår vad jag ser i människors ögon. Medvetenhet.
Alla klarade det inte. Några tog slut på lidandet innan de förstått dess kärna. Andra är kvar i mörkrets grepp och strävar efter att ta sig ur. Vi är alla olika långt gångna på våra vägar. En stor vändpunkt sker när man kastar av sig offerrollens tunga börda och börjar ta ansvar för sitt liv. När man förstår att varje tanke, varje känsla, varje situation har man själv orsakat.
Det är ett oändligt ansvar. Men också en oändlig frihet. Tar man fullt ansvar för sitt liv, är man också fri. Fri att göra vad som helst.
Nu förstår jag vad det är jag ser. Liv.
