Momo Jord

Där finns uplevelsen av lycka, men jag är inte lycklig. Där finns uppelvelsen av sorg, men jag är inte sorgsen. För det finns inget jag som känner lycka eller sorg.

Upplevelser i en kontinuerlig ström av upplevelser. Inte som strömmar genom mig, som om jag vore åtskild upplevelsen.

Det jag en gång trodde var jag var bara en identitet skapad av fragment av upplevelseströmmen. Små bitar som klumpade ihop sig och tillslut började identifiera sig som något.

Så snart en identitet skapas uppelvs strömmen genom den, filtreras genom koncepten som skapats av de fragment som blev till identitet: minnen, kropp, tankar, åsikter…

Slutligen blev vi så många ideer om åtskilda medvetanden att vi trodde det var på riktigt. Vi somnade in till världen av koncept och form, och vi började uppfatta uypplevelser som sanna och fasta, isolerade objekt och situationer. Hela världar byggde vi upp, och i drömmen slukades vi helt av vår egen skapelse.

Medvetande är nödvändgit för att upplevelser skall kunna äga rum. Det första medvetandet satte igång händelsekedjan av orsak och konsekvens. Orsakssambandet. Karmahjulet sattes i rullning. Det började blåsa i det vindlösa riket.

*

Allt du tar för sant kommer en dag raseras.
När dagen kommer, låt det hända.

? karma, medvetande, upplysning, jaglöshet

Förr eller senare kanske det är dags att bli medveten om och bryta beroenden du samlat på dig under livet. Det kan vara droger som kaffe, alkohol, cigaretter, läkemedel, narkotikaklassade substanser eller socker och snabba kolhydrater. Men det kan också vara TV, osunt användande av Internet, skvaller eller känslostämningar.

En del beroenden faller man bara in på när det finns tillgängligt. Det är lätt att fastna i timtal framför TVn med fjärrkontrollen i handen, men det är inte så många som får akuta abstinensbesvär av några dagar utan TV (eller?). Andra beroenden som är mer kemiskt bundna, som rökning till exempel, finns alltid i bakgrunden. Nikotinbegäret kan vara väldigt subtilt, så man inte lägger märke till det, men det finns där. Och man kan aldrig vara helt tillfreds utan drogen, som kroppen behöver ständig påfyllning av.

Livet behöver inte kretsa kring beroendet så radikalt som hos heroinisten för att det ska ha en negativ inverkan på oss. Lever man ett oreflekterande och omedvetet liv gör det inte så mycket. Man agerar ofta automatiskt efter handlingsmönster och droger blir bara en del av ritualen. Är man nöjd med morgonkaffe, cigaretter, döva sockersuget med godis mellan måltiderna och att spendera nästan varje kväll i TV-soffan så okej. I de fallen är beroenden en del av den dagliga rutinen. Dessa människor tenderar hålla sig starkt till sina ritualer och blir osäkra när de bryts. Beroendena och handlingsmönstren blir en slags trygghet i den här världen, något som hålls kvar när allting runt en är föränderligt. Beroenden håller oss kvar i upprepande tankemönster. Upprepande tankemönster skapar beroenden.

För andra står beroenden i vägen för utveckling. Om man börjar vidga sitt medvetande och närvaro, genom exempelvis meditation, så blir det förr eller senare ett naturligt steg att ta sig ur det som dimmar ens medvetande, det som står ivägen för klarsyn. Beroenden är luriga och man kan i åratal lura sig själv att det är något annat som måste ske för att kunna utvecklas vidare. Men har man väl sett mönstret och brutit beroendet ter det sig ofta väldigt tydligt i efterhand.

Beroenden är också ett av de effektivaste sätt vi har för att döva och dölja känslor. Vilka rökare tänder inte en cigarett när de blir upprörda eller stressade? Vad är hetsätning, oavsett omfattning, om inte ett sätt att undvika möta sina egna känslor? Eller alkoholdrickande eller kodein eller överdrivet TV-tittande… Så länge vi är fast i beroendet undanhåller vi också dessa känslor för oss själva. Det först när vi bryter våra automatiserade försvarsmekanismer och istället bara iakttar oss själva som dessa känslor kan komma upp till ytan. För att därefter försvinna när de väl erkänns.

En känsla som känns och erkänns är väldigt kortlivad. Ofta känns den bara intensivt i några sekunder, innan den klingar av eller ger plats åt en annan känsla. Känslor som undanhålls och trycks ner kan ligga och bubbla ett helt liv. Med kroppsliga och själsliga spänningar som följd. Beroenden blir på så sätt en negativ spiral.

Det handlar egentligen bara om lyssna på sin kropp. Att se och acceptera vad som händer inom en. Kroppsliga symptom är direkt kopplade till känslor, och spänningar uppstår först när man inte lyssnar på och accepterar vad som händer inom en.

Givetvis kan huvudvärk bero på att man varit ute för länge i solen eller druckit för lite. Alla kroppsliga symptom är inte nödvändigtvis undertryckta känslor. Emellertid tror jag det finns en kvalitativ skillnad i olika typer av symptom. Blir man uppmärksam nog lär man sig till slut att känna skillnad på en spänning som härrör ur känslor och en som är mera rent fysisk. Ibland är det båda delarna.

För att kunna lyssna på sig själv och veta vad som händer inom en måste man skala bort alla lager av störningar. Beroenden är som ett brus, ett lager som ligger runt den tysta kärnan som är ens varande. Har man väl börjat skala bort ett lager, och upptäckt hur mycket som finns där under dimslöjan går man gärna vidare på den vägen. När man upptäcker hur mycket klarare sinnet blir utan något beroende som dövar upphör man gärna med andra beroenden. Förändringen går i en positiv spiral. Ju fler beroenden man upphör med, desto lättare är det. För ju närmare sin kärna man är, ju mer man kan vara lyhörd för sina behov, desto mindre behov har man av att tysta behoven.

Det svåraste är att vakna upp och ta första steget. Resten brukar gå av sig själv. Och det är en resa in mot dig själv, kantad av glädje och en hel mängd upptäckter kring vem du är. Är det dags för dig också?

? beroende, meditation, vanor, utveckling, medvetande, vipassana, vakna

Ju mer man upplevt och integrerat, desto större blir ens värld. Det är det uppvaknanden handlar om. Att plötsligt uppfatta något… bortom.

De vackraste av mina vänner är också de som varit djupast nere i sitt eget mörker. En del så djupt att de varit nära att dö, helt enkelt för att själen inte längre orkat med. De har varit på botten och återvänt.

Sådana människor har något speciellt i blicken. Ett slags sken, ett inre ljus som strålar ut. Jag vet inte om alla kan se det, men jag kan.

Kanske är det tacksamhet. Att leva. Eller kanske ödmjukhet. Har man vandrat genom skärselden och mött sina demonser kan man inte längre döma. Har man sett den fullkomliga desperationen i sig själv så förstår man andras handlingar. Att man kanske inte alltid lyckas handla ur renhjärtad kärlek, men att alla gör så gott de kan.

Alla bär vi ett mörker inom oss. Jag vet inte om det verkligen är så, men ibland får jag en känsla av att man måste möta, konfrontera och integrera mörkret inom sig för att bli fullkomlig. Annars känner man bara en aspekt av sig själv. Den ljusa sidan, den man vill se och vill visa utåt till världen. Konsekvensen av det blir att man blir blind för allt som är dunkelt, hos sig själv och hos andra. Det som är fel. Man kanske har en starkare förställning om hur det ska vara. En föreställning som förvisso i sig orsakar mycket lidande. Man ser bara halva verkligheten.

Nu tror jag jag förstår vad det är jag ser i människors ögon. Helhet.

Om ens inre mörker inte är så starkt och påträngande är det lättare att blunda för det. Eller så är det starkt, men man har utvecklat ett — för att använda Freud — ännu starkare överjag. Kanske ska man vara tacksam om man är en av de som inte kan blunda. Det tvingar en att vakna upp. At se livet med nya ögon. Det är en svår väg, kantad av lidande. Men, som jag sade, de vackraste människorna jag vet är också de som en gång lidit mest. Och de har alla förstått samma sak. Att lidande är något man väljer. De har tagit sig ur sina offerroller och börjat ta ansvar för sina liv. Lidande är något man väljer. Ofta är valet omedvetet. Vill man ta sig ur lidandet måste man alltså bli medveten.

Nu tror jag jag förstår vad jag ser i människors ögon. Medvetenhet.

Alla klarade det inte. Några tog slut på lidandet innan de förstått dess kärna. Andra är kvar i mörkrets grepp och strävar efter att ta sig ur. Vi är alla olika långt gångna på våra vägar. En stor vändpunkt sker när man kastar av sig offerrollens tunga börda och börjar ta ansvar för sitt liv. När man förstår att varje tanke, varje känsla, varje situation har man själv orsakat.

Det är ett oändligt ansvar. Men också en oändlig frihet. Tar man fullt ansvar för sitt liv, är man också fri. Fri att göra vad som helst.

Nu förstår jag vad det är jag ser. Liv.