"meditation"
Varför fortsätter sökandet?
Fråga:
Allt som händer oavsett om de är en tanke, känsla, upplevelse, glädje, sorg osv så finns de alltid något i bakgrunden eller något som ser det som händer. Men jag vet inte vad det är som ser och upplever allt eftersom när ”jag” vänder mig mot den som upplever allt så finns inget där.
Vad är de jag missar, varför fortsätter sökandet efter de eviga? De känns som att de finns inget jag kan göra och jag slutar alltid med att alla tankar försvinner utan medvetenheten av att jag finns, jag existerar, att de finns en närvaro men ändå är de något som är medveten av även närvaron.Här känns de som ett stopp, att jag inte kan göra något mer. Är de något jag missar? Min fråga är kan upplevaren upplevas, ses eller hur ska jag veta att jag är upplevaren även om de är väldigt uppenbart att något ser och upplever allt så upplever jag inte att I am that?
-B
Det är ju precis det som är grejen! Det finns inget där!
Sinnet försöker hitta något… och det kommer inte lyckas. Så fort något upplevs…. så kan du inte vara det, för något upplever det som upplevs. Hur skulle du någonsin kunna veta ”vad” det är som upplever allt? Så snart du sätter ett namn på det, ett ord, ett koncept… så är det inte det. Det enda du kan göra är att skratta, slå ut med armarna och utropa ”jag vet inte.. jag vet verkligen inte! jag vet ingenting…”
Något sannare yttrande finns kanske inte.
Strunta i medvetandet. Strunta i närvaron. Strunta i I am that. Det är bara ord. Ord och koncept som sinnet stirrar sig blint på; tror att det ska finna något, att det finns ett mål. Syftet med de där frågorna, med introspektionen, är inte att få ett svar, eller att nå ett mål…. utan att upplösa den som frågar.
Ta en stund och fundera på vikten över vad du funnit. Du har tittat djupt inåt. Du ser att någon ser allting. Att allting upplevs. Att ingenting du upplever är du. Du är inte sorg lycka glädje tankar känslor… allt det där upplevs… allt det där är bara flyktiga impulser, som uppstår ur ingenstans och faller tillbaka till ingenstans.
Du säger att du inte hittar någon som upplever.
Det är för att det inte finns någon där. Det finns ingen ”kärna” som är ”jag”, som upplever allt det där. Allt bara upplevs, dyker upp, uppmärksammas, och försvinner.
Det betyder att ingenting har någon landningsplats. Vad skulle lyckan eller sorgen kunna påverka? Varifrån du ser allting, varifrån allting upplevs… är ingenting. Den som påverkas av omvärldens impulser… det är inte du, för du ser det. Du ser att sinnet reagerar på vad det nu är som händer. Du är före det. Före alla reaktioner. Före alla impulser. Före alla koncept.
Vad finns kvar?
Det du finner när du tittar efter.
Ingenting.
Närvaron och medvetenheten av närvaro.
Strunta i ”jag är” och allt det där. Det är också bara pointers. Det du beskriver är DET.
Du behöver inte uppleva att I AM THAT. Bara upplev. Bara se. Bara njut av det här skådespelet världen innebär.
Fortsätt med enquiryn. Vänd uppmärksamheten ”inåt”, mot varifrån allting upplevs, istället för ”utåt”. Det är hela syftet med ”kan du se den som ser?”. Sinnet vill alltid ha något mer, och det kommer alltid vilja det… men även den viljan ses, och inget som behöver följas eller reageras på. Precis som sinnet alltid kommer tvivla — är det här verkligen det? Samma sak där. Du ser sinnet tvivla. Du behöver inte reagera på det. Det finns ingenting att upptäcka. Du kommer inte hitta någonting mer. Det finns ingen dold kärna som är ”ditt sanna jag”…
Bara vila i det där varat… den där platsen varifrån du ser allting. Var där så mycket som möjligt. Bara var, utan att manipulera din upplevelse. Lyssna och se utan att sätta koncept eller ord på vad du upplever. Vila uppmärksamheten före alla koncept. Rymden, stillheten, kommer bli starkare, tydligare, ju mer du vilar uppmärksamheten i den.
Så nej, det finns ingenting du missar. Det finns ingenting att hitta, således ingenting att söka. Inget stort omvälvande behöver ske med dunder och brak. Grejen är att…. det är ingen grej. Den där evigheten du söker… den är där hela tiden. Det är inget stort, mystiskt, extraordinärt… det är bara liv. Bara håll uppmärksamheten så ”tidigt” du kan. Innan namn och form, innan sinnet tar vid, och se allting. Ser du klart… ja, då är du i orkanens öga. Vad som helst kan hända omkring dig eller i sinnet… och du ser… vilar… är.
Hela den här uppvaknandegrejen är så upphottad och hajpad. Egentligen är det ingenting alls. Bara att se igenom illusionen om att egot är du. Och när du ser det, när du kan se allting hända, vila uppmärksamheten i den rymden, hela tiden, om och om och om igen, tills den blir så stark att omvärlden inte längre kan rucka om dig. Man kan se det som ett skifte i uppmärksamheten, från att ”egot upplever universum” till att ”universum upplever egot”… men egentligen är det ingen skillnad. Bara ord. Ord ord ord.
Fortsätt se igenom sinnet. Fortsätt se varifrån seendet sker. Det är inte svårare än så. Inget komplicerat och mystiskt. Var bara uppmärksam. Och vila i dig själv.
Stillhet.
”Vad har du tänkt på den sista tiden?”
Jag kände efter en stund. ”Jag… har inte tänkt så mycket.”
”Nejjustja. Du sysslar ju inte med sådant längre.”
En stunds tystnad.
”Jag har upplevt väldigt mycket. Suttit. Tittat på löven som växer. Lyssnat på samtal. Njutit av solen. Men tänkt… nej. Inte så mycket.”
Stillhet. Tankarna lugna. Säger inte så mycket. Snurrar inte. Går runt och småler för mig själv. Inte så mycket behov av att prata. Av att dela med mig. Men delar stunder. Stunder med andra. Träffar människor, nya, spännande människor. Klättrar i träd. Ler.
Ibland kan jag höra människor tänka. Eller se. Som ett tankemoln kring dem. Snabbt snurrande. Jag hör det på sättet de kastar ur sig tankar. Att det snurrar runt runt, hur sinnet hoppar från en tanke till nästa och vissa letar sig ut och blir till ord.
Jag ler. Stilla. Svarar något. Medveten om att det är ett rastlösts sinnes utkastade ord. Låter mig inte dras med av tankestressen. På samma sätt jag låter babylonhetsen rinna av mig när jag går längs de trafikerade vägarna, bland människor som springer fram.
Går ensamma promenader i skogen. Sitter i en park. Cyklar många timmar. Stannar till vid en klippa, tittar ut över sjön. Äter mandlar som jag tog med från spanien.
Knäcker. Äter. Mandeln reflekterar nog inte att den blir till mat.
Gå in i illusionen för att kliva ur den (Vipassana)
Tillbaka i (o)verkligheten igen. Just hemkommen efter att ha servat Vipassanaeleverna på Dhamma Sobana.
Vipassana går ut på att på djupet observera vad som sker inom en, på nivån bortom tankar, känslor och sinnesintryck — du observerar kroppsförnimmelser med total sinnesjämvikt. Jag rekommenderar verkligen alla att gå på en tiodagarskurs Tekniken ger dig direkta upplevelser av Anithya, alltings förgänglighet och formlöshet. Vipassana sägs vara meditationstekniken Buddha lärde ut för att nå upplysning. Det låter ju bra, men..
En tanke som fötts tidigare stärktes under retreatet. Vipassana, ja, hela Dhamma, är en väldigt långsam och trög väg till upplysning, fullkomlig befrielse från cravings och aversion. Om du mediterar duktigt och fint flera timmar om dagen i många många många år, eller helst livstider, så kanske du blir upplyst.
Kom igen. Palla?
Det finns snabbare och effektivare vägar till samma mål. Buddha hittade en av otaliga vägar, men det finns så många fler. Upplysningen kan komma på ett ögonblick, en enda insikt kan leda dit… för det finns ingenstans att nå, det är där hela tiden. Att med hela varat inse att det inte finns något Jag separerat från något annat, stiga ur tanke- och känsloströmmen, kliva av samsaras hjul. Allt går så mycket snabbare nu. Det behövs bara en liten knuff i rätt riktning.
Första gången jag kom i kontakt med Vipassana var jag lyrisk. Jag fattade Anithya, greppade hela förgänglighetsgrejen och lallade runt på små moln i några månader efteråt. Den här gången insåg jag att tekniken förutsätter illusionen om ett Jag — så jag var tvungen att kliva in i illusionen för att kunna bryta mig ur den. Lite som att gå i cirkel. Så jag gjorde nog lite slut med vipassana. Tack för allt vackert, Goenka, men nu vandrar jag vidare.
Bortom alla lager av tankar och känslor, begär och aversion; bortom separation och jagidentifikation vilar nibbanas frid, det vindlösa tillståndet. Gud. Den allomfattande kärleken. Det behövs inte längre år och år och år av korsbenad meditation för att kliva ur hjulet. Allt som behövs är en fjärils vingslag. Och vi är fjärilen. Är vingslagen. Är ögonblicket.
Jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Hem. Sedan kommer jag tillbaka och visar vägen, om det då finns någon kvar som inte hittat dit själv.
Vi ses i evigheten, vackra vackra vänner.
? vipassana, meditation, goenka, upplysning, nibbana, samsara, frihet
Du är inte din kropp (eller sinnen eller tankar eller känslor eller ego eller något annat heller för den delen)
Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.
Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.
Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.
Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.
Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.
Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.
Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.
Är det dags att bryta några vanor?
Förr eller senare kanske det är dags att bli medveten om och bryta beroenden du samlat på dig under livet. Det kan vara droger som kaffe, alkohol, cigaretter, läkemedel, narkotikaklassade substanser eller socker och snabba kolhydrater. Men det kan också vara TV, osunt användande av Internet, skvaller eller känslostämningar.
En del beroenden faller man bara in på när det finns tillgängligt. Det är lätt att fastna i timtal framför TVn med fjärrkontrollen i handen, men det är inte så många som får akuta abstinensbesvär av några dagar utan TV (eller?). Andra beroenden som är mer kemiskt bundna, som rökning till exempel, finns alltid i bakgrunden. Nikotinbegäret kan vara väldigt subtilt, så man inte lägger märke till det, men det finns där. Och man kan aldrig vara helt tillfreds utan drogen, som kroppen behöver ständig påfyllning av.
Livet behöver inte kretsa kring beroendet så radikalt som hos heroinisten för att det ska ha en negativ inverkan på oss. Lever man ett oreflekterande och omedvetet liv gör det inte så mycket. Man agerar ofta automatiskt efter handlingsmönster och droger blir bara en del av ritualen. Är man nöjd med morgonkaffe, cigaretter, döva sockersuget med godis mellan måltiderna och att spendera nästan varje kväll i TV-soffan så okej. I de fallen är beroenden en del av den dagliga rutinen. Dessa människor tenderar hålla sig starkt till sina ritualer och blir osäkra när de bryts. Beroendena och handlingsmönstren blir en slags trygghet i den här världen, något som hålls kvar när allting runt en är föränderligt. Beroenden håller oss kvar i upprepande tankemönster. Upprepande tankemönster skapar beroenden.
För andra står beroenden i vägen för utveckling. Om man börjar vidga sitt medvetande och närvaro, genom exempelvis meditation, så blir det förr eller senare ett naturligt steg att ta sig ur det som dimmar ens medvetande, det som står ivägen för klarsyn. Beroenden är luriga och man kan i åratal lura sig själv att det är något annat som måste ske för att kunna utvecklas vidare. Men har man väl sett mönstret och brutit beroendet ter det sig ofta väldigt tydligt i efterhand.
Beroenden är också ett av de effektivaste sätt vi har för att döva och dölja känslor. Vilka rökare tänder inte en cigarett när de blir upprörda eller stressade? Vad är hetsätning, oavsett omfattning, om inte ett sätt att undvika möta sina egna känslor? Eller alkoholdrickande eller kodein eller överdrivet TV-tittande… Så länge vi är fast i beroendet undanhåller vi också dessa känslor för oss själva. Det först när vi bryter våra automatiserade försvarsmekanismer och istället bara iakttar oss själva som dessa känslor kan komma upp till ytan. För att därefter försvinna när de väl erkänns.
En känsla som känns och erkänns är väldigt kortlivad. Ofta känns den bara intensivt i några sekunder, innan den klingar av eller ger plats åt en annan känsla. Känslor som undanhålls och trycks ner kan ligga och bubbla ett helt liv. Med kroppsliga och själsliga spänningar som följd. Beroenden blir på så sätt en negativ spiral.
Det handlar egentligen bara om lyssna på sin kropp. Att se och acceptera vad som händer inom en. Kroppsliga symptom är direkt kopplade till känslor, och spänningar uppstår först när man inte lyssnar på och accepterar vad som händer inom en.
Givetvis kan huvudvärk bero på att man varit ute för länge i solen eller druckit för lite. Alla kroppsliga symptom är inte nödvändigtvis undertryckta känslor. Emellertid tror jag det finns en kvalitativ skillnad i olika typer av symptom. Blir man uppmärksam nog lär man sig till slut att känna skillnad på en spänning som härrör ur känslor och en som är mera rent fysisk. Ibland är det båda delarna.
För att kunna lyssna på sig själv och veta vad som händer inom en måste man skala bort alla lager av störningar. Beroenden är som ett brus, ett lager som ligger runt den tysta kärnan som är ens varande. Har man väl börjat skala bort ett lager, och upptäckt hur mycket som finns där under dimslöjan går man gärna vidare på den vägen. När man upptäcker hur mycket klarare sinnet blir utan något beroende som dövar upphör man gärna med andra beroenden. Förändringen går i en positiv spiral. Ju fler beroenden man upphör med, desto lättare är det. För ju närmare sin kärna man är, ju mer man kan vara lyhörd för sina behov, desto mindre behov har man av att tysta behoven.
Det svåraste är att vakna upp och ta första steget. Resten brukar gå av sig själv. Och det är en resa in mot dig själv, kantad av glädje och en hel mängd upptäckter kring vem du är. Är det dags för dig också?
? beroende, meditation, vanor, utveckling, medvetande, vipassana, vakna
