Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.

(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?

Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.

Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…

Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.

Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.

När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?

Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?

Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?

När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.

Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.

Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.

Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.

Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.

I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.

Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.

Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.

? kärlek, ärlighet, mod

Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.

Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.

Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk ”ja JÄVLAR vilken resa”. Så enkelt är det.

Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara ”tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”

Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.

Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. ”Where are you going?”, frågar nån på stan. ”I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”

Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.

Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, ”vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.

Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.

För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.

Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.

Gör allt du inte vågar. För att du måste.

Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo

Ju mer man upplevt och integrerat, desto större blir ens värld. Det är det uppvaknanden handlar om. Att plötsligt uppfatta något… bortom.

De vackraste av mina vänner är också de som varit djupast nere i sitt eget mörker. En del så djupt att de varit nära att dö, helt enkelt för att själen inte längre orkat med. De har varit på botten och återvänt.

Sådana människor har något speciellt i blicken. Ett slags sken, ett inre ljus som strålar ut. Jag vet inte om alla kan se det, men jag kan.

Kanske är det tacksamhet. Att leva. Eller kanske ödmjukhet. Har man vandrat genom skärselden och mött sina demonser kan man inte längre döma. Har man sett den fullkomliga desperationen i sig själv så förstår man andras handlingar. Att man kanske inte alltid lyckas handla ur renhjärtad kärlek, men att alla gör så gott de kan.

Alla bär vi ett mörker inom oss. Jag vet inte om det verkligen är så, men ibland får jag en känsla av att man måste möta, konfrontera och integrera mörkret inom sig för att bli fullkomlig. Annars känner man bara en aspekt av sig själv. Den ljusa sidan, den man vill se och vill visa utåt till världen. Konsekvensen av det blir att man blir blind för allt som är dunkelt, hos sig själv och hos andra. Det som är fel. Man kanske har en starkare förställning om hur det ska vara. En föreställning som förvisso i sig orsakar mycket lidande. Man ser bara halva verkligheten.

Nu tror jag jag förstår vad det är jag ser i människors ögon. Helhet.

Om ens inre mörker inte är så starkt och påträngande är det lättare att blunda för det. Eller så är det starkt, men man har utvecklat ett — för att använda Freud — ännu starkare överjag. Kanske ska man vara tacksam om man är en av de som inte kan blunda. Det tvingar en att vakna upp. At se livet med nya ögon. Det är en svår väg, kantad av lidande. Men, som jag sade, de vackraste människorna jag vet är också de som en gång lidit mest. Och de har alla förstått samma sak. Att lidande är något man väljer. De har tagit sig ur sina offerroller och börjat ta ansvar för sina liv. Lidande är något man väljer. Ofta är valet omedvetet. Vill man ta sig ur lidandet måste man alltså bli medveten.

Nu tror jag jag förstår vad jag ser i människors ögon. Medvetenhet.

Alla klarade det inte. Några tog slut på lidandet innan de förstått dess kärna. Andra är kvar i mörkrets grepp och strävar efter att ta sig ur. Vi är alla olika långt gångna på våra vägar. En stor vändpunkt sker när man kastar av sig offerrollens tunga börda och börjar ta ansvar för sitt liv. När man förstår att varje tanke, varje känsla, varje situation har man själv orsakat.

Det är ett oändligt ansvar. Men också en oändlig frihet. Tar man fullt ansvar för sitt liv, är man också fri. Fri att göra vad som helst.

Nu förstår jag vad det är jag ser. Liv.