"leva"
Inte ens till låns.
Jag har ingen aning om vad den här upplevelsen är för något. Hur och varför och allt det där. Det spelar ingen roll heller. Jag blir så överväldigad över den här lyxen att få uppleva. Så tacksam för den här korta dippen ner i samsara, med alla intryck, berättelser… genom kroppar som aldrig varit våra, genom färger och bilder som aldrig riktigt hinner ta form i brytpunkten mellan det förflutna och framtiden; begrepp som inte bär någon verklighet. Var skulle nuet finnas? Kan du fånga något nu? Närdå? Nu? Det ögonblicket du vidrör är redan förflutet. Det hände aldrig.
Kropparna är ingenting vi har. De är inte våra. Detsamma gäller egot. Jag och mitt ego. Som om det vore något substantiellt, något som finns där, en djävul på axeln som viskar i vårt öra, eller en gnällig fyraåring inne i vårt huvud. Men egot har lika sann substans som kroppen eller nuet. Det är ingenting som bara finns där, som vi drabbats av och måste frigöra oss från, eller vad vi nu kan få för oss. Vi måste skapa det hela tiden, upprätthålla det genom våra handlingar, och genom att tro på illusionen vi skapar. Ego (separation) är alltså ett verb, snarare än ett substantiv.
Känslan av separation är något vi måste skapa hela tiden. För vad händer när vi slutar skapa, slutar upprätthålla, slutar tro. Vad händer om vi bara släpper taget om en idé. Vad finns kvar?
Det naturliga stadiet kräver ingenting för att upprätthållas. Inga idéer som måste tros på, ingenting som måste göras eller utföras. Det är helt enkelt vad som är kvar när alla lager av görande faller bort. Och det enda som faktiskt är verkligt. Det behövs ingen fantasi för att skapa det. Det behövs inte upprätthållas. Det är opåverkbart av förflutet eller framtid, och finns inte ens i något nu som vi försöker klämma in däremellan. Det är inget svårt, komplicerat eller mystiskt. Det är ingenting som kan uppnås eller finnas eller väckas. Det är bara… tja, se efter själv. Vad händer om du slutar mata separationen med uppmärksamhet?
Det jag är är inte den här kroppen, eller den här idén om en Momo. Kroppen är inte min, identiteten inte min, tankarna inte mina — hur skulle något kunna vara mitt?
Jag har ingenting. Inte ens till låns. Ändå, på något mirakulöst sätt, får jag följa med i dansen. Genom kroppen får jag uppleva sådan tacksamhet, över att få vara här, och uppleva. Jag kan inte sätta fingret på det just nu, i denna stilla men energiska natt när kroppen ville göra något annat än att sova, men tiden här är så flyktig, så kort, att jag inte kan vara annat än så enormt tacksam inför mysteriet. Vad jag vet kan det ta slut imorgon. Kroppen kan somna in i den underbara djupsömnen, och aldrig vakna upp ur den igen. Hela jagkänslan som på något sätt är bunden till upplevelsen försvinner och resan ner i samsara kan ta slut vilket ögonblick som helst.
Vi kan dö när som helst. Döden följer oss i varje steg, och när vi minst anar det knackar han oss på axeln med sitt beniga finger och inga schackspel i världen kan rädda oss. Om vi förstår, verkligen förstår, att varje dag är en bra dag att dö, hur kan vi då slösa bort det här livet på trivialiteter? Vill du sitta och titta på TV i väntan på döden, distrahera dig och låtsas om att Han inte hinner ikapp dig?
Din klocka tickar.
Varje andetag är ett andetag närmare döden.
Tick. Tack. Tick. Tack. Tick. Tack. Tack. Tack.
Tycker du livet är grått och trist?
Hur skulle det vara om du visste att du skulle dö imorgon?
Vad skulle du göra?
Varför gör du det inte nu?
Du har ett liv på dig. Det här. Sen är det slut. Vill du se tillbaka på ditt liv i dödsögonblicket, hur du hängde i dödens väntrum och läste skvallertidiningar, sneglade ångestfyllt på klockan men vände genast blad för att läsa om den senaste bullshiten i världen. Döden stämde möte med dig redan vid födseln. Varje minut är en minut till låns. Den är inte din, men på något sätt har du undsluppit döden och fått uppleva den. Och nu sitter du i väntrummet, med andan i halsen och en ångestklump i magen, som en paralyserande tandläkarskräck.
Döden och livet går hand i hand. Det är samma sak; ger och tar, föds och dör. Försök undvika döden, och du försöker undvika livet. Bli vän med livet, och du blir vän med döden. Blir du medveten om hur dödlig du är, blir du också medveten om hur levande du är.
Det är så fånigt på något sätt, men vi tycks inte uppskatta något förrän vi inser hur förgängligt det är. När det är mitt framför våra ögon tar vi det för givet. Som om vi lever i illusionen att det varar för evigt.
Inser du att du ska dö, så kommer tacksamheten och smälter rädslans fasader. Låt hela förgängligheten rinna mellan fingrarna, genom kroppen du inte ens har till låns.
Ingenting är ditt, inte ens ditt namn.
I dödens blick finns nyckeln till att våga.
Du kan göra precis vad som helst.
Det finns inga ursäkter längre.
Följ impulser och drömmar. Våga dansa med livet!
Ingenting är ändå ditt.
Så vad har du att förlora?
Det började som ”Vad vet jag egentligen?”
Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.
(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?
Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.
Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…
Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.
Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.
När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?
Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?
Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?
När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.
Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.
Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.
Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.
Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.
I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.
Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.
Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.
Ord till en kär vän. (Du får också läsa dem..)
Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.
Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.
Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.
Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk ”ja JÄVLAR vilken resa”. Så enkelt är det.
Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara ”tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”
Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.
Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. ”Where are you going?”, frågar nån på stan. ”I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”
Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.
Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, ”vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.
Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.
För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.
Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.
Gör allt du inte vågar. För att du måste.
Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo
Det är okej
När jag vaccinerade mig inför min första resa till Sydostasien för några år sedan fick jag en lång rad förhållningsregler av läkaren. Jag tror faktiskt det var flera A4-papper fulla.
Ät inte skalad frukt eller råa grönsaker, för de kan ha sköljts i vatten. Drick inte drycker med is i av samma anledning. Stoppa inte in händerna i håligheter(!). Var inte ute för länge i solen. Skydda dig med täckande kläder och använd myggmedel innehållande DEET. Använd impregnerat myggnät när du sover. Ät inte på rummet, för det kan locka till sig smådjur. Gå inte barfota. Sitt inte under kokospalmer.Ta inte emot mat eller dryck från främlingar, hur trevliga de än verkar vara. Och vad du än gör, hyr absolut inte moped eller motorcykel.
Skulle man följa alla förhållningsregler skulle man få sitta på sitt dyra luftkonditionerade hotellrum på någon biobombad turistort och spendera tjugo minuter om dagen på stranden, insmord i SPF 120-sunblock. Och äta den lokala maten är det ingen fråga om. Hotellrestauranten är det enda som kanske är säkert.
Jag vet inte hur du ser det, me jag tycker det verkar ganska trist. Jag undrar om läkaren som skrivit de där papprena någonsin varit på resa?
Jag bröt nog mot alla förhållningsregler den resan. Varenda en. Jag köpte färdigskalad frukt. Jag drack vatten från vattendrag i djungeln. Jag åt kakor i sängen. Jag gick barfota. Sov utan myggnät. Jag spenderade flera månader på motorcykel bland norra Thailands berg. Jag valde att utmana ödet istället för att förgifta min kropp med malariaprofylax. Bjöd någon in mig att äta med dem tog jag tacksamt emot erbjudandet. Jag liftade på bilflak på motorvägen. Jag bodde på en strand, spenderade hela dagarna i den gassande solen. Sövdes gott till vågornas stilla brus. Ja, jag stoppade till och med in händerna i håligheter. (Klättrar man har man inte så mycket val om man vill upp.)
Jag blev magsjuk några gånger. Jag sprang in i ormar, eller var ögonblick från kokosnötsregn. Jag voltade med motorcykeln och hamnade på sjukhus. Jag blev solbränd, skadade mig, blev myggbiten.
Men det är okej.
Allt går över. De flesta sjukdomar varar bara några dagar. Sår läker. Magar återhämtar sig. Några veckor efter min sjukhusupplevelse var jag återställd igen. Nacken gör sig fortarande påmind om olyckan ibland, men det är okej. Jag skulle aldrig för något i världen byta ut mina månader på hjul mot en lite mindre stel nacke och ett ärr på hakan mindre.
Om man genomlider livet utan att våga ta risker blir det ett väldigt lågmält och trist liv. Det är när man går bortom de upptrampade stigarna man kan upptäcka nya saker. Få nya perspektiv.
Ta inte livet så allvarligt. Vad är det för mening med att försöka överleva så länge som möjligt, om man inte lever under tiden? Du dör inte av skavsår, myggbett; denguefeber eller malaria. Du dör inte ens av att bli rånad på allt man äger. Eller av att ta sociala risker. Att göra bort sig, bli avvisad, bli utskrattad. Det är okej.
Varje upplevelse gör dig en upplevelse rikare. Och det är rikedom långt bortom vad pengar och trygghet kan erbjuda dig. För varje rädsla du möter växer du. För varje nederlag blir du starkare. Och för varje gång du struntar i en vaccinationsläkares reseråd, lovar jag dig att ditt liv blir roligare.
Lev gratis — res gratis. En hippieguide.
Jag har inte haft ett hem på flera år. Jag har inte jobbat mer än några sporadiska dagar då och då på många år heller. Jag reser. Låter vinden föra mig dit den vill. Upplever äventyr på äventyr på äventyr.
Titt som tätt får jag den naturliga frågan, ”Hur gör du? Hur överlever du?”
Det finns många som lever på resande fot. Ingen verkar dock direkt planerat det, eller funderat så mycket på överlevnad. Det bara hände. Samma för mig. En del jobbar på distans och får lön. Andra ”tar jobbet med sig”, säljer saker eller tjänster när de kommer till nya platser. Ytterligare andra vet inte. ”Det bara händer..”
Nu ska jag på riktigt försöka besvara frågan. Hur gör man för att leva på resande fot?
Plugga på distans. Det första och enklaste svaret är studielån 
. Då handlar det förvisso inte om att leva gratis, utan snarare att leva lyxigt. Ett studielån är en bit över sju tusen kronor i månaden (varav 2500 utav det är bidrag). För studenter i Sverige verkar det mest räcka till hyra, mat, kurslitteratur och alla de där ölen man glömmer bort att nämna när man gnäller över hur lågt studielånet är.
Sju tusen kronor i månaden i sydostasien, indien, sydamerika, eller spanien för delen, är en förmögenhet. Lever man billigt kan man klara sig gott på bara bidragsdelen. Det kräver ju såklart att man pluggar, men det finns helt sjukt spännande och softa distanskurser! Du kan studera distans på både högskola och folkhögskola (och komvux med för den delen).
Fördelar: Du har en fast inkomst. Du har alltid något att göra i händelse att du skulle bli uttråkad. Du lär dig sjukt spännande saker. (Testa medvetandefilosofikurserna på HiS!)
Nackdelar: Du måste släpa runt på en armé av böcker, som du dessutom måste köpa för snordyra pengar. (Lär dig välja kurser utefter litteraturlistan.) Tar lite av upplevelsen att vistas i ett nytt land — man måste alltid göra något eller ha skolan i åtanke. Du blir skuldsatt upp över öronen.
Resa
Lifta
Att lifta är gratis. I teorin. I praktiken köper du snordyr och dålig motorvägshaksmat för mer pengar än det skulle kosta att flyga med Ryanair. Men det är miljövänligt. Och ett äventyr i sig.
Fördelar: Ingen direkt miljöpåverkan. Billigt (gratis) om du planerar väl och tar med dig mat. Man träffar många spännande, sköna, intressanta och läskiga människor. Har du tur förbarmar sig någon över dig och låter dig sova och äta hos dem en natt innan du ger dig vidare.
Nackdelar: Du står ett dygn i regnet i en bensinmack i tyskland med feberfrossa när du försöker återhämta dig från Roskildefestivalens bravader. Numera är jag för gammal och bekväm för att lifta mer än ibland för nöjet och nostalgin.
Husbil
Sjukt många hippies i Spanien lever husbilsliv. Det betyder ingen hyra, ingen fast punkt och att man är lika tuff som alla andra husbilshippies.
Fördelar: Man kan bo var som helst så länge inte polisen kör bort en. Man kan alltså bo uppe i bergen med milsvid utsikt, eller på stranden några meter från vattnet, eller så nära de varma källorna i Santa Fé att man kan hoppa rätt i från bilen. Man har alltid sitt hem med sig. Man är garanterad en säng. Man har el. Man kan ta med sig mer prylar än vad som får plats i en väska. Man slipper boendeproblemet nedan. Man är lika tuff som de andra husbilshippisarna.
Nackdelar: Sjukt miljöovänligt om man åker långt. Slukar bensin. Bilen går sönder hela tiden. Ingen toalett. Inget direkt privatliv om man inte hittar en öde strand. (De finns..) Man blir begränsad till bilen och kan inte spontant flyga till andra sidan jorden. Man är lika tuff som de andra husbilshippisarna.
Givetvis kan man planka tåg, cykla, flyga flygplan eller flygande matta, gå eller åka bräda genom hela världen också. Bara icke-fantasi och lathet sätter begränsningar!
Bo
Det här är den punkten de inte riktigt förstår. Ett hostel var som helst i Europa går på minst 20eur/natt. I asien är det lättare och kostar kanske en femtedel, men inte ens där är man tvingad till att betala. Men misströsta inte! Couchsurfing har blivit sjukt populärt på sistone. Bo gratis och häng runt med de som faktiskt bor i staden. Tyvärr bor de flesta i städer dock. Och det är ju inte så roligt. Åtminstone inte om man är naturhippie och hellre lyssnar på fågelkvitter än bilbuller.
Här börjar levnadskonsten. Det viktigaste för att ta sig fram är att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och öppen för möjligheter. Det finns en uppsjö av olika sätt att bo på. Ockuperade hus finns över hela Europa (utom Sverige typ Joho!), och träffar man rätt människa är det inte särskilt svårt att bli inbjuden att bo där några nätter. Olika slags communities finns lite överallt, t ex Beneficio, där man helt enkelt kan komma och bo i sitt lilla tält eller dela en stor tipi. Många liknande platser finns. Hittar man väl ett ställe guidas man ofta vidare till nästa. Det finns människor som lever så år ut och år in. Men det kan bli ganska tröttsamt.
Wwoof är ett annat alterantiv — volontära på ekologiska gårdar. Ofta handlar det om att påta i jorden eller (gud förbjude) plocka oliver några timmar om dagen, i utbyte mot mat och husrum. Att gå med i wwoof kostar 20 euro per år, och då får man en lång lista med gårdar man kan kontakta. Spännvidden sträcker sig från slavarbete till sköna människor som bara vill ha mer skönt folk att hänga med. Bättre än att gå via wwoof-organisationen är nästan att ta sig till något område med mycket gårdar och .. (nu kommer ledtråden igen) prata med folk. Många är inte med i wwoof, för att volontärerna kan vara lika opålitliga som gårdarna. Men står man där som levande person och är trevlig och verkar pålitlig tar de (om du har tur) med glädje emot dig.
Det finns många andra sätt. I Granada kan du bo i grottor. Rainbow-träffar finns lite här och var, men kan vara lite svårt att hitta information om på internet. Annars kan man alltid bli god vän med någon och bli inbjuden att bo hos dem . Tempel och kloster kan gå bra att sova i en natt eller två. En hängmatta och en sovsäck är inte så tungt att bära.
Fördelar: Det är roligt att bo på alternativa sätt! (Det här sitter jag för övrigt och skriver i en trädkoja i Thailand.) Det är gratis. Du träffar sköna och inspirerande människor. Du lär dig mycket om dig själv, andra och livet i allmänhet. Du tvingas lära dig det lokala språket om människorna du bor med inte pratar engelska.
Nackdelar: I de flesta fall har du alltid människor omkring dig. Det kan vara fruktansvärt tärande. Du har sällan kontroll över situationen. Man måste lära sig när ens gästfrihet utnyttjas, och gärna åka därifrån dagen innan. Man har ingenting man kan kalla sitt. Inget eget kök. Blir tröttsamt i längden.
Annars kan man ju hyra ett rum eller en lägenhet eller hitta kollektiv var som helst för några månader, likväl som att bo i Sverige. Barcelona är åtminstone i mina ögon mer spännande än Eskilstuna.
Överlev
Ok. Säg att du inte tar studiebidrag. Eller att du köpte en flygbiljett för dina sista pengar (det har hänt mig mer än en gång..) Mat behöver man ju. Och visst, man kan dumpsterdiva eller gå till pizzerior vid stängningsdags och se snäll ut, men de flesta föredrar att köpa sin mat. Och då behöver man pengar. Men pengar blir annorlunda om man lever gratis. Har man inga fasta utgifter är tjugo euro tjugo euro. Så kan man bestämma om man vill köpa mat eller bensin (eller en hund) för pengarna. Summan blir mycket mer konkret på något sätt.
Här kommer den underbara kreativiteten till nytta igen!
- Kan du tillverka någonting som går att sälja? Tillverka det och sälj.
- Behärskar du någon konst som är värd att visa upp? Gatushowa!
- Sätt dig utanför lämplig butik med en gitarr i famnen och le stort. Är du söt flicka kan timlönen bli riktigt bra (hur o-pk det än kan tyckas). Glöm inte att spela också.
- Kan du göra någonting andra är villiga att betala för? Att bli massör var ett ganska naturligt steg för mig. Utöver att rädda världen kan man också få in lite pengar var man än är. Det finns alltid någon som är villig att betala litegrann för en massage.
- Ordna ett jobb du kan utföra på distans. Skriv eller designa på frilans. Det finns tusen saker att göra!
Det viktigaste är tillit till livet. Att inte fastna i ett fattigdomstänkande. Känner man sig rik är man rik, så är det. Och attraktionslagen säger att man drar till sig pengar. Många verkar leva på smulor, till och med lägger stolthet och livsstil i att gräva i soptunnor för att få någon mat. På senare år har jag aldrig varit utan pengar. Delvis tack vare studielån, förvisso, men den största delen handlar om inställning. Det är bara pengar. Känner man sig fattig försvinner de på något sätt, och man blir fattig. Känner man sig rik och inte oroar sig över pengar, ser man att man alltid har så mycket man behöver. Precis så enkelt är det.
När man lever så här hamnar man i ett slags reseflow. Man blir tvungen. Man finner sig på rätt plats vid rätt ögonblick. Man träffar rätt människor. Allting bara flyter på.. Det största hindret för flow är planering. Att man oroar sig för var man ska ta vägen om två veckor. Då missar man det som är här och nu. Är en natt säkrad vet man åtminstone var man ska sova inatt. Att oroa sig för morgondagen är en diss mot nuet. Och att inte njuta av livet är en diss mot gud.
Att träffa rätt människor är A och O. Då händer saker man inte riktigt tänkt sig. Jag planerade inte att bli förälskad och flytta till Barcelona, eller bo i husbil i spanien eller lerhus i Thailand. Det bara hände. Livet bjuder en så många möjligheter hela tiden. Var öppen för dem.
Våga ta första steget, så löser sig resten sen. Det kommer vara svårt ibland. Det kommer vara kallt, blött, regnigt, jävligt. Det kommer också vara underbart, magiskt, flowande och bortom dina drömmar. Du kommer lida, och du kommer älska. Och dynamiken kommer lära dig livets hemligheter. Och när allt är som hemskast, när du står på den där bensinmacken i tyskland i regnet och undrar vad du gjort för att karman ska slå tillbaka på dig sådär, kom då ihåg att minnen förvrids och förskönas. Efteråt minns man bara det vackra. Det hemska verkade inte så hemskt längre. Det vackra blir lite vackrare.
Och vet du vad? Jag tror förvridningen på ett sätt är ”sannare” än upplevelsen. Om vi bara släpper taget, lär vi oss att det inte är så hemskt. Att det är okej att vara blöt, kall, frusen och hungrig. Efteråt kan man åtminstone berätta en schjysst historia om det.
