Momo Jord

Då och då dimper det ner ett mail från någon som läst bloggen. Ibland innehåller mailet en fråga av mer allmän karaktär. Jag tänkte det vore trevligt att dela med mig lite av mina svar och tankar kring dessa specifika frågor. Här kommer ett.t Ni är givetvis alltid välkomna att maila mig om ni vill något.

hej,
jag råkade snubbla över din sida och läste din historia… det låter helt fantastiskt och inspirerande speciell en så här bakis dag som idag. Ibland undrar jag vad det är som stoppar en från att ha ett meningsfullt och medvetet liv .. jag kommer inte riktigt till något svar. Det är bara till att konstatera att man måste svara på den frågan om man ska gå vidare .. har du nåt vettigt att säga?
peace

Hej!
Klurig fråga. Vad hindrar en från att leva ett meningsfullt och medvetet liv?
Två svar dyker upp för mig.

Det första är helt enkelt okunskap. Som barn av den självförverkligande åttiotalistgenerationer har jag ofta sett på äldre generationer, och undrat, shit, hur kan de göra så här? Hur fattar de inte bättre? Jag är uppväxt med kass mat (a k a “husmanskost”), att man ska ta huvudvärkstabletter om man har ont i huvudet osv.

Alla gör så gott de kan. Men det första steget till medvetet leverne kan vara ett stort steg.

Det kan dessutom vara obekvämt. Vilket tar mig till det andra svaret. Som är lite jobbigare, eftersom det bara hänger på en själv.

Lathet. (Eller bekvämlighet om man så vill.) Sorry, men precis så enkelt är det. Har man väl vetskapen är det bara upp till en själv att göra allt det där man vet att man borde göra för att må bra. Ibland kan det vara fett jobbigt. Äta socker, röka cigaretter, dricka alkohol, knarka, allt det där är dåligt. Men har man en livssti l eller social gemenskap som kretsar kring det kan det vara svårt att bryta sig ur.

Jag vet att jag mår galet bra av att meditera varje dag. Ändå händer det ibland i långa perioder att jag inte gör det alls. Jag vet hur maten påverkar mig och att gifter förstör mig, ändå tog det 27 år innan jag la ner den där osunda maten; fortfarande kan processad mat locka mig.

Fast.. hur jobbigt det än låter, så tror jag lite det handlar om att inte göra en stor grej av det. Medvetande föder handling automatiskt, om man bara väljer att lyssna till sig själv. Vet jag hur skräpmat påverkar min kropp och själ så undviker jag det. Vet jag hur negativa känslor påverkar mig ser jag till att bli medveten nog för att bemästra dem, eller inte låta dem få fritt spelrum. Vet jag att mitt liv blir enklare och trevligare om jag är glad och trevlig mot alla jag möter (eller så många jag pallar med om jag har en keff dag) så är det värt att anstränga sig att göra det.

Lathet är kärlekens motsats, skrev nån känd psykiatikersnubbe nån gång. Kärleken då i termer av den ihopbindande flödande kraften. Att leva medvetet kräver ansträngningar; åtminstone i början innan det börjar flöda av sig själv. Sen är det bara att flyta med. Svårare än så behöver det inte vara.

Oj, det finns så mycket att svara, men hoppas jag lyckats träffa något rätt. Att förstå att man har fullkomlig makt över sitt eget liv, att man kan förändra och påverka allt som sker; då är det bara att bestämma sig för hur man vill leva, och leva precis så.

Lycka till!
Momo ♥

? meningsfullt liv, medvetet liv, lathet, okunskap

Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. “Jag upplever världens undergång varje natt“, tänker hon, “men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.“. Det är sådan styrka attt bara leva.

Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.

Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.

Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk “ja JÄVLAR vilken resa“. Så enkelt är det.

Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara “tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”

Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.

Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. “Where are you going?“, frågar nån på stan. “I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”

Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.

Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, “vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.

Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.

För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.

Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.

Gör allt du inte vågar. För att du måste.

Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo