Drömgruvan

Drömgruvan

Sommarflödet kom. Det fick räcka med babylon och lägenhet, bekvämlighet som gränsar till lathet och hundra fönster som granne. Packade bilen full med sovsaker, myssaker, gåpålinasaker, ätsaker och en vacker dittills okänd människa som trillade in; åkte till Katrineholm och invigde det nya ungkulturhuset i de gamla lokstallarna. Vissa eldshower är bara sådär… sammankopplade. Att precis allt flödar i samma riktning, och gränserna mellan dans, åskådare och eld upplöses. Sådan som gör mig lika tagen som publiken. En sådan eldshow blev det. Dessa ord fick jag just.

eldshow, katrineholm

Som en naturkraft sprungen ut jordens innersta, som ett magiskt väsen som rörde sig över över marken i gnistregn, dansade Momo Jord i samklang med platsen, med kroppen, med själen, Vi som stod i ring och såg på rördes både till tårar och till djup och innerlig glädje. Så vackert, så närvarande, så i harmoni med alltet. Vi existerade tillsammans och vi fascinerades av kraften i elden, i musiken och i dansen. Vi ville aldrig att det skulle ta slut. Någonsin. Och vi vill uppleva det igen. Och igen.

Precis så magiskt kan det vara. Och flödet fortsatte. Ut i skogen, kilometer av små grusvägar i skogen utanför Norrköping, tills vi tillslut kom fram till drömgruvan.

Namnet. Drömgruvan. Där drömmarna hämtas.

En stilla sjö i lä, tallskog med mjuk omfamnande mossmark, som gjord att rulla runt i. Hängmatteläger och en lite udde med en eld, timmar av mat som lagar sig, dans som dansar sig och glöden som dansar med blicken, träden som andas med andetagen och det är så uppenbart; det är här, det är här jag hör hemma, här närvaron landar i kroppen, i löven, i den spegelblanka sjön och älvorna som dansar på den. Ett halvår i en stad får räcka, skogen har ropat länge nog och fötterna kan inte rota sig på andra våningen. Tacksamheten finns där, oavsett miljö, men skogen. Skogen. Modern.

Andetag, miljöbyte och plötsligt hamnar jag på Englagård. Ännu en kursgård. Och hela den där kursgårdsmentaliteten. Det tar inte många minuter innan samtal börjar handla om energier och healing och blockeringar och trauman från barndomen och chakran i obalans och jag vill bara titta på dem och säga att… det är okej.

Alla dom där problemen, hur verkliga de än verkar, de är bara påhittade, de har ingen egen verklighet. Vi kan bara kliva ur dem, se sagan för vad den är och se att vi är fullkomligheten själv. Nu. Precis så som vi är. Det finns inga problem att lösa. Inga knutar att knyta upp. Inga chakran som måste balanseras eller trauman som måste lösas. Vi kan bara släppa. Vara fullkomliga. Här. Nu.

Men det kan jag ju inte säga. Vem vill höra att ens historia inte är verklig? Vem vill höra att ens identitet bara är ett luftslott? Vad spelar det för roll om historier tros på, chakran är i obalans (men om förkylning beror på att halschakrat är i obalans, hur kommer det sig att många fler halschakran är obalanserade på vintern?) och blockeringar och moderstrauman hindrar den fria kreativeteten och du ännu inte lärt dig leva fullt ut? Det är ju också bara så medvetandet spelar ut sig. Och vem är jag att säga hur något ska vara, vad som är sant och inte? Ingen. Och jag kan aldrig veta hur någon annan upplever världen. Jag kan bara sitta och le, lyssna med ett halvt öra och tänka att jo, kanske blir man förkyld bara för att man blir förkyld, och det kanske inte har någon orsak som måste helas. Kanske behöver vi inte försöka hitta en mening med allt. Eller med någonting alls. Kanske kan vi bara vara det vi är, vad det nu är, och låta saker vara som det är.

Fast vi verkar vilja leka vår lek. Spela ut våra draman, leva ut våra drömmar. Skapa historierna om oss själva och världen. Kanske njuter vi av det. Kanske lider vi av det. Om det är sant eller inte, vad spelar det för roll? Det är så vi gör. Och det slår mig gång på gång, jag har säkert tjatat om det innan, hur förunderlig människan är, hur förunderligt medvetandet är som spelar ut sig såhär.

Som gör att jag hamnar på en kursgård. Med människor jag bara kan titta på, och tänka… … va?
Men vi sjunger.
Hela dagarna.
En gång, var det nu var, var jag bara där för att dansa.
Nu är jag bara här för att sjunga.
Kroppen är så magiskt verktyg.
Rösten, rörelserna.
Nerver, muskler, lymfa, blodomloppet och hela det autonoma systemet.
Jag kan aldrig upphöra förundras.
Vilka jävla mirakel vi är.
Allihopa.
Vad vi än sysslar med.

Var vi är är bra.
Vad vi gör är rätt.
Det finns ingenting att lösa.
Ni behöver inte ens sluta leta.
Det är bara det här.
Vi är bara människor.
Vanliga unika jävla människor.
Vi ses i flowet.
I magin.
I det vi är.

Pin It on Pinterest

blasipparund150

Vill du ha ett fint mail ibland?

Vi vill dela fint med dig. Och kanske en och annan rabattkod.

Vi skickar högst 1-2 mail om året och delar givetvis aldrig din epost. Lovar ♥

Tack! Nu har du gått med.