"Kärlek"
Det började som ”Vad vet jag egentligen?”
Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.
(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?
Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.
Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…
Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.
Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.
När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?
Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?
Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?
När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.
Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.
Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.
Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.
Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.
I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.
Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.
Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.
Älskade du
Älskade du,
För mig är du buddha.
Du är en strålande gud.
Stråla!
Och låt världen ta del av din skönhet.
ॐ
Stråla! Skin!
Det är ditt naturliga tillstånd.
Hejdlös glädje att vara
buddha bland buddhor,
stjärna bland stjärnor.
Hejdlös glädje
över att bara finnas till.
ॐ
Gör vad ditt hjärta säger;
gör vad du vill och måste.
Jag finns med dig i varje hjärtslag,
varje andetag,
varje darrande fingerstrykning
över livets skrovliga yta.
ॐ
Bortom gränser och förnuft,
älskar jag dig,
såsom kärleken älskar sig själv.
Jag kan inte ge dig något du inte redan har;
jag vill inte ha något tillbaka.
Vad skulle du kunna ge mig?
ॐ
Vi är fria. Evigt fria och dansande.
Inga behov, inga begär;
utan hunger, för vi vet.
Att vi inte är något annat än allt det här.
Att vi inte är skilda från träden, fåglarna, vinden.
Att det inte finns någon skillnad
mellan du och jag.
ॐ
Jag älskar dig,
så som löven älskar solen,
och träden älskar jorden de gror ur.
Utan en tanke är jag uppfylld av dig,
växer ur dig,
fri att älska och att älskas.
ॐ
Hur kan kärlek tyglas?
Hur kan någon bygga en låda,
visa tomheten däri, och säga:
det här är kärlek?
Den som begränsar kärleken
har inte förstått något alls
Den som hungrar vet inte vad kärlek är.
ॐ
Se dig omkring.
Kärleken är där.
Se inom dig.
Kärleken är där.
Överallt.
Samma kärlek.
Samma eviga kärlek.
Diamantsystrar ♥
Systrar!
Ni vackra som vet att avstånd betyder lika lite som tid, att möten bara är en påminnelse av närvaron som alltid finns där. Det vi är kan aldrig skiljas, kan aldrig delas itu. Jag kan aldrig glömma er, diamantsystrar som skiner i denna världen.
Tack för att ni ler, tack för era tankar, längtan och kärlek. Tack för alla ord jag får när jag behöver dem som bäst, för alla blickar, möten bortom ord. Tack för att ni sliter mitt hjärta itu, gång på gång, så att världen kan skina klarare för varje uppvaknande.
Tack för alla vackra samtal, tack för alla tidlösa timmar i varat utan ord. Tack för alla äventyr, alla galenskaper universum skänkt oss. Tack för varje ögonblick i hunger och trötthet, tack för att vi tillsammans kan finna frid och vila i upplevelsen att allt är åt helvete, när universum visar det ansiktet.
Tack för varje gång vi lärt varandra säga ja.
Tack, systrar. Jag älskar er ur det tidlösa som omsluter allt. Jag är med er, alltid, alltid, alltid. Viskar när ni behöver höra, att allt är bra, att allt är precis så som det ska vara. Och era röster finns i mitt hjärta, änglar som påminner mig att skina när jag glömmer bort hur man gör. Tack för alla uppvaknandets stunder vi delar; varje gång vi stannar upp och det identitetslösa skrattet ljuder ur intet. Tack för alla timmar vi skrattar tillsammans, tack för alla tårar. Tack för allt som gjorts och och tack för livets alla smaker, alla färger. Tack för alla omvälvande, intensiva upplevelser av vad som kan annars kan förbises och grått och trist. Tack för allt.
Fortsätt skina, systrar. Minns att ni är diamanter, alltid. Ni är skapade för att skina, för att sprida ljuset och väcka elden bakom andras ögon. Ni är här för att visa världen hur vacker den verkligen är. Ni är diamanter som återspeglar det gudomliga varat; ni skiner i ert eget ljus. Sprid ljuset, dela det.
Skin, systrar. Skin som de diamanter ni är.
Om namo narayan. Jah bless. <3
Momo
Jag friade till Kushbo
– You want to marry me?
Hoppsan. Det var lite oväntat.
– I you marry no! Flickan jag tydligen just råkade fria till försöker se upprörd ut. Hon heter Kushbu, har ögon som får mig att snubbla till och bär för dagen en rödblommig sari och en gul tunn sjal. Hon är sjutton år och har knappt varit utanför byn.
Guru skrattar högt och Anna tittar på mig som om jag just sagt något konstigt.
Jag har för länge sedan gett upp det där med att kämpa emot universums överraskningar eller försöka förstå vad gud sysslar med egentligen. Men det händer så mycket galenskaper nu att jag knappt reagerar, utan vila i samma känsla som genomströmmar det mesta vad gäller val i livet vilar med mig här. Visst, varför inte? Hela livet är ju bara en serie galna händelser ändå, och gifta mig med en total främling, en sekulariserat uppväxt hinduisk sadhu med en muslim dessutom, är precis lika schjysst som något annat.
Sabnam råkade visst giftas bort lite plötsligt också. Typ hundra tusen rupees behövs till hemgiften, så vi väntar och ser hur universum styr upp det.
Jag vet inte riktigt om jag förstår den där förälskelsegrejen längre. Förälskelse är en sådan enorm energi, som kan kanaliseras ut i hela världen om man inte bara låser den till ett objekt. Men bara om den är utan önskan om en viss utkomst. Att för stunden ersätta det högsta med en enda människa. Det fungerar jättefint så länge egots begär besvaras och förälskelseleken är ömsesidig, eller om samma förälskelse sprids till universum i vetskap att det inte är något annat än alla och du själv. I andra fall handlar det om åtrå, sinnen och förkroppsliganden emellan. Och någonstans långt där bakom finns alltid en önskan om att bli en hel människa, att den man åtrår ska hjälpa en finna den där lyckan och friden alla söker. Hjälp till självhjälp, som en vän i stockholms söderinspirerade dramaqueenqueerkretsar brukar kalla element i keffa förhållanden.
Det är mycket jag inte fattar grejen med, och det här missriktade klamrandet efter kärlek är en av dem. Typ att det måste finnas nån där för att ge kärlek för att det ska funka. Som om kärleken inte vore allomfattande och överallt. Som om någonting behöver göras för att bli lycklig, och att man inte kan bli hel förrän man smält samman med någon och slutat vara halv.
Fast förr eller senare kommer den där tvåsamhetshelheten också börja känna sig ofullkomlig. Båda vet det, men de gör allt för att dölja med, för sig själva och för varandra. De låter sig båda slukas av den kollektiva lögnen om det kärleksfulla och utvecklande giftermålet och kärlek i nöd och lust in till döden. Eftersom de begränsar världen till sig själva och varandra, måste de antingen krympa sitt vara för att passa in i den rollen, eller förr eller senare försöka finna något mer för att fylla det stora hål som omsluter den framljugna lyckobubblan, som väl är lycklig fram tills den dagen tomheten omkring blir för stark och den spricker. En älskad dör. Någon förlorar sitt hus, sin dator, sin hund. ”Du älskar mig inte längre” kommer någon säga. Kärleken förloras, sexlivet, intresset för varandras liv, när samma historier har berättats på automatik, hundratals gånger för att fylla upp tystnaden mellan sekundvisarens släpande framtickande.
Och så börjar jakten på ny lycka. Samma jakt som alltid, samma sinnesbedövande leksaker för att hålla oss borta från tomheten, som när som helst hotar att sluka oss, och som vår älskade inte kan skydda oss från längre, nu när banden inte längre är som de en gång varit.
Förälskelsen två människor emellan är övergående. Jag älskar att rida på den sköna upplevelsevågen förälskelsehistorier för med sig, veckor i extas och styrka bortom människors mått… men det är en lek, ett tillfälligt spel av universum.
Förälskelse är inte vägen till lycka eller till att bli fullkomlig, det är bara ännu ett åktur i nöjesparken. Upplevelsen kan hjälpa dig till insikter kanske, men det är inte poängen. Syftet med förälskelse är förälskelsen i sig, att uppleva det explosiva flödet, och sedan låta upplevelsen försvinna när den faller och ger plats för något nytt.
Tomheten förälskelsen lämnar efter sig, om vi fortfarande vandrar med dess spöklika avtryck på våra näthinnor, ger upphov till längtan, en hjärtskärande längtan att vara den Älskade nära, eller om inte den Älskade finns, så någon, någon om kan ge en kärlek, som kan fylla halvheten nu när tvåsamheten plötsligt blivit jag och jag.
Åter en av dessa potentiella vändpunkter. De finns överallt, i alla upplevelser. I det djupaste lidande kan vi vända om, uppe på toppen kan vi låta oss falla.
Vem känner sig halv, vems behov av helhet behöver uppfyllas? Kan den blinde leda den blinde till ljuset? Kanske finner några vägen fram, kanske ensamma, kanske tillsammans, men de flesta par, i relation till lycka och frid, irrar mest runt som de blinda löparna i Monty Phytons Flying Circus.
Jag älskar alla mina systrar, alla mina bröder. Gud skiner igenom dem, strålar ut genom ögonen. Alla ögonpar jag möter tittar på mig med Guds blick. De kanske inte alltid vet det, fast i betingade tankemönster och oifrågasatta föreställningar om vad som är verkligt och sant. Typ att dom finns.
Där faller det lite. Alltså med att göra kärlek lätt och okomplicerat.
Jag sitter vid min gurus tomma säte på hedersplatsen. Tittar på havet av ansikten. Profeter, fakirer, arbetare. Hemmafruar, barn med leenden mellan öronen och stora tunna guldringar i öronen.
Jag inser att alla de är jag. Det är kanske lätt att fatta med systrar och vänner. Men de här är profeter med djup insikt i varat och stor makt i den här världen, profeter som behandlas som kungar. Jag möter varje ögonpar helt utan någon åtskillnad. Jag är ögonen jag möter.
Den enda som är här är jag.
Så tvåsamhet fattar jag inte riktigt. Hur skulle ett möte mellan jag och mig själv kunna göra mig till mer (eller mindre) jag än jag redan är?
Hur skulle det absoluta kunna delas upp, på ett sånt sätt jag skulle tro på lögnen?
Fast det är mycket jag inte fattar. Typ att jag ändå är helt okej med att gifta mig med en främling om det är vad Gud vill. Och att jag är övertygad att kärleken alltid kommer finnas där. Typ för att det är det enda bestående och därför kommer vara det som finns kvar när vi stilla eller våldsamt kastats in i döden. Och för att universum vill mitt bästa, och ge mig allt vackert nu när jag lärt mig älska det, mig, whatever. Medvetandet är det enda som består, och för medvetandet är upplevelser blott upplevelser. Därför finns ingen anledning att lyssna på impulsen att reagera med motvilja till sådant sinnet bestämt sig för att inte tycka om, eller begär om sinnet vill ha det. Sinnet kan aldrig göra dig lycklig.
Lyckan är inneboende, allomfattande, och strålar igenom när du slutar jaga irrbloss.
Vad händer egentligen?
Jag vaknade upp en morgon, för kanske en vecka sedan, och såg att det var sol. En alldeles utmärkt dag att lifta hem från Englagård. Jag lärde mig att lifta inte är en slump, som något i livet. Önskningar och manifestationer gör det hela mycket lättare. En lastbil tog mig till Göteborg, och när jag kom hem kände jag i hela själen hur rätt mitt beslut var, att göra mig av med alla materiella band, flytta in i min väska igen och se vad universum har för planer för mig. Kollektivet där jag bott är jättevackert. Jag älskar människorna. En villa i centrala GBG är värsta lyxen. Men det är inte där jag ska vara nu. Världen har andra planer för mig.
– Men var ska du ta vägen? frågade någon.
– Jag vet inte, svarade jag, log och ryckte på axlarna.
– Men vad ska du göra?
– Jag vet inte, svarade jag igen. Leendet blev ännu större.
I frågan hittade jag hem. I nuet. Inblicken i verkligheten bortom människoleken gav mersmak. Omgivningar påverkar mig; jag leker människoleken men vet att det finns så mycket mer därtill. Jag är i babylon för att frigöra mig från alla band. Göra mig av med prylar som tynger och är onödiga. Jag flyttar in i min väska igen, avslutar allt som är ofärdigt. Frigör energi.
Och sen? Jag vet inte.
Jag ska finna ett sätt att leva med Gud i varje ögonblick. Bryta mig ur hjulet, ta mig bortom människoleken. Jag vet att allt är hela tiden, att Gud är i varje droppe, i varje ögonblick, i varje andetag. Men jag trillar lätt in i leken av tankar och känslor, framtid och förflutet och identifikation med egot och kroppen när jag är i Babylon där så många är stressade, har agendor och tycker att så mycket är viktigt.
Gud är viktigt. Kärleken. Allt annat är för mig.. flyktigt, förgängligt, oviktigt.
Så jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Jag, min väska och min tillit till att livet för mig dit jag ska, att jag möter rätt människor och hamnar i rätt sammanhang. Och hela universum skriker att jag är på rätt väg. Efter att ha kämpat mot strömmen hela våren släppte jag taget, flyter med och njuter av världens gåvor. Jag vet inte var jag tar vägen, men nya möjligheter dyker upp hela tiden. Kanske flyttar jag till Englagård och förgyller kurserna med chaite och eldshower. Kanske bor jag i malmö och är husmassör i Mecca och lyxar möllanfrukt. Eller så följer jag moder Indiens kall och åker dit redan nu. Eller så hamnar jag någon helt annanstans. Jag är fri, obunden och kan följa livets vindar när de blåser. Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. För var jag än är, så är det ju faktiskt här. Och när det än är, så är det ju faktiskt nu.
Vi ses på vägarna eller bland träden, systrar och bröder. Lita till livets storhet och minns kärleken i varje andetag.
Hare krsna hare krsna krsna krsna hare hare
Hare rama hare rama rama rama hare hare
I have found a way to live, in the prescense of the lord
Hare ram ram ram sita ram ram ram
