Momo Jord

Jag vaknade upp en morgon, för kanske en vecka sedan, och såg att det var sol. En alldeles utmärkt dag att lifta hem från Englagård. Jag lärde mig att lifta inte är en slump, som något i livet. Önskningar och manifestationer gör det hela mycket lättare. En lastbil tog mig till Göteborg, och när jag kom hem kände jag i hela själen hur rätt mitt beslut var, att göra mig av med alla materiella band, flytta in i min väska igen och se vad universum har för planer för mig. Kollektivet där jag bott är jättevackert. Jag älskar människorna. En villa i centrala GBG är värsta lyxen. Men det är inte där jag ska vara nu. Världen har andra planer för mig.

– Men var ska du ta vägen? frågade någon.
– Jag vet inte, svarade jag, log och ryckte på axlarna.
– Men vad ska du göra?
– Jag vet inte, svarade jag igen. Leendet blev ännu större.

I frågan hittade jag hem. I nuet. Inblicken i verkligheten bortom människoleken gav mersmak. Omgivningar påverkar mig; jag leker människoleken men vet att det finns så mycket mer därtill. Jag är i babylon för att frigöra mig från alla band. Göra mig av med prylar som tynger och är onödiga. Jag flyttar in i min väska igen, avslutar allt som är ofärdigt. Frigör energi.

Och sen? Jag vet inte.

Jag ska finna ett sätt att leva med Gud i varje ögonblick. Bryta mig ur hjulet, ta mig bortom människoleken. Jag vet att allt är hela tiden, att Gud är i varje droppe, i varje ögonblick, i varje andetag. Men jag trillar lätt in i leken av tankar och känslor, framtid och förflutet och identifikation med egot och kroppen när jag är i Babylon där så många är stressade, har agendor och tycker att så mycket är viktigt.

Gud är viktigt. Kärleken. Allt annat är för mig.. flyktigt, förgängligt, oviktigt.

Så jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Jag, min väska och min tillit till att livet för mig dit jag ska, att jag möter rätt människor och hamnar i rätt sammanhang. Och hela universum skriker att jag är på rätt väg. Efter att ha kämpat mot strömmen hela våren släppte jag taget, flyter med och njuter av världens gåvor. Jag vet inte var jag tar vägen, men nya möjligheter dyker upp hela tiden. Kanske flyttar jag till Englagård och förgyller kurserna med chaite och eldshower. Kanske bor jag i malmö och är husmassör i Mecca och lyxar möllanfrukt. Eller så följer jag moder Indiens kall och åker dit redan nu. Eller så hamnar jag någon helt annanstans. Jag är fri, obunden och kan följa livets vindar när de blåser. Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. För var jag än är, så är det ju faktiskt här. Och när det än är, så är det ju faktiskt nu.

Vi ses på vägarna eller bland träden, systrar och bröder. Lita till livets storhet och minns kärleken i varje andetag.

Hare krsna hare krsna krsna krsna hare hare
Hare rama hare rama rama rama hare hare
I have found a way to live, in the prescense of the lord
Hare ram ram ram sita ram ram ram

? kärleken, gud, universum, människoleken, äventyr, lifta

Livet förde mig till ett litet miniretreat på Englagård. Så många transformationer på samma helg… jag är så tacksam för att ha skådat det.

När det var över och alla åkte hem, satte jag mig på trappan… och visste inte vad som skulle hända härnäst. Om jag skulle åka med någon därifrån eller stanna kvar, eller något helt annat. Inte att jag satt och försökte bestämma mig. Utan… jag visste inte.

Trappan. Blommorna. Människorna. Det lätta regnet som föll.
Närvaron efter att åter ställts frågan: Vem är jag?

Jag misstänkte att antingen skulle jag ta med min väska och gå därifrån. Eller så skulle jag inte göra det.
Så fann jag i ett nu att jag var på väg därifrån. I en bil med ännu en deltagare, på väg.

Tidigare har jag ibland trott mig veta. Haft planer, om så bara för de närmsta dagarna.
Nu och här finns ingen som kan tro sig veta. Hur kan något styras? Allt bara är.

Jag ringde ett samtal, kunde bara sitta och le i telefonen i själen men det räckte. De sista resterna av vad som en gång kunde ha blivit ett missförstånd skingrades. Gick upp i kärleken.

Band släpps där jag inte ens visste att de fanns. Allt frigörs. Allt luckras upp. De som står mig närmast har jag släppt taget om; om deras människogestalter. Bortom illusionen görs ingen åtskillnad och jag vet att ingen separation är där.

Vad jag släpper taget om är den illusoriska verkligheten. Den om att vi är människor, med tankar, känslor, planer, visioner. Allt som var form luckras upp och ur ett lugn… sjäsligt evigt lugn… ser jag allt falla. Det finns människor jag älskar djupt, men jag behöver inte vara nära dem. Det är inte viktigt. De är med mig hela tiden, för jag är dem.

Jag hade planer en gång.
Nu vet jag inte.
Jag vet verkligen inte.
Var jag tar vägen, var vägen för mig, vad som händer eller vad jag ska göra imorgon eller nästa vecka.
Som om någon någonsin vet. Du kan tro, om du nu vill det. Vad nu det skulle hjälpa.

Jag grät inatt när jag släppte bandet till en av de jag älskar djupast. Tårar av glädje, tacksamhet, kärlek och djup respekt. Under många år har vi visat varandra vägen, strålat ikapp, påmint varandra om ljuset när molnen blivit mörka.
Nu vet jag inte vad som händer. Och det är precis som det ska vara. För det är precis så det är. I ljuset är vi alltid förenade; det är i den mänskliga manifestationen ovissheten ligger. I världen av form, den förgängliga, föränderliga; den man måste låta förändras.

Min resa fortsätter. Jag vet inte var den bär mig. Livet flödar och allt som är är. Och jag låter det vara så.

Vi ses på vägarna, vackra ljusvarelser. <3

Dags att balansera förra inlägget med något alltigenom vackert. Något vackert springer ur allt mörkt. Babylonhelger visar mig hur mycket jag vill sträva efter hälsa och lycka. Även om det ibland kan vara svårt att alltid vara där, vet jag att jag alltid har valet. I slutändan är det alltid du själv som bestämmer hur du uppfattar världen ♥

~

Lycka beror inte på situationer eller omständigheter. “Om bara…” är alltid en lögn, ett famlande efter lycka i framtiden. Du kan välja att vara lycklig. I varje ögonblick kan du välja. Du kan välja lycka på dödsbädden. Det är aldrig för sent.

Börja nu. Nu är den enda tidpunkt du kan finna lycka i. Nuet är det enda som kan bjuda dig lycka: allt du är, allt omkring dig, allt du känner. Allt kan du möta med frid, se det vackra i det.

Du kan välja hur du upplever allt.
Du kan välja att vara lycklig oavsett vad du upplever.
(Varför skulle du vilja välja att lida?)

Låt inte tankar komma ivägen och störa. Hindras inte av föreställningar om att lycka är svårt, att alla inte kan ha allt, att livet är hårt eller att du inte är värd att vara lycklig. Dessa tankar är egots röst. Egot som räds lycka, för om det inte har något att göra motstånd mot har egot inget att leva för.

Du är värd allt vackert i världen. För du är så strålande vacker! Välj lycka. Lyckan är bara upp till dig. Du känner den bara för din egen skull. För att njutningen i att finnas till är så överväldigande när du släppt taget om negativitetens filter och ser allt det vackra.
När du väljer lyckan.

Alla kännande varelser strävar efter lycka och att undvika lidande sa Buddha.
Du behöver inte sträva.
Du är redan där.
Du kan välja bort lidande. Se impulsen att lida utifrån och se den för just vad den är — en impuls att lida. Impulsen att tycka synd om dig själv, att känna dig orättvist behandlad av världen. Tanken “varför just jag?”.
Egots tankar.
Tankar ur den del av dig som vill lida. Som finner en njutning i det. Som inte vet något annat sätt att leva. Tankar som när sig på negativiteten de skapar.

Lidande suger energi ur dig. Försätter dig i ett stadie av motstånd.
Motstånd mot vad som är.
Nuet. Det enda som är.

Du behöver inte följa alla impulser som dyker upp.
Du behöver inte lida.
Du kan välja lycka.
Precis just nu.
Välj lycka.
Gör det nu. ♥

? lycka, nuet, kärlek, tankar, glädje

Det finns ett gammalt talessätt jag tycker mycket om.

Vill du bli klok, lägg till någonting varje dag. Vill du bli vis, ta bort något varje dag.

Sluta söka, så kommer du förr eller senare förstå att du har allt du behöver. Visheten vilar i tystnaden mellan tankarna. Det är ur det tomrummet levnadsvisdom kommer. De vackraste och visaste berättelser vi känner har inte intellektualiserats fram. De föddes i hjärtat. Ur den kreativa fridfulla visom som är vårt ursprungliga naturliga tillstånd. Och som vi alla kan finna tillbaka till, för egentligne har vi aldrig förlorat den. Det vilar där, väntar på att våra sinnen ska bli tysta nog att vi kan bli medvetna om rymden i tystnaden.

Du behöver inte söka. I vilan kan något stort och vackert hända. Det kommer utan ansträngning. Andas och le ett ögonblick. Du är fullkomlig precis som du är, precis just nu. Låt dig inte ryckas med av borden eller förutfattade meningar om hur något ska vara. Möt dig själv med kärlek. Frestas inte att se dig själv med andras kritiska ögon. Det skapar bara onödigt lidande och prestationsångest. Du själv är din enda måttstock, och det enda som räknas är hur mycket du uppskattar ditt liv, precis just nu.

Har du ett svagt leende på dina läppar? Tycks världen vara en trygg och vacker plats att leva i? Bra. Fortsätt njuta. Sprid känslan! Är sinnet fullt av molna tankar som grämser sig över något som skett eller räds framtiden? Då kanske det är dags att ändra några vanor eller bryta några invanda destruktiva beteendemönster. Det behöver inte vara något stort eller svårt. Små saker räcker. Gör det med njutning och lekfullhet. Av nyfikenhet om vad som kan finnas där bortom och kärlek till dig själv, till nuet och alltet.

Även om destruktiva tankar kan lägga sig som en slöja finns kärleken där, alltid. Jag vet det, och jag vet at du vet det likväl. Därför vill du unna dig det bästa. Därför vill du vara lycklig och inte lida. Kärleken är den grundläggande kraft som håller allt i rörelse. Lev den. Njut den. Andas den. Älska världen så älskar du dig själv.

? kärlek, närvaro, här och nu

Jag kom precis hem från Mullsjö folkhögskola, dit jag vart inbjuden för att tala. Kursen hette Livsviktigt tror jag, och ämnet var “vad är viktigt för mig?”. Åh, det är en så underbar känsla att inspirera andra människor!

Så vad är viktigt?
När jag först fick inbjudan ställde jag mig den frågan. Svaret kom till mig direkt. Det verkade lite för enkelt, så jag vände och vred på det, ifrågasatte och försökte finna något viktigare under några veckors tid.
Jag lyckades inte.

Så vad är viktigast för mig?

Lycka.

Inre frid. Känslan att jag är precis där jag ska vara, och gör precis det jag ska göra. Tillfreddställelse.

Allt annat jag tar mig för är en strävan dit, eller konsekvenser därav.

Så hur uppnår man lycka? Vad var det jag pratade om? Jag tog med mig en liten lista med hållpunkter, att fuska med om jag skulle tappa bort mig. (Fast istället svävade jag ut hur långt som helst, såklart.) Jag låter listan tala för sig själv.

Lycka

* Inre frid — rätt plats vid rätt tidpunkt.
* Närvaro, acceptans, kärlek.
* Acceptans. Motstånd mot vad som är skapar olycka.
* Ansvar. Fullkomligt ansvar över ditt eget liv. Är du ansvarig kan du också förändra. Undvik offerroller.
* Ärlighet. Växande genom radikal ärlighet. Vikten av kommunikation.
* Inte skapa onödiga problem för dig själv (eller andra).
* Långsiktighet. Bestående lycka gentemot temporär lusttillfredsställelse.
* Följ dina drömmar! Alla drömmer. Lyssna på ditt hjärta och följ det.
* Allt går!
* Attraktionslagen/tankens kraft. Kärlek föder kärek. Pengar föder pengar. Sluta oroa dig!
* Man måste inte vara älskad av alla. Det är okej att säga fuck you!
* Le ofta!
* Meditera i vardagen.
* Se ögonblicket! Här och nu!
* Förgänglighet. Allt går över. Klamra dig inte fast.
* Släpp taget. Både inre och yttre.
* Relationer. Vill du ha rätt hellre än att vara lycklig?
* Tacksamhet.

Om du kan göra något åt ett problem — varför oroa dig?
Om du inte kan göra något åt det — varför oroa dig?

Jag har sagt det förr. Och jag tänker säga det igen. Svårare än så är det inte! ♥

? lycka, närvaro, ansvar, tacksamhet, acceptans, frid

Jag låter min kära vän Miri få ordet idag.

Moder Jord. Vårt ursprung, vår källa av näring och kraft. En gudomlig organism att leva på och tillsammans med.

En hel värld av cykler, cirklar, spiraler, stjärnor, klot, rundlar, spetsar, vågor. Dynamik. Både modern och allt som kommer ur henne har en mittpunkt, ett centrum. En kärna som allting kretsar kring. En harmonisk uppbyggnad där energin kan cirkulera i harmoni. Klyv en kiwi och studera snittytan, dess ljusa mitt, kraften som strålar ut ur detta. Känn energin längs din ryggrad, förnim dina chakran där inne. Pulserande centrum av liv.

Det är vida känt hur viktig beröring är för oss. Men hur ofta berör vi vår moder? Människan är byggd för att vandra på marken med bara fötter, för att andas med träden, leka med floden, älska med bergen, samla mat på ängen. Men vi lever ovan jord; hus och skyskrapor och lägenheter och bilar och flygplan och dagis. Till och med utomhus har vi trägolv till uteplatsen och klär marken i asfalt och betong. Vi klär våra fötter i skor, gummi som avskärmar oss från moderns helande energi. Vi köper processad död massa i mataffären och stoppar den i våra magar. Vi lever i städer där husen är fler än träden. Vi lever i flockar så stora att vi medvetet måste avskärma oss för att klara av det.

Vad hände med formerna, med färgerna, med den levande energin? Överallt fyrkanter, kuber, kvadrater. Ett vimmel av färger och mönster, utan mittpunkt eller sammanhang. Inget naturligt växande, inget flöde. Fyrkanter, kuber, kvadrater.

Vi äter makaroner och ketchup med inlagd gurka och djur som vi aldrig hade kunnat fälla med våra bara händer. Vart tog den riktiga födan vägen, den som vår moder skapade till oss? Varför vill vi äta en makaron; ihoppressad materia, utan kärna av liv? Maten som vår moder ger oss vet inte vad fyrkant är, den vibrerar av helande livgivande energi. Den är en egen levande organism, skapad för att dansa i harmoni med vår.

Är det så konstig att vi tappar kontakten med vår moder? Vi berör henne aldrig, äter henne aldrig, har slutat att älska med det hon ger. Även om vi försöker, skriver kärleksbrev till henne och har henne i tanken, så går kontakten förlorad av distansen. Vi behöver beröringen, den fysiska kontakten. Jord under våra bara fötter, levande föda till våra celler. Vi är vad vi äter. Vi är skapta för att leva och äta levande energi. Ecstatic food makes ecstatic beings!

♥

Jag har börjat älska med maten. Jag njuter av åsynen av ett salladsblad; organiskt, harmonisk. Mina fingrar jublar av den sprudlande energin som möter dess yta när jag tvättar ett äpple. Jag undersöker morotens former, klyver den och imponeras varje gång av den vackra stjärnan i mitten. Silvergröna skimrande cirklar av purjolök. Dansande nyfödda groddar av linser, nyfikna på världen – hur kan man bli annat än lycklig av att ta del av dess unga energi? Den åldriga klokheten och styrkan som löken dragit upp ur jorden, lager på lager. Den busiga majsen kickar igång med socker och gult. Näringsrik hampa som bygger upp våra kroppar. Alla är de levande, ett eget väsen, en egen energi. Kemin stämmer bättre med vissa och sämre med andra. Din kropp vet vad den behöver om du bara lyssnar. Men vem lyssnar idag? Fyrkanter, kuber, kvadrater.

När vi tappar kontakten med moder jord så tappar vi kontakten med oss själva, därför att vi är en del av henne. Genom att återta kontakten blir vi hela igen. Vi är cirklar och stjärnor. Och kärlek. <3

? raw food, mat, moder jord, kärlek

Jag förälskade mig två gånger förra veckan. En spontan själslig föräleskelse; magisk ordfadd kväll. Och en… syster. Två själar som hittat varandra i en lek. Jag har en vän som stått mig lite extra kär i hjärtat sedan några år. Jag kallar henne till och med min flickvän ibland. Det klingar lite lurigt, nästan lite förbjudet. Jag berättar om mina kärlekar för henne. Hon berättar sina historier. Vi sprudlar av glädje och kommer på hur kära vi är i varandra, också.

Kärleken är outtömlig. Det finns inte en viss mängd man måste portionera ut eller bara rikta mot vissa människor. Ju mera rum kärleken får, desto större blir den. Ju mer du sprider omkring dig, desto mer får du tillbaka.

Jag har många kärlekar i mitt liv. I många fall finns det inte någon tydlig gräns mellan vänskap och “relationer”. Ibland har vi sex, jag och någon. Ibland kysser vi varandra. Andra gånger är vi ensamma tillsammans. Allt beror på ögonblickets kvalitet. Varje relation är så spännande. I en odefinierad relation finns inga förväntningar eller förgivettaganden. Bara för att vi hånglade igår behöver inte betyda att vi gör det imorgon, eller någon annan gång. Jag har hånglat med många av mina vänner, en gång eller annan, och inte minst flirtat med de allra flesta. Det är mysigt att kyssas. Det sjukt roligt att flirta. Och underbart att bli flirtad med. Väcka de små fjärilarna som softar runt i magtrakten.

Att flirta är ett fint sätt att komma någon nära. Det behöver inte finnas några baktankar, hopp eller förväntningar. Jag behöver inte få någon i säng. Det är inte viktigt. Jag älskar att flirta för konstens egen skull, att få vackra människor att le. Ge kärlek och få tillbaka, utan spöken från någon uppdiktad framtid.

Jag kvävs i monogama relationer där själslig och beteendemässig trohet krävs. Att jag inte fått leva ut hela mig, utan slutligen måste kompromissa och anpassa mig. Ge upp en del av mig. Att inte få förälska mig. Att inte få flirta. Inte få se var nya bekantskaper leder mig. Inte tillåta sig det för att man har en överenskommelse om att inte vandra de livets möjligheter. Vilket slöseri på tillfälligheter!

Min kärlek till Miri blir inte mindre för att Jenni finns i mitt hjärta. Min själ värms och magen bubblar när jag tänker på mina nya förälskelser. Jag är lite smygkär i min exsambo, på ett sådär mysigt opretto sätt. Och känner jag efter är jag nog lite småkär i Rosa och Becca och Rachel och Karin och My och Charlie och Hannah och några till…

Och det är helt okej. Svartsjuka existerar knappt. Jag är alltid öppen med min polyamorositet. Att inget nödvändigtvis betyder något för någon framtid, att det bara är kärlek och att det inte finns några regler för hur den skall levas ut. Att jag älskar många. Dyker svartsjuka upp går den ofta över om den kommuniceras. Fullt ansvar, fullkomlig ärlighet och gemensam vilja att ta sig över hinder löser det mesta. Det är kärlek manifesterat i praktiken.

Att jag känner kärlek och dragning till någon betyder inte att jag måste agera efter känslan. Spelet kan vara roligt. Djupet kan vara magiskt och belönande. Men ibland räcker det att bara vara sådär mysigt smygkär. Flirta lite som självändamål. Låta det vara där. Utbyta lite bekräftelse under lättsamma former.

Varje relation har sin unika form. Olika relationer tilltalar olika sidor av mig. En del är huvudsakligen själsliga. Andra mer profana, platonska eller drivna av åtrå. En del av de jag involverar mig med anammar det polyamorösa förhållningssättet eller har redan gjort det. (Vi är fler än du tror!) Andra bara “hånglar runt” som “singel” (detta konstiga ord); några föredrar monogama parrelationer men hänger med mig odefinierat och villkorslöst om de för tillfället inte är involverade i någon djupare relation.

Att ge kärlek till någon är att vilja dennes bästa, att hon eller han ska vara lycklig, växa och följa sitt livsflöde. Ibland virvlar karman åt samma håll, ibland kringlar den olika. Ibland är det gemensamma mål och drömmar som för oss tillsammans. Ibland är det själslig hunger, andligt växande, sexuell åtrå. Det finns så många människor där ute. Så otroligt många vackra människor.

Begränsa inte kärleken. Håll dig till en partner om du vill, men våga älska andra. Dra i tyglarna, utmana de osagda förgivettaganden. Våga lita på varandra, tillåt varandra ha känslor för andra. Det är okej att bli förälskad även om man är i en monogam relation. Man kan komma överens om beteenden, men inte om känslor. Att undertrycka en känsla, vilken det än är, skapar spänningar, låsningar, blockeringar. Det kommer yttra sig i relationen, på ett eller annat sätt. Är vi nakna inför varandra hinner sådant inte uppstå. Tala om vad ni känner. Kommunicera. Var ärliga. Radikalt ärliga. Anklaga aldrig, berätta vad du känner istället. Försök inte säga till någon hur denne är eller vad någon känner. Du vet inte. Känner efter vad du själv känner, på riktigt. Lyssna på varandra; vänta inte bara på din tur att tala. Sitt tysta och andas ibland; våga låta det vara tyst. Utvecklas tillsammans. Titta varandra i ögonen. Djupt. Länge.

Det är bara kärlek. Varken mer eller mindre. Kärleken vet inga regler, inga normer eller fack. Den kan bara levas ut spontant utifrån nuet. Den kan inte beröras, men den finns där tillgänglig hela tiden. Använd den väl. Njut av att se den flöda. Sprid den och få tusenfalt tillbaka.

? relationsanarki, ra, poly, polyamorositet, kärlek, relationer, flirta

En av de viktigaste aspekterna på att leva i lycka är ansvar. Att ta ansvar för alla sina handlingar. Alla sina tankar och känslor.

Tar du fullkomligt ansvar finns ingenting att skylla på. Du kan inte gömma dig bakom offerroller, se dig som ett offer för omständigheterna. Allt du upplever har du orsakat själv. Din livssituation är resultat av ditt handlande, ditt agerande.

Sådant ansvar innebär en likaledes stark makt att handla. Vad du än har skapat kan du förändra. Livet är föränderligt, kastar dig in i snabba vändningar; en enda liten vink från världen kan kasta allt i nya banor. Då är acceptans det viktigaste. Låt det hända. Utan att känna dig styrd och att du är bortom kontroll. Kontroll har du aldrig, det är bara en slags illusion för att göra världen greppbar. Vad som helst kan hända när som helst; ingenting är omöjligt, bara på sin höjd otroligt osannolikt. Men känslan av kontroll är viktig, att det är du som styr dina göranden och din riktning i världen. Det skapar en samhörighet till världen; lär dig samarbeta med den.

I relationer är ansvar lika viktigt som öppenhet och ärlighet. Undanhåll aldrig något. Ljug aldrig. Genomskåda egospelet; egot räds kärleken. Försök inte ta “snabba poäng” eller finna hållhakar mot din älskade. Det är ingen tävling i roller där någon kan vinna. Spelet tär kärleken.

Många parrelationer genomgår perioder av maktkamper. Båda vill få sina behov tillgodosedda av den andre. Förlitar sitt välmående på sin partner. Det blir som en tyst överenskommelse att lägga över ansvaret för sitt välmående på den andre. En överenskommelse som aldrig kan fungera i längden; ingen annan kan utveckla dig, ingen annan kan lösa dina problem. Det är bara du. Samma gäller den som står dig nära. I djupa relationer är ansvar ett viktigt fundament, ty du blir så sårbar. Det är lätt att vilja bli av med gamla betingelser som kommer upp till ytan; att börja projicera på sin partner. Gör det inte. Ta ansvar för allt. Fullkomligt ansvar. Kommunicera vad du känner. Våga prata om allt. Våga öppnar er fullständigt och blotta era själar för varandra. Bara så kan kärleken växa. Har du känt ren intensiv kärlek, bortom habegär, murar eller rädslor?

Det är kärleken vi alla bär inom oss, som finns där inne och väntar på att få komma ut. Bara genom att vara i balans kan vi sprida kärleken ut i världen.

Balans når vi genom att inte skapa oss onödiga problem. Att tänka och känna innan vi handlar, innan vi talar; genomskåda egots impulser. Genom ärlighet slipper vi minnas tusen smålögner. Bara med ärlighet kan vi släppa på fasaderna vi byggt upp. Ärlighet bjuder oss möta varandras själar på verbal nivå.

Genom att ta ansvar för ditt liv ger du dig själv makt över det. Ser du dig som ett offer för omständigheter eller för livet ger du bort makten. Du ger bort din kraft. Gör inte det. Lev ut energin och känn vilken otrolig kraft som sprudlar där inne. Använd all din styrka åt att styra ditt liv åt det håll du vill. Ha en intention, en riktning, en plan. Må vara tusen saker eller ett fast mål i livet. Om det förändras, låt det förändras. Acceptera och le. Var närvarande, känn varje vibration pirra som gåshud när du flyter med i livets strömmar. Skratta ofta. Le ofta. Kramas med människor du tycker om. Våga dig på närhet med nya själar. Blotta dig för livets skönhet. Den finns överallt!

Andas.
Älska.
Dansa.
Le.

Svårare än så är det inte.

? ansvar, ärlighet, acceptans, realtioner, kärlek, ego

Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. “Jag upplever världens undergång varje natt“, tänker hon, “men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.“. Det är sådan styrka attt bara leva.

Gör allt det där. Vad det nu är. Tvinga dig, om det behövs. Lathet är inte bara att hänga i bekvämligheter och inte vilja ska iväg till något som är lite jobbigt. Lathet är också att inte utvecklas. Att inte göra det man vet att man måste, kosta vad det vill. Det är okej att få panik, att tokfrysa, att ha ett asjobbigt liv. Det är okej att ta sig genom himlar och helveten med folk. Det är vad du behöver göra. Träffa snubben. Banga inte ur. Gör det bara. Hur jobbigt det än är. Varför? För att det är en dröm. Går det fullkomligt åt helvete? Då går det fullkomligt åt helvete. Då är drömmen kvar. Då får du försöka uppfylla den igen.

Det är så man måste göra. Det går inte att vara lat. Att vara bekväm. Man kommer ingen vart. Man måste hela tiden fråga sig vad man VERKLIGEN vill göra. Och sen göra det. Till varje pris.

Lathet är kärlekens motsats. För kärlek är utveckling. Den vibrerande kraften som behöver expandera. Jobba hårt i jorden. Sov för lite. Ha ont i kroppen. Frys. Det ÄR livet. Då lever man. Ge dig ut på resa, i ditt egna liv och hem. Gör det bara. Se inte livet gå förbi. Bli inte den som sitter och tittar tillbaka på ditt liv när du är 60 och ångrar allt du inte gjort. Fall snarare i graven när du är 90, med ett fett leende på dina läppar, skrapsår över hela kroppen och tänk “ja JÄVLAR vilken resa“. Så enkelt är det.

Har du inga pengar? Det löser sig. Vet du inte var du ska? Det löser sig. Du har tusen val. Alla kanske inte är perfekta. Gör dem perfekta! Att vänta på att det fullkomliga ska komma.. tja, man kan lika gärna vänta på upplysningen. Utan att jobba för den. Utan att se detaljerna, andas, vara. Sitta och titta på TV och vänta på att gud ska stiga ned från himlen och bara “tja, ska du med upp och chilla i evigheten en stund?”

Jag skrattade inte på flera månader innan jag kom hem. Man behöver människor för att skratta. För att ligga och vrida sig. Samhörighet är så jävla viktigt. Ut och hitta den! Gömma sig kan vara skönt en tid. Men det är dags att bryta det, hur svårt det än är. Minns du när vi åkte till Malaga? Vilken helt otrolig jävla känsla det var att bara åka fort som fan (nåja) med så galet hög volym och JAAAA, VI ÄR PÅ VÄG! .. Så ska det vara. Så är livet. En resa. Om det så är på väg till en ny miljö, en lägenhet i Göteborg.. det är på väg.

Du vet att du inte har några ursäkter längre. Det är bara att välja om du vill slösa bort ditt liv på att vänta och stirra in i en dator som du inte vill göra. Eller om du vill ge dig ut och se vad som finns därute. Minns du slutscenen på I Love you Alice B Toklas? Snubben springer från giftermålet igen. “Where are you going?“, frågar nån på stan. “I don’t know.. I don’t know! But there have to be something beautiful out there!”

Det enda jag kan säga, är just kasta dig ut. Gör något bara! Du kan alltid återvända. Det är inget definitivt. Bara för att du lämnar betyder det inte att du aldrig mer kan komma tillbaka.

Men jag vet vad du vet.
Att när du väl lämnat vill du inte åka tillbaka dit. Du kommer bara tänka, “vafan ska jag göra där?”. Du kommer se din hemstad med nya ögon. Få perspektiv där. Och hitta nånstans att ta vägen. För att du måste. för att du inte vill gömma dig i den trygga bekvämligheten.

Det är mycket som är bekvämt.
Att låta någon annan bestämma är bekvämt.
Att gå förbi och blunda när någon misshandlas på gatan är bekvämt.
Att jobba 9-5, titta på tv och inte riktigt leva är bekvämt.

För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.

Det är dags, min vän.
Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.

Gör allt du inte vågar. För att du måste.

Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo

Ju mer man upplevt och integrerat, desto större blir ens värld. Det är det uppvaknanden handlar om. Att plötsligt uppfatta något… bortom.

De vackraste av mina vänner är också de som varit djupast nere i sitt eget mörker. En del så djupt att de varit nära att dö, helt enkelt för att själen inte längre orkat med. De har varit på botten och återvänt.

Sådana människor har något speciellt i blicken. Ett slags sken, ett inre ljus som strålar ut. Jag vet inte om alla kan se det, men jag kan.

Kanske är det tacksamhet. Att leva. Eller kanske ödmjukhet. Har man vandrat genom skärselden och mött sina demonser kan man inte längre döma. Har man sett den fullkomliga desperationen i sig själv så förstår man andras handlingar. Att man kanske inte alltid lyckas handla ur renhjärtad kärlek, men att alla gör så gott de kan.

Alla bär vi ett mörker inom oss. Jag vet inte om det verkligen är så, men ibland får jag en känsla av att man måste möta, konfrontera och integrera mörkret inom sig för att bli fullkomlig. Annars känner man bara en aspekt av sig själv. Den ljusa sidan, den man vill se och vill visa utåt till världen. Konsekvensen av det blir att man blir blind för allt som är dunkelt, hos sig själv och hos andra. Det som är fel. Man kanske har en starkare förställning om hur det ska vara. En föreställning som förvisso i sig orsakar mycket lidande. Man ser bara halva verkligheten.

Nu tror jag jag förstår vad det är jag ser i människors ögon. Helhet.

Om ens inre mörker inte är så starkt och påträngande är det lättare att blunda för det. Eller så är det starkt, men man har utvecklat ett — för att använda Freud — ännu starkare överjag. Kanske ska man vara tacksam om man är en av de som inte kan blunda. Det tvingar en att vakna upp. At se livet med nya ögon. Det är en svår väg, kantad av lidande. Men, som jag sade, de vackraste människorna jag vet är också de som en gång lidit mest. Och de har alla förstått samma sak. Att lidande är något man väljer. De har tagit sig ur sina offerroller och börjat ta ansvar för sina liv. Lidande är något man väljer. Ofta är valet omedvetet. Vill man ta sig ur lidandet måste man alltså bli medveten.

Nu tror jag jag förstår vad jag ser i människors ögon. Medvetenhet.

Alla klarade det inte. Några tog slut på lidandet innan de förstått dess kärna. Andra är kvar i mörkrets grepp och strävar efter att ta sig ur. Vi är alla olika långt gångna på våra vägar. En stor vändpunkt sker när man kastar av sig offerrollens tunga börda och börjar ta ansvar för sitt liv. När man förstår att varje tanke, varje känsla, varje situation har man själv orsakat.

Det är ett oändligt ansvar. Men också en oändlig frihet. Tar man fullt ansvar för sitt liv, är man också fri. Fri att göra vad som helst.

Nu förstår jag vad det är jag ser. Liv.