"känslor"
Insiktsströmsfragment
Varför klamrar du dig fast vid din kropp? Varför tror du att känslor är på riktigt?
Identitet är stagnation av flödet.
Känslor härrör ur tankar. Tankar som upprepas tills de glöms bort; en ström som loopas.
Skåda hela strömmen.
Var strömmen. Var floden. Var den som betraktar.
För det är du. Gud, allsmäktiga, som i nyfikenhet och glädje upplever skådespelet som vecklas ut för dina sinnen.
Använd sinnena för förnöjsamhet. Varför lida?
När du förstår att du sitter på stranden kan du välja vilka strömmar du följer. Du behöver inte vara mitt i floden och sträva. För floden är gud; Guds oändliga rörelse.
Vilken riktning har strömmen? Ingen. Riktning kräver tid och rum.
Allt är, hela tiden, och du är mitt i det.
Du är det och du betraktar det från stillheten i strömmens mitt. Låt skådespelet strömma geom dig. Var en öppen kanal för Gud, ett verktyg för gudomen att agera ut sin lek genom. Tjäna, för att det för dig närmast gud. För kärlek är det enda som är viktigt. (Blir du rädd när jag pratar om Gud? Varför? Släpp alla föreställningar du har, alla bilder det föder inom dig; känn enheten och evigheten bortom hjärtat; där har du Gud.)
Kärlek mellan två människor bygger på koncept och idéer. Den enda sanna kärleken är till Gud, för det är du, är den andra, är allt. Ingen behöver visa dig vägen dit, för du är där hela tiden. Det finns inget du. Det finns inget jag. Det finns bara kärlek. Enhet. Ingenting annat kan finnas. Separation är bara ett illusoriskt skådespel.
Se igenom separationen. Frågas inte av den. Du kan se igenom den nu, precis just nu. Du kan se bortom dig själv, ditt ego, dina tankar. Gör det nu.
Rymden bortom är allt som är. Rymden är enhet, varur alla upplevelser föds till en vacker snöflinga som faller tillbaka till tomheten och smälter.
Enhet. Allt annat är illusoriskt.
Identitetslös. Formlös. Tidlös. Utan historia; i ständig rörelse fast ändå stilla.
Måste du vara någon — var allt.
Men forma dig inte en identitet kring det. Var nöjd med att vara ingen. Upplev. Var. Andas och förstå att luften du andas in är lika transparent som din kropp; rörelse i upplevelseströmmen utan riktning eller mål.
Allt bara är. Om du låter det vara så kan du känna evigheten strömma genom alla dina upplevelser, oavsett vilka etiketter du tidigare satt på dem.
Ingen strävan finns. Allt är frid. Ingen vindar blåser.
Att stiga ur tankeströmmen
— Du har gått igenom mycket. Edgars röst smälte in i tystnaden, tonen som klingade i hans öron, uppfattades och utmynnade i tolkning och förstods.
— Jag hade inte behövt, eller hur?
— Du hade möjligheten hela tiden. Den finns där för alla. Varje ögonblick är en möjlighet att träda ur.
Jord hade trätt ut ur koncepten, ut ur den illusoriska fenomenvärlden. Ut ur den ständiga strömmen av tankar och tid, in i rikedomen och skönheten i ögonblicket. Han hade vaknat upp i nuet; tillåtit det vara där. Tillåtit ögonblicket vara precis så som det är. För det är allt som är, ögonblicket som är rymden i vilken alla koncept och former vecklas ut, viks ut. Han hade stått utanför strömmen och iakttigt, accepterat, underkastat sig vad som hänt. Vad som är.
En lång tystnad gav rymd åt samtalet. Edgar gav Jord tid att smälta sin upplevelse.
— Det du träder ur är… historien om dig själv. Idén om självet. Ett själv som bygger på en föreställning om att det är skiljt från allt annat. Det skapar sig en identitet, ett jag, mina tankar, mina rädslor, mina känslor, mina upplevelser. Vi skapar en historia om oss själva i våra huvuden. Allt det är bara tankestrukturer, mentala bilder. Dess existens bygger på separation, så därför skapar det fiender genom att motsätta sig vad som händer, situationer, känslor, genom att säga nej, jag vill ha någonting annat, något mer. Alla behov, alla drömmar och rädslor mynnar i grunden ut i ett sökande efter oss själva, en förhoppning om att nästa ögonblick kommer bära med sig tillfredsställelse, göra dem hela, fullkomliga. Något gång i en framtid, historien om oss själva kräver ett tidsförlopp för att kunna berättas. Du kan inte finna dig själv bland koncept och idéer, bland tankar och känslor. Du kan inte finna dig själv i någon framtid. Du kan inte finna dig själv genom att lägga till mer till idén och berättelsen om dig själv.
Jord tog in varenda ord. De klingade behagfullt i hans närvaro. Det var poesi, han upplevde sanningen i varje stavelse, i varje vibration, orden manifesterade sig för honom och smekte honom. Båten färdades långsamt över sjön. Vattnet kring fören lystes upp av lanternan, speglades i den brutna ytan där båten gled fram. Han lät sina fingertoppar smeka vattnet, dansade med ytan, vätan på fingrarna.
— Vem är du, bortom form och koncept? Det kan vara skrämmande. Vem är du utan din historia, utan idén om dig själv? Klarar du av att vara en ingen, ingenting? Vågar du överlämna dig till ögonblicket? Du vågade.
— Det gav upp sig själv.
— Det kan hända spontant när motståndet mot vad som är utmanas så mycket att det kollapsar, när trycket blir så hårt att man tvingas inse det fruktlösa och galna i att motsätta sig det som händer, inom en och utanför en. Motståndet mot känslor, tankar, situationer som dyker upp är det problematiska, inte känslorna eller tankarna i sig. Plötsligt kan du finna dig stå utanför. Du kan se tankarna och känslorna och situationerna, utan att vara fångad i dem.
Orden räckte inte till för att förklara, men Jord förstod.
Vattnet.
Rymden.
— Motståndet mot vad som är är ett omedvetet tillstånd, där du reagerar på alla former som uppstår. Ser du igenom dem, ställer du dig utanför dem och bara upplever, som det är, utan att göra motstånd.. Så snart du accepterar nuet, tillåter allt som händer att hända, det som ändå oundvikligen händer… det är då koncepten börjar luckras upp och närvaron skiner igenom. I detta tillstånd av överlämnande, ser du form manifesteras och låter dig omslutas av skådespelet, leken. Du ser formerna, koncepten, men behöver inte reagera på dem.
Närvaron.
Tystnaden.
Stillheten.
En ö närmade sig i fjärran. Den växte sig långsamt större, men verkade ändå liten i relation till den enorma sjön.
— De gjorde motstånd. Mörket kom från Rotvärld, från deras egna gemensamma omedvetna domäner. Men de behövde komma ut i fenomenvärlden för att få fäste. Invånarnas kollektiva motstånd mot vad de upplevde, deras tankar, känslor, vad som hände dem… det var ett ständigt nej till livet. Formvärlden växte sig så stark, de identiferade sig så starkt med den… att illusionen slukade dem helt. Illusionen, mörkret, agerade ut genom människorna, genom motstånd till livet.
— Rädsla är den största illusionen.
— Precis. De var så fast i koncepten, i idén om sig själva. De reagerade på allt, gjorde motstånd mot det, ville alltid ha något annat, de sökte frälsningen i nästa ögonblick, utan att reflektera över vad de gjorde. De blev rädda för allt, varje stråle medvetande som trängde igenom täpptes igen, ersattes med mörker…
Båten gled in mot ön, en liten rund, ö, i det väldiga svarta havet, en ö omgiven av mörker så tungt att trycket tränger in genom formvärlden och ger uttryck åt en känsloreaktion, en liten ilning av rädsla. Han kände den. Njöt av dess skönhet.
På ön stod varelser. Svarta, flyktiga skuggor, tätt ihopträngda. De stod alldeles stilla. De var frånvarande, verkade inte ta notis av att han var där.
Båten gled sakta in mot ön, obönhörligen närmare det mörka, som pulserar, växer sig större.
Båten landade mjukt mot stranden. Jord satt kvar. Kände mörkret sträcka sig mot honom, omsluta honom.
— Jag kan inte ta dig längre. Härifrån får du gå själv.
— Tack, sa Jord och klev ur båten utan att vända sig om. Någonstans i periferin upplevde han hur Edgar sköt iväg med åran och gled ut på det väldiga havet, försvann med ljuset och det enda som bröt tomrummet.
Du kan förändra din sinnesstämning på ett ögonblick
I vilken sinnestämning du än befinner dig, om det så är vrede, sorg eller bara en känsla av allmän otillfresställelse, så kan du förvandla den till något annat. Det sker när du — inför dig själv — tar fullt ansvar för dina känslor. Med den insikten följer insikten att inte någon annan orsakat känslan du känner i dig; och att ingen annan kan få den att upphöra åt dig.
Lös upp problem när de uppstår, prata med dem du behöver prata med, det blir trevligare i livet i det långa loppet, men du kan släppa problemet innan det är löst. Skriker egot argt inom dig? Kommer du på dig själv med att i tanken recitera anklagelser till någon; får du tendenser att skylla på någon annan för att du känner vad du känner; faller du in i gamla mönster? Ur den sinnesstämningen är det väldigt svårt att hantera problem som uppstått.
Släpp det först, i ditt inre, genom att ta fullt ansvar för hur du känner, precis just nu. Inse att du vill vara lycklig, för att du älskar dig själv. Och släpp känslan; för att det är det bästa för dig. All denna tankeverksamhet, allt detta mentala bråkande eller grubblande, tror du inte det tar energi från dig? Hjärnan går på högvarv i repetetiva tankar och det finns ingen plats för något annat. Vill du verkligen göra så mot dig själv? Givetvis inte.
Inse ditt ansvar.
Blunda. Ta ett djupt andetag och le.
Känn omgivningarna, ljuden, färgerna, känseln. Tillåt det vara där, precis som det är.
Känn när vågen av värme sveper igenom kroppen som slappnar av när du släpper känslan. Visualisera om du behöver, le så stort du kan, visualisera hur glädje sköljer genom kroppen. Fortsätt tills glädjen är där. Ge inte upp halvvägs.
När du sedan tar tag i situationen upptäcker du kanske att den inte är så besvärlig. Kanske var det inte ens något problem över huvud taget. Livet blir helt enkelt lättare att leva när du inser att allt du känner, det skapar du själv.
Du är inte din kropp (eller sinnen eller tankar eller känslor eller ego eller något annat heller för den delen)
Du är inte din kropp.
Du är inte dina sinnen.
Du är inte dina tankar.
Du är inte dina känslor. Du är inte din ångest. Du är inte din glädje.
Du är inte ditt ego.
Du är inte en reflektion av hur andra ser dig.
Du är inte din livssituation, ditt yrke, dina hobbies, dina problem.
Du bara upplever allt detta.
Du är upplevelsen. Upplevelsen som ger liv åt allting.
Låt tankarna vara där. Låt känslorna vara där. Låt kroppen vara där. Upplev dem. Dras inte med av dem.
Dyker en obehaglig tanke upp. Låt den dyka upp. Se den försvinna. Du är inte tankarna du upplever.
Dyker en känsla upp. Låt den komma. Se den försvinna. Du är inte känslorna du upplever.
Har du ont? Upplev smärtan. Identifiera dig inte med den. Du är inte smärtorna du upplever.
Ingenting varar för evigt. Allt går över.
Låt det vara där.
Är det dags att bryta några vanor?
Förr eller senare kanske det är dags att bli medveten om och bryta beroenden du samlat på dig under livet. Det kan vara droger som kaffe, alkohol, cigaretter, läkemedel, narkotikaklassade substanser eller socker och snabba kolhydrater. Men det kan också vara TV, osunt användande av Internet, skvaller eller känslostämningar.
En del beroenden faller man bara in på när det finns tillgängligt. Det är lätt att fastna i timtal framför TVn med fjärrkontrollen i handen, men det är inte så många som får akuta abstinensbesvär av några dagar utan TV (eller?). Andra beroenden som är mer kemiskt bundna, som rökning till exempel, finns alltid i bakgrunden. Nikotinbegäret kan vara väldigt subtilt, så man inte lägger märke till det, men det finns där. Och man kan aldrig vara helt tillfreds utan drogen, som kroppen behöver ständig påfyllning av.
Livet behöver inte kretsa kring beroendet så radikalt som hos heroinisten för att det ska ha en negativ inverkan på oss. Lever man ett oreflekterande och omedvetet liv gör det inte så mycket. Man agerar ofta automatiskt efter handlingsmönster och droger blir bara en del av ritualen. Är man nöjd med morgonkaffe, cigaretter, döva sockersuget med godis mellan måltiderna och att spendera nästan varje kväll i TV-soffan så okej. I de fallen är beroenden en del av den dagliga rutinen. Dessa människor tenderar hålla sig starkt till sina ritualer och blir osäkra när de bryts. Beroendena och handlingsmönstren blir en slags trygghet i den här världen, något som hålls kvar när allting runt en är föränderligt. Beroenden håller oss kvar i upprepande tankemönster. Upprepande tankemönster skapar beroenden.
För andra står beroenden i vägen för utveckling. Om man börjar vidga sitt medvetande och närvaro, genom exempelvis meditation, så blir det förr eller senare ett naturligt steg att ta sig ur det som dimmar ens medvetande, det som står ivägen för klarsyn. Beroenden är luriga och man kan i åratal lura sig själv att det är något annat som måste ske för att kunna utvecklas vidare. Men har man väl sett mönstret och brutit beroendet ter det sig ofta väldigt tydligt i efterhand.
Beroenden är också ett av de effektivaste sätt vi har för att döva och dölja känslor. Vilka rökare tänder inte en cigarett när de blir upprörda eller stressade? Vad är hetsätning, oavsett omfattning, om inte ett sätt att undvika möta sina egna känslor? Eller alkoholdrickande eller kodein eller överdrivet TV-tittande… Så länge vi är fast i beroendet undanhåller vi också dessa känslor för oss själva. Det först när vi bryter våra automatiserade försvarsmekanismer och istället bara iakttar oss själva som dessa känslor kan komma upp till ytan. För att därefter försvinna när de väl erkänns.
En känsla som känns och erkänns är väldigt kortlivad. Ofta känns den bara intensivt i några sekunder, innan den klingar av eller ger plats åt en annan känsla. Känslor som undanhålls och trycks ner kan ligga och bubbla ett helt liv. Med kroppsliga och själsliga spänningar som följd. Beroenden blir på så sätt en negativ spiral.
Det handlar egentligen bara om lyssna på sin kropp. Att se och acceptera vad som händer inom en. Kroppsliga symptom är direkt kopplade till känslor, och spänningar uppstår först när man inte lyssnar på och accepterar vad som händer inom en.
Givetvis kan huvudvärk bero på att man varit ute för länge i solen eller druckit för lite. Alla kroppsliga symptom är inte nödvändigtvis undertryckta känslor. Emellertid tror jag det finns en kvalitativ skillnad i olika typer av symptom. Blir man uppmärksam nog lär man sig till slut att känna skillnad på en spänning som härrör ur känslor och en som är mera rent fysisk. Ibland är det båda delarna.
För att kunna lyssna på sig själv och veta vad som händer inom en måste man skala bort alla lager av störningar. Beroenden är som ett brus, ett lager som ligger runt den tysta kärnan som är ens varande. Har man väl börjat skala bort ett lager, och upptäckt hur mycket som finns där under dimslöjan går man gärna vidare på den vägen. När man upptäcker hur mycket klarare sinnet blir utan något beroende som dövar upphör man gärna med andra beroenden. Förändringen går i en positiv spiral. Ju fler beroenden man upphör med, desto lättare är det. För ju närmare sin kärna man är, ju mer man kan vara lyhörd för sina behov, desto mindre behov har man av att tysta behoven.
Det svåraste är att vakna upp och ta första steget. Resten brukar gå av sig själv. Och det är en resa in mot dig själv, kantad av glädje och en hel mängd upptäckter kring vem du är. Är det dags för dig också?
? beroende, meditation, vanor, utveckling, medvetande, vipassana, vakna
